Levaidag

Idag åkte jag en rundtur mellan kyrkogårdarna för att tända ljus inför helgen

som kommer och för att göra iordning min dotter Madeleines grav.

 

Den första kyrkan Västra Tunhem hade öppet hus och en kantor spelade

vacker orgelmusik. Jag tände ljus för min bror som ligger där och drack

kyrkkaffe med hembakt till, pratade med några jag känner.

Min bror dog för 20 år sedan så det är ett tag sedan.

 

Madeleine, du finns i mitt hjärta alltid, alltid och denna helg är så

vacker på alla kyrkogårdar med tända ljus och vackra gravar.

Det känns fridfullt att sätta sig i kyrkan, tända ett ljus och låta tårarna

rinna längs kinden till tonerna av vacker musik.

 

Mitt hjärta, hoppas du har det bra i himlen och att du sjunger, dansar

och leker med alla de små barn och jämnåriga som också dött i förtid.

Kanske du känner min bror eller Kias Simon eller Elisabet i skånes barn,

Kanske du lärt känna min farmor som blev 91 år, du vet hon som hade

så långa öronsnibbar som du också fick träffa som liten. :-)

 

Jag tror att du har det bra och att du aldrig behöver känna dig ensam.

Du finns med oss här på jorden och vakar över oss, det tror jag också.

 

Du om någon har lärt mig att leva fullt ut, du vill att jag ska leva och du

gör så att jag har den livsbejakelse och glädje och positiva livssyn jag

inte förstår var den kommer ifrån....jo, den kommer från dig!

 

Det går att vara lycklig trots att du är i himlen, för jag vet att min tid

inte är slut än, jag behövs ett tag till här på jorden. Du blir inte ledsen

för att jag vill leva lite till och lite till, så jag lever den för din skull,

för Christines skull, men framför allt för min egen skull.

 

Det är jag skyldig mig själv.

 

Puss mitt hjärtebarn med klingande vacker röst och underbar humor.

Jag ser dig le och jag ler tillbaka. Tack för att jag får vara din mor.

Jag sörjer inte längre svarta tårar, mer sköljs jag av en saknad över att du

inte finns med oss och en sorg över att du inte fick leva tills du blir gammal.