Levaidag

 

 

 

Men vad är det för en fråga?

Klart man blir friskare på sjukhus, där hjälper dom ju folk,

det är ju liksom det som är grejen med sjukhus...

 

Nej skulle jag vilja påstå, och ja samtidigt....och kanske....

Nu har hon blivit snurrig.....

 

Jag ska förklara....

I torsdags kväll var jag med väninnorna på Koberg slott på deras stora julmarknad.

Vi hade supermysigt, åt gott efteråt och skrattade massor hos en väninna som bor i närheten.

 

 

Ett kort säger så mycket ocm man blir så oerhört glad när det dimper ner

i brevlådan. De mesta är ju bara räkningar och brev är vi dåliga på att skriva,

i alla fall jag, men kort är så enkelt att skicka och roligt att få....

 

Så stor varm KRAM till dig Elisabet som gjorde min dag.

Jag har inte varit hemma så mycket men nu ska jag tacka dig!

 

 

Det där med utmaningar är något vi ställs inför ibland och det kan vara av de mest

skilda slag, både roliga, dråpliga, jobbiga och lustfyllda.

 

I helgen har jag enbart sysslat med lustfyllda ting. Vi åkte till stugan i fredags,

bunkrade upp med vatten och mat. Grannarna är underbara vänner som bor permanent

och vi umgås på ett otvunget och enkelt sätt. Inga krusiduller, inget planerande utan vill någon

komma över eller att man har vägarna förbi grannen så knackar man bara på.

 

"När man vill vara sig själv för en stund" är ett bra uttryck för lugnet och stillheten,

för i stillheten händer saker i själen. Man får ro att göra andra saker än de man har

på "to-do-listan" i stan.

 

I tystnaden finns utrymme för en kreativitet som är sprungen ur basala behov.

Inget rinnande vatten har vi på vintern men vatten i dunkar funkar hur bra som helst.

Man kokar upp varmvatten till disk och hygien och det går inte alls åt så mycket vatten

som i stan och dessutom klarar man sig alldeles utmärkt. Det är t om väldigt mysigt att leva så

enkelt och kravlöst. Inga yttre stimuli mer än naturen och vår tvåsamhet. 

 

Jag vill t om påstå att mina celler läker bättre i stugan där harmonin får råda, där

fåglarna leker och busar i mängder utanför stugknuten. Vi köpte frön och fågelmat

station så nu får vi se alla slags fåglar utanför fönstret, även hackspettar och andra

lite ovanligare fåglar man inte ser i stan.

 

Vari ligger då min utmaning?

Tja, jag sa i P4 Väst att jag aldrig bakar, men hör och häpna, jag gav mig den på

att det ska jag minsann göra bara för ATT.

Handlade mjölsorter och kryddor för säkert 200 spänn för nu skulle det bakas!

I en stuga utan rinnande vatten....JA, just därför, lite som förrkänsla.

Min älskling undrade nog om jag skulle starta ett bageri med allt mjöl.

 

Får man för sig något så är det bara att köra. Baka är väl något alla gör tänker

du väl då...Nä, jag går till bagaren jag....förutom vid jul för då är det mammas mjuka

peppakaka som bara äger enligt dotter, inget köpe här inte!

 

 

Fillimpa bakade jag i lördags och då behöver man bara en bunke, röra om

de torra ingredienserna, på med fil och sirap, röra om igen, och in i ugnen.

Hokuspokus FILiokusbröden klara medan man gjorde annat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

Förra fredagen 9/11, dagen efter min tredje cellgiftsbehandling, så var det äntligen dags.

Håret hade blivit tunnare och tunnare, egentligen ända sedan maj-juni, men håret ville

inte riktigt ramla av helt, utan blev något mellanting mellan rumpenisse och gråhårig tant!

 

Tänkte att i Barcelona kan jag ju ändå fixa till det så det ser någorlunda ut, men sedan

ska det bort, pronto! Längtade verkligen att få av det lilla jag hade som kallas hår.

Hade hår överallt och när det faller av så blir det VÄLDIGT mycket hår helt plötsligt......

 

Fredag kväll blev det då god middag hos väninnan, hennes man och några vänner

och efterföljande rakningsceremoni, suddiga mobilbilder, får väl bjuda på det i brist på annat.

Jag tänker då förståss på Freddie Mercuri och Montserrat Caballé och

deras fantastiska framträdande vid fontänen nedanför naturhistoriska museet -92.

 

Där stod jag nu i november 2012 tillsammans med min älskade man och tänkte

mig in i hur det var där och då för 20 år sedan. En rysning av välbehag for genom min

kropp och platsen  är så vacker och pampig med det enorma museet ovanför.

 

Vi har alltså varit i Barcelona mellan 2-7 november. Vi åkte på en sk "bro-resa"

som innebär att vi är ett gäng vänner som samlas i olika städer i Europa en g/år.

Alla ordnar sin egen resa men vi bor antingen tillsammans i en stor lägenhet eller

hotell för den som vill. Kl. 16,00 fred 2/11 skulle alla denna gång samlas på bron

vid Rambla del mar. 13 härliga, tokiga glada vänner stod på bron och vi skålade in

dagarna som skulle komma.

 

Idag åkte jag en rundtur mellan kyrkogårdarna för att tända ljus inför helgen

som kommer och för att göra iordning min dotter Madeleines grav.

 

Den första kyrkan Västra Tunhem hade öppet hus och en kantor spelade

vacker orgelmusik. Jag tände ljus för min bror som ligger där och drack

kyrkkaffe med hembakt till, pratade med några jag känner.

Min bror dog för 20 år sedan så det är ett tag sedan.

 

Madeleine, du finns i mitt hjärta alltid, alltid och denna helg är så

vacker på alla kyrkogårdar med tända ljus och vackra gravar.

Det känns fridfullt att sätta sig i kyrkan, tända ett ljus och låta tårarna

rinna längs kinden till tonerna av vacker musik.

 

Mitt hjärta, hoppas du har det bra i himlen och att du sjunger, dansar

och leker med alla de små barn och jämnåriga som också dött i förtid.

Kanske du känner min bror eller Kias Simon eller Elisabet i skånes barn,

Kanske du lärt känna min farmor som blev 91 år, du vet hon som hade

så långa öronsnibbar som du också fick träffa som liten. :-)

 

Jag tror att du har det bra och att du aldrig behöver känna dig ensam.

Du finns med oss här på jorden och vakar över oss, det tror jag också.

 

Du om någon har lärt mig att leva fullt ut, du vill att jag ska leva och du

gör så att jag har den livsbejakelse och glädje och positiva livssyn jag

inte förstår var den kommer ifrån....jo, den kommer från dig!

 

Det går att vara lycklig trots att du är i himlen, för jag vet att min tid

inte är slut än, jag behövs ett tag till här på jorden. Du blir inte ledsen

för att jag vill leva lite till och lite till, så jag lever den för din skull,

för Christines skull, men framför allt för min egen skull.

 

Det är jag skyldig mig själv.

 

Puss mitt hjärtebarn med klingande vacker röst och underbar humor.

Jag ser dig le och jag ler tillbaka. Tack för att jag får vara din mor.

Jag sörjer inte längre svarta tårar, mer sköljs jag av en saknad över att du

inte finns med oss och en sorg över att du inte fick leva tills du blir gammal.