Alla är välkomna nya som gamla som följt min blogg genom åren.
Många har nog tröttnat för att jag skriver så sällan numera, men jag har
så fullt upp med att LEVA IDAG så bloggandet och datorn har satts i karantän.
Men ni ska veta att jag läääääängtat efter detta moment att sätta mig ner och skriva!
Ändå tänker jag varje dag...om jag skulle blogga idag kanske
och så sitter jag där i stugan och bara ÄÄÄÄR...
Syr något eller virkar på en filt i hammocken i stilla ro,
Tittar på blommorna, plockar blommor och sätter i vas,
Njuter av utsikten mot sjön,
En solig dag satt jag och virkade på något som jag visar snart vad det blev.
Tittar in i boet med teleskopet på blåmesarna som fått ungar,
Flugsnapparna som byggt bo,
Kåltrastparet som springer på gräsmattan och äter mask,
Ärlan den ensamma som inte hittat någon fru,
Den galna älgen som vi hört talas om men som vi inte sett,
men spåren efter honom är färska varje morgon,
Rådjuren och harar som skuttar omkring,
Mördarsniglarna som vi snart gett upp hoppet om att döda,
de är sååååååååå många...IYYYEAAKK! (jag plockar INTE)
Promenaden till kära grannen borta på holmen där vi kan basta,
eller andra goa vänner som bor mellan ängarna där korna betar,
där dalslandsidyllen är total.
På landet är det så enkelt, "barfotagrannen" (ja han är alltid barfota) kommer
springande och säger att; Bastun är på, kom och basta, eller en annan granne
som kommer med ett fång blommor från ängen och bjuder in på vardagslunch
bara så där, eller en prommis till längrebort-grannen för en spontankaffe.
Vad mer kan man begära?
Det gör ju inte ont att promenera till grannen...
Det hela gör allting så mycket mer fantastiskt när jag får dela allt med den jag älskar,
och att min älskade P-Å givit mig gåvan att få leva det livet med honom.
Utan honom hade jag inte haft alla de underbara upplevelser jag har.
All kärlek till dig mitt hjärta!
En av blåmesungarna som tittar ut och väntar på mat. Det var så
fascinerande att studera för både mamman och pappan matade ungarna,
och vi klockade tiden till max en minut mellan matningarna, ofta 15-30 sek emellan.
Det pågick från morgon till kväll! Synd att vi missade när de flög ut..snyft!
(P-Å tagit bilden med mobilkamera genom teleskopet.)
Såååå, då blir cyber en liten fis i rymden liksom....
Nåväl, vad har hänt? Ja det är nackdelen när man inte uppdaterar sig, VAR ska jag börja?
Okej, jag tar det som varit otroligt stort i början av juni och det var när jag och
P-Å åkte till Brännö på parkurs - låter suspekt - men det är en kurs som alla par
borde få gå med eller utan cancer...i detta fall var det med cancer. En av paret har
eller har haft cancer. Om alla par fick gå denna kurs med jämna mellanrum skulle vi ha
tusentals färre skilsmässor! Vi var fem par från olika håll i landet och det var ett fullspäckat
schema/terapi från morgon till kväll 4-7 juni. Personlig utveckling på djup inre nivå!
Läs om kursen på http://www.livslust.net/
Kursens tema är "Att gå vidare tillsammans"
Att vara den som har cancer är svårt nog, men make, maka, livskamraten, har en oerhört
tung börda i det känslomässiga och praktiska arbetet. Att försöka förstå den sjukes
världsbild, oro, ångest, framtidsbild, men framför allt det vardagliga livet med behandlingar,
trötthet, smärta som kan vara både fysisk och existensiell. Livskamratens oro över vad som
ska hända och hur man ska vända det negativa till att hitta det som är ljust mitt i det svåra.
Att våga vara både fysisk och verbal är viktigt för bådas välbefinnade.
Det är så oerhört viktigt att anhöriga får känna in, att få göra sig hörda och det får man på
denna kurs. Partnern får lika stor plats som den cancersjuka. Jag var på Brännö för två år
sedan men då utan man, och då var stödet stort i form av andra kvinnor som var i samma sits.
Då kunde jag inte ens föreställa mig att cancern skulle kunna sprida sig som den gjorde för mig,
... jag var ju FRISK!
Terapeuterna nedan var heeeeeelt fantastiska!
Stig Dahlgren Psykoterapeut och kursledare
Carina Tobiasson Naturterapeut, Avslappningsmassage par.
Kerstin Moberg Leg sjuksköterska Sexolog, samlevnadsfrågor, taktil massage.
Gertrud Wide psykolog och pedagog. Arbetar med psykosyntes,
Modet att mötas. IMAGO par och relationsterapi, konflikthantering kommunikation och sexologi.
Heléne Olivegren – Sjugymnast och dansinspiratör
Det går inte att återge det vi varit med om men det jag kan säga är att för oss som var där har det berikat våra liv och vi har kontakt med varandra även efteråt, peppar varandra och tar vara på det vi lärt oss i alla våra övningar. Vi somnade som små lamm på kvällarna och såg fram emot nästa spännande "terapidag"
Vi var slitna när vi kom av behandlingar och svåra trauman, men när vi åkte strålade vi som friska och lyckliga par. "Det handlar inte om hur man har det utan om hur man tar det"
Det är ingen klyscha, DET ÄR SANT!
Vi tar verkligen vara på våra liv både tillsammans och var och en för sig.
För i alla förhållanden behöver man luft, så glöm inte att ta vara på din egen tid och intressen.
På Brännö skrev jag och älsklingen en sång om alla deltagare. Vi hade ju tid på fyra dagar att göra research och att lära känna alla underbara personligheter så vi sjöng av kärlek till alla som var med Avslutningsfesten var fantastiskt rolig med god mat, vin och sång.
Det var svårt att landa i verkligheten efter en både tuff och berikande kurs, men vi landade i något underbart, nämligen ett dop som var så livsbjeakande och härligt. Min brors-dotters-son döptes och jag är "gammelfaster"! Det låter väldigt gammalt så jag vill gärna bli kallad "tant Anne", för tant är jag gärna, hihi.
Efter kyrkan och dopet då vi strax njuter av ljuvliga kakor
och tårta till lille Viggos ära.
Jag fick förmånen att mysa med lille Viggo läääänge under kalaset.
........Känner mig frisk och lycklig och jag ÄR verkligen LYCKLIG!
...vill inte men måste...
...till det det tråkiga...Jag fick börja en kur med cellgiftet Xeloda i tablettform i slutet av maj och den visade ingen barmhärtighet. Efter tre dagar när vi skulle på ett stort kalas i Hamburgsund blev jag illamående och så yr så jag inte kunde stå på benen. Jag var med ett par timmar, åt av den fantastiska maten med nöd och näppe och med stor möda tog jag mig till camingstugan vi hyrt för att stirra i väggen tills jag somnade. Nej, jag drack inte en droppe vin men det kändes som jag hade druckit 3 flaskor. Inget kräk men jag kände mig som en fyllehund när koncentrationen var i nivå att ta en fot framför den andra. Vidrigt helt enkelt och jag var så oerhört svag i ben och hela kroppen så jag kände att så här ska det väl inte vara att ha livskvalitet!
Så jag fick avbryta kuren. Därefter krävde jag att få träffa min onkolog som var i Chicago på BC-konferens som handlade om just min HER-2 pos BC. (Ett strå i hatten för Emiliastudien) Inte lätt ska jag säga att kräva min egen onkolog, så jag fick en ordination av min fd onkolog att ta halva dosen Xeloda. Det godtog jag INTE!
JAG KRÄVER ATT FÅ TRÄFFA Dr. KLINT! Ja, man får tala med stora bokstäver för att nå fram. Under min sedvanliga herceptinbehandling kom han in till mig, bokat förståss, tillbaka efter Chicago. Han förstod dilemmat, eller så gjorde han mig till viljes. Min tumör på halsen har vuxit oroväckande fort och det är inte acceptabelt att jag inte fått något som kan hejda förloppet. Jag vill ta BORT tumören, operera/stråla, hur svårt kan det vara? Har rekat lite och presenterade detta för Dr. Klint. Får se om det gav gehör.
Ska nu få ett annat cellgift, (gammalt som gatan) Taxol som är utvunnen ur amerikansk idegran. Jag fick Taxotere förra omgången och jag kan säga att den var INTE SNÄLL! Jag kommer att tappa håret igen och jag kommer ihåg förra gången när jag sa; "Det är inte det värsta som hänt mig". Nu säger jag "Jag vill inte tappa håret en gång till!"
Jag har ju precis fått tillbaka mitt vanliga hår och "ser frisk ut",
det gör mig så ledsen, men vad har jag för val?
Den nya Emiliastudien har gett goda resultat och jag hoppas att jag ska få ta del av dessa mediciner. De har inte kommit till Sverige än men är under snabbremiss via läkemedelbolaget Roche.
Jag vill ha T-DM1 NUUUUUUUUUUUUUUUUUU!
Läs mer på;
Bröstcancerpatienter som får en ny målinriktad behandling, trastuzumab emtansin (T-DM1), levde längre utan att deras sjukdom försämrades och gav upphov till färre biverkningar jämfört med dagens godkända behandling. Det visar data från en stor fas III-studie (EMILIA) som presenteras som en av huvudnyheterna på den pågående cancerkongressen ASCO i Chicago. I studien, där även svenska patienter varit med, ingår patienter med spridd HER2-positiv bröstcancer.
Men .....jag har inte deppat ihop, det gör jag ALDRIG!...jag TAR TILLVARA!
Framför allt lever jag här och nu, det har jag jobbat ihop till mångfallt, och den stora, stora, stora gåvan i livet här och nu är att jag ska få uppleva min dotters bröllop i juli, det är större än något annat i detta nu! Det spelar ingen roll om jag har peruk eller mitt eget hår, för jag får vara MED! MED min älskade dotter när hon gifter sig med sin Jonas...det är STORT!
Nu kommer vi då till den rosa filmen som jag ser sååååååå fram emot!
Vad ska jag ha på mig? Har panik, för jag har inte hittat den ultimata klänningen än och jag vill ju vara fin med vacker klänning och gärna hatt (en utmaning med hatt, men jag vill)
Så den som är klädintresserad får gärna ge mig tips på någon butik i Göteborg med närhet. Vill vara dressad, retrostil är lite kul á la Mad Men stuket eller Jackie Kennedy..ja ni förstår ni som vet vad jag menar. Håret lite 60-tals stuk med en liten pillerburk, så där stiligt elegant.
Jag vill bara vara representabel på min dotters bröllop så ge mig lite tips är ni rara. Den här klänningen skule passa perfekt, jag som älskar orange just nu!
Jag kan sy, men det är bara i yttersta nödfall.
Lite mysigt roligt i början sedan det tråkiga inbäddat och till slut roligt igen, precis som livet ÄR, för det går inte som rälsen, livet gör bara krokiga vägar för de flesta av oss, men vi har själva makten att se vad som händer där i de krokiga snåriga skogsvägarna. Kanske man upplever något man aldrig kunde tro, små under! Jag har upplevt små blåmesungar som blir matade av sina föräldrar mitt i vår stugträdgård. Det är STORT!
Tack för att ni orkat läsa ända hit! Jag lovar inte att skriva imorgon, men under kan ske när som helst hehe...
Kära Anne. Jag har klickat in mig varje dag, men inga inlägg, jag har blivit orolig, men hittat ett svar i kommentarerna på föregående inlägg, och då blev jag lite lugnare.
skrivenDitt bloggande tar mig med storm, jag gråter....stora många tårar, av sorg men av glädje åt din glädje o kärlek. Där du och din älskling står, Anne du är så otroligt vacker och så full av liv, och ändå bor det en ohyra i din kropp, en ohyra som inte tar hänsyn och som bara snyltar.....
Trots allt, väljer du glädje och kärlek, att se framåt. Du är en stark kvinna du....
Klänning, ja allt klär en skönhet kom ihåg det.
Kursen du skriver om, skulle jag vilja skicka våra bästa vänner på, dom om några skulle verkligen behöva det, men dom hinner nog inte......
Kram kära tant Anne (tant låter gulligt)