Strålning Nr 6 avklarad...50% genomfört, YES!

Då har jag klarat halvtid!!!!
 
 
Tänk vad vi klarar av, och klarar av! Mer än vi kan föreställa oss. I mitt förra inlägg bara för några dagar sedan, var jag full av ångestkänslor och oro inför varje behandling som komma skulle. Det VAR hemskt till en början, men något hände på vägen. Det var i tisdags tror jag, tappar räkningen men vid strålning Nr 5 kände jag ett lugn som var tillräcklig för att jag skulle klara resten av behandlingarna.
 
I måndags proppade jag i mig 15 mg Oxascand för att klara ångesten och jag hade verkligen kämpat mig fram med en lägre dos, 10mg tidigare. men nu tänkte jag att, nej jag orkar inte så många behandlingar till om jag ska behöva må så här dåligt, före, under och efter strålningarna. Och då tar man till mediciner till slut.
 
I måndags gick det förståss också bra, för jag blev helt luuuuugn, men....!
Efteråt var jag som en klubbad säl, sov i taxin hela vägen hem, förflyttade mig från taxin till soffan och slutligen efter lite mat på kvällen från soffan till sängen. Men det var ju inte meningen att hela min dag och kväll skulle bli förstörd på kuppen, så vad gör man?
 
Jo, jag bestämde mig för att jobba med min mentala styrka på olika sätt. Den som jag har inom mig men som inte fick ta plats pg av att rädslan och ångesten fick mer utrymme, jag lät ångesten ta plats!
 
Så jag fick med hjälp av mentala bilder och stöttande ord från älskling och vänner, ett nytt förhållningssätt till att ligga fastpänd på denna brits som ska göra att cancercellerna dör en efter en...döda alla cancerceller!
 
Sköterskorna är urgulliga, de vet att jag har haft det jobbigt, men på tisdagen så bestämde jag mig att tabletter ska inte ta över mitt  eget huvud och min egen förmåga att klara saker. Sagt och gjort.
Jag satte på en CD i strålningsrummet, väldigt högt så att jag var helt innesluten i musiken. Lyssnade noga på texterna och melodierna och samtidigt såg jag inre bilder på allt från vackra badstränder till änglavingar som vakar över mig där jag ligger och får något som är BRA!
 
 
Nu ser jag inre bilder varje gång, som jag skapar ur både verkligheten och fantasin, jag känner mig lugn och avslappnad och tänker mig att jag ligger på en varm strand i Thailand eller ett lyxigt SPA. Jag har flera varma filtar om mig så att jag känner mig varm och trygg i kroppen. Jag andas lugnt och sakta genom näsan och låter magen få andas in och ut ordentligt. jag slappnar av i varje del av kroppen, även huvudskålen, öron, nacke och hela vägen ner till tårna. Magen har haft miljoner oroliga surrande bin som vill ut, men de har jag tagit bort med tankens kraft.
 
Allt börjar med en tanke! Jag bestämmer över min egen situation, jag kan påverka och förändra ett beteende, jag kan tom påverka en negativ känsla och vända den till något posotivt, jag KAN!
 
Att med tankar styra upp min kropp har fungerat och hittills är hälften gjort.
Bra jobbat av mig om jag får säga det själv och resten av behandlingarna kommer att gå fort, det vet jag nu utan att behöva oroa mig.TACK till mig själv och min egen förmåga, TACK!
 
Jag stickar eller virkar på vägen ner till Borås i taxin och på vägen hem sover jag som en stock. Detta pågår 4-5 timmar varje dag inkl. strålningstiden (som tar ca 10-15 min totalt) Så jag har fullt upp frm till den 4/10.
 
Ikväll kommer min goa väninna Anita ner och då ska vi bara mysa, sova över hos hennes mor och imorgon efter strålningen ska vi bara nöjesshoppa (vilket inte är så ofta jag gör).
 
Textil & Råvarulagret i Fritsla är ett mål.
Där finns hur mycket roliga saker som helst!
 
 
Bilderna lånade av alexandrapakarinen.blogg.se
 
Nåväl...det är jättetufft att gå igenom det jag gör nu, det förnekar jag inte och tankarna far åt alla håll. Känslorna är ganska inneslutna just nu för jag orkar inte tänka/känna så mycket mer än att klara en sak i taget. Jag kan ibland känna att jag BORDE göra så himla mycket mer, BORDE bråka med sjukvården mer, för tumören växer ju, BORDE ta tag i en massa praktiska saker och administrativa saker, men jag ORKAR INTE!
 
Jag gör det som förväntas av mig förståss vad gäller att betala räkningar och hålla koll på vardagliga ting, men de stora frågorna, det existensiella innebär en stress som ingen kan förstå. Vad ska jag prioritera och HUR ska jag få energi till jobbiga spörsmål, som att skriva Livsarkivet, rensa i röran, typ förråd och annat som ligger och vill slängas/säljas/skänkas bort.
 
NEJ jag ska inte dö nu, men måste för min egen skull göra allt det jobbiga också, för att släppa tankarna kring att jag BORDE så mycket. Att GÖRA frigör så mycket oro och onödiga tankar, och det innebär inte att jag gett upp, eller att jag är nere för räkning, NEJDÅ! ...försöker bara förklara hur det är därinne i mig just nu.
 
Så familj och vänner, bli inte rädda, för Livsarkivet är ju något alla någon gång ska ta itu med och lika bra att göra det för tidigt än för sent liksom....
 
Nä nu har jag inte tid att sitta här mer och skriva...ska ju ner till Borås snart för strålning Nr7.
Tjolahopp!
 
Puss o Kram!
 
Taggar: bröstcancer, cancer, her-2 positiv bröstcancer, strålning;

Lite mycket nu....

Testar en ny design tillfälligt, ska göra en egen vilken dag som helst.
...måste bara lära mig hur först. Hoppas ni ser bättre på denna.
 
Tiden springer iväg och trots att jag är sjukskriven så går dagarna så fort
så jag hinner inte med allt jag vill och behöver göra.
 
Jag hade några roliga dagar i Sthlm förra veckan tillsammans med min kärlek
då vi passade lilla katten Pip när dotter och hennes man var på bröllopsresa.
Min man jobbade från Sthlm så det var praktiskt och bra och katten fick
ompyssling  då den varit opererad, men nu är hon på bättringsvägen.
Vi hann även träffa en vän som bor på söder och se en utställning som
Natalia Edmont har på Wetterling gallery i Kungsträdgården.
 
Nathalia Edmont är oerhört kontroversiell i sitt konstutövande. Hon använder döda djur och det är allt
ifrån döda ormar, harar, möss, djurögon till fjärilsvingar. Många är utrotningshotade så hon har fått
mycket kritik för det, men jag tycker att just fjärilstavlorna är fantastika. Mycket annat av hennes
tavlor mår jag bara illa av.
 
Nåväl, på tal om att må illa...
Jag får ju nu på strålning varje dag i Borås, så jag åker taxi tack och lov.
Det tar ca 4-5 tim per dag  ToR och själva strålningen tar en kvart på sin höjd.
Det kan ju låta som en ganska simpel aktivitet, men det är fruktansvärt jobbigt,
både mentalt och att orka åka taxi med chaufförer som inte alltid kör så smidigt eller
babblar hela tiden. Nu klagar jag inte på själva taxiåkandet för det är ändå lyxigt att få en
sjukresa från dörr till dörr. Det hade jag inte förra gången till Gbg då jag körde egen bil.
 
Nu måste jag åka taxi, för jag är nödgad att ta en lugnande tablett för att klara av den
psykiska stressen och ångesten som det innebär varje dag.
 
Här ligger jag på britsen fastknäppt med rejäla lås mot britsen och själva masken är härdad plast.
Den sitter åt rejält och jag kan inte röra mig en millimeter. Det ser inte så farligt ut, men jag har
mått fruktansvärt dåligt, gråtit, haft panikångest och cellskräck. Därför tar jag nu lugnande för att
överhuvudtaget klara 12 strålningar i rad. Jag har klarat tre förra veckan och ytterligare två gånger
innan strålningen för utprovning och gjutformning. Ingen får vistas i rummet vid strålningen och då
börjar kroppen protestera trots att jag med hjärnan vet att jag överlever.
 
Kroppen minns allt den varit med om och jag tror att det handlar om pålagringar och cellminnen
som kommer tillbaka i en sådan situation då man är helt maktlös och fastspänd. Du har ingen
egen kontroll över förloppet förrän någon kommer in och "rädddar" dig.
 
Jag är ganska mentalt trött och det påverkar förståss mitt mående under behandlingarna.
Mycket har strulat under sommaren med behandlingar som inte funkat och min tumör växer.
Tusen tankar far runt men ändå har jag hoppet till att strålningen ska krympa tumören vid halsen.
Efter 4 oktober då detta är klart kommer en ny omgång av FEC-behandling som är en ganska
tuff cytostatika behandling, men en sak i taget.
 
Jag känner en förtvivlan och det är nog kroppen som säger ifrån, för i mitt huvud och i mitt
vardagliga liv lever jag relativt normalt. Jag har drömmar och mål och vill framåt, men oron
och osäkerheten om vad som ska hända gör att jag lever ett synnerligen annorlunda liv
i själen än om jag hade varit frisk. Existensiella frågor återkommer ofta och det finns inga
svar, bara frågor som ger än fler följdfrågor..
 
Att leva under ständig psykisk press är oerhört utmattande men jag försöker ändå att se
ljust och positivt på tillvaron. Tumören trycker och gör ont så det går inte längre att
"ljuga" bort, den syns ju på riktigt så det gör nog en del också, att det blir verkligt.
 
Nu ska jag inte gnälla mer utan sätta mig i soffan och virka en stund innan jag lägger mig.
Det blir nog inte så många inlägg under min strålningsperiod om jag inte orkar, för
jag sover som en stock efteråt och på kvällarna tar jag itu med vardagliga ting.
 
Må så gott därute i mysiga hösten.
 
Tänd ett mysljus, det ska jag göra.
 
 
 
 
 
 
 
Taggar: bröstcancer, cancer, her-2 positiv bröstcancer, recidiv, återfall;

15 september Madeleines minnesdag...

Jag vet inte vad jag ska säga eller känna idag, en dag som för alltid etsat sig
fast i mitt minne. Inget positivt minne alls, snarare ett minne som ingen
förälder eller syskon vill ha.
Madeleine dog kl 02.15 2008, nu fyra år sedan.
 
Hon fick en cancerform som är väldigt ovanlig, Desmoplastic Small Round Cell Tumor,
även förkortad som (DSRCT). Hon fick ett år mellan besked och dödsdag och hon
hann bli 20 år. Den dagen hon sprang ut som student som 19-årig glad sångfågel,
hade hon redan ont i levern där cancern satt 10 cm i dm och vi hade länge sökt
för att hon hade molande ont, men cancer är lömsk och just denna sort är mer
lömsk än något annat och endast 20% överlever mer än fem år.
 
Vi förstod att det är ganska dyster prognos men Madde gav aldrig upp.
Hon skrev sin blogg http://jagefrisk.blogg.se där hon peppade både sig själv
och andra.
 
Saknaden är oerhört stor och det kommer aldrig att bli lättare, snarare tvärtom,
för man saknar ju en person ju längre tid man är borta från varandra.
 
Eftersom att jag är i Stockholm och är kattvakt hos dotter Christine så har vi idag
hedrat Madeleine i kyrkan, tänt ljus och suttit i tystnaden tillsammans, jag och min kärlek.
Jag känner fridfullhet och fokus i kyrkor och så är det vackert.
 
Sorgen ändrar skepnad med åren, visst blir jag ledsen, fäller tårar, men det är mer
i form av saknad än den brutala sorg man kände de första åren.
 
Nu ska vi strax äta middag hos Maddes syster, men hon är på bröllopsresa,
så vi tänder ljus vid middagen för dig älskade dotter från både din syster,
hennes man och mig och P-Å.
 
Älskade Madeleine, hoppas du har det bra i himlen och att du har många goa vänner.
Kram mitt hjärta och jag äslkar både dig och Christine precis lika mycket.
Mami
 
 Jag vill hedra dig Madde med en glad sång som du sjöng på MÅG
med kören som backup andra året på gymnasiet.
En glad låt som du spred med din härliga utstrålning.
 

Sommarlprojektet klart...

Att vara kreativ är för mig som att gå in i en annan inre värld där det vardagliga
livet stängs ute, där tankarna försvinner till ett nästintill diffust töcken.
En del mediterar och håller på med yoga eller springer, men jag virkar, stickar
och pysslar med en massa annat som bara måste ut, annars mår jag inte bra.
 
Ibland ser jag något på stan, tja så sent som iförrgår när jag och dotter var inne i en
butik med stickade plagg........MÅSTE...STICKA....DEN...en 80-tals inspirierad
mohairtröja och lätt att sticka utan mönster, men först ska jag ju göra klart mina andra
projekt innan jag kan börja på något annat.
 
Alpacafåren är bland det sötaste jag sett :-)
 
Filten till Christine o Jonas var sommarens projekt, ett litet spontanryck som började
med att jag fick några garnnystan av min svägerska i vackra lavendelfärgade alpacagarner.
Virkade några mormorsrutor och kunde inte sluta, så jag köpte fler, och fler.
 
Resultatet blev en filt som jag själv tycker mycket om. den bor nu hos min dotter.
 

Kameran i telefonen ger lite rosablänk, men det går väl att se ändå vad det är...

Det är bara att sätta igång med nästa "nästan-klart-projekt" för jag är kattvakt hos dotter då
de är på bröllopsresa, så jag myser med Pip som måste passas 24/7. Pissen har varit
opererad efter en trafikolycka då en bil körde över henne, så vi myser hela dagarna.
Och ikväll kommer älskling, ska bli så mysigt. Imorgon blir det träff med syster och
hennes familj. En jobbig dag 15/9. Imorgon är det 4 år sedan Madde flög iväg.
Skönt att inte vara hemma då och härligt att vara med kärleken och mina syskon i Sthlm
Det blir nog en och annan utställning också.
 
Men viktigast av allt denna helgen är att Pip får vård och kärlek. Hon har strut
på huvudet för att inte slicka på operationssåret.
 
 
Taggar: Alpaca, Pyssel, Virka, mormorsrutor;

Strålningsmöte i Borås igår...

Igår åkte jag ner till Borås själv utan några som helst oroskänslor.
Detta kommer att gå bra, för jag har ju blivit strålad förut, nemasproblemas.
 
Nu skulle avgjutningen tillverkas. Man blir "dockad" för att man inte ska
röra sig under strålningen.
 
Jag hade ingen oro alls för jag trodde att jag skulle få en likadan liggande
"madrass"avgjutning som jag hade förra gången.
Men ack vad jag bedrog mig!
 
När jag ligger på britsen till röntgen apparaten så förklarar sköterskorna att de
ska gjuta en mask för ansikte och hals+bröstkorg för att jag inte ska röra mig under
strålningen, men det jag inte visste var att ansiktet skulle täckas också.
 
Ett litet hål för näsan fick jag förståss. De lade den varma blöta plattan på ansikte,
hals och bröstkorg och började forma avgjutningen med sina händer.
Tre sköterskor gjorde detta och det gick snabbt, men jag började få panik när
de knäppte fast mig på britsen med masken på och den började stelna.
Paniken blev alltmer påtaglig och efter några minuter kände jag att detta går
inte!
 
Snälla som de var, tog de av masken och klippte upp för ögon och mun.
YES, jag kan se och känslan av kontroll kom över mig igen en stund.
 
När jag låg där fastknäppt mot britsen skulle de röntga mig med masken på
och det skulle ta ungefär 4 minuter. Jag stålsatte mig att klara dessa 4 minuter
inkapslad i en hård plastmask samtidigt som sköterskorna var i kontrollrummet.
 
Ungefär så här ser det ut, bilden har jag lånat på nätet.I Borås använder man en mindre
transparent plast som ser ut som en grön matta. Min mask går ner till bröstkorg för att
axlarna ska vara fixerade eftersom strålningen ska ske vid nyckelbenet, så allt måste
fixeras från huvud till bröst.
 
Paniken låg hela tiden under ytan, ångest och cellskräck. Räknade ner från 100
och jag tänkte att när jag kommit ner till noll så viftar jag med handen om jag inte
fixar det så skulle de springa in till mig. Jag hann räkna ner till 59 så var de klara.
Jag hade cellskräck en gång i tiden som jag har jobbat bort för många år sedan.
Kunde inte åka hiss,och flygresor var jättejobbiga, men detta var som att trycka på
en knapp och cellskräcken var tillbaka.
 
Jag var bara fastspänd i 4 minuter, men det räckte. Undersökningen blev utförd och
alla var nöjda. Men nästa gång den 18/8 ska jag ligga fastspänd 15 minuter! för då ska
de justera alla strålpunkter med stor noggrannhet.
Då ska jag ta lugnande innan, bättre det än att jag mår psykiskt dåligt och min
älskling ska förståss vara med mig.
 
Sedan blir det 10-15 stråltillfällen en gång per dag utom helgerna. Strålningen
tar bara ett par minuter per gång. Jag kommer nog att sova på patienthotell någon
natt så slipper jag åka 3 timmar ToR varje dag.
 
Jag försöker förstå med hjärnan att detta går ju bra, man dör inte, men det är kroppens
sätt att säga att nu får det vara bra, jag vill inte gå igenom allt detta som är så oerhört
påfrestande. Kroppen talar sitt eget språk och jag försöker med hjärnan tala till kroppen
men vi talar tydligen olika språk.
 
Människokroppen är smart, men vi lurar den hela tiden med våra hjärnor. Om vi lyssnade
mer på våra kroppar tidigt i livet så skulle vi nog vara friskare och ha färre
prykosomatiska sjukdomar i vårt land. Men nu är strålningen nödvändig och då får
kroppen vara så snäll och lyda, så är det.
 
Designen får jag göra om nästa vecka, hinner inte nu tyvärr men hoppas ni kan se
någorlunda vad jag skrivit ett tag till.
Lovar en ny fräsch sida så fort jag hinner.
 
"Kraften av hela din styrka kan du bara ana tills du
en dag inte har något annat val än att vara stark"
 
 
Kram!
 
 
Taggar: bröstcancer, cancer, her-2 positiv bröstcancer, recidiv, återfall;

Tack för alla braiga tips!

Jag kommer att göra om sidan, men helgen går fort när man har roligt.
Imorgons ka jag till Borås på röntgen inför strålningen som startar 19/9.
Det finns så många duktiga därute som gör så snygg design på sina bloggar,
men har ni något bra användarvänligt tips på webbdesign sida som jag kan
använda. Jag förstår inte mycket av alla htmlkoder och css-koder,
och hur man ska göra, men jag vill lära mig och blogg.se har inte många
roliga som man kan använda.
 
Åtestår bara att designa en själv som passar min personliget, så ha tålamod.
 
...och ge mig gärna tips på sidor jag kan hämta färger, mönster där valmöjligheterna
är fler.
 
Jag kanke är naiv, men kan andra göra en egen sida med ny design så kan väl jag.
 
Jag vill göra en blogg där mina intressen och ämnen jag skriver om
kommer fram på ett roligt sätt, ja ni fattar...
 
 
Puss o kram på er!
 

Vill ni hjälpa mig med en sak...?

Jag var hos min goa väninna igår och på hennes dator såg min nya design helkonstig ut.
Det gör den även på henes jobbdator, så min fråga är...
 
Är det svårt att se med rosa bakrund?
Syns texten högst upp med rubriken Levaidag med skrivstil och vit text.
 
Under levaidag har jag skrivit;
Pysseltokig som älskar att skriva och skapa, fotografera, inreda, teckna, sy,
sticka, virla, läsa, måla och allt som har med krativitet att göra.
 
Under texten finns tre bilder:
Bild 1; Vitt pärlhalsband
Bild 2; tallrik med mjölk och bär
Bild 3; två vita morln formade som hjärtan
 
Under bilderna finns några av kategorierna klickbara.
 
Under min profilbild har jag en beskrivning av mig själv.
 
Högerspalten innehåller samma saker som i min tidigare design
kategorier, senaste inläggen, länkar och tidigare inlägg sorterat i år.
 
Tyck till och är det svårt att se vill jag ändra för det ska vara lättöverskådligt
och se trevligt ut.
 
Har jag nu bytt en gång kan jag lika gärna göra om allt, det är ju inte särskilt svårt.
 
Nä, nu ska jag till Uddevalla för att få cellgifter så ska jag se ikväll om ni tyckt till.
 
Kram på er!
 
 
 
 
 

Göra klart eller göra nytt...?

Jag har  en förmåga att starta en massa projekt, ja jag är en ivrig startare med saker
som jag vill ha gjort NU med en gång. Och då handlar det allt som oftast inte om städning,
så gott som aldrig att jag med iver vill städa...Nä, det handlar om helt andra förlustelser.
 
Medan dammråttorna samlar sig i hörnen startar jag det ena efter det andra, men innan
en sak är klar så MÅSTE jag börja med något nytt för annars blir det inte gjort,
och vad händer?.....Jo jag står där med en mängd saker som inte är helt klara.
 
Allt som oftast är det det där lilla (tråkiga) i arbetet kvar...ja jag ska ge några tråkiga
exempel på dåliga samveten jag har mot mig själv....
 
Här ligger några stora och små arbeten och ingen av dom är klara än.....
 

Denna gråvita filt har 500 vita rutor och är  ca 140X110 cm.
Virkade den till Christine under min förra sjukdomsperiod och tänkte att nu ska
Jonas & Kicki i alla fall få den i julklapp (2011) och sedan kom våren.
Det får bli en bröllopspresent, men jag måste BARA fästa alla 1000 trådarna.
Tja...jag fick för mig att göra annat pyssel, placeringskorten till bröllopet helt frivilligt,
så fästandet får bli när jag hinner, (placeringskorten ska jag berätta om en annan dag)
Gud nåde mig om jag inte är klar med denna innan september gått ut!
(de vet i alla fall att de fått en bröllopsfilt, men i efterskott....)
 

I maj fick jag härliga Alpacagarner av min svägerska i blå nyanser och jag blev HELT FAST!
Virkade några rutor och insåg att här ska köpas Alpacagarn i mängder!
Detta har varit mitt sommarprojekt (stackars gråvita filt som blev övergiven)
och jag är klar även med den vad gäller fästandet av trådar, lärde mig ju ett och annat
på första filten...Meeeen...kanten runt filten är näääästan klar, lite kvar bara.
På bilden är vi i Fjällbacka på spontanövernattning och filten var med överallt :-)
 

Virkar spetskant i lavendelblått runt filten, bara ett varv till.
Filten är ca 130X80cm...klar vilken dag som helst.
 

Detta är en nästan klar väska eller necessär blir det nog, vet inte än.
Grönt innertyg med vita prickar är kvar att sy och väskan blev till
av en slump. Ville testa de gröna nyanserna jag köpt....så den blev
till i all hast tidigt i somras.
 

Dessa runda lappar blev också till av en slump. Vet inte vad det ska
bli än men du brukar komma längs vägen. Anledningen till detta
nya ryck som startade i stugan i helgen var att jag ville testa dessa
nya färger som jag köpt ganska nyligen.
En dag när jag var ute och åkte såg jag lupiner som blommade,
ja det är ju ett tag sedan, men fick för mig att jag bara MÅSTE köpa
garner i lupinfärger och göra sjal av...tja så funkar jag.
Återstår att se vad det vill bli i slutänden....
 
En sak är säker i alla fall och det är att jag är beroende av att virka.
Alpacagarn i oerhört många färger väntar på att bli virkade och stickade av,
så jag känner lite stress av att jag vill göra mer än jag hinner göra klart.
 
Koncenrationssvårigheter är nog bara förnamnet och jag tröttnar fort när
det tråkiga är kvar att göra. Nu när jag skriver om det kanske jag får
ändan ur och gör klart det jag har liggande innan jag börjar med något nytt.
 
Hur gör ni andra pysseltokiga människor med era saker?
Har ni superdiciplin eller har ni samma "göra-nytt-iver" som jag?
 
Nä, nu ska jag faktiskt hör och häpna...STÄDA, för imorgon blir det stressigt.
Först ska jag vara i Borås 08:15 för att ha möte med strålningsenheten.
Därefter blåsa upp till Uddevalla för att få min nya ordination av cellgifter;
FEC-behandling samt Herceptin kl. 13,00. Uppstigning 05,00 imorgon.
 
Konstigt "jobb" jag har...hehe...men jag peppar och belönar mig själv med att
vara kreativ, vill ju göra så mycket, hinna så mycket, för jag vet ju inte hur länge
jag får ha den möjligheten. Stressen över att inte veta hur min kropp reagerar
på allt från biverkningar till vad tumören kan göra med mig, det känns jobbigt,
ibland riktigt panikartat och ångestfyllt. Det kan jag inte ljuga bort.
 
Men nu är det fint väder så då ska jag nog passa på att tvätta fönstrena i vardagsrummet.
Det har dom väntat länge på. Köket fick sitt förra veckan.
Ett roligt citat från boken "Barns tankar om mormor..";
"När man blir gammal får man mer mönster på gardinerna eftersom man inte ser så bra."
Jag är varken mormor eller har mönstrade gardiner, men kul var det :-)
Puss på er!
Det är underbart med människor som brinner för något...hihi...
 
 
Taggar: Alpaca, Pyssel, Virka, mormorsrutor;

Ett tips; Gratis seminarium om sorgbearbetning....

Hej igen alla goingar,
 
Ska försöka uppdatera lite oftare nu när jag gjort ny design på min sida.
Det känns lite som en nystart att göra om sidan, så nu ska jag bli lite
mer aktiv än jag varit på väldigt länge.
 
Tänkte ge er ett tips på ett semainarium som äger rum både i Sthlm, Gbg och Malmö
som handlar om sorgbearbetning. Kanske det kan hjälpa någon att gå ett steg vidare
i sin sorgbearbetning om du förlorat någon nära familjemedlem, vän eller kanske
skilsmässa, katt  eller hund...för det är ju också en sorg.
 
http://www.sorg.se/forelasningar/seminarium/
 
Jag ska själv gå 12 oktober i Göteborg, så anmäl dig vettja!
 
Det finns många slags sorger vi behöver gå igenom, ingen kommer undan, det är
den krassa verkligheten. Hur vi hanterar våra förluster är lika många som vi är individer.
Jag har hanterat min sorg efter Madeleines död på flera olika sätt genom åren.
Den 15/9 är det 4 år sedan hon dog pga "canceridioten" och det gör ännu ont,
men jag har lärt mig att leva med det onda, kapsla in det i mjuka minnen,
och Maddes glada skratt och underbara sångröst som jag kan lyssna på när jag vill.

Vi är ganska lika jag och Madeleine; se "look-a-likebilder" här;
http://levaidag.blogg.se/2010/november/memory-lane.html
 
När jag själv blev sjuk i cancer så "hann" jag inte sörja hela tiden utan fick fullt upp med att
leva varje dag som om den vore den sista. Min blogg heter levaidag och det är verkligen
så sant som det är skrivet, jag lever varje dag precis som jag vill leva, i alla fall nästan.
OK...jag skulle vilja resa mer och se fantastiska platser på jorden, men nu är det inte så,
och då får man göra fantastiska saker hemma i Sverige istället....men att simma med
delfiner är fortfarande min högsta dröm!
 
Det finns rosa delfiner bl a i indonesien.
 
Sorg kan hanteras på så många vis, men ännu ett sätt som jag fått ut sorgen på har varit
att skapa. Jag har målat, tecknat, skulpturerat, sytt, pysslat med allehanda ting,
planterat blommor, stickat, virkat, klippt och klistrat. Ingenting har varit omöjligt
och det häftiga är att jag alltid tänkt;
"Det här är lätt, det klarar jag, trots att jag aldrig gjort det innan."
Ok...jag ljuger lite för handarbete har jag hållt på med sedan jag var liten,men att jag
skulle kunna teckna eller måla, det trodde jag aldrig om mig själv för några år sedan.
Jag vann t om en målartävling häromåret...och den målningen gjorde jag enbart av känsla
när jag låg på Vidarkliniken i Järna för att rehabilitera mig från min bröstcancer.
Se målningen här; http://levaidag.blogg.se/2011/april/slutspurt-pa-elskapstavlingen.html
 
 
Nu försöker jag hantera sorgen över min egen sjukdom, att cancern har spridit sig från
bröstcancer till metastaser i lymfsystemet, men jag hanterar även det genom att vara igång.
Varje dag gör jag något för att må bra och det kan vara allt ifrån att ta en promenad i naturen
till att pyssla med något. När alla andra jobbar gör jag "mina-ego-saker", den belöningen har
jag ändå fått, eller gåvan, att ha förmågan att skapa och gör mig själv och andra glada.
 
Jag har också gråtit floder av tårar länge och väl efter att Madde dog. Lyssnade på ballader
i timmar på Y-tube ofta på kvällar och nätter och grät, grät och åter grät!
Tänkte ofta att hon kanske ska visa sig, men det har hon aldrig gjort, inte fysiskt förståss.
Men jag har känt av henne någon enstaka gång mellan sömn och vakentillstånd.
Ett lugn har infunnit sig och jag har varit tacksam över de små tecken jag fått.
 
 
Numera orkar jag inte åka till kyrkogården så ofta som jag gjort tidigare och det är
kanske sunt. Man tittar framåt och går vidare, men i hjärtat bor sorgen kvar.
 
Varför gör jag "reklam" för ett seminarium då? Jo, för jag har själv tänkt att gå någon
kurs i sorgbearbetning och att seminariet var nära gjorde saken lättare. Det mesta
anordnas ju i Sthlm, så jag ville tipsa andra som funderat i samma banor.
 
Här är dagen mulen så nu ska jag passa på att städa och fixa lite för imorgon ska jag
ha bokklubbsträff hemma hos mig.....och på torsdag börjar äntligen cellgifterna igen.
Har väntat på riktiga grejjer hela sommaren, så nu blir det FEC tillsammans med Herceptin.
 
 
 
 
 
 
 

Virknålen är mitt vapen....

Det låter ju lite onödigt dramatiskt förståss, och det kan även sägas på ett annat sätt,
nämligen att virknålen följer med mig vartän jag går. Några garnnystan i väskan och virknålen
i högsta hugg kan resultera i precis vad som helst, och jag får nya ideer hela tiden som bara
måste bli gjorda pronto..."problemet" är att jag har fler ideer än tid....ett angenämt problem :-)
 
 
                        Detta söta lilla nattlinne sydde jag häromdagen till systerdotters docka av ett
gammalt linne som båda mina döttrar använt en gång i tiden...
 
       Och systerdotters docka har så lite kläder så då började jag spontansticka en klänning när jag var där och hälsade på. Vi hade så roligt, Lovisa valde färger och knappar till klänningen.
   Baksidan....det går fort och man behöver inget mönster, bara mäta på dockan.       Som synes är dockan ganska liten och behändig i storlek. 
 Dockkläder behöver egna galjar så jag gjorde ett par av luffartråd och lite spets, Voilá.
 

Skickade sakerna på posten när jag gjort klart hemma...roligt med paket..
 

Vi var i stugan i helgen och där knåpade jag lite. En miniväska till Lovisas docka...
 

Knappen har jag hittat för länge sedan i en stuvbutik....har en del i mina gömmor...
 

Väskan fick ett foder av en gammal duk som hade en fläck på sig, inte slänga saker utan
att återanvända till smått och gott...jag är samlare och det ger utdelning,
man tager vad man haver...gratis för det mesta och oerhört roligt att "omskapa".
 

Sommarens sista blomster från stugtomten fick plats också...
 

En liten handväska på några cm slängde jag ihop av bara farten...
 

Alla har vi saker i väskan och det ska ju även en docka ha, så jag gjorde ett skrivhäfte...
 

Ett något större rosa skrivhäfte med rosa innanblad följer med också....
Nästa gång vi ses jag och systerdotter får hon ett paket med lite väskor till dockan.
Klänningarna och galjarna har hon fått redan.
 
Hoppas ni blivit lite inspirerade att använda det ni har, garnrester, knappar, lite papper,
lite tygbitar...ja man behöver inte mycket för att det ska bli något.
 
Julen kommer fortare än vi anar så det är dags att börja pyssla ihop julklappar.
 
Såååå...nu ska jag inte leka mer....vuxenuppgifter väntar, som att städa stugan så
jag kommer hem någon gång...
Puss o Kram!