Verkligheten anropar!

Jag vill börja med att tacka för ALLA oerhört fina, peppande och vackra kommentarer!

Men nu är det så att man måste fejsa verkligheten.
Där finns det inte plats för sorg och elände utan man måste hur jobbigt det än är,
gå vidare och ta varje dag i sin makt.

Om ingen annan gör det så måste jag göra det själv!

Det finns ingen plats för grottande i sorg för om man gör det går hela livets
möjligheter i kras.

I vår dagliga överlevnad är allt som vanligt, det ska man inte glömma
För dom som inte mist ett barn går allt sin gilla supergång...
Men nu måste jag kämpa för att ta tillvara min övelevnad, hur tufft det än är.

Det spelar ingen roll om man går igenom en livskris eller sorg över någon som dött.
I dagen stuffa klimat måste man bara, vad man än gått igenom.
Många mister sina jobb, bara sådär...på en eftermiddag.

Då finns det inte utrymme för sorg eller livskriser!
Då måste man bara!

Så nu är det nya tider med fokus på jobb. Sorgen får jag ta i hand och gå framåt.

Och NU så måste jag bara..utan omsvep..att ta tag i mitt liv igen.
Annars blir det bara värre.

Och jag ska göra allt jag kan för att få tillbaka mitt liv...inte som det var
förut...men ett nytt liv som jag måste leva för att inte förgås själv.
Ett liv som innebär nya utmaningar och nya möjligheter.

Den insikten har jag fått.
Allt är möjligt, bara man tillåter sig själv att ta in och leva upp till dom.

Tuffa saker...men man måste!

Kommentarer :

#1: Millan

Skönt att läsa nya rader från dig igen!

"Välkommen tillbaka!"

Kram på dig!

skriven
#2: peter pc carlsson

Så klart att du kommer tillbaks även om vägen är lång och svår. Sorg är inget som bara försvinner på några veckor eller ens månader. Men förhoppningsvis avtar den och det blir just de ljusa fina minnerna som växer medan sorgen krymper.



Kram till dig.



skriven
#3: Ullstrumpan

Du är helt beundransvärd.Din blogg är så gripande och ger en en helt annan syn på saker och ting.Att värdesätta vissa saker mycket mer än vad man kanske gör..Tänker på dig ofta och även på din vän Carina.Livet är så skört och ingat man ska ta för givet..Kram/Ulla

skriven
#4: Helen

Alla har rätt till sin sorg...

kram Helen i Skåne

skriven
#5: Anna

Egentligen är det väl så att man Måste ingenting....Visst finns det plats för sorg och livskriser, bara man tillåter sig att känna och det är kanske det man behöver att känna för att kunna gå vidare längre fram.

skriven
#6: Elisabet Roslund

Vi måste alla ta ansvar för våra egna liv, bygga upp en livskraft och se alla möjligheter som finns.

Allas våra liv är här och nu.....vi måste trots vår stora sorg över att inte ha våra barn hos oss göra oss själva en tjänst......fortsätta leva, fortsätta skratta, fortsätta ta vara på vaje dag......

Vi kan det, både du och jag!

Kram/Elisabet

skriven
#7: Paulina

Bra Anne!

Skönt att höra din röst igår igen och du

kommer att ordna det. Det finns mycket

praktiskt i livet att ta i men du är ENVIS.

Massor av kramar Paulina

skriven
#8: "Nicka"

KRAM på Dig !

skriven
#9: Annika

Jag blir så rörd av att läsa din blogg, jag tänker på dej o din familj väldigt ofta speciellt dem dagarna något känns tungt för att förstå att det jag känner går absolut inte att jämföra med det ni gått igenom/går igenom.

Dem bilderna jag har sett på dej får mig att bli glad.Du är så otroligt vacker och din personlighet verkar vara helt underbar.

Du har nästan halva livet kvar att leva,ge inte upp.Jag tror att Maddes största önskan är och se sin mamma glad och lycklig fast ändå måste man gå igenom allt sorgarbete.

Kram på dej Anne och lycka till!!!

skriven
#10: Michaela

Anne, din blogg berör mig så innerligt. Följer dig varje dag. Och vill ge dig tusen kramar!<3 Jag har en fråga den är både till dig o David. Jag undrar om jag får länka till Maddes blogg på min hemsida jag byggt? Skriver hemsidan (dock ej färdig) i e-postadress fältet. Ta nu vara på dig och lycka till! Bamsekram!

skriven
#11: Ingrid S

Ja, ibland måste man för att överleva själv, men ta små,små steg och lyckas, än stora och falla...



Ta väl hand om dig!

skriven
#12: En som vet.

Du log mot mig

En sista gång

Du var så lugn

Som om du redan gett dig av

Du såg på mig

Att jag var rädd



Hur kan man nånsin' va' beredd?



Jag fick låna en ängel

Som spred sitt ljus i mitt liv

I varje andetag

Du togs bort från mig

Alldeles för tidigt

Jag fick låna en ängel

För en stund



Du gav mig allt

Ett hjärta kan

Du lever kvar i mig

Så länge livet ger mig tid

Du sa till mig 'Var inte rädd'



Men säg mig hur kan man nånsin' va' beredd?



Jag fick låna en ängel

Som spred sitt ljus i mitt liv

I varje andetag

Du togs bort från mig

Alldeles för tidigt

Jag fick låna en ängel

För en stund

skriven
#13: Anielle

Hej Anne - ja visst är det tufft ibland. Ibland mer och ibland mindre. Hoppas att du har hört mig på din telefonsvarare och att vi snart får kontakt med varandra. Vill stötta dig att komma vidare.... för du är värd ALLT!!!! Kom ihåg det!

Kram kram Anielle

skriven

Kommentera inlägget här :