Varför är vi här på jorden?

Det om något är en oerhört svår fråga, och det kan nog ingen svara på.
Men det vi vet, är att alla vi miljarders unika människor har vår alldeles
egna personliga resa att vandra tills den dagen vi dör. Därefter vet bara vi
själva vad som händer med våra själar. De som blir kvar sörjer och saknar.

Sanna Zetterberg från Stockholm var 19 år när hon blev mördad i Paris.
Det hände för snart tre år sedan. Sannas mamma Åsa Palmqvist berättar i P4 Extra
om sorgen och livet efter Sannas död.
Jag lyssnar på en mamma, precis som jag är en mamma vars dotter dött. Våra döttrar
var nästan lika gamla och dog på olika sätt, samma år.

Vi mammors sorg är densamma över att våra döttrar inte får leva med oss här på jorden.
Unga kvinnor som precis börjat leva vuxenlivet. Min Madeleine dog av
"den jävla idioten" till cancer och Sanna dog pga av en annan "jävla idiot"
som mördade henne på ett fruktansvärt sätt i Paris.

De ville så mycket, de ville uppleva det vi fått uppleva som nyfikna unga kvinnor,
som reser och utforskar världen, festprinsessor, yrkeskvinnor, flickvänner, fruar, väninnor
och kanske mammor en dag, men så blev det inte. Sannas mamma pratar om hur
man orkar gå vidare och jag känner igen så mycket av det hon säger.

Hade jag inte haft ett barn till, Christine som jag står närmare än någon annan i livet,
så hade jag velat dö med Madeleine.
Om inte min syster och svägerska varit hos mig den
natten då Madde blev hämtad av begravningsfirman, där jag låg i Maddes säng, så
hade jag dött där och dö av sorg.

Jag lade mig i sängen för att känna på hennes själ som
legat i sängen så många veckor utan att kunna röra sig.
Där och då dog en bit av mig.
En bit av mig som följde med Madeleine.
Jag slutade att andas och det kändes så skönt, bland havet av blommor i rummet.
Jag såg ett kraftigt vitt sken och kände mig väldigt lugn. Jag förstår idag att man kan dö
av sorg på riktigt, men mina kära "väckte" mig för att de såg att jag var helt borta.

Jag ville vara kvar i det ljusa, men förstod att det inte är det rätta,
men jag kände värmen från Madeleines själ så stark som det varit från en lampa.
Min syster sov över hos mig, för hon var förståss orolig för mitt tillstånd.
Sedan följde sorgen, den bottenlösa som jag hanterade på varierande sätt.
Försökte hitta en ny mening med tillvaron och engagerade mig i allehanda saker.
Insamlingen till Maddes fond hos barncancerfonden, som inbringade 160,000kr och jag
lämnade över presenter som jag raggade fram från leksaksbutiker  till JK SU i Gbg.


Försökte börja jobba, men det gick inte alls bra, det var fruktansvärt faktiskt. Kände mig som
att jag gick omkring med en glasbur runt mig. Jag grät i min bil varje dag på väg till o från
jobbet. Grät till låtarna på radion, sjöng högt för att känna ännu mer sorg och gråt.
Efteråt kändes det alltid lite lättare, att få ut sorgen. Jag mediterade med vänner för att
få ut min sorg, få bort smärtan, men den försvann inte, den kapslades istället in.

Den kapslades rakt in i mitt bröst, en svart klump av sorg som blev 7 cm
stor och kallas för bröstcancer.

Moderligheten opererades bort, gröptes ut och mitt vänstra bröst var borta.
Det bröst som närt mina barn för att de skulle överleva.
Madeleine föddes med en åkomma som gjorde att hon aldrig var hungrig och hade
inte ätreflexen, så jag ammade henne i 9 månader  konstat, dygnet runt tills jag var
helt utmattad. Hon fortsatte att överleva på mjölk i flaska mer eller mindre i 3 år,
hon åt oerhört lite och vi var på otaliga utredningar som tog knäcken på mig psykiskt.
Christine var ju fullt frisk och glad, sprudlande och gillade mat.
När Madde var 3 år vände allt och jag var jordens lyckligaste mamma.

Nåväl, hur fortsätter man efter ett cancerbesked ovanpå allt annat?
Jag hittade en strategi som fortfarande hjälper mig att överleva. Jag hittade tillbaka
till min kreativa ådra, började sjunga i kör igen och engegerade mig i BC-föreningen.
Träffade nya människor som också överlevt sina egna barn som dött av olika anledningar.
Åkte på rehabilitering till olika ställen för att få ro i kropp och själ. Andligheten blev viktigare
och jag hittar nya saker jag vill göra varje dag och ibland känner jag;

Hjälp, hur ska jag hinna göra allt jag vill innan jag dör? Jag vill ju göra så mycket,
se nya länder, träffa spännande människor, hitta kärleken igen, skapa en massa olika saker.
Vill göra saker jag aldrig gjort förut för att testa om jag kan.
Och jag KAN så mycket mer än jag trodde och drivs av ett nytt motto;

"Om jag kan detta som jag aldrig gjort förut,
så vill jag veta allt annat jag inte visste att jag kan"


Denna bild målade jag på Vidarkliniken i Järna efter min cancerbehandling,
då jag var på rehabilitering. Tänk att jag klarade av att måla som jag aldrig
gjort förut. om ni vill rösta på mitt bidrag i Elskåpstävlingen så klicka på
länken nedan och rösta på "hjärtknappen"


http://ttela.se/prenumeration/tavlingar/elskap/1.1032779-elskapstavling/1.1133729--inre-kraft-malad?pageNr=9#photoWrapperAnchor


Så överlevnad kan vara så mycket som inte ryms här. Men jag överlevde ända till idag,
och förhoppningsvis ända tills jag är en gammal mormor som har underbara barnbarn,
som tyr sig till mig i vått och torrt. Tack vare Christine lever jag kvar här, för hon behöver mig
och jag behöver henne. Madeleine bor i mitt hjärta och det får vara så.


Kan på ett sätt sakna den svartaste sorgen det första året för den var så mycket mer påtaglig.
Nu sörjer jag på ett annat sätt, efter saknaden, efter Maddes röst, efter hennes livfulla lite
pillimariska sätt och allt som var hon. Det kommer jag att sakna så länge jag lever, och det är
Ok så, det är OK att sakna och gå vidare.
Jag tror att både jag och alla andra mammor som mist sina barn gör det, går vidare,
bara för att vi är skyldiga våra barn det, och oss själva.

Nu kommer våren, ett nytt liv startar igen precis som varje vår och jag får en första vår
och sommar på flera år utan sjukdom, död, sorg och kamp. En underbar vår!


Nu ska jag snart till kören och sjunga tillsammans med min väninna Eva som
jag känt ända sedan högstadiet och vi har sjungit ihop i många olika körer och
sammanhang genom åren.



Jag och Eva i ett körprojekt på Folkets Hus 2009 med Frank Ådahl
och 300 körsångare, det var häftigt.

Nu tränar vi för musikprojektet med Triple& Touch 2 april i missionskyrkan.



Kommentarer :

#1: Kia

Känner igen mej i mycket det du skriver Anne.Vi gör det våra glada,positiva ungar skulle ha gjort.Vi helt enkelt FORTSÄTTER.En dag i taget med glädje och saknad om vartannat.Vi får blanda kämpande med humor och allvar.Det viktigaste är att LEVA HÄR OCH NU OCH INTE DÄR OCH DÅ.CARPE DIEM!!!!Kram Kia

skriven
#2: Helen i Skåne

Kära kära Anne...



" Änglar säger inte förväl för alltid, de lever i evigheten, i nuet, i det som är"...



En varm kärleks full kram till dig från mig <3

skriven
#3: Marie

Ja, den frågan kommer upp då och då, varför är vi här och vad är meningen med våran närvaro på denna jord, tänkte mycket på det förut och kunde känna mig deppad pga att jag inte förstod varför man skulle dö efter livets slut....vad var då meningen att finnas till, men nu så tänker jag inte på det så mycket, utan är tacksam för varje ny dag jag får uppleva, tackar gud varje morgon och kväll, jag har min älskade sambo och våra underbara hundar, jag har inte många vänner, men några få, som betyder så otroligt mycket för mig, som finns där när jag är ledsen, de fanns där, när vi fick tråkiga besked, först min mamma, sedan min sambos morbror, före jul, min mamma är cancerfri för tillfället och ska på återbesök nu i april, och sedan i augusti, visst finns oron där, men vi tar en dag i taget. Min sambos morbror går på cellgifter, och mådde bra i början, han har inte heller tappat håret, men rakade av sig det i allafall och han passade i det, han har ett runt och fint huvud, och vi är ofta och håller honom sällskap och hjälper till med det han behöver, och det betyder otroligt mycket för oss, och han är så viktig för oss och jag känner att han är pappan som jag saknat i mitt liv, jag har en pappa, och har bott och levt med honom i 23 år, men han var sällan närvarande i det jag gjorde .....alkoholen var viktigare än jag och min mamma, men jag är inte bitter över att min pappa drack alla högtider och helger, han skötte sitt jobb exemplariskt, var aldrig borta, kunde heller aldrig stanna hemma om jag var sjuk, men vi hade några goda stunder ,då vi satt och byggde lego, eller när han följde med på fotbollsträning och matcher.

Jag är inte bitter över det som varit, jag ser framåt och lever här och nu, jag strävar inte heller för långt framåt i tiden, för då blir man också bara orolig, för visst att man kan ha planer och bestämma att det och det ska jag göra sedan, men man vet aldrig vad morgondagen har med sig, så jag lever här och nu och gör det bästa jag kan.

Vi är inte rika och har inte pengar i överflöd, vi har ofta haft det kämpigt med ekonomin, det har gjort oss ledsna och deprimerade, och ibland har det varit väldigt jobbigt i mellan oss pga det, men vi har tagit oss genom det, och så länge man håller ihop och kämpar och aldrig ger upp, så klarar man allt även om det inte känns så just då.

Min sambos kusin förlorade sitt enda barn, en son på 19 år, för 3 v sedan i Nordnorge där de bor, sonen och 8 kamrater var på fjället och åkte snöscooter, de skulle åka till en stuga för att bada bastu, men vädret ändrades fort och det blev storm, ungdomarna hade inte heller mycket kläder på sig, eftersom de inte skulle vara ute så länge, de kom ifrån varandra och mobilnätet låg nere pga stormen, det sista ena pojken fick sagt till sin pappa i mobilen innan det bröts var att han inte ville dö....efter 12 timmar så kom hjälpen fram, då var 3 pojkar i 18 års åldern döda, de hade frusit ihjäl, två av dem satt på sina scootrar, den tredje låg på marken, de 6 andra ungdomarna hade grävt ner sig i snön och låg brevid varandra, de började också tappa känseln i fötterna, men hjälpen kom i rättans tid, de tre ungdomarna begravdes förra veckan...en tragedi....men ingen vet vad morgondagen bär med sig....jag har även 2 st vännner som den ena har förlorat sin mamma, hon dog hastigt, hon skulle ha fyllt 60 i år, den andra väninnan miste sin syster i en hjärnblödning......som sagt ibland kommer allt på en gång...men man får vara svag, man får gråta, men vi människor är starkare än vi tror, för när vi vill ge upp, när vi känner att det inte finns någon mening, så hittar vi styrkan någonstans......Tack för en underbar och inspirerande blogg....Mvh.Marie

skriven
#4: Anita

Två boktips:

"Bara ett andetag bort - Boken om mitt osynliga barn"

Av Sanna Nova Emilia

En bok om den dotter hon förlorade och och det nya liv hon vann, om hjärtat som brast och om all den nya kärlek som gjordes möjlig.

--------------------------------------

Sorgen är kärlekens pris (Inbunden)

av Gillis Edman

Du fattas mig!Saknaden efter en älskad människa som dött är en stark och personlig livsupplevelse. Tomheten efter en nära vän, en förälder eller ett barn som rycks ifrån mig känns svår att bära. Kan såren läkas? Kan livet bli helt igen?

En bok om sorgens olika ansikten. Om smärta, gråt och förtvivlan. Men också om kärlek, värme och relationer. Om hopp och om att livet, trots allt, är möjligt att leva.

--------------------------------------



Jag var på föreläsning om kriser, trauman, sorgearbete m.m häromdagen. När det pratades om sorgearbete så kände jag så väl igen dig i din resa.

En fas i sorgearbetet är när man vill släppa in hoppet, och där är du nu, min vän. Det uttrycker sig i konkreta saker som att börja med olika saker/hitta sin grej, sy, måla, sjunga, bowla, viktigt att göra det mysigt runt sig, tända ljus, ordna med blommor etc etc.



Kram från Ler!

skriven
#5: Lappeklipp

Hej Anne på västkusten!

Jaa, det är stora frågor du behandlar i ditt inlägg, sådant som jag antar att alla funderar på i något skede. Vår son fick diagnosen cancer för tre år sedan, men fick behandlingar som bet på och han är nu fri, men varje gång han skall på nya blodprov sitter man och bävar med andan i halsen.......är den tillbaka????!!!!!!

Men nu till trevligare ämnen, du frågade om metallåsen jag använt i mina börsar. Dem har jag beställt från en firma på adressen www.ullaka.fi. Troligtvis hittar du dem hos Panduro också.

Ha det gott och sköt om dej!!!

Kramar från Lilian på västkusten i Finland

skriven
#6: Emelie

Hej Anne

Jag vill bara säga hur stark jag tycker att du är och hur vacker Madde var. Om du förlorade även Christine, tror du att du hade orkat då? Keep being strong. KRAM

skriven
#7: Anonym

Hej fina du, Maria från Skellefteå (får presentera mig så så du kanske..vet vem som skriver). Läser ditt inlägg. Ett starkt-strong-vackert-svårt men viktigt inlägg. jag kan skriva mycket om sorg, varför lever vi, vaarför ska en ung tjej som Madde ryckas bort som borde få sippa vin imorogn med sina vänner och busa. jAG HAR INGA SVAR. jAG VET BARA. av olika anledningar -att life goes on and on...OCH jag är säker på att just DU fick ett white moment budskap (mitt eget påhittade ord..jag är inte så flummig men..) då jag själv upplevt det. personligent ror jag det är energi från den/dem som lämnar oss då amn bara vill somna in, då man vill springa ikapp den där bilen som tar ens älskade bort från en. Jag arbetar på BUp och mycket med människor från andra länder. jag önskar så vi kunde ta till oss deras sätt att sörja...skrika ut, ha fest för dem som är borta, ha ehla släkten nära ofta ofta......Ett ngt rörigt inlägg från mig, men jag blir så berörd Anne. vet du vad....jag har drömt om dig och Madde. Knäppt har ju aldrig träffat er men följt dina ord här. jag drömde du var på typ hawai och att du hade en ny kärlekvid din sida och elefanter runt er..hm-nu måste du tro jag är korkad men jag ville bara berätta min dröm. Fortsätt med din kreativitet. Själv ska jag gå an på en tavla i helgen. Inspirerad av djur-som kan ge så mycket utan ord. Önskar dig en fin helg.



Kram // Maria

skriven
#8: Tina

Kära Anne. Du skriver så jag hulkar av gråten. Men det är så vackert och så innerligt. En människas sorg är olik varann, och det ska den vara. Du sörjer en dotter, jag sörjer min far. Visst en del dagar går det lättare, medans andra känns som om jag är i djupets avgrund, IGEN. Han har varit borta i 2,5 år, men den djupa känslan gör att det känns som igår. Jag går dagligen igenom förloppet den dagen han lämnade oss, hans andning, hans ansiktsuttryck och den fruktansvärda insikten när han tar sitt sista andetag.......jag hatar fortfarande lukten av sjukhus.

Kära Anne, saknaden kommer aldrig att ge sig av, längtan efter de våra kommer alltid att vara lika stark. Men vi får så sakta släppa in minnena, titta på foton och som jag, ringer pappas mobilsvar och lyssnar på hans röst, minst en 1g/dag....



Ha en skön helg och bamsekramar till dig

skriven
#9: Anne

Tack alla ni underbara som bär mig framåt!!!!

Tack för att ni delar med er av era liv, sorger och minnen! PÅ något sätt får vi alla tampas med våra svåra förluster och alla hanterar vi det på olika sätt. Alla sätt är lika bra och det känns som en stor tröst att läsa om andra som liksom jag klarat av att gå framåt, gå vidare. tack för boktipsen Anita...ska låna dom på bibblan. Miljoners tack för att ni finns därute och är medmänniskor!



Och till Marie från Skellefteå. Blev alldeles varm och lycklig av din dröm, den lät ju helt underbart vacker! Elefanter bringar ju tur så jag ser det som ett tecken på att livet kommer att bli lättare och att jag finner lyckan och kärleken igen.



Varma kramar till er alla och lycka till på era vägar framåt.

/Anne

skriven
#10: Elisabet Roslund

Hej !

Jag vill ge er alla en Stor Varm Kram och känner så starkt att vi är så många som hjälper och stöttar varandra. Vi går vidare även om vissa dagar känns mer tunga än andra. Vi kämpar tillsammans och det ska vi fortsätta göra.

En Skön helg önskar jag er alla,

kram/Elisabet

skriven
#11: Fighter

Älskade "okända" vän.

Finner inga ord.

Bara att jag är här.

Som längst ett mail bort.

skriven
#12: Karro

Oj Anne, du skriver rakt in i själ och hjärta på mig. Jag är så glad att du skriver din blogg, om du bara visste vilken inspiration, kärlek och klokhet du förmedlar till oss som läser. DU är helt fantastisk!



Ett tag kände jag att du skrev sånt som jag själv började upptäcka. Men nu är du mil framför och jag kan bara önska att jag fortsätter mitt inre sökande i den riktning som du gör.



All smärta och sorg som du upplevt och upplever... det finns ju inga bra ord. Vill bara omfamna alla som lider så att det ska kännas lättare.

Stor kram och tankar till dig!

skriven
#13: Happy

Vilket otroligt starkt inlägg. Jag kan ta på din sorg, dina ord målar upp känslorna så tydligt. Det är ofattbart. Jag kan ana smärtan. Jag kan faktiskt gissa mig till en del av den - eftersom jag själv har ett barn jag älskar till max. Men förstå kan jag ju aldrig riktigt. Jag opererades i livmodern en gång för cellförändringar, då kände jag mig nära cancern faktiskt. Det var en läskig tid.



Andlighet skriver du, jag är också där. Livet har sin egen väg, vi kan inte ha kontroll över allt. Men för det mesta kan vi ta oss själva framåt, vidare, upp till ytan när vi varit i de djupaste av avgrunder. Tankekraft, metoder för att vara, att läka, att helas.



Önskar dig allt gott och jag tycker det låter underbart att du hittat tillbaka till livet och lusten igen. Livet går vidare.



Stor kram

skriven
#14: När livet får en andra chans - Beatrice Reimertz

Jag hittade Maddes blogg för ett tag sen och har berörts så otroligt mycket av henne, både släppt tårar men ändå känt lycka i all sorg för hon var så positiv trots sitt öde. Hittade sedan hit och läser, berörs även här oerhört mycket. Ville bara säga att Madde hjälpte mig genom sin blogg när jag var sjuk i lymfom cancer från april 2010 till november samma år, idag är jag frisk. Drabbades själv som mycket ung, 17 år.



Skickar massa styrke kramar!

skriven

Kommentera inlägget här :