En stad att älska året runt.....

I torsdags hade jag då min första session med KBT-terapeuten. Hon förklarade på ett strukturerat sätt hur panikångest fungerar och dess olika förlopp. Jag fick berätta hur min omedelbara upplevelse kändes när jag fick min senaste behandling (som vi fick avbryta). Vi utgick därifrån och hon skrev ner en "karta" som jag skulle ta med hem  och fundera kring. Det kändes bra att få prata med någon, att få ur mig det som inte känns bra och att få redskap att hantera alla svårigheter som dykt upp längs vägen. Ingen anhörig kan hjälpa mig med detta, för det är för komplicerat. Skönt det så slipper mina kära och jag blanda in mer än nödvändigt i denna cancergegga.
 
Nåväl, tiden gick fort och jag satte mig i bilen för att åka hemåt, hämta min packade resväska för att flyga till Stockholm över helgen. Jag gillar inte att flyga, men när det kostar 455Kr att flyga jämfört med 1297Kr att åka tåg med den gamle SJ som  aldrig är i tid...I 2:a klass dessutom, så är valet lätt. Bara att bita ihop och be en bön vid start och landning, det gör jag för övrig alltid. En ritual jag har för att lugna mig själv.
 
Stockholm ligger bara 50 minuter bort med flyg och det är ett argument om något att flyga. Tåg tar mellan 4-4,5 tim.
 
Torsdag kväll hade kära dotter bokat in oss på Spagettioperans föreställning Carmen. Ett annorlunda sätt att uppleva opera på kan man säga. Lite galet och tokigt med mycket humor. Man äter och dricker under föreställningen i en väldigt mysig lite italiensk atmosfär. Lite som Wallmans koncept men med opera istället. En helkväll blev det och jag tog taxi till syrran och dotter åkte hem till sig. Jag somnade som en stock.
 
Fredag blev systerysterdag och vi flanerade i stan och käkade lunch på Moodgallerian som är ett hett tips för den som gillar att shoppa på mysiga ställen.
 
Snygg julskyltning, dockkvinnan är klädd i halmklänning. Snyggt gjort!
 
Om man gillar tapas ska man sätta sig mitt i gallerian på Boquerian och inta ett antal goda små rätter. Mycket delikata små tapas som har spansk kunnig personal och du kommer inte att bli besviken. Ett gott glas vin och några tapas gör hela din dag. Nu åt jag inte här denna gången, men har ätit här tidigare och kan rekommendera detta å det varmaste. Jag och syster min åt franskt denna gång och Moodgallerian kan verkligen bjuda på flera internationella kök. Roligt!
 
Och nu till den designade offentliga toaletten som inte kostar en krona att besöka!
Till och med ett toalettbesök blir en angenäm upplevelse i Moodgallerian. Skön klassisk musik strömmar ur högtalarna, där sitter man skönt på designmöbler, fräscha toaletter och t om hårtork och.......
 
 
...det finns  t om en egen liten toalett till glädje för alla lattemammor som har småbarn, de går med glädje på toaletten, en stol i barnens egna storlek. En amningshörna eller bara lugn och ro en stund.
 
 
I barntoan hänger en något annorlunda och häftig lampanordning. Hur kul som helst.
Barnen kanske tjatar om att få kissa när det är så fint.
 
Roligaste gallerian i Sverige skulle jag vilja påstå!
 
Fredag kväll blev det som för de flesta andra familjer fredagsmys med dotter, syster och hennes familj.
 
På lördag kom min älskade man upp och vi tog en promenad på stan allihop, stannade till för att ta en stående kopp gott espresso på Italienska Espresso sosta bar. Härliga italienare som serverade utsökt espresso med god kaka till. Det kändes som att kliva in i Italien en stund. Trevligt bemötande och kontinental känsla.
 
 
Jag hade ett önskemål om att fika på Wiener café men det har tydligen halva Stockholms befolkning också för dit var det långa köer, som på så många andra ställen som är ganska nya. Vi får boka en Afternoon tea där till nästa gång.
 
 
Även på Broms ville vi fika dit vi gick först, men kön var lång på lördag förmiddag.
Något har hänt med Stockholms café och restaurangliv. Det ploppar upp många fina, mysiga
ställen och doften av nybakt som bakas inför öppen ridå berikar gästens besök och lockar till 
inköp av en härlig Levinlimpa eller bakverk.
 
Broms har eget bageri där de bakar inför öppen ridå. Bistro, restaurang och försäljning av delikatesser. 
 
 
 
 Ett middagsbesök bokas till nästa gång.
 
Men ingenting går upp emot en god långlagad middag hos syster på lördag kvällen med välsmakande rött därtill.
Käre svåger hade lagat en fantastisk middag! Mat och dryck är nog det viktigaste av allt när vi umgås,
att umgås kring mat på ett skönt sätt. Prat och mat, det är livet det!
Sätter mig hellre på ett fik eller bistro och pratar två timmar än att springa på stan som tröttar ut ben och hjärna.
 
Men i lördags fick vi se tomten, ja han finns på rikitgt! Han heter visst NK-tomten....
"Allt du önskar kan du fåååååååååå"...krssschhchshshhzzzschhh...och där sprack det!
 
 
Fjäril vingad syns på Haga.....och en haj eller två....Söndagsutflykten blev en tur till
Haga där prinsessorna bor, en liten och en stor. Vi tog en promenad runt Haga slott
och besökte Fjärilshuset där de även har hajar numera. En rolig utflykt, särskilt då det
var sååååå kallt. Nordanvinden hade belägrat staden. Men inne i tropikvärmen var det
så skönt bland alla fjärilar i vackra färger som flög omkring. Extra roligt att man fick se
när fjärilarna kom ut ur sina puppor. Pupporna hängde i långa rader och nya fjärilar
kläcktes hela tiden.
 
 
 
 
Christine fick en kompis och den ville inte flyga iväg. Fjärilen satt hos henne en bra stund
och jag förmodar att denna krabat såg att den kunde smälta in i "miljön" för färgerna var
som gjorda för varandra i fjärilen och Christines kläder. Vi gav den en liten skjuts så den
flög iväg för att den inte skulle följa med oss in till hajakvariet.
 
 
 
Det handlade mest om små revhajar och det var kul att se dom på nära håll.
 
Måndag var arbetsdag för alla andra, även min man som jobbade från Stockholmskontoret.
Jag begav mig till min dotter för att vi skulle ha en mysig lunchsimning på Sturebadet på
Elite marina Tower i Nacka.
 
Photo: Vi har badet för oss själva...tjohooo...
Vi hade badet helt för oss själva och där finns även ett litet hamam där vi myste oss
efter simning och bubbelpool. Ett par sköna mor och dottertimmar.
 
Efter badet skulle dotter jobba och jag tog bussen till söder för att träffa min väninna Hippas.
Där blev det sen lunch för mig, fika och prat i ett par timmar på Muggen, en bistro på Götgatan
som var helt OK för två väninnor som hade massor att prata om.
 
 
 
Måndag kväll och resa hem...en seeeg resa hem, men det gick bra, för
min man är van att köra långt. Lång arbetsdag och lång körning med bil,
bra jobbat tycker jag..... och väl hemma tog det 0,2 sekunder så
sov vi båda som små lamm.
 
Hoppas ni fått några bra fika, mattips som ni kan prova nästa gång ni
besöker eller bor i vår vackra huvudstad.
 
Man går väldigt mycket i Sthlm och hur orkar jag det??? Jag orkar med viljan,
det går visst att styra vissa saker med järnvilja. Benen är märkta, försvagade av alla olika
mediciner, men jag vilade en hel del hemma hos syster och då går det ju över.
 
Idag har jag tagit det väääääääldigt lugnt och det kommer jag nog att göra resten
av veckan......
 
Tack kära syster med familj och käraste dotter för en fantastisk helg!
We will be back.... soon.....
 

Som att flyga fallskärm....

 
Idag är en ny dag, en bättre dag än igår. Idag har jag energi igen. Får alltid en befriande kick efter ett läkarbesked. Hur än resultatet blir är jag alltid lättad, Då vet jag, ovisshet är tortyr!  Lite som att hoppa fallskärm, man vet inte 100% om skärmen fälls ut. Pest eller kolera? Döden plirar en i ansiktet runt hörnet, men ICKE! Jag landade med fötterna på marken även denna gången. PUST! Adrenalin, känsla av frihet och lycka. Nu ska jag planera nya hopp, tjolahopp vad häftigt det känns.....efteråt!
 
Men hur känns det innan??...
 
Mitt jobb 24/7 är att hålla mig så frisk som möjligt as long as possible....
Med en klump i magen åkte vi till Uddevalla för att få tumörstatus jag och kära maken.
Rastlösa och med en orolig förväntan satt vi i väntrummet på onkologen, radion var påslagen och ur högtalarna hörde vi Lotta Bromé prata med Julia Mjörnstedt som grundat Ung Cancer http://www.ungcancer.se/
Kanske inte rätt ställe att lyssna på cancerprat, men radion var på och Lotta Bromé tar upp det mesta, så bara att gilla läget.
 
Jag tänkte på Madde och alla de unga killar och tjejer som varken är barn eller fullt vuxna som blivit bollade inom sjukvården då de fått cancer. Unga vuxna hör ingenstans, varken barn eller vuxenvården, men ung cancer gör en fantastisk insats för unga vuxna med cancer. Är du 18-30 år är det svårt att hitta beröringspunkter med andra som är sjuka Att vara ung vuxen och få cancer är nog det värsta av allt i livet. Man ska ju ut och börja leva livet! Tänket tillbaka på hur ensam Madde kände sig i sin sjukdom och där satt jag nu tillsammans med andra som också väntade på sin onkologpratstund. Alla var över 55 och så jag då....men jag känner mig aldrig ensam, det är den stora skillnaden mellan mig och Madeleine.
 
Ensam eller inte, tankarna malde medan jag satt där, försökte bläddra i ett glättigt magasin med snygg inredning och designade möbler. Kunde inte riktigt koncentrera mig och magen var i uppror, "knivar i magen", magkatarr av nervositet.
Har tumörerna minskat, rentav försvunnit (hoppet tappar jag aldrig)...eller ve och fasa har de exploderat? Nytt behandlingsschema och nya biverkningar ingår gratis.
Min man var med, vi höll varandras händer, tittade på varandra i en tyst förståelse, det blir bra, det måste bli bra.
 
Min onkolog kom ut, hälsade och konstaterade att jag såg pigg ut "Känns bättre idag?" frågade han,, och jag nickade och log. Både han och jag minns förra veckans föreställning då jag fick någon reaktion, panikångest, medicinreaktion, ingen vet....
 
Här kommer fakta; Resultat av PET Ctn; Ytterst marginell ökning av tumöraktivitet, tumörerna står still i båten! Min onkolog sa att skillnaden är så liten så att det inte säkert går att fastställa om det är en ökning. Med skiktröntgen skulle man inte se någonting, men eftersom jag får PET CT så ser man hur aktiv tumören är med hjälp av den radioaktiva isotopen. Så lite mer aktivitet såg man. Ingen katastrof ändå.
 
Jag har inga stora tumörer, max 1 cm eller något större på några.
Jag har heller inte tumörer i vitala organ, tack gode gud för det!
Jag har inte ont någonstans!
Jag kan gå och röra mig utan hjälp. (även om det går i sakta fart, men det har med cellgifter att göra)
Jag är frisk i huvudet (fast hjärnan är "rörig" som beror på sk "cytohjärna" , närminnet påverkas av cytostatika och inre stress.)
 
Oops, en vägg, hur simmar jag nu...
 
Jag har humorn och barnasinnet i behåll.
Jag kan pyssla, sy, sticka, virka, blogga, då och då, jag ha ju två händer.
Jag är mer frisk än sjuk, det har jag bestämt!
 
Det sista med viss modifikation. Mitt liv är annorlunda, men inte sämre för det. Jag orkar göra saker i etapper, men måste vila ganska ofta. Det har jag accepterat nu, så är det, inget att gråta över. Benen bär mig framåt i sakta mak och jag kan vila på soffor, bänkar, stolar, staketsräcken, lite varstans. Det går bra det med.
Ett liv lite mer i slow motion, men inte sämre för det. Jag kan inte stressa, får inte stressa, kan inte ha tider inbokat i almanackan varje dag, det går inte. Befriande! Vem vill inte ha lite mindre på agendan?
Jag har bra livskvalitet ändå för vi umgås mycket med vänner som ger energi och kärlek. Där får man vara sig själv, jag kan lägga mig i en soffa hos vännerna och vila, lyssna på pratet och vara med ändå fast jag är trött.
 
Har haft en del biverkningar med nuvarande kombococktail av mediciner. Ska nu testa en annan cocktail med cellgift i tablettform dagligen i låg dos kombinerat med Intravenös behandling var 3e vecka med Herceptin o Perjeta. 
 
Behandlingsschema;
Sendoxan (cellgift Cyklofosfamid) 1 tabl. dagligen.
Xeloda (cellgift som jag fått tidigare som gav mig yrsel, men vi testar igen) 1 tabl. 3 g dagligen
Herceptin och Perjeta var 3.e vecka intravenöst.
Det innebär att jag slipper åka till sjukhuset så ofta. Jag kan planera resor på ett annat sätt. Med nuvarande medicinering har jag knappt kunnat resa alls. Så bundet vill ju ingen leva.
 
I januari-februari kan jag få en helt ny medicin T-DM1 som är oerhört potent. Forskningen går framåt och jag tänker hoppa på varje ny medicin som håller mig levande utan att behöva vara ett vrak. Väldig få biverkningar har bevisats i studier. Det är Hightech målinriktade preparat som inte förstör de friska cellerna. Andas ut! Nu väntar jag på nya behandlingstider så vi kan boka nästa resa.
 
Vi har inte kunnat göra vår bröllopsresa ännu, så det siktar vi på att simma med delfiner någonstans i världen. Inte i bassäng, helst ute i en vik dit delfinerna kommer självmant. Vill inte hamna i en turistfälla dit mängder av turister slussas för att i stora grupper klappa på delfiner, inget sånt tack. Men tips emottages tacksamt.
 
Nu har jag även fått KBT hjälp, första besöket på torsdag morgon. Tack för det Petra som är en handlingskraftig kvinna på bröstmottagningen!

Det gick både bra och dåligt.....

Tisdagens PET-CT resa  till Göteborg var riktigt mysig kan man säga.
Ammie en av mina goaste väninnor körde oss ner. Hon har en förmåga att lugna
bara genom att finnas som människa. En fantastisk förmåga som inte alla besitter.
 
Hon har änglavingar fast de syns inte. Hon sprider en aura av lugn som en liten
tingeling som sprider osynligt flygande änglapulver omkring sig. Och så har hon
en härlig galghumor som jag bara älskar. Vi skrattar mycket åt livets tokigheter.
 
Jag har en hel armada av Tingelings som hjälper mig att kämpa vidare. Vänner är till stor
hjälp i vardagen. Väninnorna och systrarna och dotter är mina kvinnliga tingelings, ingen
glömd men de är många. De bär mig alla fram på det där kvinnliga sättet på det språk
som bara kvinnor kan förmedla. De män jag har i min vänkrets är också helt fantastiska
och alla behövs vi för en dynamisk och ärlig vänskap.
 
Nu då till PET-CT dagen...12 november 2013.
Så här glad var jag när vi gick inpå Cafe´ Kringlan för en fika innan undersökningen.
Jag var lugn med hjälp av en tablett och fastande. Ammie fick ta en fika med smarrig
bakelse och jag fick dricka kaffe.
 
Jag har varit väldigt ångestfylld  förra gången på Pet-ctn. Fick en ångestattack när jag
druckit kontrastvätska. Kroppen trodde det var farligt. Denna gång räckte det
med att jag drack vatten utan kontrast och höll mig varm så skulle det bli bra ändå.
De bäddade in mig i täcken och filtar så jag skulle känna mig så trygg så trygg.
Och hör och häpna undersökningen gick galant, ingen ångest alls!
 
Efteråt åkte vi tillbaka till Kringlan för att äta go varm mat och mumsig varm äppelpaj
med vaniljsås som belöning. (det snöar inte i Gbg, snodd bild från nätet)
Café Kringlan på Haga i Göteborg, ett supermysigt cafe som har trevlig personal och både varm
och kall mat samt supersmarriga fikabraöd. Rekommenderas!
 
En lång dag var över, men vi var nöjda och glada över att allt gått så bra. En skön väninnedag
fick vi på köpet!
 Tingeling-väninnan-Ammie
 
Onsdag och cellgiftsdag igen 13 november kl.09,00 efter uppehåll mellan 7/10--13/11
 
Uppehållet berodde på en långvarig förkylning men nu var jag på G igen och beredd på
en ny dos med Hercpetin, (som jag fått i flera år) (Perjeta (nyutkommen medicin) 
och Navilbin (cellgift).
 
Först tänkte jag åka själv, men jag fick ögonflimmer i höger öga så jag kunde inte åka
själv och dessutom hade jag tagit en lugnande tablett så min man körde mig och stannade
där med mig.
 
Hur ska man förklara något som är så komplicerat och så svårt att förstå, även för mig som
går igenom rätt tuffa prövningar varje vecka resten av mitt liv. Jag ska ändå försöka beskriva
hur jag känner och tänker så gott det går.
 
Ja lade mig på sängen i lugn förvissning att allt kommer att gå bra denna gången. Jag slog
upp morgontidningen och började läsa. Sköterskan som är mycket lugn och oerhört erfaren
stack in nålen perfekt andra gången efter att ha stuckit fel en gång. Men det var mitt fel den
första gången då jag instinktivt rörde på bröstet när hon stack. Ingen fara skedd för det gjorde
inte ont. Hade ju ändå bedövningssalva som tagit ordentligt.
 
Igår fick jag medicinerna i omvänd ordning och de började med att ge mig Navilbin som
är cellgiftet. Det gick bra och jag var lugn. Därefter skulle Herceptinet gå in och det gick bra
till en början...i 13 minuter när 1/3 av påsen var inne.
 
Plötsligt känner jag en egendomlig känsla i kroppen som börjar i bröstet, ner i fötterna och
sköljer upp igenom hela min kropp. Huvudet snurrar. Det kommer akut och jag säger till
min man; "Kom hit älskling, sätt dig här, titta på mig, se mig i ögonen, jag är rädd"
"Jag känner mig konstig".
Min man svarar; "Ingen fara, allt går som det ska, allt är lugnt, jag är här hela tiden"
Han inger mig lugn i några sekunder och strax därpå domnar jag bort i hjärnan och
händer, armar och ben känns som spagetti.
 
Jag trycker på larmknappen först en gång och i panik en gång till. Sköterkan kommer in
och ser mitt tillstånd. Hon stoppar infusionen och larmar in extrapersonal och läkaren tillkallas.
Sköterskan tar ett andra blodtryck på mig för att se om det är skillnad i puls och tryck.
Trycket har höjts markant och de talar lugnande till mig och alla är runt mig hela tiden.
De ger mig någon medicin som jag inte vet vad det var samt Betapred som är en antihistamin
ifall det skulle vara en allergisk reaktion. Allt injiceras via min porth a cart.
Allt sker lugnt, metodiskt och oerhört proffsigt.
 
Dr. Klint som är min onkolog tittar till mig och ser till att det inte är ett akut tillstånd.
De ger mig syrgas för jag har svårt att andas och det känns som att jag håller på att
tappa medvetandet. Jag känner att min man håller i min vänstra hand och jag känner även
att den är kallsvettig och helt lealös. Benen som jag har haft i uppvikt läge ramlar ner som två
slingriga ormar i sängen. Läkaren ber mig att klämma hans hand med höger hand
så hårt jag kan och jag klämde men orken var borta.
 
Jag får en känsla av att snart är hela  jag borta och då får de försöka återuppliva mig.
Jag gav upp helt enkelt, min känsla var, "nu orkar jag inte mer, nu är det slut på detta kriget,
jag kapitulerar!"  Min tid är över, jag är inte rädd, bara trött på skiten.
Samtidigt är jag livrädd.
 
Efter en tid, kanske en timma börjar jag återhämta mig och känner mig kissnödig.
Jag kan andas igen och får hjälp att sätta mig upp. Stapplar vimmelkantig och
väldigt svag till toaletten med hjälp av min käre make. Ser mig i spegeln att den
kvinnan jag ser i spegeln är inte jag, blek som ett papper, röd runt ögonen med tom blick
och helt sönderdemolerad av gråt och rädsla. Håret stod åt alla håll. Gråten kom när allt
var över, när livet kom tillbaka. När känslorna fick ta plats igen, när livet är starkare än döden.
 
Jag var inte nära döden, det bara kändes så, en slags uppgivenhetskänsla, att
jag fixar inte detta mer, så jag ger hellre upp, det är lättare just då.
 
MEN MAN GER INTE UPP! Jag har en skyldighet att kämpa, se framåt, inte stanna,
fortsätt att drömma, smida planer, uppleva och umgås. Jag har en skyldighet!
 
När jag fått en sista check av läkaren att jag kan åka, jag är utom fara så gick vi
både min man och jag rejält mörbultade av upplevelsen genom korridoren i var
sin bubbla. Panikångest vad gör du med mig och oss? Jävla skithelvetsförbannade
cancerjävul och JÄVLA ångestmonster som tar tid av mitt liv så att jag inte kan ta
emot de mediciner som jag så väl behöver!!!
 
I korridoren möter jag min andra tingeling, underbara sköterskan Petra som råkar gå
förbi och som jobbar på bröstmottagingen mittemot. Henne har jag haft mycket kontakt
med genom åren, även när Madde låg inne på den avdelning som hon då jobbade på.
Petra stannade upp, såg att jag var blek och inte mådde bra. Frågade vad som hänt.
När hon fått veta säger hon; "Du behöver hjälp! Omgående, KBT, jag ordnar!"
"Ringer dig imorgon för så här ska du inte ha det" "Du har situationsrelaterad ångest".
 
 Tingeling-sköterskan-Petra
 
Petra gör, hon bara tar kommandot när man själv inte orkar. Hon är fantastisk!
Hon har också osynliga vingar. Min man har också sagt detta, att jag ska söka hjälp,
men jag har tänkt att det ska nog gå bra nästa gång. Men ibland behöver vi hjälp utifrån
där någon annan som inte är nära bryter och säger, vi hjälper dig, detta ska du ha,
inte må skit, vi finns här för ER. Min man och familj mår ju också skit, de glöms bort.
Alltid, tyvärr! Det finns ingen bra själslig vård med nationella riktlinjer där man blir erbjuden
ett batteri av olika hjälpverktyg. Det får man om man har tur eller orkar bråka själv.
 
Men jag har dragit mina vagnar så länge nu så jag orkar inte dra i något själv längre.
Ingenting faktiskt. Det handlar inte "bara" om min fyra egna sjukdomsår utan jag har
även en lång sträcka av omhändertagande då Madde blev sjuk och det började 2007.
Sju år.....sju år...sju år.....fattar inte.....och jag står ännu på benen, glad och positiv
för det mesta, men nu känns det  bara tungt.
 
Tuff-tuff-tåget....Loket är ur funktion...slut...kaputt...
 
Vi tackade Petra för att hon råkade gå förbi, för hade hon inte gått förbi så hade  ju
inte jag tänkt tanken att gå in till henne för att be om råd.
 
Vi gick ut i bilen, satte oss och vi satt tillsammans i en bil, men vi hade stängt in oss
i var sin bubbla, en overklighetsbubbla. Vi satt tysta, åkte hemåt och på halva vägen
frågar min man; "Ska vi åka en sväng till stugan direkt?" "Ja, det gör vi", sa jag.
 
Ett stopp på ICA för att handla mat, min man går in och då ringer syrran,
jag gråter som ett barn är jätteledsen och hon tröstar och förstår.
Tingeling-syrran-Tiina
 
Väl framme i stugan kom syret tillbaka, vi gick in och direkt när vi stigit igenom
tröskeln kände jag att här vill jag sova i natt. Så fick det bli.
 
Efter att ha pratat med dotter och syster så skickar min dotter ett underbart
förlösande MMS där hon berättar (eller att Piipkatten berättar)
 
"Hej mormor och plastmorfar" "Jag  ville bara skicka en kram från mammas garderob.
Jag fick ingen skinka i morse. Världens jobbigaste föräldrar! Bah! Som hämnd tuggade
jag sönder mammas strumpbyxor. Hihi. Puss&Kram från Pip.
Jag skrattade så jag nästan kissade på mig! Min älskade dotter vet hur hon får sin
mor glad igen. Och Pip vet hur man hämnas...hihi...
 Tingleing-dotter-Christine
 
Vi tog en kvällspromenad till grannarna Ammie och Pelle. I kolsvarta mörkret
med var sin ficklampa som ledljus hittade vi fram och hade en mysig kväll med
te och prat om allvarliga ting men även mycket skratt som ju är så förlösande.
 
Den kvällen slutade i krasch i sängen för min stackars man och jag var så uppe
i varv av allt som hänt och Betapred i kroppen så jag kunde inte somna med en gång.
 
Och här sitter jag nu och planerar en massa saker igen. Livs levande med viljan att
göra saker, resa, och umgås. Till helgen umgås med kära vänner och nästa helg
umgås med familj och dotter.
 
Varför ska livet vara så komplicerat när det kan var så enkelt?
 
Varför berättar jag allt det här kanske du undrar. Jag berättar för att få ur mig,
för att jag själv ska kunna förstå vad jag går igenom. Vilka cellminnen min
kropp bär på och vad jag behöver reflektera över för att kunna bli av med
saker som tynger mig. Balansera förnuft och känsla. Jag berättar även för att
slippa berätta samma sak om och om igen för nära och kära. De kan läsa,
om de vill och orkar. Det är tungt att stå bredvid och då kan det vara en lättnad
att få läsa istället för att behöva fråga om allt. Det kan vara ett mildare sätt,
eller mer känslosamt, jag vet faktiskt inte, men jag skriver för att jag behöver skriva.
 
Nu ska jag lägga mig för att vila, är väldigt trött...men....
 
JAG GER INTE UPP! Jag har en skyldighet att kämpa, se framåt, inte stanna,
fortsätta att drömma, smida planer, uppleva och umgås. Jag har en skyldighet!
och framför allt....JAG HAR EN VILJA AV STÅL!
 
”Glöm inte bort att änglarna finns,
både i himlen och på jorden
att dom är här för att se hur du har det.
Att dom kan hjälpa dig fast dom inte syns,
eller att de syns men vingarna inte syns
Glöm inte bort att änglarna finns”
 

PET-CT igen....

Den här behöver jag idag!
 
 
Ska till Sahlgrenska för att göra PET-CT igen kl.15, med kontrast och innan ska jag ta det lugnt
och hålla mig varm. En radioaktiv isotop ska in i kroppen för att de lättare ska se hur mycket
aktivitet det finns i tumörerna. Jobbig undersökning som innebär en j...la förväntansångest.
 
Försöker hantera det efter bästa förmåga, men en timma innan tar jag en lugnande tablett för att
slippa få panikångestattack som jag fick förra gången. Inte av undersökningen den gången utan
av kontrastvätskan. Kroppen trodde att den var allergisk mot kontrast!!!! Man blir ju matt och ledsen
när kroppen håller på så där och bråkar med mitt förnuft.
 
Dom får ge sig nu de där ångestmonstren som konfererar i mitt huvud om vad de ska hitta på
denna gången. Min ängel Ammie är med mig idag tack och lov. Tur jag har en fin man och goa
vänner som ställer upp. De har alla änglars tålamod med mig. Tack för det allihop. Jag älskar er
alla för att ni berikar mitt liv på så många sätt.
 
Tack för att ni finns ♥ ♥ ♥ Nu tar jag ett bad för att coola ner och sedan kommer Ammie
för att hämta mig, vi blåser ner till Göteborg, går på Haga, äter och fikar innan.
Ammie får äta och jag dricker vatten. Ingen mat efter 10,00 så nu får magen kurra
till efter 16.
 
Wish me luck!

Istanbul del 3...

Då är det måndag igen och här har det för första gången varit minusgrader, bilarna har rimfrostiga rutor och vattenpölarna bär ett istäcke på sig. Ja, dags att ta på vinterdäcken då. Ingen återvändo.
Solen skiner klar och nästan lite vintrigt  ljusgul, stigande sakta, sakta över hustaket mittemot. Nästan så den inte riktigt orkar, och snart har jag den rakt i ögonen. Himlen är blå och fåglarna kvittrar utanför fönstret.
 
Vimässan i lördags var bra som alltid, mingel med mycket folk man känner och provning av viner man kanske inte annars köper smakade fint i gommen. Mässan hade ca 2200 personer besökare och 140 munskänkar var engagerade i evenemanget som var den 22:a i ordningen. En tillhörande liten matmässa med ost, marmelader, oljor, choklad och annat gott passade bra till vinprovningen. Jag ställde bilen för man missar ju inte goda dofter och smaker så där utan vidare. En av årets höjdpunkter denna eftermiddag och kväll då stadens alla restauranger är fullbokade efter mässan. Vi hamnade på en tapasrestaurang och hade en mysig kväll efter mässan.
 
Då fortsätter jag med sista delen av min reseskildring om Istanbul.
 
Måndag 4 november
 
Söndagens hamambesök och palatsbesök gav efterverkningar som innebar en trött och avslappnad kropp som tydligen ville sova i 12 timmar! Jag går mycket på vilja men kroppen fick välförtjänt vila efter långa dagar med aktiviteter och sena kvällar med vännerna.
 
På måndagen åkte vi till Dolmabatcepalatset för att se ett 1800-talspalats som Atatürk levde i.
Vi tog tunnelbanan till en annan del av stan, men tji fick vi för det för vi borde väl ändå tänkt på att det är måndag. Museer och palats är inte öppna på måndagar borde vi tänkt på. Det är ju samma överallt.
Nåväl jag får sno bilder på nätet så länge och tänka mig att det var väldigt vackert i det där överdådliga guldpalatset.
Vad är väl en bal på slottet......Vi får åka dit nästa gång helt enkelt.
 
Måndagen blev lite av en flopp, för våra vänner hade redan hunnit iväg med en båt på Bosporen så vi var duktiga på att missa saker den dagen.
Dolmabahçe Palace (Sea Gate)
Lustigt nog åkte de precis utanför Dolmabacepalatset när vi ringde för att joina dom, så vi fick glatt vinka och önska gänget en trevlig tur längs Bosporen.
 
Nåväl, vi tog oss i kragen och åkte upp till Sultanahmet igen, där borde något vara öppet i alla fall.
Basilicacisternen var öppen och vad är det då? En vattencistern. Hur kul är det att titta på en gammal vattencistern? Ok då.. vi kör så får det väl bli en sådan där knepig dag då inget blir bra.
 
Men där tog jag bet, för det var fantastiskt och väldigt intressant. Det var vackert med stillsam musik, ljuset som gav en mystisk, mytisk stämning och myten om Medusa att läsa och hennes ansikte som huggits ut i två av de enorma pelarna. Basilicacisternen eller "det sjunkna palatset" var ett av de bästa sevärdheterna. En skön och stillsam betraktelse över något unikt man inte ser någon annanstans. Absolut sevärt, dagen var räddad!
Ett lugn och harmoniskt stund med en vacker underjordisk resa till en annan tid.
I Tripadvisor är den rankad som nr 8 av 600 sevärdheter i Istanbul och har vunnit priset för
"Travellers'  Choise 2013"...Jag förstår varför!
 
Photo: En bra dag med lunch på vackraste panorama-restaurangen. Utsikt över större delen av Istanbul i sol och med 17 graders värme. Vad gör det då att palatset vi skulle besöka var stängt.
Efter underjorden tog vi oss upp i backarna och hittade en takterass med 360gr utsikt.
Skön lunchtimma med total utsikt över många moskeer och palats. Solen sken i 18 C värme.
 
Senare på eftermiddagen träffade vi övriga gänget tog en öl umgicks och avslutade
kvällen med gemensam middag. Några testade att röka vattenpipa, dock  inte jag,
men det doftade inte rök utan äpple. Doftade faktiskt gott.
Bilden snodd, men det fanns en del exotiska ställen, lite av "tusen och en natt-känsla"
 
Tisdag 5 november
Återigen åkte vi med spårvagn till Sultanahmet för att besöka Haga Sofia kyrkan.
 
Haga Sofia var en av de mer intressanta sevärdheterna. Hagia Sofia byggdes ursprungligen som en kristen kyrka åren 532537 av Justinianus I. Till följd av brytningen mellan den västliga och östliga kristenheten blev den senare förknippad med den grekisk-ortodoxa kyrkan. Byggnaden omvandlades till moské efter Konstantinopels fall år 1453, men blev år 1934 ett museum efter beslut av Kemal Atatürk.
Info hämtad från Wikipedia.
 
Mycket sevärt och många härförare har ristat in sina tags där. Bl a kan man se vikingarnas runskrift och
Karl XII härjade även i dåvarande Konstantinopel. Kyrkan är numera museum och omfattande restaureringar pågår efter att ha fått förfalla. Mosaikerna är imponerande som tas fram i sakta takt. Under perioden då den var muslimsk moské målades de kristna mosaikerna över. De muslimska enorma kalligrafiplattorna är en del av dess historia och får hänga kvar. Vi var mäkta imponerade av all den historia byggnaden genomlevt.
 
Denna bild tog jag genom ett av fönstren i Haga Sofia.
 
Lunch intogs på hotelltaket Seven Hills där vi hade utsikt både mot Blå moskén och Haga Sofia.
Detta är Blå moskén ,imponerande och stor men vackrast på kvällen när den lyses upp.
 
Efter lunch så orkade vi inte mer utan satte oss på ett skönt café, drack turkiskt te och
pustade ut ett par timmar innan det var dags att träffa vännerna för en sista kväll
med gänget.
 
Det var några smakprov från Istanbul. Vi kommer definitivt att åka dit igen, nu med
större kunskap om staden och det finns hundratals sevärdheter. Vi har bara nosat
lite på ytan. En vacker matta vill jag nog köpa nästa gång.
 
Ett glatt gäng på 11 personer som upplevt massor, alla har vi haft en fantastisk resa
både tillsammans och i små grupper eller parvis om vartannat.
 
Vi hittade ett mysigt ställe även sista kvällen då vi fick ett "Chambre separe´ "
där vi åt, drack, sjöng och berättade för varandra om våra bästa upplevelser
och fadäser under veckan. Skratten var många, hjärtliga och mycket bus och roliga
upptåg har vi gjort tillsammans som inte ryms här och som får vara privata.
 
Tack alla underbara vänner för återigen en fantastisk BRO-resa!
 
Under sista middagen röstade vi fram nästa "Bro-resemål" och det blev......
San Sebastian.
 
 
Hoppas jag lever då, att jag får vara på benen, det är min målsättning förstås.
Imorgon ska jag till Göteborg för att  få min tremånaders-kontroll med PET-CT
för att se hur tumörerna ser ut i min kropp.
 
Jag har inte haft medicinering på över en månad eftersom jag varit rejält förkyld
väldigt länge, men nu är jag bra igen och då kör vi igång igen med cellgifter
Herceptin och Perjeta igen på onsdag.
 
Skönt att jag fick vila från sjukdomen ett tag, men på´t igen för att kämpa vidare.
Jag tog semester från cancer ett tag, men den tar dessvärre inte semester från mig.
 
Är ändå tacksam att jag orkade resa och jag ger min man all eloge för att han
hjälpte mig i backar och trappor. Min fina kärlek tog allt i min takt . Vi hann inte se
så  mycket som vi önskat för jag behöver vila ofta,men det var tillräckligt med motion
för denna gången.
 
Denna snubbe var skön när jag skulle ta en bild på det fina
upplägget i fönstret. Glada människor och trevliga.
 
 Merhaba på er!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Istanbul del 2...

Lördag 2 november
 
Vi är inte så snabba på morgonen på semestern för det är ju så skönt att äta gofrulle med vännerna länge och väl i frukostmatsalen med viktigt prat om stort och smått innan dagen rullar igång. 
 
Blå moskén var dagens första mål och det var värt att se den. Otroligt stor och vacker. Turister fick gå in, både kvinnor och män i en för oss anvisad plats mitt i moskén. En sjal om huvudet är ett måste, så det är bra att ta med en i väskan för sådana tillfällen. Just när vi var inne hade de bönestund och de muslimska kvinnorna och männen hade olika rum som de bad i. Intressant att få se och böneutropen hördes från alla håll och kanter när det var bönedags. Det fanns minareter överallt. Jag har fått veta att böneutroparna ropar live och "battlar" med varandra om vem som ropar bäst. Man vänjer sig faktiskt vid böneutropen, för det hör ju till den kulturen. Man tar seden dit man kommer och det känns lite exotiskt att inte allt är likadant i världen. Det viktgaste för mig är att alla får ha sin egen religion som man valt själv.
 
Skillnaderna i klädsel var markanta. I områdena kring Sultanahmet bar de flesta inhemska kvinnorna slöja och en del även niqab som är en svart heltäckande klädsel. I området där vi bodde i centrala stan var klädseln modern och internationell, man såg nästan inga slöjor alls.
 
 
Man förundras över byggnadskonsten och de vackra blå mosaikerna överallt. Mycket vackert.
 
Ätandet är en viktig del på semestern, att få äta inhemsk mat och prova nya rätter. Vi hittade ett skönt ställe, House of Medusa där vi satt ganska länge just för att det var så mysigt.
 
MainResimler
MainResimler
Hemlösa katter och hundar strövade runt lite överallt och vi hade tre katter kring bordet som ville ha mat. Helt normalt i Istanbul, De verkade vara välnärda ändå trots att vi tycker synd om djuren som inte har något hem.
 
 
Sedan strosade vi runt i Sultanahmet området där det finns mycket att upptäcka. Mattbutiker fanns det gott om och gillar man orientaliska mattor så är Turkiet en perfekt plats att leta på. Vi kikade in i en bra butik där magkänslan var med och vi fick en god kontakt med ägaren som inte var "på" med att tjata, det gillar inte jag. Vi köpte ingen matta men dock en vacker stor vägbonad som är en tunn vacker Kelim vävd i Istanbul. Inte denna bonad nedan.
 
IKEA har tagit in ett tillfälligt parti av vackra mattor från Istanbul där det mesta handvävs. Vi såg en kvinna sitta och väva en matta för hand i en butik och det var kul att se på riktigt. Denna matta skulle jag gärna vilja äga, det finns gott om gamla mattor som är ihopsydda med lapptäcksteknik. Vackert!
 
På kvällen skulle vi fira Mia som fyllt 50 år. Vi ramlade in på Galata restaurant & bar  som var ganska anspråkslöst utanpå men när vi öppnade dörren var där fullt av liv. Varenda sittplats var fullsatt med undantag av några platser här och var. Vår fixarnissa Hippas pratade med ägaren och undrade om där fanns plats för 11 pers. Jajjamän, vi stuvar om lite folk här så får även ni plats, Välkomna! Knökfullt med glad stämning, en grupp turkiska traditionella musiker spelade och sjöng, alla sjöng med och taket nästan lyfte. Maten var jättegod, ett helheltskoncept med meze, huvudrätt och efterrätt med få alternativ men så gott! Vi var de enda sällskapet turister och vi hängde på i sann turkisk anda, glatt och sjungande. Killarna gick tom upp och dansade, precis som de turkiska männen. Sedan blev det allsång, även vi hängde på med vår egen sång som passad in lämpligt i takten. Turkarna hejade på oss som var så aktiva i allsången. Bara gemenskap och glädje för alla.
 
Sedan visade det sig att det var tre stora födelsedagsfiranden, därav den extra uppsluppna stämningen. Den äldre mannen som sjöng och ledde hela kvällens musik, sjöng för Mia och de två andra och tårta med tomtebloss bars in till jubilarerna. Fantastisk kväll i total glädje och vi som bara "ramlade in" där. Den lördagkvällen glömmer jag inte i första taget. Restaurangen är omskriven i New York Times och många andra tidningar. Besök den om ni är där.
 
Söndag 3 november
Dags för sköna söndag och ett välförtjänt Hamambad på Cemerlitas Hamam.
 
Vi var några som ville träffas på Hamam för en mysig söndag. Hippas, Cornelia och jag på damernas avdelning och Bengt och min man på herrarnas. Skönt är bara förnamnet, jag älskar Hamam. Tvagning, värme från den stora marmorplattan man ligger på, skrubbning, varmt bubbelbad. Sist fick vi en välgörande ljuvlig oljemassage. Duktiga massörer som gjorde ett riktigt bra jobb.
Man får ett skynke och trosor att ta på så alla har samma kit.
Bubbeltvagningen är jätteskön!
Efteråt satt vi mjuka, varma och supernöjda, och drack turkiskt te i foajén.
 
Söndag eftermiddag besökte vi Topikapipalatset som en gång var Sultanens palats där
ca 1000 haremskvinnor levde sida vid sida. Alla var inte sultanens älskarinnor utan en del
fick vara tjänare till andra haremskvínnor som hade högre status.
 
I entrén möttes vi av dessa herrar som vi inte fick fotografera för de ville ha betalt.
En man i orange jacka stod framför för att fota och sälja bilderna, men hur ska man
försöka stoppa tusentals turister som har mobilkamera till hands hela tiden....hihi...
 
Vi hann bl a se skattkammaren och man förstår att det ottomanska riket hade enorma rikedomar. Man blev alldeles bländad av alla diamanter, safirer, ädelstenar, jade, rubiner som prydde varenda millimeter av alla de bruksföremål som användes av sultanen och hans harem. Diamanten ovan var en av de största diamanterna i världen. Gnistrande vacker! Man fick inte fota och vakter stod överallt. När man ser föremålen på riktigt så kan man tänka sig in i känslan av ett överdådligt  palats med vackra haremsdamer och sultanen i hans enorma dräkter som också visades i montrar. palatset var ett helt samhälle med många byggnader och sultanen ägde    t om ett eget myntverk.....har man inte tillräckligt med pengar så gör man mer pengar....
 
Historien om "The Spoonmakers´ Diamond"  en 86 carat päronformad diamant som jag blev mäkta impad av....kunde inte släppa blicken...hihi...
Enligt en gammal sägen....En fattig fiskare i Istanbul gick tomhänt längs stranden när han hittade en glänsande sten på en kulle som han vände om och om igen utan att veta vad det var. Efter att den fått mogna i fickan i ett par dagar, stannade han hos en juvelerare på en marknad. Juveleraren tog en flyktig blick på stenen och verkade ointresserad, sa; "Det är en glasbit, släng den om du vill, eller om du vill så ska jag ge er tre skedar." "Du tog den hela vägen hit, så låt det åtminstone vara värt besväret." "Vad ska en fattig fiskare göra med denna glasbit? Juveleraren  "tyckte synd om honom" och gav tre skedar. Han sa okej och tog skedarna, och han visste inte att han lämnat en enorm skatt efter sig.. Av denna anledning fick diamanten  namnet  "Spoonmaker s Diamond".
 
 
Det får vara dagens inlägg över min reseskildring, fortsättning följer.....
Nu ska jag iväg på en vinmässa med min man och träffa vänner. Där träffas alla som man inte sett på länge, en av Sveriges största vinmässor som Munskänkarna håller i årligen. Jag ska köra bil så inget vin för mig idag.
 
Skål och ha en skön lördag.
 
 

Jag blev kär i Istanbul!...del 1

I onsdags kom jag då hem från Istanbul, en fantastisk stad där vi njutit en vecka med goda vänner. En härlig mix av gammal historia i en orientalisk miljö blandat med modern storstadskänsla och mycket folk överallt.
 
Torsdag 31/10 landade vi i ett skönt och lagom varmt Istanbul.
Vi bara gapade när vi kom in till stan, så oerhört vackert med alla belysta moskeer och byggnader.
Blå moske'n som vi besökte. Väldigt vacker både inuti och utanpå med sina 6 minareter.
 
Vi är ett gäng som åker på sk "BRO-resor" en gång per år. Vi röstar om en stad i Europa att besöka och enda kriteriet är att det ska finnas en bro på orten. Vi är olika antal i gruppen olika år. I år var vi 11 personer. Alla bokar sin egen resa och vi träffas på en bestämd bro vid en bestämd tid. I fredags träffades vi på Galatabron kl. 13,00 och där gjorde vi en liten "bro-ritual", en ramsa vi har och önskar oss en härlig vecka tillsammans. Alla gör vad de vill, men till lunch och på kvällarna träffas vi gärna om det är möjligt för att berätta om våra upplevelser och tipsar varandra om sevärda objekt. Middagarna på kvällen har varit fantastiskt roliga när man är så många. Det blir så dynamiskt och berikande. Mycket glädje och skratt. Många av oss tar sällskap när vi ska se samma saker förstås men det är skönt att inte vara inpå varandra hela tiden. Alla kör i sin egen takt.
 
I år var jag och min man tillsammans med ett annat par på hotell och resten av gänget delade en stor lägenhet. Vi bodde i samma kvarter i stadsdelen Beyoglu. Staden är byggd på många höga kullar så det kräver ganska bra kondition att gå i backar uppför och nerför mest hela tiden. Första dagen gick vi ner till Galatabron men det gjorde vi bara en gång. Jag orkade ändå gå väldigt mycket trots mina svaga muskler. Min man fick hjälpa mig uppför backar ibland genom att med handen hjälpa mig på ryggen, så han fick lite extra träning...hihi...rulltrappor fanns inte och det känns som jag gått i tusentals trappor uppför, nerför och platt mark finns knappt.
 
Här är den tünel som vi åkte när vi skulle till och från Moskeområdet på andra sidan Galatabron.
 
Strax innan Galatabron  köpte vi färskpressad granatäpplejuice av denna kille. Han hade fullt upp.
1TL= 3,50Kr för ett glas. Billigt med vitaminer och antioxidanter i Turkiet.
 
Fredag 1 november ca 18 C
Den här vyn hade vi när vi satt under Galatabron som var full med restauranger där vi intog vår första gemensamma lunch med Bro-gänget. Ovanför fiskade män nästan dygnet runt så vi såg fiskelinor hänga ner där vi satt och emellanåt rullades ena fisken efter den andra upp. Små makrillar mest.
 
Mycket exotiskt med ett myller av människor, fiskdoft och matstånd lite varstans. Ovan Süleymaniemoske'n.
 
Vi besökte Nya moske'n som låg till vänster om denna, så msokeerna låg tätt intill varandra och de var många i antal. Även kyrkor och palats trängdes om utrymmet i en av de häftigaste städer i Europa...och Asien.
Basaren är så stor att man måste ha karta för att hitta, man kan gå vilse. Största i världen tror jag. Mina inköp blev inte så mycket, men sjalar kan man inte vara utan så det blev pashmina sjalar. Det kan man aldrig ha för många av. Några goa väldoftande tvålar fick det bli också. Älskar riktiga tvålar!
Kryddmarknaden doftade gott.
 
 Istanbul bjuder på livligt cafe' och uteliv på kvällarna. Supermysigt med ett myller av folk. Man sitter tätt ute på gatan längs de olika restaurangerna och en ljudmatta av härlig stämning målar hela stämningen ultimat. Kvällarna blev underbara upplevelser i gemenskap och glädje. Inhemsk öl, Efes och Raki var genomgående dryck till maten. Meze var gott som tilltugg före maten.
Fredag kväll delade vi på oss. Hälften gick på fotboll och vi käkade på den franska myllriga härliga gatan.
 
Så, nu hinner jag inte berätta mer idag, för jag ska iväg och simma i varmvattenbassäng för att mjuka upp mina stela leder. Sedan umgås med vänner för det är ju redan fredag igen. Huja vad tiden springer fort.
 
Fortsättning följer på Istanbul när jag levt fullt ut lite till.
 
Kram på er och gör saker du mår bra av, lite varje dag. Vänta inte till helgen med att göra må-bra saker.