det bara är så nu. Jag är sjuk, jättesjuk, det vet alla.
som går att ta bort med lite dundermeddussin.
en stund är frustrerande jobbig. I tisdags gjorde jag
PET CT i Göteborg dit maken följde med.
Efteråt åt vi på det mysiga Cafet kringlan på Haga.
Här serveras både god lunch och fika och de har goda soppor
och vegetarisk mat. Supermysig inredning. Mitt favvohak på Haga!
Morgonen därpå, onsdag åkte vi till Uddevalla sjukhus för
ännu en cellgiftsbehandling. Sköterskan såg mitt allmän
tillstånd. Jag berättade om att jag haft svimningsanfall och
små korta känselbortfall i händer, yrsel och balansproblem.
Hon konsulterade onkolog och skickade upp mig till palliativa
för utredning. Behandling därmed utesluten. Jag fick först
vanlig slätröntgen och senare CT torax (lungor) och hjärna.
Svar från PET CTn får jag först på onsdag. 17e.
Igår kom så svaret av palliativaläkare och min kontaktsköterska.
Maken fick slänga sig hit för de ville att han är med. Då förstår
man att det är allvarligt.
Det de såg på CTn var spridning, metastaser i hjärnan, ett
antal centimeterstora. Vet ännu ej hur många och var de sitter.
Det är min onkologs uppgift att ta detaljerna. Men att de stör
min kropp och trycker på är uppenbart. Jag får små 'anfall'
som liknar EP anfall. Jag försvinner någon minut som ett
slags svimningsbortfall och kommer tillbaka efter en stund.
Talet är blurrigt och tar en stund att hitta orden.
Mycket obehagligt och jag har noll kontroll. Än har jag inte
ramlat. Senast idag hände det igen när jag låg i sängen.
Min kontaktsköterska var hos mig just då tack och lov.
Efteråt är jag dödstrött, som att jag tagit sömntabletter.
Jag har även tätare i och kring lungor med pålagringar
på tidigare metastasering. Även detaljer kring det kommer
nästa vecka. Hostan och andfåddheten skvallrar om mitt
dåliga syresättningstillstånd. Så länge jag är still och
inte pratar hostar jag inte, men minsta ansträngning
talar för ett kraftigt försämrat läge. Thats hard fact.
Nu är fokus på att svälla av i hjärnan och lungor
för att jag ska bli lite piggare. Betapred, kortison
i höga doser är det man kan ta till. Att lindra,
att göra det så bra som möjligt, att ge mig
livskvalitet. Att ge mig lite mer tid utan svår
kamp. Att få så många bra dagar som möjligt.
Kanske t om några bra månader om jag har tur.
Botet finns inte, har inte funnits, det har vi vetat länge.
Förlängning av liv har funnits hela tiden, även nu, för
varje dag jag lever är ju förlängning av mitt liv.
Tuffa fakta för dotter, make, familj och vänner.
Tuffa fakta för mig som har skiten.
Jag har livet till låns en stund till.
Men jag måste göra bokslut nu.
Allt det jag vill säga.
Allt det jag vill skriva.
Det viktigaste till mina kära.
Till dom personligen.
Jag är inte rädd för att dö längre.
Men jag vill inte dö.
Jag är rädd för hur jag ska dö,
på vägen in till andra sidan.
När jag väl är där är det lugnt,
då får jag träffa Madde.
Men jag vill vara kvar.
Trots att min Madde dog bara 20 år gammal.
Jag vill finnas för min Christine,
hon är mitt allt, jag behöver henne,
hon behöver mig.
För min man, familj och vänner.
Jag har ju så mycket kvar.
Men mitt liv blir ett fullt liv när än jag dör.
Jag hoppas att jag får fylla 50 i februari,
ha en brakfest med massor av champagne,
god mat och glada upptåg.
Jag har det som mål såklart.
Tänker inte kasta in handduken så lätt.
Men man kan diskutera vad ett fullt liv är.
Det finns folk som inte lever sina liv,
bara låter dagarna gå. Är det livet?
Trots att de kanske är både 60, 70, 80
år. Ingen kan leva medvetet fullt ut
varje dag, men vi kan försöka göra livet
meningsfullt så ofta vi kan.
Alla har vi olika syn på vad meningsfullt
innebär, och det är bra bara vi är medvetna
om vart vi vill i livet. Att vi går vår egen väg.
Min väg skulle kunna bli en hel bok, en
brokig, sned, snubblande, med stora
omvägar, grenar och snår att korva sig
igenom, stigar, asfalterade vägar och
ibland även motorvägar, korta bitar.
Livet har gjort mig stark.
Jag har varit olycklig.
Jag har varit och är lycklig.
Lycklig på ett tacksamt sätt.
De senaste åren har öppnat
upp mig till en varmare person,
mer ödmjuk än den jag en gång var.
Svåra törnen och hårda slag gör
en människa ödmjuk och tacksam
när man får uppleva lycka och kärlek.
Och det har jag i mängder, Kärlek!
Det har gjort att jag orkat, min
kärlek och make gör varje dag till
en bra dag med små och stora saker.
Han är en riktig hittepåare!
Och han får mig att skratta varje dag.
Som när vi fick det tunga beskedet.
Då åkte vi och käka lunch på stan,
köpte en fin pyjamas till mig att ha
på sjukhuset....och vi åkte till
garnaffären och han köpte mig en massa
fina garner för att kunna virka här.
Det är kärlek det!
Jag har ju mina dilleperioder då jag gör ett gäng liknande saker
tills jag tröttnar och hittar på något annat.
Grytlappar har varit min terapi ett tag när jag bara orkat
sitta på en stol.
Ja, grytlappar var det, har gjort fler men inte tagit bilder än.
Garn healar och ger energi.
Garn är billigare och bättre än vilken psykolog som helst.
Garn ger fantasi, kreativa tankar och man virkar in kärlek.
Garnalstrena ger jag bort, dubbel glädje.
Garn aktiverar hjärnan för hittepåmönster måste tänkas ut.
Jag ska virka så länge jag lever, så det så.
Men imorgon får jag permission och då ska vi baka ett berg
med lussebullar tillsammans med vännerna Anita & Robert,
Bengt & Hippas. Mändelmässe ska vara i förstås.
Det blir bara galna figurer, inget präktigt här inte!
God mat och vin hör till. En jätterolig tradition vi har för oss.
Förebilden....efterbilden blir nog en helt annan.
Tjoflöjt på er!
PS. Jag vaknade till ett långt Luciatåg imorse,
så vackert och överraskande. Började gråta,
är ju sååå blödig för sånt. Läkaren på avdelningen
var stjärngosse. Sött tycker jag.
Ha nu en riktigt fin Lucia imorgon.
Kärlek till er!
