Levaidag

En något frustrerande sak som händer när man får cellgifter är
att man är sååå trött...hela tiden. Jag håller ändå igång för det
hjälper inte att vila bort tröttheten, den finns där ändå.
Cellgifterna gör så med människan...å då är jag bara i början
av min behandling...

Vilar ändå ett par timmar på eftermiddagarna, för att orka göra
det roliga i alla fall. Somnar alltid som ett barn.
Den går inte att jämföra med tröttheten man hade med småbarn,
det är av annat slag, nästan förlamande.
Promenerar ändå varje dag för att få sol och vardagsmotion.

Jag är så TRÖTT!
Och så är jag så trött på att vara trött.
Jag är trött på att inte kunna vara jag.
Trött på att vara fast i en trött kropp!

Så beskriver Ludmilla sin trötthet i sin blogg, och jag håller med till fullo!
Det värsta är att man ser piggare ut än vad man är, för smink och piffiga
kläder ger en fräsch illusion.....man vill ju inte se ut som ett träsktroll,
det räcker gott med "rumpetrollsimagen" under den svettiga hårmössan.

Tack för tipset om sk buffar. Surfade runt igår och tittade just på
detta smidiga alternativ...


Promenerade till mor&far idag och jag kan säga som så....att peruken kommer att
stå på sin ställning i sommar. Buffen blir både skön, andas  och skyddar mot solen.




Tröööööööött! Nattinatti!