Levaidag

Tvära kast mellan lyckliga stunder oh bottelös sorg!
02.15 för 10 månader sedan flög du dit du inte ville vara.
Du kämpade med näbbar och klor för att inte dö, ändå
fanns inget annat val än att slutligen acceptera det slutgiltiga.....
....du ville inte...det förstod jag, men någonstans så förstod du nog
mer än du ville erkänna för mig.

Först när jag bad dig att släppa taget, tog du dina sista andetag,
du ville att jag skulle förstå, att så här blir det, smärtsamt och brutalt.
Det jag såg var mer än vad någon ska behöva uthärda, den smärta du bar på.
Väntade du på OK från mig?

Led du längre för min skull, att jag skulle acceptera?
Nä, jag tror att du helt enkelt ville leva.
Du trodde på att det kanske finns något mer att testa som gör dig frisk.
För du trodde på dig själv, alltid, hur smärtsamt det än var.
Mitt liv blir aldrig mer detsamma utan dig.

Någon har sagt att sorg är destruktivt, och JA den är oerhört destruktiv!
men vad ska den annars vara?
Glad, hoppingivande, glädje över att man själv lever?
Åhhh, jag får leva medans mitt barn dog av en tortyr-smärtfylld död!
Hon somnade inte in lugnt och skönt utan, led in i sista andetaget!
Det bär jag med mig...mitt barn led av plågor!
Smärtstillning funkar inte i alla lägen, tro inget annat!

Den som säger till mig att jag måste gå vidare nu kommer jag att ge en rak höger!
Så enkelt är det inte att radera ut mitt barn som jag burit, ammat, uppfostrat
och följt dygnet runt i 20 år...hela mitt vuxna liv. Hon föddes när jag var 23 år!
Hon har inte flyttat hemifrån litegrann som alla andra 20-åringar som kommer hem på
söndagsmiddagar och som man kan semestra med.
Hon flyttade bort för alltid...see you never more!


Efter 4 tunga cellgiftsbehandlingar när Madde förstod att det är allvar!
Hon låg i chock och smärtor både fysiskt och existenxiellt 2,5 månader på sjukhuset
 och mindes inte så mycket vad som hänt. "har jag fått cellgifter 4 gånger?"
Håret hade åkt av, men då hade hon bestämt sig för att överleva och började blogga.
när behandlig 5 av 6 på JK kom kände hon inte igen en enda person där, men alla kände henne.
Hon åkte liggande ambulans varje gång från NÄL till JK i Göteborg. Hon kunde inte ens gå själv.
Förtängningsmekanismen var total.
Bilden är tagen av Jennie Smith, Maddes barndomsvän.


Pingstfesten 2008. David och Maddes förlovningsfest med hela familjen.
Morbror  fånar sig i mitten...


Mormor hade tom tagit på sig Karelska folkdräkten till deras ära.


En varm kväll på Gardesanna på tu man hand. Madde hade börjat äta kortison
i stora mängder pga av dåliga värden, Men de skulle mysa trots
stor ansträngning att ta sig till stranden.


Mitten på juli....Mys i gårdshuset hos moster Tiina i Lysekil.
Oerhörda smärtor i ryggen, och 78 olika tabletter, men Madde skulle blogga!
Någon dag senare fick vi åka till palliatava i Uddevalla för smärtorna.

Hittar inte Gotlandbilderna från juni, men de ligger nog på en CD, för Madde
lade in allt på sin bärbara under sommaren 2008.

(Visade en bild på Madde och David från bröllopet när hon var dödsjuk, men av hänsyn
till både Madde och David har jag tagit bort den om ni undrar...)

Madde lblev inlagd på palliativa men vi åkte ändå på
Davids systers bröllop 2008-08-08 med färdtjänst och Madde i rullstol.
Madde klarade bröllopet med nöd och näppe, men lycklig över att ha varit med.
När vi var tillbaks på sjukhuset fick hon nästan sockerkoma,
pga av att hon fått diabetes av all kortison som fått hela hennes kropp att svälla upp.

Har inte orkat fejsa vad vi gått igenom, men man tar en liten bit i taget för att bearbeta
allt som hände under året....

2 veckor senare kom hon hem i liggande bår och vi visste att tiden är utmätt....
Hon skulle åtminstånde få somna i sin egen säng med familjen runtomkring sig......

Det här är min terapi, men försöker ändå minnas Madde som frisk, vacker och
sprudlande av liv.


Det här är min vackra Madeleine sittandes på en strand i Cadiz, Spanien
år 2006 på språkresa!

Måste göra den mörka resan först för att kunna minnas det ljusa sen.
De gör ont på nätterna , men lättar på dagen.....det går inte att förklara....
...det gick så fort. På ett år fick hon en dödlig dagnos, genomled alla
helvetes behandlingar, tusen biverkningar och smärtor och till slut döden!

Jag försöker kämpa varje dag för att förstå mitt eget exixtensberättigande,
men livet är ett lotteri, så enkelt och orättvist är det!