En fantastisk helg är till ända, solig, glad och kärleksfull.
Min brorsdotter Josefin har gift sig med sin Jonatan och
de var ett så vackert par, klänningen bedårande och festen
glad och livsbejakande.
Kärleken ska firas ordentligt och vi har haft förmånen att
uppleva bröllop varje sommar de senaste fyra åren. Det
finns ingen annan fest som toppar ett bröllop och det ena
bröllopet är inte det andra likt.
Så jag är glad och tacksam över att ha fått vara med.
Jag "rollatordansade" till och med med familj, maken,
små syskonbarnen och alla som dansade. Det gick
riktig bra och roligt var det. Vänsterbenet fungerar
lite bättre och jag kan gå lite mer med tryck utan att
vara rädd för att benet viker sig, så jag får träna på.
Rolig helg var det då hela familjen var samlad och
huset var fullt här med familjen, härligt!
Nåväl...hmmmm, nu har jag funderat lite sedan igår då jag
läste alla kommentarer som kommit på mitt förra inlägg.
Jag är en öppen person och det har sina fördelar men ibland
även nackdelar. Jag har valt att inte granska alla kommentarer
före publicering för jag tror i grunden på öppenhet och god ton
i min blogg. Näthatare göre sig icke besvär!
Jag är inte rädd för att ta en konflikt, Däremot är detta inget
forum för konflikthanering utan en blogg där man kan få en
stunds läsning om lite av varje, funderingar om livet, vackra
bilder, känslan av optimism och glädje. En blogg där kärlek
är viktigare än hat, där ljuset överskuggar mörker, en blogg
där man kanske kan få pepp och styrka att klara mer än man
trodde var möjligt.
Det är min intention, att leverera något som gör människor
glada eller stärkta i att "klarar hon så klarar jag". Ibland får
man också läsa om ledsna stunder, för dom har vi ju alla,
och då är igenkänning något oerhört viktig för de som gått
i samma skor. Jag har själv gråtit och skrattat mig igenom
många bloggar genom åren och vi behöver tröst när livet
går i uppförsbacke.
Först tänkte jag tanken att hen nedan som skrivit denna
kommentar, ska jag inte ens lägga en minuts tanke på.
Men sedan tänkte jag ett varv till och blev väldigt arg.
En person som tror sig "känna" mig.
En utvecklad människa skriver inte så!
En människa med empati
och lite vanligt hyfs skriver inte så!
Jag undrar om du skulle ha det civilkuraget och komma
fram till mig på stan och säga exakt samma sak?
Jag tror inte det. Bakom anonymiteten kan den fege
gömma sig.
Nu ska du få din egen stund hos mig "Anonym"
-------------------------------------------------------------------------------
A
Tänk hur livet kan vända!.. du var en tuff brud, mycket kaxig!!...
även för de som tror de är bäst och snyggast kan livet förändras.
Kanske det slår tillbaka på något vis!! Trots det önskar jag dej
förståss en lyckad framtid.
Det finns ett talesätt som du säkert hört någon gång.
"Den som är fri från skuld ska kasta den första stenen"
/Jesus
Din kommentar andas avundsjuka och bitterhet, men det värsta av
allt är nog att du mellan raderna tycker att det är "rätt åt mig" att
jag både förlorat en dotter i cancer och själv fått obotlig cancer.
På grund av att jag uppfattats som kaxig och snygg? Är det ett brott?
Är det ett brott så grovt att man önskar en medmänniska olycka?
Jag lever inte i dåtid, jag tittar framåt men eftersom detta verkar
vara dåtid, då jag enligt dig "var", så kör vi en "var-blogg" så får du
sedan avgöra om du hade velat gå i mina skor.
Varför vill jag då göra detta? Jo, kanske kan jag ge ett litet uns av
ödmjukhet och att det väcker tankar hos dig. Allt är inte svart eller
vitt, allt har en historia och alla gör vi en resa som inte syns utanpå.
Jag och mina sex syskon har haft turen att få bra gener, alltså gener
som hos gemene man uppfattas som vackert. Vackra föräldrar födde
många blonda vackra barn. Så var det. Inget att hymla om, Jag är inte
bekant med jante, jag är ju finskfödd. Där är sisu ledordet.
Men tro inte att allt var frid och fröjd för det. När jag var liten och gick
i skolan fanns det barn av alla de sorter och ända fram till fyran var
jag lyckligt ovetande om vad elaka barn och mobbing var. Jag var ett
normalt barn som lekte med kompisar, dockor och hoppade hopprep.
Men i fyran bytte jag skola när vi flyttade till ett villområde, detta var
i Luleå. Då började något som jag inte önskar en enda unge! Jag blev
ett lämpligt mobbobjekt. Men dessvärre så förekommer mobbing i varje
skola och jag tror även i varje klass. Mobbing tar ner ett barns
självförtroende och all självkänsla man byggt upp under livet. Att tala
om för föräldrarna att man fick stryk i skolan, det vågade jag inte,
man gör inte det.
Ibland fick jag leka med tjejerna, de tre som var värst. Det kan tyckas
konstigt att man vill leka med sina plågoandar, men man vill så gärna
passa in. Nästan varje dag efter skolan fick jag glåpord efter mig.
De slog mig och inte bara lite. En satte sig på mig och de två andra slog.
Varför blev jag då mobbad? Mobbare har aldrig anledning, de hittar en.
Jag råkade ha glasögon och då blev jag "glasögonormen". Jag råkade
vara smal och då blev jag retad för att jag var "stolpen" eller "korven
i brödet", "finnjävel", ja det fanns många epitet på mig. De retade mig
för att jag hade fula kläder, inga märkeskläder minsann. Varje dag fick
jag veta att jag var ful och då blir man ful inuti också. Man tror sig inte
vara värd någonting. Skolan gick dåligt och jag var rädd varje dag.
Nästan hela mellanstadiet var som en enda dimma och jag kommer inte
ihåg en enda kung i kungaätten eller något annat heller som vi lärde oss
under de åren. Jag har förträngt två år av mellanstadiet helt.
Kommer inte heller ihåg vad läraren hette eller klasskompisarna som
var snälla. Kommer bara ihåg både för och efternamn på de tre tjejer
som hade som sport att mobba och slå. Hemma hade jag tack och
lov några snälla kompisar som vi bodde grannar med.
Föräldrarna började ana oråd och det kom fram hur illa ställt det var.
Det var riktigt illa och jag hade mått så dåligt utan att någon visste.
Vi bestämde oss för att flytta till södra Sverige, börja om och ge oss
en chans att bryta förtryck och en skola som blundade för att mobbing
över huvudtaget existerade.
Vi planerade allt, flyttbilen var klar som var på väg ner mot söder.
Den allra sista dagen i skolan minns jag att vi tittade på en film
från Egypten och pyramider. Efter filmen sa min magister att jag
hade något att säga. Jag ställde mig upp och sa att jag ska flytta
till Vänersborg. Klasskompisarna frågade; Närdå?
Jag svarade; NU! och så gick jag. Bänken var tömd kvällen innan
och klasskompisarna satt med förvånade blickar när jag gick.
Innan jag gick fick jag visa på kartan var Vänersborg låg och det
var väldigt, väldigt långt bort, nästan som i Spanien.
Bilen väntade utanför för att inte sista dagen skulle bli tråkig.
Sedan började ett nytt liv....
I början av augusti en varm sommardag började jag på Öxneredskolan
i Vänersborg. Sjätte klass hade precis börjat och jag tyckte det var så
fantastiskt att barnen gick med sommarkläder och att vi dessutom
skulle till Boteredsjön och bada, på skoltid. Jag har hamnat i himlen.
I Luleå hade vi täckjacka och minusgrader på morgonen när vi flyttade.
En helt ny värld öppnade sig. Alla var så snälla och de tyckte till och
med att jag pratade så fint, norrländska hade ingen hört förut och ingen
hade varit så långt upp i Sverige. Helt plötsligt som att vända på en hand
var jag lite exotisk. Mycket av den tappade kunskapen tog jag igen
och jag pluggade stenhårt för att bli DUKTIG! Inga fel på proven blev
mottot och det gick bra i skolan och kompisar fick jag snabbt.
Hela högstadiet pluggade jag också, var lite nördig sådär, men vi var
några "pluggnördtjejer" som tävlade om att vara bäst. Jag var bra på
tyska och syslöjd och matte, hade höga betyg, nästan bara fyror och
femmor och det var en REVANSCH! Jag var bra på mycket. Jag blev
inte retad för att jag pluggade, pressade blommor och tog hem
knyppeldynan från slöjden för att knyppla spets. Jag dög som jag var.
Jag uppfattade mig inte som snygg, nej tvärtom, jag var fortfarande
"ful" och förstod inte riktigt att killar var något man ska vara intresserad
av när man är 15-16 år. Jag hade det så bra under min korkek så.
I nian började jag förstå att jag kanske inte är så ful ändå. Men
finnar det hade jag i mängder och jag tyckte själv jag var ful på
grund av det.
I tonåren är det fel på det mesta men någonstans vände det och i
gymnasiet blommade jag ut som en ros faktiskt. Under gymnasiet
gick jag mycket modevisningar både hemma och i Stockholm,
och gjorde en del små modelljobb. Jag blev erbjuden jobb på Elite
agenturer i NY och blev intervjuad av John Casablancas i Sthlm.
Jag fick vända hem med orden att ha tandställning ett år, sedan
skulle jag passa i NY. Jag sa nej tack, då får det vara och så fick
det bli. Jag tänker inte ändra en millimeter på mig själv för jag
bestämde mig för att duga som jag är.
Från att bli betraktad som ful till att få modelljobb, det var väldigt
konstigt i mitt inre, men jag förstod att jag ändå såg bra ut. Det
retade jättemånga i en liten stad. Jag var alltid snyggt klädd för
jag jobbade extra, tjänade mina egna pengar och kunde köpa de
kläder jag ville. Jag var ändå blyg, kände mig inte alls kaxig, men
Jag uppfattades nog som en isprinsessa som ingen kommer åt.
Det var ju bara jag och såg inte det som andra tycktes se.
I en liten stad ska man smälta in, inte tro att man är något.
I kyrkokören var det underbar gemenskap och vi hade mycket
kul ihop under högstadiet och gymnasiet. Även politiken var en
del av mitt liv och där hade jag många vänner. Oj vad kul vi haft!
Jag lärde mig egenvärde och att ingen någonsin ska trampa på
mig igen. Så det kan hända att många uppfattade mig som tuff.
Har man gått en hård skola så lär man sig strategier för att överleva.
Jag har uppfostrat två barn på egen hand i många år och samtidigt
pluggat och stretat för att komma framåt i livet. De åren var oerhört
tuffa ekonomiskt men jag bestämde mig för att klara det, att barnen
skulle få det dom behövde ändå med kärlek och engagemang. Jag
fick ett bra jobb som jag trivdes fantastiskt med och där fick jag utveckla
mig själv. Oerhört roliga år på ett ungt företag med nybyggaranda och
mycket glädje. Jobbade nästan bara med män så jag lärde mig att
vara rak och tydlig, tala samma språk som gav mig mer skinn på
näsan.
Mitt liv har sannerligen inte varit en dans på rosor men jag kan ändå
plocka många guldkorn i minneskorgen som är väldigt fina.
Tuff? Ibland måste man vara tuff för att inte bli trampad på.
Tror mig vara snyggast? Aldrig någonsin har
jag gått omkring och tänkt att Åhh vad snygg jag är! Däremot
vet jag att jag har sett bra ut och det behöver jag väl inte skämmas
för! Är det mer tillåtet att säga att man är ful? JANTE!
Tror mig var bäst? En tävlingsmänniska vill vara bäst och vad
det är man är bäst i spelar ingen roll för det handlar om att
vinna över sig själv och ibland även andra, att prestera mera.
Vi lever i ett sådant samhälle så det är inte konstigt att även jag
har tävlat. I skolan, på jobbet, osv. Att hitta nya lösningar på
saker utvecklar en människa och vi har det alla i oss.
I landet lagom får man inte sticka ut, Ajjajj!
Kaxig? Ja när det behövs, när det finns en anledning,
återigen handlar det om att vara övertydlig ibland
när det är något som är viktig för mig eller som jag brinner
för, då kanske jag har uppfattats som kaxig och jag skäms
inte för det heller. Nobody puts me in a corner!
Jag reagerar egentligen inte på hur andra har uppfattat
mig, vi är alla olika och jag är sannerligen inte älskad av
alla och jag älskar inte heller alla. Jag väljer mina riktiga
vänner med stor omsorg och endast DE vet vem jag är
och vad jag är för en person. Ingen annan kan säga att
de känner mig än de närmaste!
Vem jag var har ingen som helst relevans och varför
skriver jag då allt detta? Om min barndom? Det är
väl inte nödvändigt att dra upp det?
Jo, jag reagerar för det har relevans, för det "Anonym"
skriver är precis samma mobbing som jag utsattes för i skolan.
Inte fysiskt, men sublimt, verbalt och det är gement!
Det går rakt in i det sår som rivs upp igen. Mellan raderna
säger du; "Det är rätt åt dig att du har förlorat en dotter och
själv är cancersjuk" "Du må ha varit kaxig och snygg men
nu är du inte det längre" Pilutta dig! Blir du glad och nöjd
av att få trycka till lite? Mår du bättre då????
Jag är en ganska snäll person, snäll mot de snälla,
men om någon går bakom ryggen på mig, eller gör
mig illa på något sätt så får de höra det och jag är
inte rädd för att stänga dörrar till s k vänner som
visade prov på att inte vara riktiga vänner.
Door closed!
Avundsjuka och bitterhet är som syra, den fräter sönder
människor och jag hoppas, hoppas innerligt att du en dag
kan se livet lite mer genom ödmjuka glasögon. Om du
en gång känt mig och att jag på något sätt sårat dig så
ber jag så mycket om ursäkt, men svårt att be om
ursäkt till en anonym ansiktslös person.
Detta inlägg var nödvändigt att skriva, för jag vill visa
att det är inte OK att skriva vad som helst på nätet bara
för att man kan gömma sig bakom en anonym fasad.
Det har hänt förut, det händer hela tiden och jag tänker
inte det passera förbi utan jag reagerar starkt på just
ord som sårar och kränker.
Du "anonym" har inte gått i mina skor och jag lovar dig
att om du skulle läsa boken om mitt liv så skulle du
aldrig någonsin velat gå i mina skor.
Det som hänt bakåt i tiden lär vi oss av och det som
händer nu är det enda som betyder något. Vi kan
ha visioner och mål för framtiden men de målen
ändras hela tiden. För saker händer längs vägen,
både positiva och negativa som gör att vi måste
ändra riktning. Jag har fått ändra riktning många
herrans gånger, och börja om, men jag står här än.
Och jag är tacksam över alla lärdomar jag fått.
Aldrig någonsin kan jag acceptera min dotters död,
men jag har fått lära mig att leva med saknaden.
Aldrig någonsin ska jag sluta kämpa för att överleva
min egen cancersjukdom.
De som håller mig vid liv är min dotter, make och
familj samt alla underbara vänner vi har, alla
underbara kända och okända människor som
genom åren peppat och stöttat mig genom
svårigheterna som jag inte ens önskar min värsta
fiende. För hat är förgörande.
Tack för allt det GODA ni gett mig!
För störst av allt är KÄRLEKEN!
