Gårdagen startade med en klump i magen, men samtidigt med ett slags
neutralt känslolöst tillstånd. Väl i bilen på väg mot Uddevalla och Dr. Klints
besked stod tiden stilla. Jag och älsklingen satt i väntrummet och höll varandra
i handen i tyst samförstånd och hopp om att allt ska gå bra.

Vi fick sätta oss i det "mysiga rummet" som jag kallar för det "allvarliga rummet".
När Dr. Klint och sköterskan kliver in ser jag två allvarsamma men stadiga blickar
och jag förstår genast att här kommer dåliga besked.

Vi började prata om hur behandlingen gått hittills hur jag mår och jag passade på att
ställa frågor om min kostomställning och vitamintillskott. Läkaren tyckte det var helt
OK att ta bort mejeriprodukterna och äta mycket antioxidanter samt D-vitamin+ calcium.

Inget konstigt med det, det tar inte bort mina tumörer rent vetenskapligt, men mår man
bättre av att ändra sin kost utan att skada kroppen så är det ju bara att köra på. Höjer
jag dessutom immunförsvaret så kan jag ta emot fler behandlingar utan att avbryta.

Såg i era kommentarer att många skor sig på andras olycka och det stämmer verkligen.
Man får naturligtvis ha ett kritiskt förhållningssätt till alla sk rön för de är ofta finansierade av
någon som vill tjäna pengar på en viss produkt.

Även forskare är ju intresserade av att sälja just sin produkt om den blir godkänd.
Men det handlar om så mycket mer. Alla kanske inte förstår den logiken, men när man är sjuk
i en allvarlig diagnos behöver man på något sätt hitta sitt eget förhållningssätt och att
kunna påverka någonting mitt i eländet. Att ha makt över sin kropp och känslan av att
kunna göra något själv åt sin situation kan vara livsavgörande.

Så jag tycker man ska hitta sin egen väg, sin egen tro att just detta är bra för mig.
Nätet kryllar av tips från andra cancerbloggar bl a, det hjälper faktiskt, för man känner sig
mindre ensam i sina funderingar då. Igenkännande och goda råd är alltid bra. Sedan väljer
man själv ur "goda-råd-skattkistan"

Nåväl, ska inte hålla er på halster längre så jag frågade om Nuclearundersökningen PET/CT
gav positivt eller negativt resultat.....och det var negativt, spridning till lymfkörtlar vid levern.

Utlåtande:
Frågeställning; Opererad för vänstersidig BC feb. 2010. CT visar recidiv i körtlar på vä. sida
av halsen. PET/CT inför ställningstagande till strålbehandling.

PET/CT; Patologiskt FDG-upptag ses i ett flertal förstorade lymfkörtlar i vänster fossa supraclav.
I leverhilus ses förstorade körtlar med patologiskt FDG-upptag. I övrigt ses inga patologiskt
förhöjda upptag inom undersökta områden.

Bedömning; Patologiska upptag i lympfkörtlar i vä. fossa supraclav och i leverhilus
tydande på metastasering.

Strålning är inte aktuellt då jag strålats tidigare på hals/nyckelbensområdet.

Fick även bilderna från PET/CT där jag själv ser tumörerna på färgbild.


Vad innerbär då detta?

Jo, att jag får behandling med Herceptin+Navelbine tills vidare och det positiva i kråksången
är att tumörerna vid nyckelbenet har minskat markant bara på två behandlingar!!!!

Behandlingen biter och jag är övertygad om att jag kommer att leva många år till.

Jag vill veta för att ha kunskap och möjlighet att påverka mitt eget liv och även om det
kan tyckas svårt att fejsa så är det än svårare att inte veta vad man krigar mot.
Därför är kunskap makt.

Tror på vetanskapligt beprövade metoder och att nya läkemedel är på intågande som
gör att man kan leva med en kronisk cancer i många, många år. Men jag tror även på
kompeltterande medicin och naturmetoder som jag prövar så länge det inte gör skada.

Efter beskedet åkte vi till stan för att äta lunch på stans mysigaste ställe A&O och där
satt vi i soffan efter maten och hade lite kaffe och siesta med filt runt axlarna. Där
känns det som att sitta i sitt eget vardagsrum.


Här satt vi och bara njöt ett par timmar medan folk kom, åt o gick i strid ström.

Livet handlar ju om att ta tillvara det vackra vi har omkring oss, inte springa så fort.

Så njut av nyårsafton i godan ro med nära och kära. Vi tänder brasan och
skickar ut böner om tro, hopp, kärlek och glädje inför år 2012.

Gott Nytt År från mig till er alla underbara människor därute!!!



Bifogar en intervju i Efter Tio med George Schott om vikten att ha kunskap om sin cancer.
Stefan Einhorn svarar även på frågor kring läkaretik vs cancer.
Läkarna är inte gudar och egen vilja och styrka hjälper till, det är jag övertygad om.

Julen har varit helt underbar! Lugn och skön med familj och vänner.
Julafton och juldagen firades hemma hos mig och många kom i olika
omgångar precis som jag vill ha det.

Dotter Christine och Jonas, mor, far och bror. Älsklingen förståss och
hans två barn. Syster, svåger och systerson och en god vän med son.
Sist men inte minst fick vi träffa blivande svärsonens föräldrar som var
på resande fot förbi oss.

Helt underbara människor på alla sätt! Vi kommer att ha väldigt roligt ihop
inför det stundande bröllopet i sommar.


Njöt av umgänget i mitt nya fina vardagsrum som
älsklingen målat om med bror och en god vän.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Nu är vardagen återställd en stund och alla har åkt hem, och idag åkte
jag till Uddevalla för att få cellgiftsomgång Nr.2; Navelbine.
Allt gick bra, preparerade mig med Emlaplåster som vanligt och i
vanlig ordning var det svårt att hitta porten utan att sticka sönder mig.
Av erfarenhet kallade min sköterska efter en annan som kan just min port.
Det handlar inte om kompetens utan mer om hur stora fingrar man har och
hur man kan greppa själva porten innan man sticker in nålen.
Alles gut med andra ord....

Min hjärna går för högtryck, även om jag inte alltid förmedlar det till min
omgivning. Läser mycket forskningsrapporter och litteratur som kan göra
mig själv till herre över min egen kropp. Tror nämligen att om att jag kan
hjälpa mig själv till självläkning genom kosten i kombination med vetenskapligt
beprövade metoder så har jag inte suttit handfallen, utan har MAKT över min
egen framtid och har MAKT att ifrågasätta läkarens schematiska utlåtanden.

Stort tack till dig Jessica för att du tipsade om olika sidor på nätet som har sidan;
http://goluckyj.blogspot.com/

När jag surfade runt lite fastnade jag för en ny föreläsning på nätet som
handlar om D-vitamin som Överläkare Lars Humble höll i.

D-vitamin:

Gamla och nya aspekter på ett unikt vitamin

Se gärna denna föreläsning ,för där finns mycket matnyttigt för ALLA.

Vi vet ju alla att vi behöver D-vitamin från solen för att må bra. När vi inte har
solen får vi se till att äta fet fisk och andra D-vitaminrika livsmedel, men de flesta
av oss är dåliga på att inta den dos vi dagligen behöver.

När jag ser ovanstående föreläsning slår det mig....jag ha varit jättedålig på att
äta fisk och D-vitamin genom åren och har nu sedan en tid ätit tillskott för att
inte vara så trött. Mejeriprodukterna är numera ett minne blott som jag har
ersatt med sojaprodukter. Funkar jättebra.

Vad har då D-vitamin och mejeriprodukter med bröstcancer att göra?
Jo, flera olika studier visar att intaget av större doser av D-vitamin kan förebygga
BC och borttagandet av mejeriprodukter likaså. Det gäller även prostatacancer.

Jag minns när jag var liten och bodde i Luleå. Vi fick på vintrarna äta en matsked
fiskleverolja några gånger i veckan och "sola" under sollampa då och då i 5 minuter.
Min far trodde benhårt på att D-vitamin är livsviktigt i det mörka norrland på vintern.
Det kan även motverka vinterdeprpressioner och generellt höja immunförsvaret.
Inget nytt under solen, men kunskaper som vi i vardagens srress glömmer bort.


Omega-3 kapslar fanns inte på 70-talet. Flytande tran var inte så gott!

De flesta i norden har för låga doser av D-vitamin i kroppen utom de äldre som
alltid ätit mycket fisk och yngre kvinnor o män som solat soliarium på vintrarna.
Man kan ju tycka vad man vill om solarium men kontentan är att vi behöver solen
30 minuter om dagen året runt för att kroppen ska orka motstå sjukdomar.

Mycket tyder på, att D-vitamin förebygger bröstcancer. Om detta är fallet, kan solljus,
som är den dominerande källan till D-vitamin, i hög grad motverka bröstcancer.
Teorien stöds nu av en ny engelsk undersökning, som har visat, att kvinnor, som utnyttjar
D-vitamin dåligt, har en fördubblad risk att få bröstcancer.

Forskare från St. Georges Hospital i London jämförde väv från ca. 400 kvinnor med bröstcancer
med väv från lika många friska kvinnor. Därigenom upptäckte de, att kvinnor med avvikande
receptorer för D-vitamin förekom dubbelt så ofta i bröstcancerstatistiken.
Det är känt att D-vitamin har en normaliserande effekt på cellerna i bl.a. bröstväv.

Kunskaper som funnits i alla tider kanske vi vet när vi hör om dom, men är dåliga på
att variera vår kost utefter var vi bor och med tanke på att vi bor i ett solfattigt land
borde vi verkligen anamma D-vitaminens betydelse för vårt välbefinnande.
OK, det tar inte per automatik bort min cancer, men alla små saker jag gör för att
höja immunförsvaret gör att jag kan få fler behandlingar utan att behöva avbryta.

Då kan man ju tänka så här....men jag har ju redan haft bröstcancer en gång och fått
tillbaka det bara genom att gå runt hörnet. Borde jag inte lärt mig första gången?

För mig har det tagit lång tid att acceptera att jag överhuvud taget varit sjuk själv efter
allt som hänt de senaste åren. Nu har 10-kronan trillat ner och jag tänker göra allt
jag kan för att ta bort "de nya små ärtorna" som försöker dela sig ohämmat.



Är helt övertygad om att jag kan göra något själv, för läkarna "gör bara sitt jobb" och går
hem klockan fem. De har en strikt medicinsk bedömning som är vetenskapligt underbyggd.
Tro inte att läkare har svar på just din livskraft och överlevnadspotential.
Att tro på sin egen förmåga är livsviktig när döden blåser dig i nacken.

Alla är vi olika och jag har en vilja av stål.
Inre styrka kan man ju inte se i ett diagram direkt.
Så nu är det viljan och framför allt kunskap och ifrågasättande som styr min framfart.
Läkarna ska inte få det så lätt, det har jag bestämt.

Imorgon kommer en viktig dag i mitt liv. Då ska vi till Dr. Klint för resultatet efter
Nuclearundersökningen i Göteborg.

Så håll tummarna för mig nu...


Tror på universums krafter och viljans makt!

Dagen började alldeles för tidigt för mitt eget bästa men skulle vara färdigäten
senast 06,30 (helt normalt i vanliga fall), men frukost så tidigt är en utopi.
Lite soygurt med pumpa, lin och solrosfrön samt mandel gick ner och en balja kaffe,
så var man färdig för dagens utmaning.

11,30 skulle jag då vara på Sahlgrenskas Nuclearmedicinska avdelning där alla
dörrar är utrustade med varningskyltar enligt ovan och jag undrade....ska jag ha
insprutat radioaktiva isotoper i blodet...tja, vad gör man inte för skönheten...

Jag var sååå trött, för sova kunde jag inte på natten, sov oroligt som varje gång jag
har något nytt framför mig som jag inte testat förut. Fick en liter kontrast som skulle
drickas på 30 minuter och därefter kissa och in i ett skyddat rum där en härligt rolig
sköterska tog hand om mig och beskrev kommande förlopp.

Sköterskan och jag pratade som två goa väninnor om allt möjligt. Prata är ju alltid kul,
och vi fann varandra direkt :-)

Sköterskan; "Du får vila nu i 50 minuter för att musklerna ska slappna av och du får
filtar på dig för att verkligen må gott och du kan somna om du vill. Vill du ha radion på?
Vilken kanal vill du lyssna på? Jag slår på mysbelysningen här också så kommer jag tillbaka
om en stund och förklarar mer."

Jag; "Åhh vad skönt, kommer nog att somna på stuberten, är trött i förskott så det blir toppen!"
När kommer spa-personalen med massagen? Skulle nog kunna sova i ett skyltfönster om där
fanns en säng. Du talar med en proffs-sovare!"


Sköterskan hann inte mer än stänga dörren så somnade jag till radions musik.

När hon kom tillbaka var det dags för lektion Nr 2.

Sköterskan; Nu kommer jag strax in och du får detta radioaktiva ämnet injicerat i blodet
och då ska vi vara tysta, inte prata, för jag ska bara in snabbt och hålla mig på en armlängds
avstånd och spruta in medlet och därefter går jag genast ut. Du vilar och slappnar av i ytterligare
20 minuter. Avslappningen är till för att inte ha någon aktivitet i musklerna, inte heller i
halsmusklerna, därför ska vi inte prata.

Hon gör det hon ska och går snabbt ut. När jag är "lagom radioaktiv" i hela kroppen förflyttas
jag till den berömda PET CTn som hon berättat om. Den ser "allt" och jag ställer frågan
varför man inte får göra detta efter alla cellgifter första gången så man slipper oroa sig ör
att det ska finnas kvar tumörer i kroppen som man inte ser och känner med blotta ögat eller
med vanlig röntgen/CT.

Hon berättar att vi inte är så långt framme än med detta i Sverige men i Danmark och USA
är det vanligt förekommande. Jaha...det var ju betryggande att veta nu när jag fått tillbaks
eländet! Hade man kunnat mota Olle i grind om jag hade haft denna kunskap tidigare och KRÄVT
PET CT efter första omgången???

Nåväl, blev i alla fall placerad i denna enorma apparat och där skulle jag ligga blick stilla i
20 minuter medans den åkte fram och tillbaka i sakta mak runt kroppen.

Positron Emission Tomography/ Computed Tomography (PET/CT)

Kunskap är ju makt, men det är inte lätt att hämta kunskap om man inte vet vad man
ska kunna liksom. Nu är det mina egna reflektioner så här i efterhand förståss.
Allt gick bara bra vad gäller undersökningen. Nu gäller det att ha tålamod fram till
den 29/12 då beskedet kommer av onkologen.

Var glad efteråt att det gick så smidigt och jag fick hämta lite vila under tiden.
Vrålhungrig som jag var styrde jag genast kosan till Haga där jag åt en sen lunch
vid 15-tiden. Varm vegetarisk soppa med bröd till och kaffe och lussebulle efteråt.

Älsklingen kom ner med tåget och vi shoppade loss på Haga och hade riktigt mysigt.



Nej..ingen snö, bilden lånad av; http://asa-s.blogspot.com/2010/12/julmarknad-i-haga

Nästa steg blir att KRÄVA skelettscint....men ett besked i taget räcker för nu.

Nu är jag Übertrött!. Vi hämtade bonusdotter o. väninnan, två glada Thailands-
resenärer mitt i natten på Landvetter och vi skrattade hela bilresan hem med
glada historier som bubblade ur dom. Härligt!

Natti mina kära!

Då var jag här igen efter en händelserik vecka.

Helgen var härligt glädjerik med mycket sång och musik i kyrkan då
vi var ca 50 körsångare som sjöng in julen tillsammans med solisten
Jenny Berggren. Alla var nöjda och lyckliga med kvällens framträdande.


En stjerne skinner i natt var en av jullåtarna vi sjöng.
En av de vackraste. Julenatt var en annan ,också en favorit.

Nu har redan halva veckan avverkats och jag förstår inte var tiden tar vägen?

Måndag blev det provtagningar på sjukhuset och test av hjärtat o dyl. inför
nästa veckas behandlingsstart. Åkte upp två omgångar då jag även hade
ett "prat" med en sjukhusdiakon och det var oerhört givande!

Har bokat in pratet en gång i veckan och man känner sig så mycket lättare
efteråt, sorterar tankarna på ett helt annat sätt än när man försöker själv,
eller pratar med nära och kära.

Det är nästan nödvändigt att ha en utomstående samtalspartner som inte är
känslomässigt engagerad, särskilt när man pratar om svåra saker.
Personkemi är viktigt och jag fick fullträff med en gång. Det känns mycket bra
att prata med en person om både är rak men även har humor. Kanoners!

Igår blev det då en till favorit i repris, nämligen upp på operationsbordet för
insättandet av en ny Port-a-cath. Tog ju nyss ut den gamla men det är bara att
bita i det sura och vänja sig.



A Port
B Catheter [tubing]
C Subclavian vein
D Superior Vena cava
E Pulmonary vein
F Aorta
G Heart

Eftersom min föregående vakna operation var i färskt minne (111020) och inte heller särskilt
proffsigt utförd rent förberedelsemässigt med tanke på avsaknanden av lugnande och
smärtstillande, så var jag extremt nervös för ännu en vaken operation.

Läs om uttagandet av porten här:
http://levaidag.blogg.se/2011/october/lever-i-granslandet-mellan-nu-och-sedan.html

Jag och älsklingen kom igår till Uddevalla sjukhus kl 09,30 i god tid och fick anvisningar
om att sätta oss i kirurgens väntrum. Men efter 1,15h undrar vi om vi gått fel så vi
frågar personalen om vi blivit bortglömda.

-Ojdå, säger en sköterska, då har ni fått fel anvisningar. Detta är dagkirurgen, ni ska
till operation kirurgen i dörren bredvid.....

-Jaha...det var inte lätt att veta...vad är skillnaden...?

-Nä, folk går fel hela tiden, vi är vana...

Hmmm, kanske dags att ge en liten miniutbildning till receptionspersonalen som
anvisar och bättre instruktioner före besöket...eller så är det jag som inte fattar....

Nåväl, jag frågade om min älskling fick följa med och hålla handen och det fick han ju
inte förståss. Trodde att det var en enkel liten lokal operation som tar sisådär 20 minuter,
eftersom jag skulle vara vaken hela tiden. Till saken hör är att jag inte alls har någon
aning om hur det gick till att sätta in min första Port-a-cath 2010 som skedde i samband med
masektomin (borttagandet av bröstet).

Förberedelseran är gedigna inför en operation, så jag fick duscha med Hibiskrub 3ggr
kvällen innan samt samma morgon. Håret såg ut som zvinto efteråt, men vad gör
väl det i sammanhanget....

Jag påtalade mycket tydligt och klart att jag inte tänker lida en enda sekund denna gången.
På morgonen hade jag tagit lugnande medicin och ordinerad dos panodil. Har aldrig tidigare
behövt ta lugnande men denna gång var det nödvändigt och jag hade en något lullig känsla
i kroppen när vi kom in.

Väl på operationsbritsen bad jag;
-"Ge mig allt som är nödvändigt för att jag inte ska ha ont!"
-"Varenda litet stick är numera traumatiskt för mig så ge mig knark om så behövs."

Då infann sig två underbara kirurger som har humor och en op.sköterska som
var fantastisk.

-"Du ska få narkosmedel så att du blir halvsovandes men att du ändå är med."
-"Säg bara till vid minsta lilla du känner så får du mer. Det är oerhört mycket
starkare än morfin så du kan slappna av."

-"Tack min änglasköterska"!

Det var en helt ny upplevelse, inte det minsta jobbig trots att jag hade fullt med
gröna människor omkring mig, gröna tyger över ansiktet och instrument som trycker
och sliter och nålar som sticker i min kropp. Kände ingenting! OK, det sved lite en gång
av ett stick, men det var en baggis!

Vi skojade och skrattade med varandra, troligen för att jag var ganska drogad,
för galjhumorn hade inga gränser där jag låg och hade lite "spa-behandling".
Precis som på skönhetssalong..nästan, för när de drog loss den hårt tejpade
operationsduken ur ansiktet/hakan så fick jag ansiktshåren bortdragna i ett nafs,
Rritsch!!


Det där med att det skulle ta 20 minuter var ju typiskt min tidsoptimism. Vi åkte hem
vid 19 för jag skulle ju övervakas 2 timmar efteråt vid uppvaket så inget tillstöter
och efter ytterligare 2-3h skulle jag röntga porten för att se så den ligger rätt
....och det gjorde den.

Vrålhungrig hemåt med finaste mannen och mat i magen och huvudet på kudden.

Idag har varit vilodag för mig. Värktabletter var 4e timma för det värker lite efter
ingreppet, men inget påtagligt. Skrutta-omkring-i-mysdräkt-dag är inte så dumt.


Orkar inte så mycket mer just nu...allt med julen står still och jag är så tacksam att
jag har en mor & far som kockar och har sig innan och syskon som ska hjälpa till
med lite annat. Jag pysslar och gör fint i den mån jag orkar här hemma, för jag vill
verkligen var hemma i år med familjen och mannen och våra barn.

Imorgon ska jag ha en normal dag. Klippa mig och färga lite så jag inte ser ut
som ett träsktroll i håret.


Och på fredag blir det på cancertåget igen mot Göteborg då jag ska till Nuclear för
att utreda ytterligare kring metastasernas spridning, vara eller icke vara.
Det tar nog hela dagen. Inga 20 minuter där inte...

Ja, det blir nästan som att jobba heltid att befinna sig i cancerland. Kraften går åt till
att hämta sig mellan varven och att ha koll på att allt går rätt till, för det är sannerligen
inte en självklarhet om någon tror det...najjdå...fel begås hela tiden, det gäller bara att
upptäcka dom innan de sker. Thats reality...

Ska nog inte gå utanför dörren idag, orkar inte det...nu läsa bok och slumra lite
framför tvn. Tänkte gå på en Taizé-kväll men får nog backa.

Detta är kanske inte så rolig läsning för den som trodde att jag blivit
frisk från bröstcancern och att allt börjar rulla på med livet igen....

För några veckor sedan kände jag en "ärta" ovanför vänster nyckelben.
Fick tid ganska fort och torsdag 24/11 åkte jag till Uddevalla, bröstmottagning
för att undersöka ärtan. Dr. Salander kände något som behövde undersökas vidare,
och med ultraljud såg man ytterligare 2 metastaser på samma ställe men djupare.

Då kom den stora skräcken;
En röntgenläkare som gjorde ultraljudet ville även ta en biopsi på en ärta, och
det innebär att man tar ut en bit ur tumören med nål för vidare provtagning på lab.
Allt gick så fort, hade inte räknat med att det skulle bli så.
Jag hann ringa min älskling och be honom skynda sig dit för att hålla mig handen.
Är extremt nålrädd och det har inte blivit lättare med åren.

Han ville följa med från början, men tokiga jag trodde att det var lugnt, ingen fara.
Biopsin var inte rolig. Att sticka en nål i halsen är ju inte så kul, men det gick bra.

En två timmar väntan på provsvar blev följden, och en orolig lunch intogs under tiden.

När vi kom tillbaka fick Dr. Salander lämna beskedet och underbara sköterskan Petra
satt bredvid."Det är dessvärre ett recidiv (återinsjuknande)".
HER2-positiv bröstcancer som jag har är aggressiv och den var spridd från början,
och återfallsrisken är väldigt hög. Men de behövde göra en CT (datortomografi
el. skiktröntgen) för att se att inte tumörerna spridit sig till övriga kroppen.


Igår fick vi beskedet att jag även fått recidiv i vä. armhåla en tumör.
3 "ärtor" vid halsen och en under armen som vi vet idag.



I juni 2011 slutade jag med Herceptin och 10 oktober tog jag bort Port á carten,
som jag nu får sätta in igen....suck!

Igår, 1 december åkte vi till Onkologen Dr. Klint i Udv som i vanliga fall finns
på SU i Gbg. Han forskar även kring bröstcancermediciner.

Han ville ta ytterligare mer sofistikerade undersökningar i Gbg och det blir en
PET-CT då man ser ev. tumörer i färg. Man sprutar in kontrast intravenöst som innehåller
socker, då tumörer gillar socker och ett radioaktivt ämne sprutas även in som färgas blå
på de ställen där ev. tumör finns. (ingen proffsförklaring, men något sådant.)

Efter den undersäkningen vet vi mer om hur behandlingen ska fortgå. Vi vet att det
förmodligen blir Herceptin igen i kombination med Navilbine.
detta får jag intravenöst. V1. herceptin+Navilbine V2. Navilbine V3. Inget V4. börjar det om.

Det är vad vi förmodar just nu, och strålbehandling får jag ev. också.

Mycket hänger i luften ännu och det känns väldigt jobbigt att inte allt är klart än.
Dock har jag fått väldigt snabb hjälp, för när det väl gäller går det undan tack o lov.

En dags väntan kan kännas som en evighet och man kan inte tänka på annat.

Jag ska klara även detta, det har jag bestämt och nu har jag även min kärlek som
alltid finns vid min sida. Han är fantastisk och jag ÄLSKAR HONOM SÅÅÅÅ!!

Är nu sjukskriven igen 100% för att det tar all min tid att klara sjukdomen återigen.

JÄVLA CANCER, kan det inte få vara bra någon gång?????
Men du ska inte få ta mig, du är ett monster, men jag är inte rädd för dig,
det ska du veta. Du ska fördrivas! Jag äger min kropp, inte du!


Jag är stark som en 600-årig EK och den fäller man inte så lätt!

Nu ska jag ta helg och bara må gott med nära och kära, äta gott och njuta
av 2.a Advent.

Nu behöver jag allt stöd jag kan få, så peppa mig gärna, det gillar jag :-)

Puss&kram på er!



Kärleken övervinner allt!