Inte är jag särskilt frekvent här på bloggen numera. Det handlar inte så mycket om
att jag inte vill utan mer om att jag har så mycket annat att göra och när tanken väl
är där att jag ska blogga...då är jag för trött och läser hellre en bok. Gllar inte längre
att hänga framför datorn när det är så vackert väder och naturen lockar mer.
Påsken har varit härlig i stugan på landet och vi har gått på Vänern och haft
underbara dagar i sol som de flesta andra i vårt kalla land, som aldrig tycks släppa kylan.
Tjock is så långt ögat når, men vackert väder och sol får man tacka för.
Min älskling går österut på Vänern.
Med stavarna i högsta hugg gick vi 8-9 km häromdagen på Vänern och somnade gott på kvällen.
Första dagen på länge som jag orkat gå så långt, men de sista 500 m var tuffa, & jag nöjd.Nåväl, det oundvikliga har återigen dryftats fram och tillbaka flera gånger om.
20 mars åkte jag till Göteborg för att göra en PET-CT, vilket jag gjort flera gånger
tidigare. Man borde ju vid det laget vara medveten om vad som händer under en sådan
undersökning, inget märkvärdigt egentligen. En injektion i armen med radioaktiv isotop,
vila en timma så att isotopen kommer ut ordentligt i kroppen.
Den gör att man ser tumörer bättre.
Därefter lägger man sig på britsen ocb skjuts in i PET-CT röret där man ska ligga stilla
ca 15-20 minuter medan maskinen scannar hela kroppen från topp till tå.
Jag intalar mig själv varje gång att nu ska jag klara det utan att få panik, men tänk,
varje gång får jag panik precis innan jag ska in i röret och då är det bara för mig att
accepera att kroppen övervinner hjärnan på något sätt. Så sköterkan ger mig en dos
lugnande i armen och jag klarar undersökningen. Panikångest i kombination med
cellskräck är inte att leka med, så jag tar tacksamt emot det som finns till hands
för att slippa lida i onödan.
Den 27/3 kom så svaret från onkologen på Uddevalla sjukhus.
De tre tumörer jag har i magen är ännu kvar och är aktiva.
Jahapp....det hade jag på känn eftersom jag känner av en som sitter i leverhilius.
Sedan kom det riktigt tråkiga....
Och så har du fått tre nya säger läkaren...i buken och de är ca 2 cm styck.
En vid vänster bäckenben och två nere i buken.
Alla 6 tumörerna sitter i lymfsystemet och det verkar som att på mig har de stannat
i lymfsystemet. Det är olika på olika personer som får metastaser var de hamnar.
MEN...det är inte kört för det!
Jag kommer att få nya medicner imorgon och de ska göra så att tumörerna får
något nytt att förhålla sig till, inte vänja sig vid gammal skåpmat som de blivit
immuna mot. Så nu jäklar chockar vi de små jävlarna ordentligt ur deras gottande
på min kropp!
De ska ICKE få äta upp mig, om de tror det har de inte hittat sin överman,
...jag menar kvinna...
Jag grät och var ledsen just den dagen och beskedet var tungt både för mig och
för min kärlek, min älskade dotter och familj, vänner och många andra.
Dagen efter beskedet kavlade jag upp ärmarna igen och gav mig den på att
fortsätta gå framåt, titta framåt, drömma, planera livet och ÄGA MITT LIV!
Fantatiska saker kommer att hända....tro mig!
Så imorgon chockar vi cancernördarna med Herceptin+ Sendoxan som jag fått
tidigare plus en helt ny medicin som heter Perjeta. En 3-kombo alltså.
Nu jävlar hoppar vi på skeppet och bombarderar cancerrnördarna...
Nu jävlar är det världskrig i planeten Anne!...och det är Anne som vinner!
....inget annat är ett alternativ!
Jag låter solen och kärleken bo i mitt hjärta!
Solen vid Vänerns strand påsken 2013.
Puss och kram på er!
Heja Planeten Ann !!! Jag joinar din arme mot de där jädra tumörerna.
Tråkiga nyheter men du är fantastisk med din inställning och jag tror att du kommer övervinna detta <3
Många styrkekramar