Förträngning kommer alltid ikapp...

Jag trodde i min enfald, att om jag bara håller mig sysselsatt
med allehanda meningsfulla och berikande aktiviteter så blir
jag vaccinerad mot cancernörden och dess mentala svarta hål.

Har tänkt att om jag bara tänker att jag är frisk, har bara spolat
systemet med lite medicin så är jag fit for fight igen....som vilken
penicillinkur som helst, dock något längre och jobbigare bara.

Har försökt negligera, skratta, putta bort oron, hindra den från att
övervinna mitt starka psyke. Hindra den från att besitta min kropp.
Folk i min omgivning ser samma Anne med samma energi (nästan
mer ibland), men enda skillnaden är att jag inte har hår och några
kilo för mycket.....envis som synden...mot bättre vetande ibland..

Men det finns något inom mig som ingen ser, för den kommer till mig
när jag är i mitt eget sällskap, när det är lugnt och tyst utan yttre
distraktioner...

Känner visst att jag är sjuk, är dödstrött hela tiden men trotsar
det förståss. Är nu så trött att jag kan sova 24/7 men det gör jag
förståss inte utan går med blöta ögon av trötthet.

Känner mig ledsen över att jag skulle behöva ta bort ett bröst och
gå igenom ett års behandling och känna mig som en det för att inte dö,
och då vet jag inte om det hjälper....oron kommer ikapp ibland...tänk om....

Känner mig utanför det vanliga livet, för ingen kan förstå hur det är
att vara i cellgiftsbubblan...det går inte att förklara....men jag känner mig
så fruktansvärt ensam ibland, för jag kan ju inte säga...äsch nu skiter
jag i cancern och börjar jobba, resa och gnälla över småsaker som alla
andra gör.....men jag vill inte gnälla över någonting, för jag är så himla
tacksam att jag lever...och ändå är jag väldigt, väldigt ledsen.
Ledsen över väldigt många saker...varför blev mitt liv så här?

Hade jag kunnat påverka det i någon annan riktning?...det hade jag
säkert kunnat, men Madde hade nog dött ändå och jag hade ändå fått cancer,
men andra saker i mitt liv hade jag kunnat göra annorlunda, men jag
ångrar ingenting.

Att vara positiv hjälper visst inte....har det verkligen hjälpt mig
hittills?....det kan man aldrig veta....



Men en sak vet jag....alla svårigheter jag haft i mitt liv har gjort mig starkare.
Och det jag inte kunnat påverka måste jag släppa.

Vi är designade så...att vi klarar oerhört svåra påfrestningar. Dock ska man icke
negligera sina känslor, för känslor som kommer upp till ytan har ett syfte.

Syftet är att trösta och läka för att orka lite till och lite till.
Tårar tar bort de dåliga som samlat sig i kroppen och det känns bra efteråt.

Men just idag känner jag mig som den ensammaste i världen, utan semesterplaner,
bara väntan på nästa provtagning och nästa tur till lasarettet. (på måndag till Göteborg)
Ska kolla HBt också för jag tror attt jag behöver blod....har nog blodbrist...

Så känner nog alla som har cancern som elbojja runt fotleden.
Hade jag orkat åka någonstans?...Nej...gilla läget bara!

Men snart är det över....efter 10:e september är jag FRI!
Och då ska jag åka någonstans där solen skiner och ölen är kall!

Konstigt....nu känns det mycket bättre när jag fått uttrycka mina känslor en stund.

Vi har alla många olika nivåer inom oss...som en lök med väldigt många skal....



Kram på er....nu ska jag se nästa film jag hyrt...såg Amelia med Richard Gere förut,
och den var väldigt bra...som alla filmer han är med i hehe...
...så nu blir det nog Snabba Cash...












Kommentarer :

#1: Kia

Du har ju dubbelt med allt Anne,först Madde och den tråkiga utgången och nu du själv med cancermonstret flåsande i nacken.Du måste få klaga,gråta och förbanna.Din härliga positivitet måste få ta ledigt ibland för att du måste ta fram känslor och det oroliga,deppiga också.Sen kommer den härliga,glada Anne tillbaka.Det är jag alldeles övertygad om.Lova att du sköter om dej så mkt du bara kan.Vi hörs!Kramar Kia

skriven
#2: Maria

Så fint du har hemma,vilka underbara bilder jag blir så inspirerad...Hoppas du känner dig bättre snart...

Styrkekramar...

skriven
#3: Ankanna

Hjälp! Jag hade skrivit fina trösteord till dej, men allt försvann med Telias bredband... Men: jag tänker ofta på dej och hur du har det och önskar dej verkligen allt gott efter allt du gått igenom. Hoppas du snart är uppe ur din svacka och spottar i nävarna igen!! Ser fram emot dina härliga bilder och dina mysiga texter!

Kram

skriven
#4: Elisabet Roslund

Såklart att du får vara arg och ledsen, även den starkaste måste få visa känslor. För STARK är du Anne och FRISK är du snart!

Jag väntar och längtar tills vi ska dricka vin tillsammmans, glöm inte det!

Kram/Elisabet

skriven
#5: ingla

Klart att det kommer dagar då du inte vill vara med längre!! Du vore konstig annars. Genomlev dem, försök inte spela teater och visa dig tapper, då kommer de bara tillbaka senare. Vi är många som tänker på dig, även fast det inte hjälper dig i de mörka stunderna. Du är inte en svag människa bara för att du är svag ibland. Tillåt dig vara liten och ynklig en stund. Det har du banne mig förtjänat!!!!

Lyssna till ditt hjärta och till din kropp. Jag vet hur det känns när cellgifterna eliminerat varje uns av ork i kropp och själ. Snälla, fina du - vila då!!!

"It´s just a moment - This time will pass"

skriven
#6: Marika T

Det är säkert bra att hålla sig aktiv och sysselsatt, om inte annat för att få tiden att gå lite fortare, men tankarna och känslorna hinner upp en och gör sig till tals. Med det som du varit med om och går igenom nu är det klart att du måste vara både ledsen, förtvivlad, förbannad och allt möjligt annat... Dina vänner förstår det. Tänk på dig själv och ta hjälp när du behöver det. Det är en jobbig resa men du kommer att komma fram och det kommer att gå bra! Jag tänker mycket på dig! Kram från mig. Idag regnar det, skönt!

skriven
#7: linna

klart du måste få skriva av dig negativa saker med. jag hade nog aldrig kunnat klara mig utan det. och man FÅR gnälla det måste man.

stooor kram till dig!

skriven
#8: Tina

Jag går in o läser din blogg, ofta ofta, och jag slås alltid av din optimism, trots allt som varit och det som händer nu, för mig är du en människa vars aura lyser i bloggen så stark.



Du ger mig styrka, utan att veta om det.

Kram kram

skriven
#9: Anita T

Det vore välan konstigt om det inte emellanåt smyger in lite jobbiga tankar. Du har ju hittills varit så otroligt stark och positiv. I höstas gick min bror bort i cancer och två månader senare dog min pappa. Då har din blogg varit enormt stöd för mej. Jag har peppats att tänka bort alla energi-

slösande tankar men naturligtvis tillåtit mej att vara ledsen och sörja. Du är en fantastisk före-

bild och din blogg är helt underbar. Fina tankar,

fina bilder och mycket kärlek!!! Kram

skriven
#10: Amanda<3

så otroligt klokt skrivet anne..tack för att du delar med dig av dina kloka ord :) kramar

skriven
#11: Ludmilla

Ja, så är det... Det är så overkligt!

Nu när jag är "på andra sidan" känns det så overkligt att jag ens har varit sjuk i cancer. Jag? Hur skulle det ha gått till?

Cellgiftskurerna känns som långt borta och mina värden tickar "frisk" hela tiden. Har jag ens varit sjuk?



Ja, det är något i kroppen som känns. Jag känner mig 10 år äldre, både mentalt och fysiskt. Något har uppenbarligen hänt. Det är en sorg - och en bitter insikt, om än så nyttig - att vi inte är odödliga.



Vi lär oss att uppskatta livet på ett annat sätt än förut. Det är en gåva.



Kram!

skriven
#12: Marie

Förstår dig fullt ut.Har hamnat i monstrets mörka grepp och försöker se positivt på framtiden,men ramlar ner i tvivel och rädsla varje dag! Försöker hålla minen utåt och framför mina barn,men inombords finns en rädd själ.

Kram

skriven

Kommentera inlägget här :