då tidningen Kollega skulle ha en artikelserie om just detta.
Träffade journalisten Eva Karlsson för några veckor sedan och fotografen Dragan Mitrovic
tog en serie bilder i stallet där min dotter Madeleine red i många år.
Här kommer så artikeln som publicerats idag på www.Kollega.se.
Anne vid Ängens Gård utanför Trollhättan, där hennes dotter Madeleine tillbringade en stor del av sin tonårstid. Det blir en tung återkomst, för Anne hade inte varit här sedan 2007 när dottern ännu var frisk, någon vecka innan hon åkte in på sjukhus. Bild: Dragan Mitrovic
"Jag är skyldig min dotter att leva livet fullt ut"
I DAG 10:03 När någon frågar Anne om hon har barn, svarar hon att hon har en dotter på jorden och en i himlen.
- Mitt änglabarn Madeleine skulle ha fyllt 23 år i maj.
"I gave you my love, a heart of gold..." sjunger Madeleine Deckert på Youtube. Hon går i musikgymnasiet i Trollhättan och framför en av sina låtar. Många tycker att hon ska söka till Idol men åt det fnyser hon. Ska hon göra något, ska det vara på riktigt. Madeleine tycker också om hästar, både att fältrida och att hoppa. Hon är förlovad med David och efter skolan ska hon resa till Málaga. I framtiden vill hon leva i Spanien och hitta ett yrke där. Hon har förberett sig genom att plugga spanska i sju år.
Några månader före studentexamen börjar Madeleine få ont i magen och i sidan. Anne syr hennes studentklänning och när de ska prova säger Madeleine: "Kolla här, mamma, det buktar ut, det känns jättekonstigt."
Anne och jag sitter på en thairestaurang i Trollhättan. Lunchrusningen är över, lokalen är nästan tom. Ur en högtalare kommer spröda toner från en flöjt. Det har gått fyra år sedan Madeleine började ana att något inte stod rätt till, men ingen av de fyra läkare hon besökte tog henne på allvar.
- Madde sommarjobbade men hade så ont varje dag att hon svettades pärlor. Ändå fortsatte hon jobba, hon ville tjäna pengar för att åka till Spanien, hon skulle resa den 9 september. Den biljetten fick vi ju avboka, säger Anne Murberger.
När Madeleine till slut åkte in akut blev hon genast inlagd och fick morfinsprutor för värken. En vecka senare kom beskedet, hon hade en väldigt svår och ovanlig typ av cancer. Tumören var tio centimeter i diameter och satt mellan levern och inre bukväggen. Dessutom hade den spridit sig i levern. Det gick inte att operera.
Storasyster Christine kom hem från London och familjen turades om att vara hos Madeleine på sjukhuset. Anne Murberger säger att hon var helt utmattad och att hon vid två tillfällen reste bort några dagar för att tanka energi.
- Det är nästan så att man inte uthärdar som anhörig.
Året efter, våren 2008, fick Anne veta att hennes dotter inte hade så långt kvar att leva.
- Vi skulle åka till Visby i juni och jag frågade läkaren om vi kunde få daglig provtagning på Visby lasarett och jag fick till svar att det skulle gå bra, men att jag fick vara beredd på att kanske ta hem henne i en kista för hennes värden var urusla. Det gjorde mig fruktansvärt arg. Då får jag väl göra det då, sa jag, för till Visby ska hon och David för att fira sin förlovning och vi ska umgås en vecka hos min syster med familj.
Det blev den lyckligaste veckan i Madeleines liv, säger Anne.
- Madde och David gjorde allt de ville göra och när inte Madde orkade så körde David henne i rullstolen. Visst hade Madde smärtor som hon hanterade med morfinpiller, men hon levde upp, fick en gnista och Davids och Maddes kärlek lyste som två stjärnor.
Hur förbereder sig en mamma när hon inser att hon kan förlora sin dotter? Anne pratade med sina systrar och sin bästa väninna. Men hon kunde inte prata om döden med en tjej på tjugo år och hon kunde inte visa sin sorg för henne.
- Jag grät i bilen för mig själv, bilen blev min gråtbur.
Madeleine visade upp en lika stark fasad. På sin blogg skrev hon: "Om man ska dra lite kort deprimerande statistik så överlever 20 procent, och jag är fanimej en av dom!"
Klinikchefen ville sätta Madeleine på ett ålderdomshem den sista tiden och Anne bråkade och skällde. Hon säger att hon var en tigermamma, en furie mot mannen som bara tänkte på pengar. Till slut lyckades hon få hem Madeleine, som var sängliggande och behövde lyftas med lift och ha en sjuksköterska hos sig dygnet runt.
- Madde hade en fantastisk mental styrka men hon fick kämpa oerhört mycket. Jag tror inte att hon hade klarat det så länge om hon inte hade haft sin pojkvän.
Madeleine dog den 15 september 2008, på natten mellan söndag och måndag. Några dagar innan hade hon bett att alla skulle komma hem. Släkten samlades och åt god mat och drack vin och småkusinerna sprang ut och in i Madeleines rum. Ingen förstod att det var så nära.
Kvar på söndag kväll var Madeleines pappa, hennes pojkvän, hennes halvbror med flickvän, en sköterska och mamma Anne, som hade rått sin andra dotter att resa hem till Stockholm. Det kunde ju dröja dagar eller veckor. De stod runt henne när hon dog.
På sin blogg skrev Anne : "Efter en kamp att få stanna kvar bad vi Madde att flyga till ljuset. När tiden var inne höll jag hennes hand, vi såg in i varandras ögon och hon kramade min hand när det var slut." Senare på morgonen satt hon bredvid sin dotter och höll hennes hand i tre timmar.
- Då var det bara hon och jag. Det var väldigt skönt att jag fick den tiden. Då var jag bara tom, inte ledsen, jag var ingenting.
Senare på dagen kom Madeleines kompisar, familjens vänner och prästen och rummet fylldes av blommor. Anne liknar Madeleines säng vid en vacker blomsteräng där hon låg fridfullt, utan smärtor. På kvällen hämtades hon av begravningsbyrån.
- Hade inte min syster och svägerska varit hos mig när hon bars till bilen av David, hennes far och begravningsmännen så hade jag dött med henne. Då brast allt, grannarna tände ljus utanför sina hus och en granne lade en blomma på hennes bår för ett sista adjö.
En servitör kommer fram, han har spanat in våra tomma tallrikar ett tag, kan han få störa och ta dem? Svängdörren slår hit och dit efter att han har försvunnit och ljuden från köket blandas med flöjtens entoniga melodi. Anne tittar ut genom fönstret. Solen skiner men folk som klätt sig för sommarväder hukar mot den starka blåsten.
- Jag har förträngt mycket från tiden som följde. För det mesta åkte jag till arbetet. Mitt nuvarande företag höll på att köpa det företag jag jobbade på och många var oroliga för att bli av med sitt jobb. På ett plan var jag också orolig, på ett annat brydde jag mig inte.
Hennes gamla arbetskamrater stöttade henne men nya, som hon inte lärt känna, drog sig undan. Även chefen var ny.
- Det sägs ju att man har ett sorgeår och sedan tycker många att nu får det vara bra. Nu får du ta dig i kragen. Men man kan inte ta sig i kragen med sorg. Kroppen gör inte längre som man vill, det blir en total konflikt.
Många gånger tänkte Anne att det kändes som om hon hade en svart klump i bröstet, att sorgen hade bosatt sig där. Snart visade det sig att hon hade bröstcancer.
- Det gick så fort och jag är benhårt övertygad om att sorgen framkallade cancern. Bara på några månader hade min tumör blivit sju centimeter. Hela bröstet fick opereras bort.
Varenda gång hon var tvungen att åka till sjukhuset för efterbehandling överfölls hon av sorg när hon tittade upp mot fjortonde våningen och den sal där Madeleine hade legat.
- Jag är så trött på det där sjukhuset att jag vill... spränga det i luften. Anne skrattar.
- Cancern blev en signal, det har hänt något och nu sätter du dig och vilar och bearbetar det. Jag förstod att jag måste hitta en meningsfullhet i det meningslösa och meningsfullheten blev att jag fick ett sabbatsår då jag tog hand om bara mig själv.
Bland annat var hon på Vidarkliniken i tre veckor där hennes slumrande kreativa sidor vaknade på nytt. Det har blivit ett år av skapande.
- Jag är inte världens bästa konstnär men det handlar inte om det utan hur man mår av att måla. Vi är så rädda för slutresultatet, att det inte ska duga, att inte vi ska duga. Men mår man bra av att göra något ska man fortsätta att göra det.
"If You can dream it You can Do it" var Madeleines motto. Anne har tagit det till sig och lärt sig att livet är här och nu.
- Jag drömmer om framtiden och har mål som jag ser fram emot, men jag lever en bit i taget, njuter av resan, för det är resan som gör livet och det som händer under resans gång. Mitt liv har blivit rikare på ett plan hur konstigt det än kan låta, men jag skulle göra allt för att få Madde tillbaka. Men eftersom det är oåterkalleligt så är jag skyldig henne att leva mitt liv fullt ut tills det är slut.
Fotnot: I morgon kan du läsa om Birgitta Morén, som efter sitt eget sorgearbete nu hjälper sina arbetskamrater i svåra tider.
Skribent: Eva Karlsson
Så fint, så oerhört sorgligt och så starkt! För mig gick det inte att läsa detta utan att få tårar i ögonen. Jag gillar att du är så ärlig och delar med dig av det svåra, hoppas att vi som läser kan ge dig lite styrka!
skriven