Går du hemifrån utan din mobil?

Hur länge kan du göra saker utan att ha med din mobil? Det är dagens fråga.

Jag är ganska duktig på att lägga mobilen hemma om jag ska handla eller göra
kortare ärenden, när jag vet att jag snart är hemma igen. Har blivit bättre på det,
för varför i herrans namn måste jag vara nåbar 24/7 ???

Dagens teknik gör det faktiskt möjligt att SE om någon ringt, och då kan man
ringa upp när man själv kan och vill ta sig den tiden.
Nåväl, nyfiken som jag är har jag som de allra flesta med telefonen nästan överallt,
och stänger av ljudet på möten och ställen där det kan bli pinsamt om det ringer.

Så slog det mig.....barn av idag är födda med mobiltelefoner i hand, men när mina barn
föddes 1986 och -88, så var mobilen en udda, ny och framför allt svindyr "stor sak"
som några vågade sig på att testa.

Jag minns att vi köpte en bil där mobiltelefon ingick, och jag som inte är så tekniknördig
tyckte att det var fullständigt onödigt när det fanns vanliga telefoner att tillgå.
Men telefonen fanns där...i bilen och den var stor och svart, men orange lysande display,
genom plastknapparna eller snarare de kuddmjuka gummiknapparna som man tryckte på
för att ringa. Man kunde kanske prata i 2 minuter innan batteriet var slut coh dessutom kostade
det en förmögenhet att ens lyfta luren.


Vi tog in hela paketet från bilen för den var sååååååå stöldbegärlig...
Vill minnas att den skulle laddas ett dygn för att kunna ringa med några minuter.
Riktigt töntigt tyckte jag att det var. Telefon i bilen...hallå! Man kan ju ringa
hemifrån när man åker så vet folk ändå när man kommer fram...IQ-varning!

Nåväl, när barnen blev större i mitten av 1990-talet, efter vidareutbildningar och
plugg så fick jag jobb som säljare på ett företag med hela kittet, tjänstebil och
MIN FÖRSTA mobiltelefon.....Shit, vad jag ändrade uppfattning helt plötsligt!
Den är ju suverän, helt fantastisk, man kunde ringa från bilen och meddela sig till
kunder, kontoret och inte minst dagis! Dagis för det mesta att man är liiiiiiiite sen...
usch hemska mamma...





Vill minnas att det var denna Ericssonmodell, och jag var såååååå stolt!
En alldeles egen tjänstetelefon, shitpomfritt! Vågade knappt ringa ändå, bara viktiga samtal!


En ganska kort tid senare fick jag ett nytt jobb, ville inte flänga runt i en bil, hur kul det än
var att ha en snygg ny bil..hehe..så jag bytte till ett annat jobb utan tjänstebil, men en...
..hör och häpna NY telefon. WOW, uppdaterad! Nice, like a lot!

Kanske inte i dagens ögon så mycket nyare, men en NY telefon med SMS-funktion,
bara en sån sak...



Sedan blev det en period med Nokia, för det skulle vara en bra telefon.
Och det var verkligen en BRA telefon, den gick aldrig sönder. Tappade den
hur många gånger som helst när andra bytt sina tappade Ericsson, då de kunnat
"byta upp sig". En del hade det som sport på jobbet ...oops... men inte jag, anti som
jag var gick det ju att ringa och smsa. Den funkar ju...hur telefonen såg ut kvittade.
Gav slutligen upp när tekniken ville mer....Gillade ju min röda telefon.
Den var ju i alla fall RÖD!


Därefter kom den här, med någon emellan som jag inte minns vad den hette.
Den var kass i alla fall och jag VILLE byta till en bättre telefon. Man vänjer sig liksom.
Satt på tåget varje morgon till Göteborg, pluggade in hörlurarna och vips var man framme.
Kameran i telefonen blev plomberad pga av kundens sekretess, inga bilder skulle läcka ut.
Industrispionage är inte att leka med.





När den nya uppdaterade tekniken kom började man leka lite mer,
ny telefon nya möjligheter, kul tidsfördriv när man inte har annat för sig.
Att kunna synka agendan var ju fantastisk, då hade man ju KOLL dygnet runt!
Svarade på ALLA samtal och ringde/smsa mycket själv. Man ville ju vara med på tåget.
Jobba kunde man göra efter 16,00 när det lugnat ner sig lite....eller hemifrån.



Min nuvarande telefon...är inte kompis med den. Man måste ha fingrar som
tändstickor för att pricka rätt när man smsar....saknar knapparna...suck.

Men man vänjer sig.....den är ju i alla fall rosa!

Tiden kom då mobilen blev oersättlig! Man kan ju inte gå ut utan mobil,
det borde vara straffbart!!! ...hmmm.

Men jag har lärt mig att selektera. Numera svarar jag inte när jag är på toa,
duschar, badar, äter, är på fest hos goda vänner (om det inte är dotter förståss),
och andra ställen där jag vill vara ifred. Lämnar telefonen hemma när jag
vill ha egentid i naturen eller annat som tar min tid. När jag umgås med
människor som betyder mycket för mig
vill jag inte avbryta för jag anser att
respekten för kvalitetstid med mina vänner är större just då än att jag svarar
i telefon i tid och otid.

Men visst är telefonen fantastisk..stänger aldrig av den, för det kan ju hända att
dotter ringer när som helst och vill prata med mami och då är jag ALLTID REDO!!!
En mamma är alltid en mamma, även till vuxna barn.

När min underbara Christine är hemma, så tittar jag fortfarande till henne när hon
somnat och ser så att hon andas....så töntigt, men ändå något som sitter kvar
i mammagenen...måste bara få se när hon sover, jag stoppar om henne
och tittar en stund på det lilla barnet som blev stort så fort.

När Christine föddes 1986, hade IT-tekniken börjat ta fart och mina barns
uppväxt har präglats av TV-spel, Nintendo, Playstation och deras första dator tror jag hette
Atari. Födda med tekniken i modersmjölken och eftersom jag var en ung mamma så
hängde jag nog med av bara  farten.

Minns när jag pluggade ekonomi på 90-talet så hade vi fortfarande jättedatorer med
A och B disketter som man skulle växla mellan för att kunna jobba....Huuuu!

Det är mycket bättre nu! Då använde vi  DOS-kommandon! Dagens unga har
inte en aning om vad det är........och inte jag heller längre...hehe...

Numera skickar jag MMS till nära och kära precis från den plats jag tagit bilden och
vips 2 sekunder senare är bilden på andra sidan jordklotet...

Jag har fullständigt kapitulerat...är inte längre anti...utan multi.. till min dotters glädje!
"Äntligen mami, har du kopplat in MMS"...har haft den länge, men tänkt..äsch!

Bättre sent än aldrig......OK...jag trotsar lite. Har slängt min bärbara hemma för den brann upp.
Hade visst fel batterier i så den smälte. Zzchkkzzzzpsss...den färglada displayen blev en grå sörja.



Så jag köpte "min gamla telefon" på loppis. Hade en ROSA telefon på 80-talet,
så det fick bli min revansch mot dagens slit och släng, och vi är bästisar jag och
min 80-talstelefon. OOjjj vad länge man kan prata i den...heh...


Lite kuriosa bara om tider som flytt och om det som blev nytt...och mycket bättre!

PS: Hade faktiskt en rosa kaffebryggare också...bara en sån sak....YYEEEAHH!

Hur länge kan du göra saker utan att ha med din mobil? Det är dagens fråga.

Kommentarer :

#1: Anonym

Har ett ganska avslappnat förhållande till mobilen, den brukar hänga med för det mesta. Dock kastar jag mig aldrig över den när det ringer....

Går igång på nostalgin med åttio-talets rosa period.

Åh, jag älskade cerise stövlar och kornblå plastörhängen! Ett par schyssta axelvaddar till det så var man hemma. Konstigt ändå, folk inredde hela sina hem i rosa, en del hade t o m rosa bilar!

Hur som helst, tycker inte att vi som var unga då ska ironisera för mycket om 80-talet. Älskar fortfarande musiken från den tiden och vem vill inte vara stolt över sin "guldålder"?

Tack för världens bästa blogg! //Ulrika

skriven
#2: Therésa

Den är alltid med, men jag kan inte påstå att jag grinar om batteriet tar slut på affären eller om jag råkar glömma den hemma. Enda gången det är jobbigt om batteritiden är låg är om man riskerar soppatorsk och man sitter i bilen en sen kväll... :O

skriven
#3: Maria (Skeå)

Jag har också en sån där "touchtelefon" som jag fått av kärleken..TACK! MEn vi är inte alltid kompisar! Nog är det lite bra med ordentliga knappar.Erkänner-den är för det mesta med. Varit van att alltid vara redo pga sjukdom i familjen..det sitter i. MEN jag hoppar inte ur dushen och jag svarar inte om jag gör ngt roligare. Men om Du ringer så är jag redo min vän. Natti-börjar fundera om mobben ska få vila hemma vissa dagar då jag jobbar. Kramis

skriven
#4: Karro

Jag har "vant mig av" mobilen rätt bra sen jag blev sjuk, fick ont i magen bara av vetskapen ATT det kunde ringa. Idag ligger den på en plats i lägenheten, tar väldigt sällan med den ut på mina hundpromenader. Har den alltid på men ljudet är avstängt varje natt och ibland glömmer jag sätta på ljudet.

Går inte heller och tokkollar OM någon har ringt, ibland kan jag se när jag ska lägga mig att någon ringt under dagen.



Jag gillar att skicka MMS till mina vänner ibland så de får ett gott skratt och jag smsar väl ibland om det är något särskilt. Tycker kalenderfunktionen är bra då det larmar om det är något särskilt den dagen, tex nåt bra på tv :-) Sen har den varit en bra hjälp att man kan ladda ner spel som man kan träna hjärnan med, vilket jag har behövt, så nu spelar jag alltid några kortspel innan jag somnar, typ patiens.



Jag känner att jag har sund och kanske nuförtiden lite ovanlig inställning till mobilen, men det är antagligen för att jag blev sjuk och inte klarade av några stimuli över huvudtaget.

Likadant med datorn - men den får jag nog kämpa lite mer för att låta bli, tyvärr. I perioder iaf.



Jag känner igen den där biltelefonen, min kompis papp ahade en sån. Shit va coolt det var att få ringa ifrån den om man var ute med båten eller nåt, från bilen lixom! Annars så köpte jag mig en gammal bakelittelefon för ett par år sen som jag äääälskar, har lite nippe på gamla telefoner men just nu har jag inget fast telefonabb.



Satt och läste brev igår när jag brevväxlade med en kille i USA, det är bara 11-12år sen och han skulle precis skaffa internet, jag hade ens ingen dator. Och jag skrev att jag undrade om han menade att vi verkligen kunde skriva till varandra genom datorn och internet!? Det visste jag inte alls hur det fungerade. Idag, nästan bara 10 år senare så verkade det helt overkligt att det kunde vara så. MEn det är ju inte alls länge sen :O



Var bland de sista i mitt kompisgäng som skaffade mobil, köpte den 2000 om jag minns rätt, en Motorolam stor och utan knapplås. Den var så fin men jag använde den knappt. Vet första gången en kompis ringde till mig på bussen, guuuuu va pinigt, höll på att skämmas ihjäl. Viskade försiktigt för att inte märkas. Hahaha...



Det har gått fort. Kram

skriven
#5: Marika

Fick min första 93. Tyckte länge att det var en helt onödig pryl Har alltid haft Ericssonmobiler tills nu, en Iphone4. En riktig leksak. Är sällan utan den. Fast det är skönt att den går att stänga av då och då.

skriven

Kommentera inlägget här :