roligt de senaste dagarna.....mycket skratt har det blivit med roliga aktiviteter med goda vänner.
Idag så fick jag äntligen tid att titta till Maddes grav....köpte en vacker vit stor ros och
en sirlig vit fjäril att smycka graven med eftersom att det är söndag.
Solen värmde gott och musöronen i björkarna intill har börjat knoppa sig.
Rensade , fixade lite och vattnade blommorna....gjorde fint...men så plötsligt...
....hör jag en fågel kvittra så där som att den vill säga mig något. Tittar upp i björken,
och där, intill en smal kvist sitter en liten vacker nötväcka, petite!!
Jag brukar inte följa småfåglarnas rörelsemönster, men den här började gå ner mot mig,
först ut på en tunn liten gren, tog ett par musöron med näbben och "slängde" dom ner på mig.....
...men sen vände den och började gå ner med huvudet
före längs björkstammen....nötväckan kan gå nedåt med huvudet före.....
Jag tänkte; Vill du säga mig något?
Den gick kvittrandes ännu närmare och jag tänkte, ser jag i syne?
Till slut stod vi öga mot öga bara några centimeter ifrån varandra, jag stod blickstilla,
och tårarna bara forsade ner....den tittade på mig med ett lite snett huvud...
-Sådärja mamma det är bra nu...jag är ju här!...
.....det kändes helt klart som ett moment med Madde!
Jag slängde lite papper och gamla blommor i soporna i närheten och fågeln flyger efter mig,
stannar i björken intill soptunnan och gör samma sak igen....går ner mot mig.
Jag känner bara en oerhörd lycka att vara just där just då...går tillbaka till graven och fågeln
är vid min sida återigen.
Tårforsen kan inte sluta och jag känner ett hopp och en inre lycka att jag inte är ensam.
Kände totalgemenskap med denna lilla varelse som gjorde den platsen till den vackraste
på jorden just i den stunden.
Hejdå Madde, nu ska jag till kyrkan och sjunga gospelkonsert....
och fågeln flög iväg...kvittrandes. Ja, vad vet vi.....men jag stod i paradiset
i några minuter och det var min och Maddes tankestund.
Den lilla sötisen...jag öga mot öga...med en "svensk kolibri".....WOW!!!
Men han stod med huvudet nedåt...
Åh vad fint och så underbart det måste ha känts! ag kan riktigt känna både din glädje och din sorg! Har precis läst Davids senaste inlägg och egentligen hade jag tänkt titta in här bara för att "ge dig" en riktigt stor och varm kram! En kram säger ju mer än tusen ord sägs det... Jag hoppas att jag en dag ska få ge dig den på riktigt! Keep dina moments och vårda dem ömt, liksom dina minnen! Vi visste det redan, och nu vet du också- att Madde är med dig i varje stund! Det var hennes sätt att berätta ifall du nån gång skulle tvivla, och tro mig, hon förstår dig, liksom vi, ifall du gör det ibland... Härligt att läsa att du haft några underbara dagar! Det gör mig glad, så tack :)
skriven