Levaidag

Gårdagen blev i horisontalt läge mest hela dagen, förutom lite fix i köket.
Gjorde lite vårfint med fräscha blommor jag fick av kollegorna efter min
föreläsning på torsdagen. Ny fin duk på bordet och annat sött.

Har en förmåga att göra köket jättenoga så jag inte orkar fortsätta med
de andra rummen....men orkar inte så mycket ändå ännu.
På jobbet nästan helda dagen, köra bil långt och motorhaveri och allt mickel
kring det i torsdags gjorde att jag var helt utslagen dan därpå.

Pip Studio collection som jag förälskat mig i!

Eftersom jag älskar allt från Pip så får det bli dagens köksinspiration.

Så ser livet ut nu efter cancernörden och återhämtningen tar tid och oerhörd
kraft. Att göra vanliga saker som att handla, städa eller köra bil ger efterverkningar
och man får betala med att sova dan därpå.

Jag är inte som förut, kommer aldrig mer att vara, men folk tror att man orkar mer
än man gör. För det syns inte utanpå att tröttheten belägrar kroppen inifrån.
Och att man har ett gott humör och är handlingskraftig kan ju förvilla även de man
känner mest. Kanske, kanske om några år att jag återhämtat mig och är vältränad
och energisk igen.

Somnade i soffan på eftermiddagen när det var ljust och vaknade kl 19,30 i mörkret.
Undrade vilken dag det var och varför jag låg i soffan. Tände lampor och i köket
såg jag att jag inte ens orkat göra klart allt, så jag placerade de sista sakerna perfekt.
Gillar att ändra ofta, lägga till, ta bort..ja ni vet.


Man blir ju otroligt sugen på färg när man ser detta. Vilken ljuvlig tapet
bakom soffan. Sött, busigt och nytt. Pip Collection förståss.

Så ser det ut....orka, vilja, orka, vilja...och välja det man klarar av att göra.
Det gjorde mig ont att missa vattengympan i 34C när jag behövde det som mest.
men, men ce la vie!

Men det skönaste av allt tycker jag är att det är på väg mot vår.
Isgator ute idag dock...ser livsfarligt ut, men det går åt rätt håll.
Längtar efter att få pyssla med blommorna på balkongen igen.....snart så!

Tills dess får man pyssla med det lilla inne och göra vår i köket i alla fall.

Bilden lånad av http://decor8blog.com/



12+34 liksom.... :-)

HURRA, HURRA, HURRA och GRATTIS till  mig som fyller år idag...hihi....
Tänk att jag får vara med att fylla ännu ett år.TJOHOOOO!!!!!



Ut med det vita....in med färg vår och glädje!!!

Dagen började så himla bra!
Åkte till Götet på morgonen för att hinna till en föreläsning
jag höll i  på morgonfikat i all enkelhet om Bröstcancer.

Hade med mig attiraljer och broschyrer samt ett silikon-lösbröst
med "cancer i" som kollegorna fick känna på. Vi använder den i
utbilningssyfte på Bröstcancerföreningen Johanna.

Det var kul att prata om ett angeläget ämne och jag berättade lite
om min egen resa och många ställde bra och viktiga frågor.
Cancer är ju ett ämne som tyvärr de flesta kommer att bekanta sig
med antingen som drabbad, anhörig eller vän. Våga fråga!
Det är inte farligt, och ni var bra på att ställa frågor, like that!


Stadium III (av IV) Tumören är mycket stor (mer än 5 centimeter) eller växer
fast i omgivande vävnad. Kallas även lokalt avancerad bröstcancer
Den bröstcancer jag hade..var .i stadium III...har börjat ta in det nu!
Min var 7 cm och 13 lymfkörtlar angripna och HER-2 positiv.

Nåväl, dagen var bra och jag hälsade på kollegor som flyttat till en annan
byggnad vi har och jobbade därifrån på em.
Körde hem via Uddevalla för att kunna babbla med goa kollegan Louise
som bor där...trampade gasen i bott, för E6an är toppen!

Vi babblade på och skrattade hela vägen hem, men lampan blinkade rött;
Jag behöver bensin säger lilla bilen! Tänkte att;
Jag hinner nog till stan, känner ju dig lilla pärlan, det fins 10 liter kvar!
Måste ju på vattengympan som börjar 16,45.
Raka vägen till badhuset alltså...trodde jag ja!

Några hundra meter framför badhuset börjar bilen hacka..unk..unk...unk!
Måste styra in bilen nära en vägkant i alla fall och hann precis passera en
korsning för att höra bilen stendö mitt i ett övergångsställe.
Jaha, vad göra?
Ringde pappsen som kom med bensin och vi hällde i tanken och tänkte...nu så!
Bilen; unk..unk...unk...vill inte! Shit något fel är det, har hört miljoner gånger
att bilen inte mår bra av noll bensin...något med insprutning eller katalysator,
kan inte tekniken, men död var den i alla fall. Besserwissrar kan hålla sig undan!
Detta har aldrig hänt mig i mitt snart 46-åriga liv! Hade lite bråttom bara!

Ringde verkstan...Nä vi har stängt, killarna går hem kl 16. Vem slutar kl 16???
Well, well..verkstadsfolk gör det för de är duktiga och går till jobbet mitt i natten
när ingen normal människa är vaken! Service åtminstonde till kl 17? Que??

Ringde broren, väninnans man, mfl och alla jag ringde var antingen upptagna,
utan bil, på träning eller bråttom någonstans, så även min far som var på väg till
ett viktigt möte. Snällt dock att han kom med bensin även om det inte hjälpte.
Där satt jag...haha...har ingen lust att betala 1000 spänn för att bogsera hem bilen.
Nej, jag har ingen assistansförsäkring som just ikväll var min högsta önskan på jorden.


Nääää...bärgningsbilar är till för mesar som inte klarar sig själva!

Nåväl...efter lite ringande för att meddela att jag inte kommer på vattengympan som är
en bokad rehabtid bara några meter bort och jag skulle inte heller hinna till mötet
på Bröstcancerföreningen. Min svåger Kristian kunde men bor lite för långt bort,
men kunde ställa upp. Tack för att du ville ställa upp ändå.
Men jag tänkte att det kändes lite långsökt så jag ringde superklippan Lena.

Jag; Hej Lena, jag har hamnat i en liten knipa, kan du hjälpa mig? Var är du?
Lena; Glad och go som alltid...jag shoppar lite kläder till barnen....
Jag; OK...kan du avvara lite tid och komma till min undsättning, bilen är död?
Lena; Inga problem, var är du? Kommer på stört. Har ingen lina men köper en på vägen.
Jag; Tack vännen, du är en klippa!
Lena; Men det kan ta 10 minuter eller så..
Jag; Nemasproblemas, har redan suttit här 1,5 tim för att ringa runt så 10 min är ju inget.
Blev så överlycklig att någon kunde slänga sig iväg på stört!

Nåväl...när vi båda kryper under bilarna för att hitta haken att fästa linan i kommer en äldre
man fram. Vad gör ni...två tjejer? Ska ni bogsera en bil...nä, det går aldrig!
Killar är myyycket bättre på det där...det är killgöra!

Nädå, detta fixar vi, inga problem!
Nä...det går aldrig, säger bara det..killar är mycket bättre på allt.
Vi inser att alla hästar har rymt i hans stenåldershjärna, så vi säger, ja så är det nog.
Allt för att få honom nöjd.

Sen säger vi...Vi har en superbra, superny lina så det här kommer att gå susen serdu!
Då, hör och häpna säger han...haha...en sån lina...den kommer att gå av,
Alla såna linor går av, visste ni inte det? Haha...
Stickåbrinn gubbe...säger vi inte förståss!



Najdå, detta är fina grejjer serru, bästa sorten till våra pärlor!
Vi blåser iväg väldigt sakta dock och den gamle mannen tittar efter oss med en
fågelholksblick. Bilarna rullar på i sakta mak och det går finfint hela vägen hem.
...bara några meter till parkeringen, en liten sväng till...och det säger pang!

Hmmm, linan går av!...Vi skrattade så vi tjöt jag och Lena!
Envisa och handlingskraftiga som vi är båda  tog det med ro, knöt en råbandsknop
på linan och baxade in bilen i en ficka där den får stå till imorgon. Och Lena reklamerar linan!
En himlans tur att det hände några meter från parkeringen och inte i en uppförsbacke.
Det sista fick vi justera in bilen på så sätt att vi drog in min bil bakifrån då hon körde sin bil
framåt, om ni förstår vad jag menar.
Pust, vilka vardagsäventyr man kan ha. Bilen på plats, YES!

Av tråkiga saker kan man göra något positivt, alltid! Men de finns dom som ser allt
i svart. Ni kan inte, det går aldrig, skyll dig själv etc...vad är det med vissa människor?
Shit happens och gör något bra av det istället för att gnälla!

Saker händer varje dag i människors liv som är lite prekära och då är hjälpen så oerhört
tacksam att få här och nu, pronto! Och Lena min vän var här och nu, släppte allt för
att  stå där snabbt som ögat. Det kallar jag en sann vän!

Missade både rehabbadet och mötet på kvällen, men det gör inget, för vi fick härliga skratt,
jag och Lena och en rolig historia att berätta. Det gäller bara att se de små sakerna som
händer runtomkring, de vardagliga roliga händelserna mitt i problemet som ska lösas.

Den gamle mannen visste inte att vi hade roligt åt situationen för när han lommade vidare,
tänkte han säkert; Fruntimmer, dom klarar ingenting, killar kan allt...hehe...
...och vart var killarna???

Jo,jo...snacka går ju!

Kontentan av detta är;
Att både jag och Lena fick ett roligt minne och är många skratt rikare!
"Det handlar inte om hur man har det..utan hur man tar det!"



Tack Lena, du är fantastisk, inte bara idag utan alltid!

Har aldrig någonsin hört dig gnälla eller att något är jobbigt!
Du är sprudlande glad, ställer alltid upp, ser inga problem, bara möjligheter i allt.
Alla som känner dig kan skriva under på det!
Du har en skön inställning till livet och det beundrar jag dig för.
"Luta dig tillbaka, gör det som ska göras och njut av tillvaron", sån är du vännen!

Hyllar människor som betyder mycket för mig och du är en av dom.
Det kommer fler hyllningar till vänner när tillfälle ges...hehe...

Den som gnäller förlorar bara på det själv!

Natti och krama den som står dig nära här och nu!

Har sett några filmer igen som jag tänkte recensera för er.

EAT PRAY LOVE med Julia Roberts baseras på boken med samma
namn av Melissa Gilbert.


Eftersom jag läst boken när den kom ut för några år sedan så har jag
väntat med spänning på att filmen skulle komma ut.
Älskade boken, just för att den var självupplevd av Melissa Gilbert.
Hade höga förväntningar på filmen, men som vanligt är alltid boken bättre.

Den handlar om en karriärkvinna som bor i NY med man och "allt man kan önska",
men ändå är hon inte lycklig, så hon lämnar allt, även mannen och söker sin
egen lycka vi resor till 3 olika ställen i världen. Italien, Indien och Bali.
Mysig och så där härligt "rosa" som en må-bra-film ska vara.
sist men inte minst får man lite extra ögongodis i den snygga, charmiga man
hon träffar på Bali....Mumma!

Betyg räknat i Espressokoppar; (av 5 möjliga)

(Pip Collektion, älskar deras prylar)



Nästa film heter MOTHER AND CHILD med bla Anette Benning.




Sista för dagen blir en riktig nagelbitare!

THE EXPERIMENT med Adrien Brody & Forest Whitaker


26 främlingar får chansen att delta i en välbetald studie i mänskligt beteende,
där de under två veckors tid ska vistas som fångar och vakter i en simulerad
fängelsemiljö. Männen delas slumpmässigt in i sina roller och från början tar ingen
scenariot på allvar, förutom vakten Barris (Whitaker), som snabbt intar ledarpositionen.

När fången Travis (Brody) ifrågasätter hans överdrivna metoder, sätts en spiral av sadism,
våld och vansinne igång. Frågan är hur långt det får gå innan experimentet avbryts.
Både Brody och Whitaker spelar sina karaktärer oerhört bra!

Lika fängslande vidrig som fängslande bra...när man ser filmen undrar man;
är vi så oerhört flockkänsliga? Kan vem som helst av oss göra vidriga saker och
hur långt är vi beredda att gå? det vet varken du eller jag förrän vi befinner oss i
en pressad situation som denna...ingen vet...det är kruxet med denna film.

Vidrigt bra kan man sammanfatta denna sevärda film, man funderar mycket efteråt.

Betyg; 5 kokheta Espressokoppar!

(Filippa K)

Grattis käre far på födelsedagen! HURRA, HURRA, HURRA!


Här är du 20 år..1961....


Eftersom du är allergisk mot starka dofter får du ett fång rosor på bild i alla fall.

Kram från dotter!

Med Christine pratar jag varje dag, och det ger mig glädje och skratt,
stolthet och hopp om framtiden. Men jag får inga svar från dig.
Snälla Madeleine svara mig, jag ber dig mitt hjärta!  Är jag bara avstängd,
eller korkad eller oandlig, vill vara superandlig!
Fattar jag inte koden hur man kommer fram? Hur gör man, hjälp mig alla ni
mediala som kan förmedla vad just min Madeleine vill säga mig!

Hur var din resa till himlen? Hur var dina sista helvetiska timmar av smärta innan du dog?
Berätta snälla..mitt barn..jag tål det...vill bara veta...Du sa inget, för du hade fullt upp med
ditt lidande och smärta! Har hört berättats från medier jag varit hos,och det borde räcka,
men jag vill höra direkt från dig....att du visar i handling att du finns i våra liv.
Berätta för mig kära barn vad du kände! Det du ville skona oss ifrån.

Är det så att sorgen är för stor för att vi ska kunna mötas, för jag tror att du och
Christine pratat med varandra i "mellanrummet", det rum jag som mamma inte hittat till?

Sömnen är vila för de flesta, men för mig är det tusen drömmar som bråkar med varandra,
som vill göra sig hörda, som vill ta plats, och på morgonen undrar jag vad som hände,
vad jag ska ta till mig, vad är min lärdom av den gånga natten? Förvirring och oändlig trötthet?
Eller förträngning för att överleva själv?

Ditt rum är tomt, men besöks av vänner och familj, men framförallt din syster Christine
och hennes blivande Jonas. De sover i samma säng som du och David sovit i innan
du blev sjuk.

Och det glädjer mig att din storasyser säger;
Jag sover så bra i Maddes rum, jag känner frid och sover bättre,
än någon annanstans. Bra betyg till vår ängel Madeleine, eller hur!

Och jag som mamma kan skriva under på det, både Christine och Jonas sover som
små barn i Madeleines rum som blivit gästrum. Och alla sover gudagott därinne,
så även jag!

Jag sover där när jag har gäster, och ibland utan att ha gäster, för det är
verkligen som att sova på moln därinne.
Madde har nog strött John Blund pulver i vårt hjärterum!

Minnen från Thailand december 2006.


Ni var helt tokigt förälskade i denna lilla söta apa...


Här sitter ni och gottar er på Chicken Islands i färd med att snorkla.


Madde och jag njuter av vattnet, värmen och solen,
Christine är fotograf.


Vi åt jordens godaste (och strkaste) mat i denna mysiga kvarters
krog vår allra första kväll i Puket innan vi åkte vidare till Krabi.
Inget turisthak, ett ställe vi landande på i sällskap med en
gammal kollega från mitt jobb. Där åt lokalbefolkningen. Mumma!


Senare på kvällen var jag ute ur bilden, systerkväll, en av flera.








Två underbart galna systrar i Thailand december 2006...när jag låg
och sov i Bungalowen i Ao Nang, Krabi. Era egna systerkvällar
med oförglömliga gemensamma underbara minnen.



Tror det var"Full Moon party" med massor av folk från hela världen
och dessa två  killar var från Australien eller USA...ni hade kul i alla fall!


Madeleine sover.


Christine sover.
Åhhh vad skönt...ni kom hem helskinnade, ni somnade pladask
inuti moskitnäten och moren stoppade om varenda springa så inga
kryp kom in ....pust...kunde andas ut och sova! En mor är lika
omhuldande för 18-åriga barn som bebisar..Zzzzzzzzzzzz.


En annan mysig kväll med mor och döttrar i Krabi med mat,
mys och spel. .Går ju inte att ta miste på att de är systrar. :-)

Vi backpackade...och senare flög vi till Bangkok,
men det tar vi en annan gång.

Den underbaraste resa jag gjort med mina barn som jag aldrig glömmer.
Det är inte alls konstigt att så många väljer Thailand.
Vem kan avstå detta? Paradiset om man väljer att se det goda.

Älskar er båda mina älskade döttrar mest av allt i hela världen...det vet ni!

Från många olika atällen, situationer och människor.
I förmiddags lyssnade kag på Underbara Clara i P1s "husmorsskolan".
Hon är skön att lyssna på, för man blir nyfiken på vad hon gjort,
så jag gick in för att kolla på dagens alster, vilket var en fin krans
av blad och rosor....så jag kände ..det ska jag göra.

Efter förmiddagens målande i kombination med långfrukost blev det dags
för långpromenaden mot skogen i det gnistrande, klara, kalla vädret.


Väl hemma satte jag mig på balkongen med ullfilten under rumpan,
för att skapa av det jag hämtat. Blåbärsris och björkris, samt
videkissar som jag hade hemma sedan tidigare.


Härligt att sitta ute i polarjacka och blossande röda kinder,
för att göra själva stommen.


Resten gjorde jag inne och kinderna var blossande röda som
sig bör en kall februaridag....men inuti var jag varm som en kamin.
Härlig känsla. voilá...kransen klar.


Ville ha vår i sinnet, trots istid i vårt avlånga land....


Och man kan ha rosor utomhus på vintern om de är av tyg,
som dessa eller riktiga knoppar som får en vackert
frusen patina...testa gärna.

Nä, nu ska jag städa undan alla kvistar och bõs som ligger på
köksgolvet...ha en fortsatt skön lördag!

Jag blir så varm i hjärtat när ni skriver era kommentarer! Att få vara en förebild
känns oerhört stort och jag är så tacksam att få vara uppskattad.

Har haft en ledig dag idag, då jag bara jobbar 2 dagar i veckan än så länge.
Målar och lyssnar på radio samtidigt och bara går omkring och duger!
En skön känsla att bara kunna duga och trivas med sig själv, i sig själv.

En hälsning från Therese som berörde mig var denna: (110215)

Hej.. jag kikar in på din blogg lite nu och då. Du är en fantastisk människa som har förmågan att se det positiva i allt. Jag är lite yngre än dig, 23 år. Och har lätt att se det negativa, väldigt lätt att komma i jobbiga banor som tänk om och få katastroftankar om mig själv och framtiden.. Jag ser dig som en förebild. Brukar läsa och så se att man kan ha en annan syn på livet. Du har gått igenom mycket tunga saker.. som får mina "problem" att vara en bagatell.. du får mig att sätta tankar och känslor lite mer i perspektiv. När jag läst och brukar lämna din blogg, så känner jag mig lite lugnare, lite mer rofylld och oftast med en känsla att jag är faktiskt en underbar människa som har så mycket att vara tacksam för här i livet.. tacksam för att jag får leva!

Ville bara säga tack, och tack för att du delar med dig av just dig, och dina tankar att se det vackra i det mesta!

Många kramar, Therese

Tack fina Therese, du är lika gammal som min Madde skulle varit om hon hade levt.
Om du vill läsa fler peppande ord och sköna citat så hade Madeleine en egen sida www.jagefrisk.blogg.se
Hoppas du får en härlig solig helg...här skiner solen på klarblå himmel.

...eller som Madde skrev i sin blogg 2008-07-04

Tja...inte så mycket mer än att jag har haft en bra dag på jobbet.
Sköna prat och skratt. Det är ju så med arbetsplatser att man inte
bara jobbar utan man minglar också. Det där pratet på lunchen och fikat,
man stöter på folk i hissen och avdelningarna...stannar upp, lyssnar på;


Vill du vara den gula...eller alla de blå...?

Någon som varit mammaledig eller
Någon som fått nya uppdrag.
Någon vars barn ringer och säger..."Nu är jag på väg hem från skolan",
Någon som ringer mannen om att han kan handla och laga mat idag.
Någon som säger "Hej, vad roligt att du är tillbaka"!
Någon som fått barn och som vi skickar blommor till :-)
Någon som säger att det är fikadags.
Någon som berättar om en rolig helg.
Någon som levererar frukt och alla blir glada.
Någon som berättar en rolig historia.
Någon som pimplat och fått upp största abboren i helgen.
Någon som vill bli lyssnad på en stund.

Ja tänk, vi alla är Någon, någon att räkna med, vi alla bidrar med något
så att alla mår bra. Ett snällt ord om att någon är extra fin idag, eller
någon har bakat en kaka och det blivit över. I kylkåpet på kakan finns en lapp,
"Varsågod, ta gärna av denna kakan"....ja listan kan göras hur lång som helst.

Vad vore livet utan vardagar? Inte mycket faktiskt, för det är vardagarna som
får oss att må som allra bäst....det är vetenskapligt bevisat.


Love is in the air..

Så imorgon ger jag er en utmaning.
Vad hände på ditt jobb och tänk lite extra på de små sakerna som hände.
De där som vi vanligtvis inte tänker på. De som inte har med själva jobbet
att göra utan den mänskliga tillvaron och gemenskapen.

Finns det någon på din arbetsplats som sprider extra vardagsglädje omkring er
som kanske är "självklar" som borde få lite extra guldstjärnor på sig.
Säg det till den personen, för ofta är det en eller några få personer som fixar
och donar så att alla mår bra, trots att det inte "hör" till arbetsuppgifterna.


Hos oss vill jag idag hylla Mia som är en energi och glädjeguru.
Hon är oerhört älskad och kompetent och världens goaste människa.
Vi har många goingar, men idag vill jag lyfta fram Mia...alla hjärtans dag behöver
inte vara bara en dag per år, utan vi borde slösa med kärlek och omtanke varje dag.

Tack Mia för den underbara person du är!

Och jag tackar min lyckliga stjärna att jag får börja jobba igen, att jag får
känna mig frisk, att få känna mig vanlig en helt vanlig tisdag.
Jag är tacksam...så oerhört tacksam...tacksamhet räcker långt.



Se detta inslag i fullskärm och med högt ljud...den som inte känner gåshud har missat något....
Love you all!

Blommor som kom med bud från din moster m. familj.

Älskade dotter Christine,

För exakt 25 år sedan föddes du en kall februarieftermiddag år 1986.
Klockan 16.40....och en roseknopp var född!

En osedvanligt kall vinter då, precis som i år med mycket snö och kyla.
Men jag var den lyckligaste blivande mamman i hela världen för radion spelade
vackra låtar och kärleksballader, så under din resa ut om man säger så, så lyssnade
du redan på musik med bara kärlek, kärlek, kärlek!


En spontandans från dig när du fått den vackra "20-tals" mössan som
mormor virkat...

På den tiden behövde man inte åka hem från BB efter några timmar, utan vi var först
på BB ett par dygn och därefter flyttades vi till "Gula villan", ett gammalt sekelskifteshus
där det fortfarande fanns barnsalar och sköterskor som tog hand om de små liven så att
mammorna fick sova på natten. När det var matdags på natten så rullades du in till mig.
men jag hörde från mitt rum när du grät för du hade kolik ganska omgående och i fyra
månader framåt.....pust vilken pärs för oss båda. Du grät och jag var förtvivlad.
Ibland åkte vi ut med bilen med dig i pyjamas under ovarallen för bilen var det enda
stället du somnade i....


Här fyller du 1 år..jag hann hålla dig 3 sekunder,
sedan var det full rulle igen...

Du kunde sjunga före du pratade.
Här sitter du på din nya egna korgstol och sjunger 14 feb. 1987.


Och här är du strax 4 år...tror det är julen innan. (3år, 10 mån)

Jag hade eget rum, lyxigt värre och där var vi i en hel vecka. Under dagarna fick vi
nyblivna mammor gå in i ett annat hus för att träna bäckenbotten o dyl och eftersom
kylan var extrem -20 grader så fick man linda in maten i Ullvadd för att inte få mjölkstockning
mellan husen. Snacka om lyxtillvaro på den tiden....två år senare försvann den lyxen och
Madde och andra barn födes och vi åkte hem efter ett par dagar. Vill minnas att Gula villan
hette 22:an och du föddes i Vänersborg. Året senare var NÄL nybyggt så där föddes Madde
och alla barn i regionen än idag.

Nåväl lite historik var det...i lördags firade vi dig med buller och bång i Stockholm och det
var så roligt: Jag mormor&morfar åkte upp i värsta snöstormen i fredags för vi ville ju fira
både dig, brollan och Jonas för ni fyller ju ganska nära varandra.

Här är du 17 år när du spelade i eget band. Då ville du testa blond variant.

Fredagsmyset hade vi i Sthlms innerstad där bussar och bilar stod på tvären och längs
vägarna låg bilar och lastbilar i diket. Men det gick bra för vi tog det lugnt på vägen.
När vi till slut var framme stod maten dukad och en värmande brasa välkomnande.
Lördagen då vi firade i förskott blev ju så vacker och solig så det kunde inte bli bättre!


Och vad vore en tuff brud i lyxförpacknig utan champagne? Skål!

Tusen tack för underbar middag som ni bjöd på och vi hade hjärtans kul med mat
och prat, morfar som spelade piano med Jonas som kompade gitarr till. Sång och skumpa,
tårta och kärlek i massor.

Så med detta vill jag utbringa en skål för födelsedagsbarnet Christine 25 år hon leve;
"HURRA, HURRA,HURRA!" Du föddes under en lycklig stjärna...hjärtats stjärna!


Firandet i lördags.... ;-)

Har ni väntat på mina nya inlägg...har inte haft lust.
Har inte haft lust att varken blogga eller göra så mycket annat heller som
har med kreativt skapande att göra senaste veckan. Nada!
Föll ner i ett hål som jag nu tagit mig upp ur. Thats life...ups and downs.

Förra veckan blev inte mycket gjort men man måste tanka ibland. Ett väldigt bra       
uttryck som Jörgen Oom hade på vår kick-off var;
"Livet är som IKEA, man får delarna med sig men måste sätta ihop dom själv"



Och om man då ska fortsätta att relatera till temat IKEA så vet vi ju att det fattas
bitar ibland, lite skruvar o. annat smått o gott. Man kan ju ha skruvat ihop en hel
möbel och att det funkar ett tag, men emellanåt sitter en skruv lös...hehe.
Då får man skruva åt lite och justera här och var...så fungerar det med oss
människor också...lite justeringar i kropp och själ.
Har tankat energi med familj och syskonbarn och igår kändes allt så mycket bättre.


Min 2 åriga systerdotter älskar att leka med mina kylskåpsmagneter.
Tänk så enkelt  livet kan vara, bara man har ett gäng kylskåpsmagneter.
Dyra leksaker..neeee.

Jobbade på förmiddagen och det kändes bra att vara på benen igen.
Promenerade till stan och tillbaka ca 4 km, inte mycket men det kändes skönt att kunna
promenera igen utan att vara livrädd för att trilla omkull.
Gick till bibblan för att leta efter böcker om hur man tecknar i olika tekniker.

Hittade flera bra som jag studerade när jag fikade efteråt.
Skönt att sitta på ett fik och höra suset från andra människor.
Tränar på att ha lite mer ljud omkring mig, vilket också är väldigt tröttande när man
varit hemma länge. Ja, man lär sig så länge man lever.

På kontoret hemma i stan är det lite lugnare, men jag trivs bäst i Göteborg där jag
har min arbetsplats och arbetskamrater. Imorgon blir det Gbg med möte och lunch
seminarium...ska bli kul! Så är det...jag trivs som allra bäst när jag är på jobbet,
och nedslås av att jag inte orkar ens ta mig till jobbet ibland.

Ovanstående skrev jag igår och sparade, men tänkte att det får stå kvar även om det var igår.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Idag var jag i Göteborg och kände hopp och tillförsikt. Det händer saker och det går framåt. Sakta men säkert. Planerade min närmaste framtid med min chef och min teamaleader.  Framtid för mig är några veckor, en månad eller max två...ja så är det. Här och nu liksom! Vi kom fram till att jag jobbar tisdagar och torsdagar i Göteborg, 2X 5 timmar+resor. Det är gott nog. Och jag blev så glad och taggad av att få nya arbetsuppgifter som känns meningsfulla. Har tröttnat på att "arbetsträna", vara på jobbet utan att utföra något verkligt, men nu blir det riktiga saker som jag ser så mycket fram emot att få göra, även om det bara är 25% än så länge...men på riktigt! WOW!

Har ni sett MAD MEN..om inte så se den...grymt bra serie!

Vid lunch samlades 150 pers. som kunde komma i matsalen för att äta god thaimat och lyssna på en föreläsning med Göran Adlén som handlade om framtiden och personliga varumärken. Roligt, peppande och igenkännande.

Det var inte just detta inspirationsseminarium ...men ett liknande med Göran Adlén.

Är så glad att få vara med i ett sammanhang igen. Och i detta vill jag säga att min personliga utveckling det senaste året är av en helt annan resa. Har längs resan, den personliga, insett att jobbet inte är allt.  Men den betyder ändå väldigt mycket. Att få ha alla delar i livet, med privatliv med personliga intressen, jobbet ,barn, familj, vänner.....alla dessa vävs in i varandra. Alla ska få finnas med, för utan alla dessa bitar är man inte en del av det totala samhället. Det som vi alla vill vara en del av. Många av oss har fått smaka på sjukdom, sorg, depression eller arbetslöshet som ätit på vår självkänsla och självförtoende.

De som inte varit där kanske fnyser och säger att...det där drabbar inte mig, jag är stark och klara mig, det handlar bara om vilja och målmedvetenhet, fokus på det viktiga...framåt! Man har inte roligare än man gör sig!

Jag har tänkt så hela mitt liv, don´t worry, be happy, kör på, visa framfötterna och vifta med tårna. Men shit happens och utifrån shit får man ta sig framåt även om det är gegga och kvicksand man får trampa sig upp ur.

Omständigheter var inte med i min livsplan....men jag fortsätter utan att gegga in mig alltför mycket i backspegeln, för jag måste framåt, precis som alla andra. Livet har inga undantag, möjligen pauser, men inga längre pauser utan konsekvenser, just därför måste man blicka framåt.

JAG FINNS OCH JUST DÄRFÖR BEHÖVS JAG!

Och sist men inte minst vår käre Nalle Puh som jag älskar!

Han gör nya försök varje dag och i varje mening han säger, för han tror på sig själv.

"Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre"

Den 2 februari 2010 kom då den operationen som ingen kvinna vill vara
med om. Att operera bort ett bröst pga bröstcancer. Jag fick vänta 2 veckor
efter diagnos i januari och jag ville bara ta bort allt med en gång. Läkaren
påtalade att det är viktigt att chocken får smälta och därför väntar man ett par veckor.


Lite groggy efter operationen 2 feb 2010.


Vä. bröst borta och en port á cart inopererad som jag tittar på.

Och det var nog bra det. Man vet ju inte vad som väntar förrän man är där.
Allt gick ju bra nu när man ser i backspegeln på allt som hänt under år 2010.
En svår resa som jag aldrig mer vill göra om och önskar inte att någon annan
ska behöva hamna i cancernördens land. Men dessvärre får tusentals människor i
alla åldrar besked om att de fått någon typ av cancer. Vi läser om det varje dag och
alla känner någon i sin egen omgivning.


Ville ändå göra ngt kul efter operationen så jag var på tjejkväll och den
var hos frissan. Anki som också är min frisör piffade upp mig lite.
Då när jag hade ögonfransar o. ögonbryn, de har ännu inte kommit tillbaks riktigt.

Men resan är dessvärre inte slut för att alla behandlingar är över då man
börjar leva "normalt" igen med jobb och socialt liv.
Ande, själ och kropp är en komplicerad enhet där alla delarna ska få utrymme
och där vävs svårigheterna in.

Syrran rakade av mitt hår 2 april 2010.
Dagen efter att jag varit hos Malou i efter Tio.


1 april hos Malou med hår...men det hade börjat ramla av.

Jag har börjat jobba..eller snarare arbetsträna, gå till jobbet, äta lunch i en lunch-
restaurang där det sjuder av prat och liv, ta in information i en takt som känns som
"snillen spekulerar"...känner mig trögfattad och måste fråga. Att sätta sig och jobba
preciiiiiis som förut gäller inte utan det tar tid för kropp&själ att anpassa sig.
Jag som är tävlingsmänniska och vill prestera! Inte för att jag gjort något "vettigt"
än på jobbet, men känslorna har kommit ikapp och alla nya intryck har ställt till det.


Man kan ju alltid göra något medan cellgifterna pumpas in..som att virka.

Förra veckan var rolig. Men sedan.. Bromsklossen slängdes framför mig obönhörligt
och brutalt. Känner mig misslyckad och onödig. Behövs jag överhuvudtaget längre?
En mental svacka i alla skepnader. Hemska mardrömmar två nätter i rad, har inte kunnat
sova ordentligt och när jag väl somnat har mardrömmarna tagit över igen.

Självförtroendet sviktar och känslan av ensamhet och övergivenhet bor i mig. Vill egentligen
inte skriva hur det är men kan inte ljuga och säga att allt känns sååååå toppen och bra
när jag bara vill dra täcket över huvudet och fly till en annan planet.
Jag får stöttning på jobbet så det är inte det...utan mitt inre krigar, mina känslor, sorgen
över Madde som jag inte riktigt hann bearbeta innan jag själv hamnade i cancerland.

Vet någon var denna sjö finns?

Nu kommer min bearbetning då allt ska falla på plats och vara normalt igen.
Vad är normalt? Vet inte längre, för det var länge sedan jag upplevde en normal tillvaro.
Min kropp är inte normal, den är otymplig, svullen och tjock. Mitt hår är "nytt" i en ny
skepnad och den Anne som tittade i spegeln för ett år sedan finns inte längre.
på gott och ont förståss. Tycker nog att jag var snyggare då på utsidan, men nu hoppas
jag att jag i alla fall är snygg på insidan...hehe...men utsidan är ful...bläää!

Men,men vad är väl en bal på slottet...
..bättre med ett bröst på kroppen än två bröst i graven.
Hehe...älskar galghumor... Undrar hur stor raggfaktorn är på den..hihi..

Nåväl, idag kände jag att något måste göras även om jag mått dåligt bara några dagar.
Tog en promenad i solskenet....D-vitaminer, sög in varenda vitamin! Kosan styrde
till Maddes grav och ringde syrran samtidigt för att bara prata av mig  och hon var bra på
att lyssna. Hon var en lyssnerska och det är absolut det bästa. Att få bli lyssnad på.

När jag pratat länge och väl med henne gick jag in i kyrkan intill för att se om prästen
Yvonne var där. Bara spontant sådär...och vi pratade och pratade och fikade kaffe och tårta.
Hon lyssnade och bekräftade mina tankar och känslor. Hon är bra Yvonne.

Eftersom vi bor i ett område där kyrkan varit nära skolan så har barnen haft en naturlig
kontakt med kyrkan och mina tjejer har gått kyrkans barntimmar, konfirmerats och haft
alla skolavslutningar mellan 1-9:an där. Yvonne har haft många skolavslutningar och
konfirmerat mina barn där och även begravt Madeleine. Så den kyrkan är en del av barnens
uppväxt. Att gå till en psykolog är bra, men för mig känns Yvonne mer som en naturlig följd
av allt som hänt. Behöver inte börja om och berätta hela historien, så jag går dit emellanåt.

Jag har gått vidare, men de nya "faserna" dansar man inte precis igenom heller.
Har lärt mig att leva med en sk "vardagssorg", en saknad främst efter Madde. Det vardagliga
som borde finnas men som inte finns längre. Det vardagliga som jag har med Christine.
Präster har om någon lång erfarenhet av sorbearbetning och krishantering. Tror att många
är rädda för att det är kyrkan, men det är inte konstigare än att gå till en kurator.

Jag har oerhört mycket att bearbeta, men jag vet att jag kommer att klara det!
Har jag klarat mig så här långt så ska jag klara fortsättningen också.
Maddes sjukdomsår och därefter sorgeåret efter hennes död och direkt därefter min
egen cancer och behandlingar, ja ni förstår at det inte är en söndagspromenad direkt.


Med kärlek, hopp och tillit ska jag göra mitt liv lyckligt igen!

Att leva singel är ganska bekvämt och bra, man gör allt man vill och tar sina beslut
utan att behöva kompromissa, men det har även en baksida som ju alla vet.
I min situation blir det än mer påtagligt, att inte ha bollplanket, trösten, närheten,
kramarna och pratet. Hoppas ni förstår vad jag menar och jag skriver det som
för många är oerhört känsligt. Familjen och vännerna har en stor funktion,
men till syvene och sist har man sina tankar och känslor för sig själv.
Och visst gör det ont ibland, det går inte att förneka. Annars vore man ju en robot.

Men det är livet som man får tackla utifrån sitt egna perspektiv och göra det bästa
man förmår. Varför skriver jag nu så "personligt?" Jo, för att vi alla är människor med
liknande tankar, inte alls konstigt. Vi vill duga, vi vill framställa oss själva som kapabla,
duktiga, starka, passa in, duga på alla plan, inte visa sig sårbar, gud förbjude!
Alla männsikor är lika sårbara när det väl gäller, och jag är en av alla.

Men vi vet alla att livet är ett personligt pussel för var och en av oss och det pusslet
bygger vi på varje dag, bit för bit. Ibland fattas en bit och man blir frustrerad. Ett tu tre,
så uppstår den lilla rackaren mitt framför ögonen och då blir man glad. Energin
kommer tillbaka och man fortsätter med glädje och misslyckanden för varje ny bit.

Och så fortsätter enmiljonerspusslet som kanske är klart den dagen vi är
gamla och färdiga att rama in det kompletta pusslet och vandra vidare...

Nu mår jag faktikt lite bättre, dels av dagens prat med syster och Yvonne,
men även att jag skrivit ner vad jag känner.


Alla har nog någon gång bett denna när det är svårt, riktigt svårt.
Man behöver inte vara religiös för att be. Alla ber vi om något.
Fick lära mig idag att detta är tillitens bön och det känns ju bra att veta.

Nu blir ni väl lite undrande...vaddå dikt?
Jo, jag vill på detta sätt tacka alla er som skrev kommentarer till min skulptur
som jag publicerade 27/1. Tack snälla ni för alla fina ord och framför allt vad ni
såg i denna lerklump som väckte  många olika känslor och uttryck.



Något suddigt, men de ord som förekommit flest gånger i era
kommentarer har blivit de största orden osv...
Klicka på bilden så ser ni den bättre och kommer in på en sida
där man kan leka med ord...jättekul!

Tack till er mina underbara bloggläsare!