Fosterställning!

Här är det tvära kast må jag säga!
Ena dan är jag klok som en bok....nästa dag krälar jag i leran!

Har inte alls varit nöjd med att solen kanske skiner vilken dag som helst,
eller att knopparna brister ut i nytt liv,
ville så gärna känna det....men verkligheten blev en annan.

Att arbeta med sin sorg...sorgearbete....innebär att man ibland inte orkar göra
någonting annat än just att sörja.

Förvånades återigen över käftsmällen som kom i helgen och som sitter
kvar än. Jag tror att sorgen fick fart igen när jag tittade på Maddes uppträdande
på DVD då hon var livs levande och magiskt vacker och FRISK!

Det gör så fruktansvärt ont, mitt hjärta blöder av smärta och jag vill bara dö,
somna och inte vakna mer bara för att få träffa henne igen!
Men jag vet att jag måste leva och därför kämpar jag varje dag med att just leva.

Jobbet är en tillflyktsort men när sorgemonstret tar över orkar jag inte ens jobba.
Då mår jag dåligt av att jag inte orkar jobba och ångesten är igång,
Jobba,sörja, jobba, sörja....man får inte vara sjukskriven i Sverige...FULT!

Hämtade Maddes journaler från 62:an igår bara för att få läsa om hur det var alldeles i början
då vi åkte in till Näl där hon bodde de 2 1/2 första månaderna av sin sjukdomstid.
Började läsa vid parkeringen...70 sidor...(ska beställa journaler från JK och Palliativa också)
....jag plågar mig själv..jag vet, men då när jag
var mitt i alltsammans tillsammans med mitt barn så var det mitt jobb. Hade inte tid
att bli känlomässig, man måste ju vara stark.
Men det är jag inte längre! Allt rämnar och jag vill bara inte vara med om detta mer!

Nåväl, journalerna fick vänta en stund och jag for vidare till andra nödvändiga ärenden.
Hade lovat lämna Maddes gitarr till hennes far som vi kommit överens om att han tar hand om.
Madde fick den av honom så det är inte mer än rätt att han får den som minnessak.
Den ska Christine få såsmåningom.

Men det smärtade något så fruktansvärt att ta bort gitarren från Maddes rum,
lägga den i etuiet och aldrig mer höra henne spela på den...nu är det tyst, så oerhört tyst.
Hon bodde hemma, hon var min närmaste familj här hemma.
Christine är förståss också min närmaste familj, men hon har inte bott hemma på många år.

Madde var den jag lagade mat till, hämtade och lämnade, hörde henne sjunga, prata i
telefon, träffa hennes kompisar och David förståss. Tvätta hennes kläder, ge henne råd,
trösta när hon hade bekymmer, glädjas när det gick bra. ...oroa mig när hon reste
utomlandsm hämta från krogen osv....Sista året sov hon som ett barn bredvid mig i dubbelsängen,
...ville ha henne nära så jag kunde hjälpa henne på en sekund, det var som när hon var bebis,
man sov "räv" ett år...men framförallt hade jag ett barn hemma!

Inget finns kvar....jag är ensam kvar med hennes krokofant att krama om natten som hon sydde i åttan.

Varför reagerade jag inte så här i början?
Jag fattade inte vad som hade hänt, jag var i chock och agerade mer som en robot än som en mamma.

Går in i Maddes garderob och alla hennes kläder tittar på mig.
Varenda plagg berättar mig en historia, kjolen hon köpte i Spanien, klänningen hon sydde upp
i Thailand, byxorna hon var så stolt över som hon hittat på märkesrea. Studenklänningen vi sydde
tillsammans och provade många gånger...alla snygga skor....väskor.....hon har en hel butik därinne,
och jag vet inte när jag ska orka ta tag i det också.....för mycket känslor helt enkelt.

Allt hon skrivit musik, dikter, texte av olika slag, orkar inte fejsa....perukerna hänger kvar i badrummet.
....ser dom inte ens längre....en väninna påminde mig...men allt finns kvar...men inte Madeleine.

Dagen var tung igår så efter Näl åkte jag för att köpa mig en parfym...bara så där ja!
Behöver en parfym....så blev det...och jag gick mot bibblan när en manlig vän ringer.
Han undrade hur jag egentligen mår...och jag började gråta, mitt ute bland folk...jag mår skit..
...vet inte hur jag ska orka leva, men jag orkar inte dö heller.....

Han tröstade mig som bara han kan göra, ingen annan klarar det så bra som han.
Gick in på Kulturhuset och satte mig i ett hörn där ingen såg mig, grät och berättade,
lyssnade på min kloka vän och han hörde mig, han fanns där precis när jag behövde
just honom. Han vet precis hur jag funkar, en stor tröst fick jag.

Detta kan för många kännas personligt att berätta så här, men jag vill bara förmedla att,
PRECIS SÅ HÄR ÄR DET...utan omsvep. Det finns inga positiva sorger.
Alla sorger är svarta och hemska, inget annat.

Däremot kan man ha ljusa stunder, men sorgen är NATTSVART!
Bara jag kan göra jobbet, men behöver förstående människor omkring mig.

Nu ska jag försöka att åka till Kulturhuset igen för att låna de böcker jag ville ha.
Och jag orkar inte ligga i fosterställning mer....resten av veckan är  "ickesörjardagar"
har jag bestämt.

Jag vill inte ha tyck-synd-om-mig kommentarer, för så här är det bara för väldigt många därute!
Man är inte ensam i världen om att ha sorg, men man känner sig ensam.....

Med hopp om livet och jag kommer alltid igen!
Ikväll ska jag meditera för första gången på väldigt länge. Jag får ENERGI!

Jennie min vän som gör dessa smycken har hjälpt mig många gånger i min sorg.

Vackra buskapshalsband finns att köpa hos http://ljuvligating.blogspot.com/
gå in och kika...det ligger nya ljuvliga ting där.
Tips; Kanske något till din älskling inför alla hjärtans dag?

Jagefrisk!

Jag är så oerhört tacksam över att jag är frisk!
Det förstår man inte förrän någon när eller kär blir sjuk,

Det kan räcka med en superdunderförkylning så förstår man vad oerhört mycket
man orkar göra när man INTE har influensa eller ännu värre en svårare sjukdom.

Trotsade förkylningsbacillerna och åkte till mor o far för att träffa syster, svåger och Leo
som flugit hit över helgen.

De var dundersuperförkylda, helt däckade och snytpappret användes flitigt!
(flygbiljetterna var inköpta innan förkylningen slog till)

...men jagefrisk, jagefrisk, jagefrisk....blir inte smittad!  (mantrat funkar har jag bestämt)
har stulit mantrat från min ängel Madeleine http://jagefrisk.blogg.se

Kul att få träffas ändå även om det blev under lite lugnare omständigheter denna gång.
Vi tittade på Madeline på DVD när hon sjöng i tävligen Musik Direkt och jag fick se Madde
som frisk, och med otrolig karisma och sångröst....grät förståss och kände både
smärta och alla känslor man kan känna!

Ska lägga ut på Youtube men vi måste prata igenom först så alla tycker det är OK.
Många låtar är skrivna till pojkvännen David så det är även hans känslor!
http://therealcolombo.blogg.se
Vet inte heller hur man gör än för att kunna lägga upp på Youtube....

Jag har en väninna som bor i mina tankar hela tiden.
Hon har cancer och har kämpat nu i 2 1/2 år.

Hon ligger nu på JK sedan en tid tillbaka och hon har fått beskedet att det inte längre går
att göra något mer i behandlingsväg.
Carina som så många andra i detta avlånga land med cancer kämpar med att få LEVA varje dag.

Jag har märkt att de som är sjukast klagar minst....vad kan det bero på?
Jo för dom ser det underbara runtomkring sig som vi friska inte ens ser i vardagen.

Att få äta en god måltid eller att se solen skina eller att det regnar, att se knopparna på buskarna som
börjar göra sig levande igen....osv..osv...

Vi tar oss inte tiden att se det självklara som är så fantastiskt!

Läs Carinas blogg! http://carinaahlin.blogg.se/
Hon kämpar för sitt liv och ändå njuter hon i fulla drag av sin älskade Prins och familj  och allt det
goda som kommer till henne, trots att hon är dödsjuk.

Något att tänka på för er som gnäller att det är måndag imorgon igen och som ska upp i ottan.

En orkidé till dig mitt hjärta Carina för att du kämpar den största kampen i livet när döden knackar på,
nämligen att vilja överleva!
Puss o kram från Anne!

Mindfullness

Nu får man bekänna färg!

Det är alltid så lätt att ge andra råd om hur man ska göra
för att må bra, men jag gjorde en tankevurpa...

Jag är den som ger råd till mig själv....medvetet.

Tänkt och gjort...åkte tåg igen idag och började sväva ut.....
....sen när jag är på jobbet så ska jag...blablabla.....

STOPP!! Jag är ju inte där än så varför ska jag tänka på det nu?
Anne, du åker tåg!...så åk tåg nudå!...jaja...glömde!

Jag åker ett skönt tåg och det gungar och låter, det är tyst och alla
sover...(hade ingen tågpratare med mig idag)...skön stund.

...efter en stund kommer tankarna tillbaka...får inte glömma blablabla..
ANNE SKÄRP DIG! Du åker tåg nu....OK...åker tåg nu....

Sen vet jag inte vad som hände....tänkte INGENTING och huxflux var jag framme.
Kände mig pigg och glad, log mot alla sura pendlare och skuttade ut
och snabbt in i bussen....kommer inte ens ihåg att jag åkt buss idag...

På den överfulla bussen till station på hemvägen satt ett litet barn i en vagn och hon skrattade
mot alla som bebisar gör...jag skrattade tillbaka och vi var framme på två röda!

Kontentan av detta då...jo om jag gör mig medveten om vad som händer runt mig just i
detta nu så blir jag även bättre på att koncentrera mig och slipper stresskänslor.

Det är så lätt att glida in i vad som händer sen och sen och sen....skit i det!
Det du har planerat ligger redan på pränt i din agenda så varför bekymra sig om det.
Den sekund du skrivit ner i din outlook eller agenda så kan du släppa det!

Jag pratade med några  om detta på jobbet idag och en kollega (kille) sa....jag förstår inte vad
som är så svårt...jag tänker alltid bara på en sak....ja ...hmmm..och ni förstår...han tänkte inte
riktigt på vad han hade sagt....vi tjejer förstod precis...och våra skratt ekade ut i landskapet.
.....han fattade ingenting!

Lite fantasi kryddar alltid tillvaron..he, he!

Även pensionerade statsöverhuvuden kan ha roligt tillsammans på jobbet.. :-))
Är detta en internationell hälsningsritual månne...?


En rolig dag på jobbet...igen!

Tittar ut genom fönstret kl. 05,45 för att tänka på dagens outfit....
OK...regn och slask och lite snö....ingen kjol idag som var tänkt
utan på med byxor, ledig tunika och långkofta+ en nödvändig polarjacka!

För om det är slask hemma så är det tio resor värre i Göteborg.
Satte mig på ett överfullt tåg 06,59 och tågresan var trevlig ändå för jag träffade
kollegan Marie som jag pratade med hela vägen ner....till allas förtret som
ville sooooova....hmmm...Förr irriterade jag mig också på alla som inte fattade
att man ska vara TYST vid den tiden på dygnet.

Väl framme var perrongen överfull av pendlare från och till i en enda myllrande myrstack.
Stombussen ska vi inte tala om....man får hålla i sig för busschauffören trodde att
han körde en Ferarri....man är ju luttrad efter ett antal år i pendlingsdjungeln...

Varje morgon är likadan och vi konstaterade att.....man är ju van....
Så ni som tycker det är långt till jobbet när ni sätter er i sköna bil och är framme
på sisådär 10-30 minuter är lyckligt ovetande om er bekväma tillvaro. :))

1 tim och 15 minuter från dörr till dörr.....enkel väg....
Har lurat mig själv i 6 år att det bara är hemvägen som räknas för alla ska
ju vara på jobbet  kring 8 ändå....

Det känns ändå som att jag börjat jobba på riktigt nu att man har en plats
i gemenskapen och att man kan tillföra något.
Fast just nu lär jag mig mer än tillför....

Alla bor numera i samma hus efter omorganisationen och jag har träffat många
som jag inte sett på väldigt länge. Det gav mig energi att få krama alla
goa kollegor som jag saknat.

Nya har jag också lärt känna och det är extra roligt att få vara en del i det nya!

Imorgon är min lediga dag och då ska jag bara ta det lugnt och träffa en väninna
och tanka energi till resten av jobbveckan.

Är så lycklig att jag klarat 2 hela dagar denna vecka och hela förra!!!!
För mig är det en seger för varje dag jag orkar gå upp ur sängen!

"När man förlorat det mest dyrbara man fått i gåva kan ett arbete betyda en del
av alla pusselbitarna i livet så att man inte går under!"



Mitt pendeltåg...måste vara tagen kl. 05 på morgonen!
man lär sig att parera in var dörren hamnar när tåget stannar.
...så man får en sittplats....Vi ser ut som en bunt pingviner som
tar små snabba steg till höger eller vänster...
Känslan  kommer med åren var dörren stannar..ha..ha :))
Kan inte nån filma fenomenet någon gång??



 Himla tur att man bor i Sverige! Titta...snacka om organisation...alla går åt samma håll...!
...och var är alla kvinnor????

Tid, vad är tid?

I vanliga fall när livet rullar på så delar vi upp våra dagar, veckor och månader,
i olika tidsintervaller, då vi förväntas göra olika saker som att jobba, handla, städa,
tvätta, umgås, träna, ha olika nöjen, resa, plugga...osv....

I vanliga fall är tiden konstant, alltså att tiden går relativt fort.
Men när något traumatiskt händer i ens liv så stannar tiden,
den finns inte på samma sätt längre. Hur ska jag förklara...hmmm.
Tiden är tom på något sätt.

Försöker förstå att det gått 4 månader sedan Madeleine flög iväg. Vad är det i tid?
Jag kan inte längre relatera i tid som jag gjorde förr.
Det känns som 4 år sedan, men samtidigt känns det som 4 sekunder sedan,
att jag ännu har henne framför mig...i min näthinna rullas filmen....den hemska filmen....
de sista timmarna och minuterna, då hon inte ville dö.

Då hon ville leva till varje pris...skulle bara inte och jag försöker minnas,
vad jag sa till henne de sista timmarna...men jag kommer inte ihåg,
jag ser bara bilderna, hennes vädjande blick och
hennes hand som kramade min strax innan hon somnade in.

Här är Madde mörkhårig, lycklig och glad hos Jennie som varit hennes mycket
 goda vän sedan de var 3 år.....trädgårdsfest  för tre år sedan kanske.

Maddes blogg http://jagefrisk.blogg.se

Alla år jag fick förmånen att vara hennes mamma är oerhört glädjande,
men sjukdomen och sorgen måste få sin plats ändå, tills jag ser den friska glada Madde igen.
Tiden den berömda....får ge mig den friska Madde tillbaks i mitt minne.

Jag och David har pratat en del om att lägga ut hennes låtar på Youtube och det ska vi nog
göra när tiden är mogen. Hon skrev mycket egen musik och sjöng och spelade gittar till.
När hon gick Estetisk musik på MÅG i stan så filmade vi tack och lov många av hennes konserter.
Så det finns material som vi måste bearbeta först.

Davids blogg (Maddes pojkvän) http://therealcolombo.blogg.se

Tid är det enda vi har och vi använder alla tiden på högst varierande sätt.
Många säger....jag har så mycket att göra så jag hinner ingenting....
men de allra flesta människor  hinner göra mer än dom tror, för nästan alla
hinner titta på TV flera timmar per kväll, så då hinner man egentligen annat också.

Jag hinner göra massor, för jag tittar inte på TV....Ok jag glömde att jag inte har några barn
hemma längre.....lite skillnad kan man säga...tomt, tyst och ingen att prata med, så jag får
umgås med folk istället på olika sätt.

Läser just nu boken När livet stannar av Malin Sävstam. Är nog inne i en sorgvältringsperiod
igen. Man har sina olika knep för att förstå att man inte är ensam om sorg. Boken handlar om
en kvinna som förlorade sin man och två av tre barn i Tsunamin och den handlar verkligen om
att överleva!

I boken läste jag något som var förtröstande på något sätt som har just med tid att göra....
Lena berättar om hur indianerna ser på livet och döden;

"Oavsett om vår tid här på jorden blir 5, 10, 20, 40 eller 80 år så är det allra viktigaste att vi varit här.
Tidsmässigt så är det egentligen ingen skillnad. Mats blev 47 år, Elsa 9 och Harald blev 12 år.
I det stora tidsperpektivet  är det nästan ingen skillnad.
Våra själar har varit här och finns fortsatt kvar även efter det  att vi slutat andas"



Jag har en väninna som ligger döende i cancer och hon träffade Madeleine.
Vi hade ett prat igår och jag bad henne om hon ville att ta hand om Madde i himlen,
att hon blir hennes himlamamma.
Och det ville hon och vi grät och jag var både arg och ledsen över den "jävla idioten" som
tycks drabba fler och fler och alla känslor jag har kom upp.
(Hon har en blogg men jag vet inte om jag får lämna ut den....)

På lunchen pratade jag med Mikael som förlorat Christoffer i cancer,
och han och Madde ligger bara några meter från varandra.
Vi pratade och grät och kände igen oss i varandras historier,
pratade om vissa knäppa läkare på palliativa och hur vi fått strida för
att våra barn skulle få en bra vård i livets slutskede.

Ja allt detta handlar om tid.... att ta sig tid att vara, andas göra roliga saker,
men även stanna upp och låta sorgen får ältas igenom på många olika sätt.

Nu ska jag ta mig tid att ta en kall vinterpromenad sedan ikväll,
ska jag gå på middag hos vänner. Men först en liten sak till Christine min älskade dotter,
jag har inte glömt bort dig, du bor i mitt hjärta du också hela tiden och
Jag älskar dig mest av allt i hela värlen, och det vet du, vi pratar ju varje dag.

Här en bild från nyår på Christine till vänster, Vera i mitten o. Åsa till höger.
Bra gumman att du har roligt mellan varven, det är ockå läkande!

Puss o Kram!

Exakt 4 månader i dag den 15 januari.



Lilla nallen som fick åka med urnan....
Tårarna orkar inte komma men Hjärtat blöder och värker!

Meditera mera



Det här är något av det vackraste jag någonsin sett!

Lägg 6 minuter på detta när du känner dig stressad.
Ta in och upptäck att det finns andra värden i livet som andra på jorden förstår.

Hittade detta hos Vida;
 http://adventure-life-vida.blogspot.com/

Tack Vida för att du delar med dig  av detta fantastiska ögonblick!
Vi hittar in i våra själar bara om vi söker!

Cliffhangern...

Oj vad mycket energi jag har haft idag!
Det har blivit roligt igen att jobba för jag skrattar mycket mer på jobbet,
tack vare mina goa vänner på jobbet och att jag känner att jag gör något igen.

Att gå tillbaka till jobbet kan vara bra, särskilt när jag har tillåtit mig själv att
få sörja på heltid i några månader.....det hjälper!

Nu blir jobbet min tillfriskningsplats och jag omger mig med männsikor
där jag kan vara mig själv.

På väg till Göteborg idag så tog jag min uppgift på allvar (se mitt förra inlägg)
Jag började med att hälsa glatt till konduktören och log....han blev glad! 1 poäng.

Sedan var det svårare i bussen för alla tittade ner i golvet eller så där
lobotomerat ut genom fönstret, så där blev det inget aktivt leende.

När jag sedan köpte mat med Louise och Jennie så pratade vi om detta
fenomen och mötte två kollegor.
Vi hälsade glatt och sa till de mötande; hon ler glatt....men han ler inte.
Vi riktade kommetaren till desa två och han log glatt och alla började skratta! 2 poäng

På väg hem vid kvällskvisten handlade jag på pressbyrån och log och pratade
glatt med mannen över disk och han skrattade och blev jätteglad! 1 poäng

Norgetåget hem ...och Marie jag skämtade med konduktörn och alla skrattade gott.
ja...norrmän är lättroade....hihi...
Flera poäng till i ett bräde!

Så idag lyckades jag samla ihop ett gäng gladpoäng genom att vara medveten
om hur jag behandlar andra.....och jag fick energi av att se andra skratta och le.

Så till cliffhangern från igår.....
På julaftons eftermiddag promenerade jag och dotter till syster för att fra jul.
Alla var så fint klädda och glada....vi mötte alla blickar,
gamla damer och herrar i gåbortstassen och alla andra åldrar.

Så gott som alla tittar på Christine och ler och en del säger god jul och
några kommeterar hennes fina små saker i håret.
Alla ler de allra varmaste leendet när de ser henne med dessa små saker
i var sida på huvudet....

Vad var då dessa små saker....jo...små supergulliga renhorn
med svandun och  pingla på. Underbara hårspännen som hon fått av
sin moster dagen innan julafton.
Tänk vad lite som behövs egentligen!


Snodde bilden av  http://tidsmastarinnan.blogspot.com/2008/11/mamma-du-har-horn.html

Se möjligheterna i varje dag....det regnade men det gjorde inget.
Så gå ut och gör någon glad så blir du själv glad!
Min dag har varit toppen :))

Öken i hjärnkontoret

Idag för första gången på väldigt länge så vet jag inte vad jag ska förmedla....
Har ni känt det någon gång?

När jag skriver så tänker jag inte utan fingrarna spelar sitt eget trumspel
på tangenbordet, och huxflux så har det blivit något.
Jag tänker ALDRIG ut i förväg vad jag ska skriva om utan det kommer precis
den sekunden när jag klickar på SKAPA.

Undrar just hur författare mår i skrivandets stund...om det bara kommer eller om
boken lever sitt eget lilla liv i hjärnan...som en ångest av ord som måste komma ut.
Om det inte kommer ut så går dom på toa och kräks eller så ropar
personen i deras hjärna som säger; jag har något att berätta så var lugn..skiv min
historia...jag bor i dig tills du präntat ner min historia.

Jag begriper inte hur en männsika kan få ihop en HEL BOK och gå hel ur det
"låtsasliv" de levt i kanske flera år.
Kalle och Bertil och Anna och Lovisa och Egon och Alma och Oskar och Emil
och Julia och Moa och Adam och Christoffer som väver ihop en hel bok.

Alla de människor som skriver böcker måste bara vara chizofrena för jag själv
har fullt upp med att hålla reda på vad min släkt, familj, vänner, kollegor och
barnens vänner, vännernas vänner och folk som jag egentligen inte känner heter.

Du vet han eller hon som är gift med den och den.....eller är pappa till Elsa..vilken Elsa?
Ja, ni vet....

En reflektion fick jag nu helt plötsligt...herrejessanes vad många namn man har i huvudet,
och man vet t om vilka dom är...det måste vara tusentals människor..
Hur sjutton kommer man ihåg alla?

Idog upprepning antar jag....men det vi ska ta till oss är en sak!
De människor som står oss allra närmast i hjärtat glömmer vi ALDRIG!
Hur många dom än är, för hjärtat är flexibelt och växer för varje människa som vi
älskar och som älskar oss tillbaka!

Så ni som har ett barn och väntar ett till kommer att älska det barnet precis
lika mycket och starkt som det första.
När man fått 2 barn vet man att det funkar... :))
Det fungerar precis lika bra med vänner...alla får plats, jag lovar!

Vart vill jag komma med det här...kanske att ta hand om dina nära som
du tycker om och visa det!

Vi är så dåliga på att säga goda saker till varandra, både kända och okända.
tänk...att en okänd blir en dag känd för dig....en kär vän..eller pojkvän..
...eller flickvän..någon du inte visste att den fanns...häftigt va!

Så imorgon när du går till jobbet så vill jag att ni gör ett litet experiment.
Le till en okänd människa på stan..vem som helst.

Le till minst 3 personer, sådär så det märks.
Antingen kommer ni att få ett leende tillbaka eller så kommer personen
ifråga titta på dig som om du var en ren idiot....men sluta inte!

Jag vill ha svar från er hur det gick...alla är välkomna att berätta.
Men att le till 3 personer är inte så svårt...bara GÖR DET!

Imorgon när jag har åkt tåg till GBG och buss till Lindholmen så kommer
jag att le till så många människor  jag kan möta.
Resultatet får ni imorgon...men vänta er inget HALLELUJA MOMENT!

Imorgon ska jag berätta om min och Christines fantastiska lilla promenad
på Östemalm på julafton när vi gick till min syster....det är en solskenshistoria.
...och så häftig!
På onsdag får det bli för ni hinner ju inte läsa vad ni ska gör för än imorgon!

Ha, ha...en cliffhanger...tadaaa

Hmmm förstår inte var orden kommer ifrån...bokstäverna ramlade ner även idag.
Min hjärna var stängd men hjärtat fick tala denna gång.

Foreverliving

Tack, tack o tusen miljoner tack för alla era långa och korta underbara
kommentarer......många känner igen sig och en del finner kanske lite 
igenkännande att detta med sorg är så blandat med många känslor och tankar!

Många bär sorg och det märks inte minst på alla historier jag får till mig,
många tragiska och sorgliga som många av oss känner igen.
Tack för tipset om www.sorg.se den har jag nu varit inne på.
Tack även till Ann-Kristine Lundmark (författaren) som hittade in här!...jag har mailat dig)

______________________________________________________________________

Idag har jag vänt ett nytt blad igen......många nya fler blad lär det bli!

Har varit i Göteborg på utbildning hela dan på nätverksföretaget FOREVER.
Min nya fritidssyssla blir att sälja dessa fantastiska Aloe Vera produkter
som många känner till men som kan vara okända för ännu fler.
Dricker Aloe för att insidan mår bra och det vill jag förmedla till så många
fler att det verkligen funkar!

Jag har haft magkatarr i många år och sedan jag började dricka Aloe så
har min mage inte krånglat en enda gång......Losec kan slänga sig i väggen!

På onsdag kväll 14 januari ska jag ha min första Produktvisning i vår kvarterslokal,
på Silvertärnan, och ni som läser min blogg som bor kring Sandhem
är också hjärtligt välkomna.

På Onsdag kl. 18,30 sparkar vi igång.
Jag har med mig min coach Anielle Strömbeck som jobbat med produkterna
i många år.

Ta med en eller flera vänner också så blir det ännu trevligare.
Skicka ett mail till mig senast på tisdag så vet jag vad du heter och hur många du tar med dig.

Ni som fått min inbjudan via mail får gärna svara redan imorgon så har jag lite
aning om vilka som säkert kommer......
Jag har mailadress [email protected]

Om ni vill ha ett roligt Aloeparty hemma hos er så får
ni gärna höra av er till mig så bokar vi in en rolig afton tillsammans.

Vill väldigt gärna träffa er som jag både vet och inte vet att ni finns.
Att lära känna nya människor ger glädje och nytt tänk.
Jag nås på mailet som sagt....
Ha e go kväll allihop!

Jag lever nu efter devisen;
 "If you can dream it you can do it!
/"Maddeandan" citat   

(tack  http://www.vindensmelodi.blogg.se/  för att du myntade ordet "Maddeandan")

Våra bästsäljare    

Bokslukarhelg

AW:n igår var rolig men ändå stillsamt skön med vännerna.
God mat med ett par öl till på en skön resturang fick räcka för kvällen....

Vi lummade förbi några uteställen men föredrog godisbutiken
och 2 hyrfilmer istället! Kvällen blev go och glad och precis vad jag
orkade med för den dagen....vi kunde t om ta bussen hem...
...inga nattpartypinglor här inte!

Längtade förståss också att få läsa mina böcker jag lånat på bibblan...
jag är en analyserande människa och måste få svar på frågor som
ingen igentligen kan svara fullt ut på så jag lånar facklitteratur.

Denna gång om sorbearbetning...en hel hög faktiskt!
Har precis sträckläst klart......
"Sorgens olika Ansikten" av Ann-Kristin Lundmark
En mycket lättbegriplig bok om hur olika vi bearbetar sorg.
Sorgens olika faser känner många till men vi vet inte riktigt innebörden av flödet.
Jag skrev tidigare att jag inte vet vilken fas jag befinner mig i och nu förstår jag
lite bättre....fasern går i varandra...det finns inga vattentäta skott genom processen.

De olika faserna är;
Chockfasen
Kontrollfasen
Reaktionsfasen
Bearbetningsfasen
Nyorienteringsfasen

Varje fas är beskriven på ett sätt där man känner igen sig väldigt tydligt och får
ett kvitto på att man inte håller på att bli galen....sakerna måste gås IGENOM.
Inte över, under eller sidan av utan rakt igenom med alla känslor man har.

Igår hade jag roligt...idag kan jag inte förstå varför jag hade roligt igår.....
Man liksom plågar sig själv med att FÖRSÖKA hela tiden.
När jag läser boken ler jag åt mina enträgna försök att vilja orka.
Många andra sörjande gör samma sak.

När ett barn dör har föräldrarna ofta 2 helt olika sätt att berabeta sorgen,
så det blir konflikter och kanske t om separation för att man inte orkar
trösta varandra.
Syskon sörjer ofta i det dolda och de blir sällan bejakade i sin sorg.
Försöker trösta min Christine flera gånger varje dag, men hon
bor så långt bort så det känns plågsamt för oss båda.
Pappan finns inte närvarande  på samma sätt ...han har fullt upp med sig själv.
(och det har han haft under hela barnens liv...ni vet ....("ta-en-fika-ibland-farsa"....)
Så jag åker jojo så gott det går till min enda dotter på jorden....

I Australien, USA, England och Japan finns idag större beredskap för sk
sorgeutbildningar där man blir slussad till rätt hjälp ganska omgående.

I Sverige är det nog väldigt olika var man råkar bo och vilken läkare man fått.
Många får bara tabletter och ev. sjukskrivning om det handlar om mycket
svår sorg, men det är inte självklart att man får bli sjukskriven ens en liten tid.

Ett center för traumabearbetning eller rätt psykologisk hjälp skulle nog rädda många
från att ensam bearbeta sitt trauma och sorg.

Jag har ännu inte fått tips från läkare eller kuratorer vart man kan vända sig när
man förlorat ett barn i cancer....det har snart gått 4 månader och jag får ta reda
på allt själv.
Vem orkar hitta "rätt" psykolog som fattar galoppen?
Jag har varit hos flera som jag ganska snart dissat eftersom det har varit som att prata
med en vägg.
T om många psykologer är rädda för att möta denna typ av sorg....det är beklämmande
måste jag säga.

Nu har jag dock en bra kurator som jag går hos regelbundet och kanske jag hittar en
stödgrupp såsmåningom där de mist ett barn i cancer likväl som jag.

Nästa vecka ska jag träffa en vän som också mist sin son i cancer. Våra barn ligger
bara några meter från varandra....det ska bli skönt att få prata med honom....så
visst har jag nätverk omkring mig på många sätt, men ibland behöver man nog proffs
som komplement också.
Man vill inte "älta sönder" sina vänner heller....

Läs boken om du söker svar på frågor om sorg. Den hjälper mig mycket.
Har sträckläst den och kommer nog att "blädderläsa" den igen!

"Nästa gång jag hör någon säga att tiden läker alla sår ska jag slå på käften,
fläskläppen kommer att läka...jag lovar...men ett sår i själen syns inte men finns
för alltid kvar!"

Eller en man som jag känner som sa i all välmening...
"Anne det är bra att du tar det lugnt ett tag men fastna inte i sorgen!" ...
Då hade det gått 2 månader efter Maddes bortgång!!!
Inte OK att säga så!

Jag hade "bara" tagit hand om mitt dödsjuka barn i ett år dygnet runt ensam mestadels
förutom att jag försökte jobba samtidigt på något underligt sätt. till och från...
...jag sov kanske 2-3 timmar per natt i ett år....och sedan dog hon!

Tala aldrig mer om för mig vad jag ska eller borde känna eller göra
för det kan jag så bra själv. Lyssna bara, ge inga råd....
Vi har fått  två öron som är till för att lyssna mer än vi pratar när någon inte mår bra.
.....endast en riktigt nära vän vet hur man gör!

Och nej...mina nära vänner har inte fått en smäll på käften för de är trygga
och vet vad som gäller, men våga ändå fråga hur det känns
och om man orkar prata om det...då kommer det naturligt.

Jag tror faktiskt att jag skulle vilja spöa upp någon riktigt ordentligt....
det skulle man få göra någon gång bara för att få känna ilskan rinna ur en..
...någon jag tycker riktigt extremt illa om......en rak höger!

PS: Alla bloggkommentarer tas tacksamt emot....de har hjälpt mig att komma
vidare en dag i taget, så missförstå inte mitt inlägg....

PUSS och KRAM!

Det är fullmåne inatt!

After Work

Om en stund ska jag springa iväg till bussen...
AW för första gången på 100 år....

Det ska bli så roligt och jag känner mig
smart, rolig, charmig, vacker och hur härlig som helst.

Jag och väninnorna ska ha hjärtans kul och flirta och mingla runt!
Flirta är jag inte så bra på men har bestämt mig för att bli bättre, så.....
 ....HERE I COME....Lovely me!



Du är med mig Madde ikväll...Vi ska ha så kul ihop...du bor i mitt hjärta.
Hörde låten Håll mitt hjärta nyss i Lugna favoriter så nu har jag gråtit en flod igen,
hållit ditt foto intill mitt hjärta....får sminka om mig....men det gör inget!
Skönt att få gråta hejdlöst en stund.
Puss my Love...både till dig och Christine!

Du sminkar dig...och jag sminkar mig....PYSS!!!

Nytt kapitel i jobblivet

Idag var en stor dag för mig!
Jag har börjat jobba...på riktigt!
Det känns bara bra på alla sätt!

Träffade alla kära gamla och nya vänner som jag saknat så mycket.
Pang på direkt med möte hela förmiddagen...men sen blev det mest uppdateringar
och prat om vad som hänt de senaste 2 månaderna......och det är MYCKET!

Åt lunch med Titti och Jennie och vi skrattade mest hela tiden!
Tänk er en lunchresturang fullt med folk som sitter och äter, småpratar
lite tyst och affärsmässigt sådär....

Vad gör vi? Jo, vi skrattar HÖGT, pratar i mun på varandra som alltid,
och har hjärtans kul över en smarrig lyxig fisklunch mitt i vardagen!

Vi är tre tjejer som säger samma sak men på olika sätt,
vi måste liksom få göra det.....som en bekräftelse på att alla fattat vad vi menar.
Hmmmm...bara en tjej förstår vad jag menar!

En del trodde nog att vi spetsat kranvattnet med något annat.....
Det gäller att ta tillvara de goa stunderna i vardagen!

Sedan gick dagen åt till att berätta för alla att jag verkligen är på G.
Alla påtalar samma sak....att Anne ;Vi förstår om du inte orkar, men det
är ju bra att du är positiv.....vänta dig inga under, utan ta det försiktigt
i början.

Ja, ja...jag har inte lovat någonting...kommer jag aldrig att göra mer,
men SKRIV INTE DET PÅ MIN NÄSA!
Alla menar sååååååå väl, tack för det, men jag anser ändå att jag
själv kan känna när jag VILL NÅGOT!

Om jag backar längre fram, så då gör jag väl det då, men tala inte om det för
mig i förväg att det kanske inte går.....då får jag ju negativa vibbar!

OK, nu är jag lite orättvis för alla har sagt att det är så bra att jag är positiv,
men ändå i nästa mening säger dom.....men tänk på att.....

Säg istället, vad BRA  Anne, vad KUL att du VILL!
För då vill man vara som vanligt, ....som alla andra!
Behandla mig inte med silkesvantar....ta mig bara som jag är!
Det räcker gott nog!

"Jag tror på människans okuvliga vilja att förbättra sitt liv.
Det är bara jag som tillåter mig själv att ha hinder i vägen,
antingen mina egna eller andras på mig pålagda.
Det viktigaste är vad jag vill och känner...inte vad andra tror!"
/Dagens citat från Anne!

"All förändring börjar med mig själv.
Det är med mina tankar varje förändring börjar"
Ur Att välja Glädje av Kay Pollack


Beskrivning.
Att välja glädje är en bok om att växa och utvecklas som människa.
Det är en bok att läsa när man känner att man vill något mer med sig själv och sitt liv.
Boken är full av övningar  och redskap för hur du kan skapa ett bättre liv för dig själv,
och de människor du möter.
 Hur du kan göra för att må bättre, få smidigare möten med andra männsikor,
uppnå inre balans och större närvaro, känna dig lyckligare, friare och mindre sårbar.
Denna bok ger dig kraft att tro på dig själv och din inre kraft.
Alla behöver redskap för att hantera vardagens vedermödor och disharmoni.
Läs boken och använd den som ett redskap!
Du kommer att inse att endast du själv kan göra dig själv till en bättre och mer harmonisk människa.


Hälsat på Madde

Det är terapi att få pyssla lite vid graven.
ta bort lite ljus som brunnit ut,
Sätta dit nya så det lyser starkt och vackert.

Titta på de små symboliska sakerna som finns där,
som vänner och familj lagt dit, med kärlek i tanken.

Vet inte riktigt var jag befinner mig i sorgearbetet, men
jag kan inte ta det annat än som det kommer.

Just nu går det ganska bra och det har tänts ett nytt hopp i mig,
för att jag känner att du är med mig och styr mig rätt.
Är så övertygad om att du hjälper mig, kan dock inte känna din
närvaro, men det händer små bra saker hela tiden så det måste vara
du som puttar mig lite framåt var dag.....min älskade ängladotter!


Din viloplats på Götalundens kyrkogård.
Bilden på dig o David är en julklapp från David.
Regnrocksnallen känner du igen....från Elin...
Prinsesslyktan är min julklapp till dig...

Stenen är ännu inte på plats för tjälen måste gå ur marken först.
Och så måste jag ta tag i mig själv och beställa en hos Petterssons stenhuggeri....

Vi har pratat om hur den ska se ut så vi vet på ett ungefär, men ändå....
känns det tungt att behöva göra....vill nog inte acceptera riktigt...
....stenen är på ngt sätt en symbol för definitionen slutgiltig acceptans!


"Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter"

Mental träning...

Har tränat mig mentalt ett tag nu till olika saker som jag behöver
komma igång med.
Ett av dom är förståss att jag ska återgå till jobbet  igen.
Det funkar, för idag vaknade jag kl 06,45!
OK jag låg och läste ganska länge och somnade sedan om, men
det funkar!

Så på onsdag är det dags att börja på nytt. Det ska verkligen bli
roligt att få tillbaks sitt arbetsliv igen med allt som det inkluderar.

Man förstår först efter ett tag hur  viktig den delen av livet är.
Framför allt dynamiken mellan alla människor man möter varje dag.
Glädjen, skratten, diskussionerna, problemlösningarna, luncherna
och inte minst vardagsskvallret.....

OK, det finns mycket "harvande" också som tågpendling 2,5 tim/dag, vilket leder
till trötthet och fritiden som blir naggad i kanten.
Men what the heck.....tågåkandet är numera en skön sysselsättning.
Nu kan jag äntligen börja sticka /virka /läsa igen för det har jag inte haft ro till när
jag varit sjukskriven....knepigt, eller hur!

Jag är helt övertygad om att ju mer man gör desto mer får man gjort,
alltså den positiva spinoffeffekten gör att jag får mer gjort när jag jobbar
för kroppen och hjärnan kommer igång igen....tack för det!

Och ni har sannerligen hjälpt mig att tro på mig själv!
Vilka underbara härliga kommentarer jag fått!
Har vuxit flera meter i självkänsla bara på några dagar!
Oj, ni anar inte vad mycket det gör med alla dessa peppande, gulliga ord!

Igår gick jag långpromenad till Gärdhem med Anita o Kajsa.
Sköna promenader stärker kropp och själ....tur jag bor nära naturen!





Jag finner balans i kropp och själ just så här, att få insupa en kall vinterdag
utan tanke eller mål...bara att gå en timma där naturen ger och jag tar emot!

EGO-året börjar nu!


God fortsättning till mig och alla andra....
Skål för mig och mitt nya liv som börjar idag!
Man får göra det bästa av sitt liv hur tungt det än varit.....

Tar hand om mig själv på bästa sätt....
Är numera med i "Älskar-mig-själv-klubben"!