Gott Slut och Gott Nytt!

 
Gott Nytt År vill vi önska med denna somriga bild från stugan I somras.
Fotbolls VM stod för kvällens underhållning då vännera och vi mös på kvällen.
 
Grill och mys med finaste vännerna I Sikhall.
Alla nöjda och fotboll på TV....livet är allt gott!
Mitt första dopp I supervärmen med förlamat ben. Skönaste badet ever!
 
Njut av 2015 som börjar imorgon.
 
Gott Slut och Gott Nytt År!
 

God Juuuul!

 
Då kom äntligen dopparedagen, den dag på
året då vi nog har som allra störst förväntningar.
Det har även jag, vill ha det där supermysiga med
fina blommor, arrangemang här och var, julkort
som står framme, doft av nygriljerad skinka
och rent och snyggt överallt.
 
Morgontomten kanske lämnar ett litet paket vid
fotänden på dotters säng. Det har han gjort så
länge hon kan minnas. En liten luva, med frukt,
lite godis och ett paket i väntan på kvällen.
 
Christine blir snart 29 år men jag är barnsligt
förtjust i våra gamla traditioner och en dag kanske
hon för över de där små och mysiga sakerna till
sina barn.
 
Det blir en något avskalad jul i mitt tycke i år då
orken tryter efter några minuters fix och jag är ju
precis den jag alltid varit, vill ha kontroll.
Ränderna går aldrig ur.
Att be mig sitta ner och ta det lugnt är tusen mer
gånger stressande för hjärna och kropp än
att göra i sakta mak. Så jag kör. Bära eller brista.
 
Dotter var på bullebak igår hos far sin och jag
åt nyss den smarrigaste, största bullen jag skådat.
Bullar kan dom far och dotter. Det är kul!
 
Jag och dotter bakade vår mörka mjuka pepparkaka
i förrgår, eller hon bakade och jag läste receptet.
Ett recept jag bakat sedan 1986, det året hon föddes.
 
Så hon fick häftet med många kakrecept vi gjort just kring jul, och
denna jul är det dags att lämna över. 
 
Nu ska vita duken på till julbordet och jag ska
göra ett vackert färgglatt tulpanarrangemang.
Mor och far kommer i eftermiddag och min
mans barn och barnbarn firar vi med i
mellandagarna. En bra lösning i år.
 
Vi ska förstås till Maddes grav och tända
ett rött hjärteljus också, men hon är med
oss i våra tankar och hjärtan. Varje ljus
vi tänder är ett ljus för min lilla ängel.
 
God Jul och ta hand om varandra.
Tänk på att julen är barnens högtid.
Den dagen på året då vi vuxna ska
glädjas med barnen och deras tindrande
barnaögon. Vi har te x aldrig haft alkohol
till jul. Julmust eller julöl har alltid funkat.
Jag vill inte vara moraltant, ett portvin
eller glögg till osten och pepparkakorna är
gott, och då är det njutningsfullt.
 
Så njut i glädje och kärlek!
 

Ulmerkottar och morfin....

Ja då har jag fått brisera den tråkiga bomben om mitt
försämrade tillstånd och var och en har fått förhålla
sig och börja bearbeta sin ilska, sorg och ledsenhet på
sitt egna sätt.
 
Jag väljer att berätta som det är hur ont och jobbigt det
än känns. För att inte berätta, hålla inne gör bara saken värre.
Jag vill vara ärlig mot mig själv, kunna ge mina kära tid
att få agera och reagera innan det är för sent.
 
Alla sörjer på sitt eget sätt men det viktigaste tror jag är
att alla får vara med på båten. För mig de närmaste,
dotter, make, familj och närmaste hjärtevännerna.
Man får gråta, skratta, ha galghumor, leva som
vanligt, göra roligheter, göra primalskrik, ha sin
egen gråtbur (min brukar vara bilen eller youtube)
 
Jag lever mitt i skiten och har just nu fullt upp med
att hantera en nytillkommen smärta från hell! 
I knäna av alla ställen. Vi försöker hitta en smärt
stillning med läkares hjälp. Alvedon, ipren, voltarenkräm,
morfin, ja en coctail av piller som hjälper ibland och
ibland inte. Igår låg jag hela dagen i soffläge,
försökte slumra lite, men har lärt mig att det är
en omöjlighet att sova när man har ont.
 
Så jag virkar för att hålla fokus på något annat.
Och det fungerar stundtals...
 
Men i lördags hade vi så roligt. Maken hämtade mig
från sjukhuset och det blev permis över helgen.
Jag blir utskriven per tel. nu på morgonen.
Jag köpte mig en färgglad klänning och vi
rullade med rullstolen ner till vännerna för
att baka lussebullar och äta god mat,
umgås, skratta och ha roligt.
 
 
Fina väninnorna Anita o Hippas.
Min fina bagardarling.
Något mörk bild, men vårt sköna bagargäng med skiftande huvudbonader.
 
 
 Och skönsång i kanon.....
 
 Vad är då en Ulmerkott? Tja, vet inte men fantasin
får bestämma det från gång till annan.
Tror B fick till en ringmur med något i denna gång.
 
 
Barnslighetsnivån var lika hög som vanligt. Hippas fick till en
Adam och jag en Eva. Tror vi fick till ett par normala lussebullar,
resten var total anarki! Hur kul som helst!
 
Det roligaste i livet är att få umgås med härliga
människor. Över en bit mat, gott vin och skratt.
Det räcker för att man ska vara lycklig.
 
Det är sällan de stora åthävorna som räknas, utan
just de där ögonblicken när ögon möts i glittrande
skratt eller tårögt samförstånd och kärleken i det.
 
Om ni undrar vad jag vill, vad ni kan göra för mig,
om ni vill så är det att just ta den lilla stunden,
komma över en kvart, ta en kopp kaffe med mig,
gärna en kaka till, det tackar jag för.
 
Ring före bara så jag e hemma, spontanbesök
funkar jättebra, även om jag har morgonrock
på. Det är mötet som är viktigt.
 
Och nej jag vill inte vara i fred och tassas på
tå för. Jag är här och nu. Ring till mig, jag
svarar för det mesta. 
 
Många säger; hör gärna av dig om du vill
ha hjälp. Men det är jag skitdålig på,
att våga be om hjälp alltså. Vem ska man
fråga vad, ja ni vet. 
 
Nu kommer i alla fall en tjej idag, Anette
som har en assistansfirma och jag känner
henne lite grann. Ska anlita hennes firma
för att få en assistent. Kan inte längre lita
på att jag inte ramlar, slår mig, får ett
svimningsanfall eller har så ont i benen
så jag behöver hjälp med dusch och
förflyttning hemma. Matlagning,
och vanliga bestyr som att bädda är
inte längre möjligt.
 
Just nu är det värsta smärtan. Tvi vale,
är det så här det kan vara?
Tur man inte vet något om morgondagen.
 
Därför ska jag leva idag, varje dag,
och ta den glädje och motgång som
just denna dag bjuder på.
 
Mer kan jag inte göra.
 
Hur jävligt det än känns tänker jag
ändå göra minst en sak per dag
som får mig att må bra.
 
Nu ska jag försöka sova en stund till,
då smärtstillande börjar verka.
 
Arla morgonstund på er!

Jill och lördagsmys på Rondo...

Igår vilade jag hela dagen för att orka kvällens roliga.
Vi hade lyckats få tag på biljetter på blocket till Jills
show som är slutsåld den närmaste tiden. Vi fick
kanonbra platser vid scenen och vi åt god meny
med vin därtill innan. 
 
Showen var fartig, härlig och glad och Jill imponerade
med att även dansa och släppa loss. 
En positiv kväll och jag orkade trots att det blev väldigt
sent.
 
Efter showen gick vi backstage som jag hade kommit
överens med Jill om. Baxade mig ner genom trappor
och kulvertar in mot deras krypin och det var då
ingen glamourös tillvaro om ni tror det. Ner genom
kök och slammer, soptunnor och betong. Så om
ni tror att det är glammigt hela tiden så är det fel.
 
Träffade henne i alla fall och vi fick kramas och
prata en stund innan hon skulle hem till familjen.
Jill är en väldigt varm tjej med ett stort hjärta.
Har träffat henne flera gånger i olika sammanhang.
 
Bland annat på Madeleines begravning 2008 då
hon sjöng Kärleken Är. Det var magiskt trots en
så sorglig stund. När hon igår sjöng den igen
blev jag helt överrumplad för jag trodde inte att
den skulle vara med. Men jag tillät mig att fälla
mina tårar och i nästa låt var jag glad igen.
 
Så Jill kommer alltid att ha en speciell plats i
mitt hjärta.
Sedan pustade och frustade jag tillbaka till utgången
med maken och kryckor som stöd. Min syresättning är
otroligt dålig just nu. Men det var värt varenda steg att
få krama om denna härliga och engagerade vackra kvinna.
 
Tack Jill för att jag och maken fick
ännu en dag att minnas.
 

Bättre ett litet inlägg än inget alls....

ÅHej på er igen och tack för ert pepp och kärlek när jag
inte orkat skriva. Jag är ganska skruttig och det går
tyvärr inte att ljuga bort. En tuff höst har vi haft och
det gäller alla med brist på sol och blå himmel. Är man
försvagad i kropp och immunförsvar märks det än
tydligare. Jag VILL blogga men vill också lägga min
lilla energi på att uppleva saker med familj och vänner
i den takt jag orkar. 
 
Jag har haft en väldigt upplevelserik höst och november.
29 oktober - 3 november åkte vi till Prag,
en fantastisk stad som jag varmt rekommenderar.
Skriver en reseskildring om det separat någon dag.
 
Direkt efter hemkomsten belägrade lunginflammation mina lungor
så någon behandling blev det inte. Antibiotika och vila 10 dagar.
 
18 november fick jag äntligen behandling igen. Oron sprider sig
när dessa blir uppskjutna gång efter annan.
 
21-23 november åkte vi till Öland för att fira svägerskan som
fyllde 50 och det var en fantastisk helg då jag även fick 
umgås med finaste dotter flera dagar. 
 
Virkade en sjalfilt i present ca 1,75 x 60 cm i mjuk mohair i flera
trådar och färger. Mönstret är sk stjärnmönster.
Lite mörk bild, men färgerna är lite klarare i verkligheten.
 
25 november hade jag behandling igen och sedan på
kvällen hade vi bokklubb hemma hos mig. Trött efter
dagen förstås men har fina väninnor som hjälpte mig
att laga maten. Bokprat och skratt ger också energi
och så kan man vila nästa dag.
 
Tips på god soppa som vi åt med gott vitt vin till.
 
http://www.ica.se/recept/rostad-gronsakssoppa-med-vitlokscreme-715388/
 
Den 26 november åkte vi till Göteborgsoperan med goda vänner
och såg sista föreställningen av Figaros bröllop.
Riktigt bra och väldigt läcker scenografi.
 
I söndags 30 november gick vi på julmarknad och jag 
beställde en julvildsvinsskinka. Jättegott. Lite marmelader
fick flytta hem också. Lammfärs köpte jag hos väninnans
syster för någon vecka sedan också som har fårfarm.
Bra kött som blir fin julmat.
 
 
Igår gjorde jag och väninnan Ammie fint på vår loftgång
och skapade julgrupper inne. Sedan drog vi till O'Learys
för att äta och dricka öl med bokklubbsgänget tillsammans
med våra män. En kväll då vi skrattade så där ända från
magen ni vet, när skratten aldrig tar slut. Ojoj vilken
underbar kväll vi hade. Finaste vännerna i världen!
 
Nu måste jag sluta för mina systrar kommer snart med
sina barn. Vi ska julpyssla med papper, lim, flirtkulor,
toarullar mm på det där härligt barnsliga sättet.
 
Kram på er och tack för ert tålamod på uppdateringar.
 
 
Tidiga mornar sitter jag i köket och virkar, käkar skinkmacka
och njuter av adventsmyset. Mina virkalster visar jag nästa
gång. Det har väl blivit ca 10 stora grytlappar hittills.
 
Tjoflöjt!

Höstaktivitet på Strömstad SPA....

Jag verkligen äääääälskar hösten så där i början när löven
faller och det är torrt och fint, solen skiner i brittsommarkänsla,
och när luften börjar bli krispig och klar med mycket syre i.
 
Den hösten har vi fått känna av lite grann i början, men nu,
nä nu är det inte kul längre. Ingen sol, men  regn och hala löv
som ligger klistrade på marken minner om att snart, väldigt
snart kommer frosten och biter tag i den svarta blöta asfalten.
 
Och då kommer halkan och jag bävar redan, inte för att jag
är den ängsliga sorten i förskott, det brukar jag ju deklarera
ganska ofta att vara i detta nu.
 
Men i helgen fick jag en föraning hur det kan vara för
gamla och handikappade som behöver rollator eller
kryckor på halt underlag.
 
Vi var på Strömstad SPA för att fira bonussonen som
fyllde 25 år. Lördagen tillbringades i baddelen med
alla de tillbehör som hör ett SPA till. Jag simmade och
VILKEN frihet det var att få flyta, känna sig normal i
benen när jag väl kommit ner i vattnet med hjälp av maken.
 
 
Jag kan simma hjälpligt med starka armar och starkt högerben
och ett ynkligt viftande med vänster ben, men jag simmar.
 
MEN vad halt det var på golvet, framför allt i omklädningsrummet.
Kryckorna slant iväg så jag nästan flög på rumpan, men lyckades
parera upp balansen så jag stod upp trots allt.
 
Sedan är det inte det mest handikappvänliga SPA då man måste ta
sig upp för ett antal trappor för att komma till bastu/upplevelsedelarna.
Bubbelbad är inte aktuellt alls då jag inte kommer ner i den.
Men med kryckor tog jag mig upp och ner för trapporna. Nej, de hade
ingen hiss till den del alla vistas mycket på.
 
Så betyget blir dåligt vad gäller handikappvänlighet.
 
Just i lördags var det 450 gäster på spat och det var fullt överallt
så middagen på kvällen blev också underkänt. Personalen klarade
inte trycket så vi fick vänta alldeles för länge på betjäning och
servitören var väl inte den vassaste kniven i lådan, men var väl
överstressad får vi förmoda.
 
Man lägger ändå ganska mycket pengar på boende, mat och
skön trivselkänsla på ett spa, men lördagen var inte rätt dag
om man ville ha en lugn spakänsla.
 
Där har Petter Stordalen en del att göra. Ett så stort och
egentligen väldigt trevligt hotell och spa borde ha mycket
mer handikappvänliga faciliteter. Är det någon grupp
människor som behöver extra ompyssling så är det väl
ändå de som har armar och ben som inte fungerar fullt ut.
Människor är väldigt vänliga och frågar ofta om de kan
hjälpa till om det ser besvärligt ut så det tackar jag extra för.
 
Men vi fick vår stund på söndag eftermiddag då vi var nästan
själva i baddelen och det var sååååå skönt. Jag simmade igen
och slappnade av i 40 gradigt vatten, njöt av att bara vara.
 
Jag läste en bra bok, Dimma över Darjeeling som är en
uppföljare till Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand.
Kan varmt rekommendera båda böckerna då de är väldigt
roliga och lite annorlunda. Man får en inblick i Indiens brokiga
tokiga värd där allt fungerar trots miljarder människor som trängs,
där uppfinnigsrikedomen är stor, men även eländet.
Men livet ska ändå levas på något sätt var vi än bor och kärlek
och vänskap är definitivt detsamma överallt.
 
Läs den första och du vill slänga dig över den andra. Feel Good.
 
Lite kul också att jag träffade en trogen bloggläsare, Kia i
duschen på spat. Vi pratade lite och det kändes roligt att
få ett ansikte på en person som hängt med så länge.
Tack för trevligt prat Kia!
 
Vi hade trevligt trots mitt gnäll här ovan. Vi fick umgås med
bonussonen och hans sambo och det var mycket värt.
 
Tja, vad annars? Livet rullar på med vardag och vanliga saker.
Fick bältros som ett brev på posten i söndags men var snabb
med att söka hjälp på vårdcentralen så nu har jag ätit Valaciclovir
sedan måndag kväll. Idag tar jag återigen prover för att se om
jag kan få cellgifter imorgon. Hoppas, hoppas.
 
Går även på rehabilitering 2 gånger i veckan, gymträning för
att få igång musklerna i mitt vänstra ben och det känns så bra!
 
Så idag blir det gym igen och andra alldeles vanliga saker som
måste göras.
 
Träffade faktiskt en till på gymmet som läser min blogg. Det är
så roligt när folk kommer fram och säger att de läser bloggen.
 
Jag har mellan 400-700 läsare per dag, det varierar lite, men
de flesta har jag ingen aning om vilka de är, men extra kul
när man får ett ansikte emellanåt.
 
Tjoflöjt!
 
Kl. 17,45;
PS: Det blir ingen cytostatikabehandling imorgon. Mina värden,
de vita blodkropparna ligger på 1,2 varav neutrofila som bekämpar
infektioner ligger på 0,39. Inte bra. 
Nu vet jag inte om vi kommer iväg till Prag nästa vecka heller.
Nya prover ska tas på måndag, men vad är viktigast, en resa
eller ännu en behandling. Vilken av dom kan skjutas upp?
Jag är så innerligt trött på denna J....LA sjukdom! ARRRRG!

Att fylla tiden med liv.....

Som ni märker så är jag inte så frekvent i mitt skrivande nuförtiden.
Anledningen till det är att jag har fullt upp med att leva och göra saker
som jag mår bra av. Tiden räcker inte till allt och jag är väldigt noga
med att inte stressa så långt det är möjligt. Lust styr mitt skrivande
mer än att jag ska uppdatera hela tiden.
 
Nu lever jag en ganska stressfri tillvaro och det är nödvändigt för
att min kropp ska kunna återhämta sig mellan cellgifter och att
jag ska ha god livskvalitet.
 
Mina funderingar har gått i olika banor och en av alla tankar har
kretsat kring det där med tid. Jag såg ett vetenskapsprogram där
en professor talade om överlevnad i cancer, hur många månader
eller år man får extra om en väl utprövad medicin biter.
 
Man talar ofta om femårsöverlevnad men med nya mediciner vet
ingen riktigt hur länge man kan få i extratid. Det är så många
faktorer som spelar in.
 
När jag fick mitt senaste besked för 7 veckor sedan den 18 augusti,
sa min onkolog att det ser ut att vara riktigt illa med mig. Jag kunde
inte andas ordentligt och syreupptagningen var mellan 88-95 (POX)
Efter röntgen trodde de att jag fått metastaser i lungorna, en slags
mutation så de bildats trippelnegativa istället för her2-positiva
bröstcancerceller. Jag fick veta, eftersom jag frågade, att det i
värsta fall kan gå fort om vi inte kan stoppa spridningen.
 
Vi pausade med Kadcylan som ersattes av två olika cellgifter
som jag inte haft förut. Nu har jag fått fyra behandlingar och
jag lever än och mår ganska bra.
 
Rent statistiskt när man talar om tid i överlevnad så kan det
i första anblicken tyckas som att någon vecka eller månad
hit eller dit inte spelar så stor roll i det stora perspektivet.
Det säger man bara när man är fullt frisk och tror att man
aldrig ska dö.
 
Jag är oerhört tacksam att jag hittills fått 7 extra veckor
att fylla med liv! Bara det faktum att jag mår ganska bra
är en bonus I sig. Mitt liv ser lite annorlunda ut, ja, det
går inte i rallyfart men jag har god livskvalitet i det jag har.
 
Fick besked idag att jag får cellgiftsbehandling imorgon. De vita blodkropparna har stigit så nu kör vi igen. Efter behandling drar vi raka vägen till Öland och skördefest. Konstnätter, happenings, god mat och mys med bror med familj. Ska bli kul :-)
 
25-28 September åkte vi på Ölands Skördefest och det
var fantastiskt att äntligen få uppleva en riktig skördefest
med allt vad det har att erbjuda i mat, konstnätter, mysiga
arrangemang överallt och framför allt umgänge med familjen.
 
Anne Murberger's photo.
På fredagen bestämde jag att nu åker håret av! Hade hår precis överallt och
då är det ingen ide att försöka klippa ner, av med allt tack!
 
Anne Murberger's photo.
Jag satt ute i trädgården då maken rakade av mig rubbet och därefter
var det dags att göra Öland. Nu är det tredje omgången utan hår,
så det är ingen större chock längre. På med mössa när det är kallt bara.
Jag kommer inte att skaffa peruk för jag använder den ändå inte.
 
Med Kärleken på skördefest
Pumpor fanns det gott om och vi köpte honung, oljor och annat smått och
gott att ha till matlagning. Det roliga är alltid att gå runt och provsmaka bland
delikatesser av olika slag.
Här går jag i Himmelsberga som var riktigt mysigt. Vi gick på museum, café
och där visade de även hur man bearbetade säden i olika maskiner förr.
Maskinerna skakade och puttrade ordentligt med hjälp av traktorns motor.
 
Som ni ser så går jag numera nästan bara med kryckor. Hemma klarar
jag mig med en krycka för det mesta. Rollatorn använder jag bara
hemma att lasta saker i när jag grejar. Mitt vänstra ben har börjat leva
igen, varför vet ingen, men det kommer att ta lite tid att träna upp
musklerna igen. Har börjat med sjukgymnastik på en klinik i stan
två gånger i veckan och där får jag all hjälp jag behöver. Det blir
både rehabilitering i gym och  bassäng.
 
Rehablitiering är jätteviktigt, annars händer ingenting. Jag kompenserar
med mitt friska ben och har blivit stark i armar och höger ben. Det
kommer att ta ca 6 månader men det gör jag så gärna. Målet är att
kunna gå utan stöd. Det är en lycka i sig att det sker en markant
förbättring, från förlamning till att kunna gå igen.
 
Varför jag blev förlamad och varför jag nu blir bättre vet ingen.
Om det var Guillian-Barrés syndrome så brukar det bli bättre med tiden,
men det finns Inga belägg att jag haft det. Det är en autoimmun sjukdom.
 
Mysigt att äta sen middag i "glashuset" en stilla stjärnklar kväll. Blev bjudna på en ljuvlig middag med mycket kärlek i ingredienserna.  Vi tackar släkt och vänner på Öland för en härligt skön dag.
Jag älskar Öland och vädret var fantastiskt, kvällarna stjärnklara.
Vi satt I växthuset tillsammans familj och vänner, åt underbar mat,
pratade till sena kvällen, njöt av tillvaron och kände 100% livskvalitet.
Tack käre bror och svägerska för en underbar helg.
 
Anne Murberger's photo.
Min syster fyllde år också så jag passade på att virka ett par ulliga tossor i mjuk silkig
alpacka som inte sticks. Dessa ska jag göra fler av för de gick fort att virka.
 
På väg till och från Öland virkade jag även i bilen och vi hade riktigt mysigt
med ljudbok som vi lyssnade på tillsammans. Jag gillar att åka bil med min man.
 
 Gosiga tofflor som jag virkat och levererat till goa väninnan Hippas. Nu kan du skrutta på kalla golv. Kul projekt :-)
En toffelmodell som är lite tjockare men i mjuk ull som min väninna Hippas
fått i födelsedagspresent i helgen (I förskott). Jag gillar utmaningar och lärde
mig ett nytt virkmönster. Jättekul projekt!
 
Anne Murberger's photo.
Sedan rullar behandlingarna på två veckor av tre och goa Ammie är ofta
med mig och här vilar inga ledsamheter. Tiden går jättefort trots att det
tar 4.5 timma varje gång. Jag är tacksam att ha så fina vänner. Vi brukar belöna
oss med att äta gott ute efteråt och shoppa om vi orkar. I torsdags shoppade
jag 10 st jättefina gamla oanvända  linnehanddukar med monogram för 50Kr.
 
Kvällen innan behandling sov jag över hos Ammie och vi åt god mat
och hade en mysig filmkväll tillsammans. Life is good!
 
Torsdag kväll blev det återigen bokklubb som vi har en gång i månaden
och det är sååååå roligt. Denna gång var vi 8 av 9 tjejer hos väninnan Anna.
Bokprat, god mat, vin, skratt, gemenskap. Många av oss hade läst flera
böcker som lockade och då lånar vi runt. Jättebra sätt att slippa köpa
nya böcker hela tiden.
 
En bok som fick högt betyg var denna.
Fredrik Backman som skrivit "En man som heter Ove"
har även skrivit "Min mormor hälsar och säger förlåt"
Den ligger på tur att läsa på mitt nattduksbord.
 
Ingen vill missa våra träffar för vi har så himla kul.
Denna gång sov jag och en väninna  över hos
Anna och vi fick bonusen fredagsfrullemys tillsammans.
 
Lördag kväll träffades vi hos oss 6 vänner för middag
i höstens tecken och jag gillar att och pyssla innan så
bordet blir fint. Jag köper de blommor jag vill ha och
gör ett eget arrangemang med oasis så att buketten
blir låg så man kan se varandra över bordet.
 
Jättekul att få använda sin egen fantasi. Nu är blommorna lite ledsna då
de stått några dagar. Gjorde nyss en snabb "fuskdukning" och fotade.
Men halva nöjet är dukning och blommor, fina tygservetter och ljus.
 
Anne Murberger's photo.
Gillar förstås att laga mat också. Gästerna var glada och nöjda och skratten ekade,
maten och vinet smakade gott, efterrätten mumsig och alla upplevde ännu en härlig
kväll med full livskvalitet och kärlek i goda vänners lag.
 
Igår uppvaktade jag en 60-åring och det var öppet hus. Jättemysig eftermiddag
hos goda vänner som jag känt i 30 år. Härligt mingel med goa människor och
jag kunde nöjd och lycklig över att få vara med här på jorden köra hemåt på
kvällskvisten.
 
Det där med några veckor hit eller dit kan ha en ganska stor betydelse
när man är sjuk. Det viktigaste är inte att åka på dyra resor eller att äga
en massa prylar. Det viktigaste av allt är umgänget med andra människor.
Var och hur man träffas spelar ingen roll, bara man umgås.
 
Med de människor man tycker om som ger en glädje och som man kan ge
tillbaka till. Man fyller hjärtat med liv, glädje och kärlek.
Jag har tur som har så många fina vänner i olika konstelationer.
 
Nu är hjärtat fyllt med upplevelser och umgänge så nu ska jag vara lite
eremit ett tag igen. Jag är sådan. En "social ermit". In i min egen bubbla
för att vara kreativ. Jag kan bara vara kreativ ensam.
 
Jag är "pratmätt", hoppas ni förstår vad jag menar. Hjärnan behöver vila
från intryck och då kan jag inte tänka en enda tanke mer.
 
Jag har några projekt på gång och det kliar i fingrarna.
Så nu kör jag min egen lilla låda ett tag och hoppas att det mynnar
ut i något som kan glädja både mig och andra.
 
Min egovecka med vila från cellgifter har börjat. Tjohoooo!
 
Det finns inga onödiga dagar,
alla dagar är livsviktiga.
Jag är tacksam för var dag
jag får öppna ögonen
och fylla med liv.
 
 
 
 
 

Kliar så vansinnigt i hårbotten...

Då är jag här igen efter en blandad vecka. 
Skriver lite kort i en paus. Håller på att röja ut en
massa gamla kläder och skor som passade för väldigt
länge sedan. Kan knappt minnas när jag hade
klädstorlek 38 senast. Högklackade skor som tydligen
jag gått i för några år sedan. Nu skulle jag bryta
både armar, ben och få lårbensbrott bara av att försöka
stappla fram på dessa livsfarliga skor.
Allt skänker jag bort, skönt att rensa.
 
I onsdags ringde en sköterska från onkologen
och berättde att jag inte kan få cellgifter på torsdagen.
Mina vita blodkroppar var för låga, 1.8 när de ska vara
mellan 2.8 och 3.5 för att kroppen ska orka behandlingen.
 
Jag har bara fått två gånger än av den nya sorten som vi
provar mot metastaserna i lungorna. Så nu har jag vilat två
veckor istället för en och det känns inte så bra.
 
Förra veckan började det att klia något så infernaliskt
i hårbotten och jag tänke, nu har jag fått löss. Barn som
jag umgås med ibland får ofta löss när skolor och dagis
börjar igen efter sommaren. 
Men nu var det inte löss utan hår som börjar lossna!
När hårsäckarna öppnas kan man till och med bli varm
och man kan få lite ont i hårbotten.
Det ligger hår överallt! På kläderna framför allt.
Förbannade skit också, ursäkta språket, men nu är
det tredje gången jag tappar håret! 
 
Sköterskan sa att dessa cellgifter ska man inte tappa
håret av.....nähä! Är mina hårsäckar så utslitna kanske
så de släpper håret av minsta lilla?
 
Inte alls kul, men jag vet att min omgivning gillar mig
även utan hår...MEN saken är den att man ser inte sjuk
ut när man har hår, trots att jag är jättesjuk syns det
inte utanpå, det är det som är grejen.
 
Snygg eller inte snygg utan hår, jag vill ha håret kvar!
Jag låtsas hela tiden att jag är frisk. Nu blir jag liksom
"avslöjad" med mitt snart kala huvud.
Nåväl, bättre hårlös än livlös.
 
Helgen tillbringade vi i stugan, en sista skälvande
strimma av soliga dagar. Dimman låg tät på morgonen
och stjärnorna gnistrade i den svarta tysta natten.
Kossorna betade utanför altan och vi grillade än en gång
innan sommaren packades ihop med känslan av vemod. 
 
 
Jag vilar genom att virka och läsa böcker. Äntligen har
jag kommit in i en läslustperiod. Längtar nästan till kvällen
då jag gärna ligger i sängen och läser. Synd bara att jag
somnar så fort.
Denna bok rekommenderar jag varmt. Den handlar om tre systrar,
deras totalt olika liv. Om hur svårt det ändå kan vara med
systerskap. Otrohet, äktenskapskriser, frånvarande fäder,
svår sjukdom, ja allt vävs samman i ett nät av lögner,
ickesagda sanningar och en mor som står vid sidan av
och betraktar, oroas och slätar över. En läsvärd bok
att känna igen sig i. Jag har två systrar och har du en
eller flera kommer du att le, sträckläsa, tycka om alla
tre men samtidigt förfäras över systerskapets
invecklade men i botten kärleksfulla beteendemönster.
 
 
På dagen är jag för splittrad för att kunna
läsa men då kan man virka.
 
 
Virkar ulliga goa tofflor till en väninna. Lite klurigt, en
är klar. Nu gäller det bara att få den andra likadan. Använder
mönster från drops men är dålig på det där med att läsa
mönster. 
 
Vad annars?
Livet rullar på och vi tar en dag i taget, planerar för
hösten, lite resor, musikaler och umgänge med
vänner och familj.
 
Det är lungt, låtsas att jag är friskheten själv,
men visst går allt i slowmotion. Men det får 
vara så....
 
Nu ska jag fortsätta rensa i röran med min man.
Klädkammaren är fin och i ordning igen och jag
inser att jag inte har så mycket kläder längre.
Då ska jag unna mig lite nya snygga höstkläder.
 
 På torsdag hoppas jag få cellgifter igen och
direkt efter drar vi ner till Öland för att umgås med
bror med familj och gå på Ölands skördefest.
Vem vet, vi kanske ses där.
 
Första gången jag åker på skördefesten som jag hört så mycket
om. Vi åker mellan byarna, köper läckerheter, upplever
konstnätter och njuter av god mat.
Längtar!
 
 

Äääääälskar Stockholm...

Jag har längtat såååå efter min dotter och Stockholm,
och har man sådana cravings måste man lyda sin vilja.
 
Numera ser jag till att njuta så ofta och mycket jag kan,
i varje "här-och-nu-stund"......
så jag tänkte att här ska åkas upp med gedigna myståget
Blå Tåget från Göteborg. Sagt och gjort.
 
Viket tåg! En sån underbart trevlig personal! Hjälpsam
och serviceminded. Billigare än SJ med fast pris.
 
Fina vagnar från 60 talet som rustats upp. Wifi och batteriladdning
vid varje säte, även i 2 klass.
Breda sköna säten med god plats för benen.
 
De har egen kock med matlagning på tåget, fin mat i mysig
restaurangvagn med vita dukar och porslin. Kyparen har fin uniform.
Visst är det vackert!
 
Det finns även en barvagn där en pianist spelar på
helgerna. Konduktörerna har fluga och snygga kläder.
 
På perrongen spelar en blåsorkester på helgerna innan avgång.
Najs, åkte dock på torsdag så jag missade det.
Fick jättebra service och hjälp med rollatorn på och av tåget av
konduktören. Gick med kryckor inne på tåget till restaurang-
vagnen, men kände mig som en bambi utan balans. Lärde
mig att på returresan imorgon sätter jag mig där,
beställer mat, njuter och sitter still hela resan.
 
 
Dessa bilder har jag snott på nätet då jag inte kunde
ta bilder på folk utan lov. Restaurangen var nästan full.
En behaglig resa som jag varmt kan rekommendera.
Ser fram emot morgondagens middag på tåget.
 
Väl framme blev det södermys med dotter,
mat och fika och relaxkväll.
 
 
Igår var vi på bio, '100 steg från Bombay till Paris',
Se den, en riktig feelgoodfilm!
 
Regi av Lasse Hallström och Helen Mirren är alltid fantastisk.
Om du gillade 'Chocolat' så är denna i samma klass.
Man blir hungrig och vill bara hem och laga god mat.
 
Idag hämtade färjan 'Emelie' oss vid kajen där dotter bor,
vi njöt av en fullkomligt behaglig och stressfri tur in till
Nybrokajen.
 
 
Förbi Gröna Lund
Men först förbi giraffkranen...
In mot stan och jättegod lunch på Dramatens restaurang
tillsammans med syster och familj. Lite shopping i fantastiskt
sommarväder och varm sol.
 
Mina ben bär mig några timmar åt gången med rollator,
så fyra timmar senare bar det hemåt igen nu med en
av SLs färjor. Jag fick lära mig att alla färjor har inte ramp.
Vid avstigning var skillnaden 30-40 cm vilket är väldigt
högt för mitt förlamade ben. Men skam den som ger sig.
På något sätt har jag ändå lärt mig att gå med kryckor
när rollatorn inte funkar. Så jag vinglade mig upp med
kryckor, min dotter och en person till.
 
I väntan på färjan hem vid Nybrokajen. 
 
Och se där, där kom en liten privat ubåt..hihi...kul.
 
Måste säga att folk är väldigt hjälpsamma på bussar
och krångliga ställen. De enda som är sura och
icke serviceminded är busschaufförer i Stockholm.
Igår var det en surgubbe på bussen som inte
vinklade ner bussen så jag kunde komma upp
med rollatorn, men människor i allmänhet
är mycket hjälpsamma och det glädjer mig!
 
Inget ska få hindra mig att ta mig fram.
Jag tänker inte vara rörelsehindrad länge
till för mitt ben ska bli bra igen!
Nu är det bara muskler som fattas och
det ska jag ta itu med hos sjukgymnasten,
i vattenträning och gym specialanpassat
för min skada.
 
Att ha ett handikapp kräver stort tålamod för
väldigt många ställen framför allt mindre butiker
har trappor så jag får ställa rollatorn utanför,
ta mina kryckor och traska på. Men för
rullstolsburna blir det betydligt färre ställen
att kunna besöka. Trodde Sverige kommit längre
i handikappanpassning men icke.
 
Nu värker det i vänsterbenet men det gör inget
för det är bara träningsvärk och det är positivt.
För då vet jag att någon muskel fått jobba.
 
Kram på er, nu är det lördagsmys hemma hos
dotter, lite matlagning med go musik i
bakgrunden och bara njuta av tillvaron.
 
 PS. Se nu till att gå och rösta! Det är vår
medborgerliga skyldighet anser jag. Om
du inte vet så rösta då blankt bara du röstar.
Jag har förtidsröstat.

Bättre sent än aldrig mer.....

Äntligen får jag ro och behov av att skriva igen.
Det har hänt oerhört mycket denna sommaren, en sommar
då jag struntat fullständigt i att blogga och det var riktigt
befriande. Ärligt talat har jag varken haft ork eller lust.
 
Jag skriver fortfarande och kommer alltid att skriva för
min egen skull. När behovet pockar på att få ur mig tankar
och känslor. Sedan förstår jag att trogna bloggläsare
förväntar sig nya inlägg med jämna mellanrum, för man
läser ju som en följetång, men ibland är det gott med en
längre paus för att få perspektiv på tillvaron.
 
Jag ska som alla andra ge sommaren 2014 högsta betyg.
En sådan sommar vi haft! Alla har fått rejält med värme,
sol och bad och att leta sig till skuggan har varit nödvändigt
många dagar.
 
Vi har varit på semester på olika håll och landat i stugan
mellan varven.
 
13e juli åkte vi till underbara Öland en vecka för att umgås
med dotter, bror och hans familj i underbar miljö.
 
Mysiga kvällsmiddagar med prat, god mat, sång och härlig stämning.
 
 Käre bror tog oss upp med planet över Öland och det var så häftig att sitta fram vid spakarna
och se ön och vatten både väster och öster om ön samtidigt. Jag fick även den stora förmånen
att få umgås med älskade dotter både i stugan och på Öland i hela två veckor.
 
En kväll åkte vi till en mysig restaurang "Kackelstugan" för att lyssna på en intim
spelning med Wille Crafoord. God mat och mysig kontinental feelgood kväll.
 
En av de otaliga varma dagarna satte jag mig under ett träd i skuggan och hade
egotid med min virkning medan alla andra badade, spelade golf, eller cyklade, och
jag fick även kvalitetstid med min svägerskas gamla goa pappa.
 
Ett besök på Resmo krukmakeri resulterade i en vacker vit tekanna och
fyra temuggar därtill. Äntligen fann jag det jag länge letat efter.
 
Photo: Magisk afton vid stranden med mat, prat och mys med familjen. Varmt och skönt, vindstilla betraktade den vackra solnedgången. Hallelujamoment kväll. Åkte ner med brollan i hans charmiga picknickbil 2CV :-)
Sista kvällen njöt vi av en sagolik kväll nere vid stranden med picknick,
vin och en magisk solnedgång över Kalmarsund.
 
En mysig familjevecka var över med många fina upplevelser och jag gjorde
den stora upptäckten att jag klarar mer än jag trodde var möjligt. Jag lärde
mig att gå upp och ner för höga trappor med kryckor. Om jag ska uppleva
något så måste jag bestämma med hjärnan att det går. Sakta men säkert
tog jag steg för steg, först med hjälp av att någon höll sig framför när jag gick
ner och senare släppte rädslan och jag gick helt själv.
 
Vi landade tillbaka i stugan den 19e juli och det var gott att ha fått lite
miljöombyte även om det är underbart att vara i stugan. Nu njöt vi av
stilla, sköna dagar under parasoll och dagar med sol och bad vid
vännernas brygga nu vid Vänerns strand.
Photo: Reality check...sitter i skuggan under parasollet, ont i ben och fötter och extremt trött...suck! Dagens fråga, bryggan med väninnorna Anna Maisi Ristorp och Ammie Thorvaldsson eller under parasollet med god bok...hmmmm?
Värmen gav mina ben en rejäl utmaning så det blev högläge  med bultande
svullnad i höger ben. Hade världens elefantfot ibland.
 
Vi njöt vid bryggan och våra män byggde till bryggan på några dagar medan jag, Anna
och Ammie  njöt i  solen och badade förstås. Lunchen och kaffet var med varje dag. Lite
kul att våra män är lite rastlösa, så de fann sitt projekt och vi njöt av att titta på.
Annars hade de inte orkat sitta som vi gör. Win-Win liksom.
 
Photo: Efter kvällsdopp i 26 gradigt Vänern.
Och vad jag badade! En av de varmaste dagarna stapplade jag ner med
mina kryckor säkert 7-8 gånger och det ska tilläggas att jag är världens
badkruka. Men är det 26 C i vattnet i Vänern så hoppar man i.
Här ett varmt och skönt kvällsdopp.
 
29 juli åkte vi med vännerna Bengt och Hippas från Dalsland till Dalarna för
att uppleva äkta svensk kultur några dagar.
 
Här bodde vi i fantastiskt vackra byn Färnäs nära Mora med vidunderlig utsikt mot Siljan.
Vi fick lära oss att det är; "Stärst bin i hel värdi, fir kilometer i firkant!"
 
Visst är det roligt att vara barnslig! Vi fick se den stora konsten i hur
man tillverkar dalahästar. Bara hantverk hela vägen. Kul utflykt.
 
Vi besökte även Zorngården som är ett absolut måste om man
är i Mora. Vilket hem han byggde, Anders Zorn med fru. Så modernt de
hade det med kyl och frys, tjänstefolk och så vackra rum. De hade en
förmögenhet och ett bra tänk kring ergonomi, design och känsla.
Tjänstefolket hade en bra och supermodern arbetsmiljö.
Efter det besöket var inte själva Zornmuseet lika intressant, men
då har vi sett en massa originaltavlor i alla fall.
 
Själva huvudanledningen till att vi åkte till Dalarna var ju att vi
skulle se Kraftwerk i Rättvik, Dalhalla den 2a augusti.
Och det var en maffig och rolig kväll. Vi fick rullstolsplats på rad 10.
Ibland får man lite handikappfavörer och vi fick sitta tillsammans
alla fyra. Pluspoäng till Dalhallas service!
 
Sista frukosten innan hemfärd från denna vackra plats. Jag fick även den stora
glädjen att återse min ungdomsvän Annika och hennes familj då vi grillade en kväll
hemma hos dom. Vi hade inte setts på 30 år och det kändes som igår.
 
27 juli hade vi ettårig bröllopsdag, bomullsbröllop.
Så vi åkte till Bohuslän, Fjällbacka, kort promenad i Havstenssund och
god middag i varma solnedgången i Hamburgsund. En supermysig dag.
Jag varierar med rollator, kryckor och rullstol beroende på underlag och
längd på utflykten.
 
 
5 augusti...plötsligt hände det!
Vi hittade den ultimata bilen för mina nya behov. En automatväxlad bil VW Touran.
Den bara stod där och ville ha oss. En sådan lycka jag kände att kunna rulla ut igen
men nu bara med en fot. Jag har inte kört bil sedan mitt vänsterben blev förlamat i maj.
Dessutom kan man lasta både rullstol, rollator och resväskor i bilen.
 
I stugan fick dotters katt som vi haft i sommar se kossorna på sommarbete precis
utanför altanen. Pip var på rymmen två veckor och jag höll på att gå sönder av oro.
Vi hade precis haft besök av en kraftig tromb som drog ner hundratals träd och just
den dagen var vi på barndop några timmar. Förödelsen var stor men varken människor
eller byggnader kom till skada....och Pip smög sig hemåt och höll sig innanför
vårt skinn resten av sommarlovet.
 
Semestern har varit fantastiskt mysig med både stora och små utflykter,
och händelser som jag ser tillbaka på med glädje och kärlek. Vi har haft det
lugnt och skönt och till och med cancern tog jag semester ifrån.
 
Men den lyckan som varar för evigt finns inte. 13 augusti fick jag
återigen PET-CT i Göteborg. Med en klump i bröstet åkte jag dit och
Ammie följde med och höll mig i handen tack och  lov. Jag känner att
något är väldigt fel i kroppen.
 
Ångesten kröp på men Ammie fick mig att bli lugn utan att det blev någon
panikångest. Det är bättre för själen att hålla en vän i handen än att stoppa en
tablett i munnen.Efteråt käkade vi god middag på en grekisk restaurang på Linnegatan
 
De senaste veckorna har jag haft allt svårare att andas och andfåddheten har
blivit mer ansträngande för var dag som gått. Jag har kämpat på men vi har
ändå försökt göra saker för att skingra tankarna tills dess att vi får ett resultat
från PET-CTn.
 
Två dagar senare på fredagen skulle jag få en ny dos Kadcyla i Uddevalla,
men det blev inget med den behandlingen. Fick istället göra en slätröntgen
för att utröna varför jag hade så dålig syresättning. Läpparna lite lätt
blåaktiga, kraftiga hostattacker vid minsta ansträngning och andfåddhet.
De poxade mig och jag hade runt 90 i syreupptagning. Varför??? 
Läkaren bedömde det som en eventuell lunginflammation och jag fick
penicillin att knapra på. När kuren är över ska jag få behandling igen
hette det i fredags.
Så jag tryckte i mig tabletter och vi blåste raka vägen ner till Göteborg för att
bryta oron och uppleva Laleh på Avenyn. Det var så knõkat att vi fick lyssna
men inte se henne. Vi hittade ändå den perfekta platsen för både Laleh och
symfoniorkestern studsade mellan väggarna så det blev jättebra ljud. Fler än
vi hade upptäckt det magiska lyssningshålet.
 
Så i helgen blev jag drastiskt sämre och måndag morgon kunde jag inte ens
duscha själv. Käre maken fick tvätta mitt hår medan jag sittande på en
stol höll i duschslangen. Jag flåsade som en blåsbälg.
 
Vi ringde till palliativa och de ordnade en plats med en gång. Så här sitter jag
ännu två dagar senare med tusen känslor som hunnit rinna som tårar
och fullständig förtvivlan genom min kropp.
 
Har jag en dödsdom att vänta eller finns det något kvar att göra?
I måndags när jag kom gjorde de även en vanlig CT för att kunna se
närmare vad mina besvär berodde på så länge vi väntade på
besked från min onkolog. Han hade ju spåkulan!
 
Igår fick jag återigen börja med kortison i högdos, 16 tabletter.
Idag lika många och imorgon likaså. Det kan hjälpa mig att
andas lite bättre....kanske....?
 
Idag, onsdag den 20e  kl 10,00 träffade vi äntligen Dr. Leif.
Han är en mästare på att lämna negativa besked på ett
positivt sätt, för han har alltid något nytt att komma med.
Det är aldrig kört förrän man uttömt alla möjligheter.
 
Svaret vi fick var ändå inte helt uttömmande.
 
Alternativ 1:
Det kan vara strålningsskador i lungorna som gör att jag
inte andas fullt ut. OM det är så, vilket man inte kan se
fullt ut på alla de tre olika röntgenundersökningar jag gjort,
så kör vi högdos kortison några dagar för att se om jag
blir hjälpt av det.
 
Alternativ 2:
Det kan vara dottertumörer som växer i lungorna och
det kan vara så att tumörerna konverterat från HER-2
positiv BC till trippelnegativ BC. Anledningen till denna
teori är att mina andra metastaser minskat i omfång
där Kadcylan gjort sitt jobb. Men cancerceller är
otroligt intelligenta och kan omforma sig för att överleva.
Därför blir plan B att jag får en ny slags behandling
som ska vara effektiv mot trippelnegativ BC.
Det känns lite som att skjuta från höften men just nu
har vi inget att förlora.
 
Alternativ 3:
Om inget av ovanstående hjälper så finns det inte
så mycket mer i rockärmen och jag får räkna
mina dagar som är kvar.
 
Vi har några veckor på oss att se åt vilket håll
det utvecklar sig och vi träffar dr. Leif igen
ganska snart.
 
Min älskade make har smsat och ringt till våra närmaste
idag och vi har brutit ihop, gråtit och kommit igen.
 
Direkt efter mötet rymde vi ner till stan, åt glass,
käkade god lunch i härlig gassande sol. Vi hade turen
med oss för det har öst ner och åskat konstant de
senaste dygnen.
 
Jag fick ett stort behov av att köpa nya kläder så
vi gick in i en butik där jag shoppade loss och fick
med mig en hel hög med snygga kläder. Man ska
vara snygg även om man är sjuk.
 
Sist men inte minst toppade vi dagen med att
köpa med oss två supersmarriga wienerbakelser
med vaniljcreme och färska hallon på.
Det var nog det godaste fikat jag ätit på
hela året.
 
Dagen blev lång, tankarna många, tårarna rann,
huvudet tömdes och känslor fick utrymme.
 
Nu landar vi i det här. Vi vet ingenting, vi vet
bara vad vi har idag, men fortsätter att planera
framåt, drömma om nya äventyr, om imorgon.
 
Min fina underbara man och kärlek tog en
sväng till IKEA på sena eftermiddagen och
hämtade en badrumskatalog.
För vi har även hunnit riva ut ena duschrummet
hemma i stan. Så nu planerar vi för ett helt
nytt snyggt duschrum att trivas i när hösten
kryper på.
 
Och jag ska ta hjälp av både RUT, hemvård, vänner och
familj för att fortsätta orka göra livet så bra som möjligt
så länge det bara går.
 
Jag har gått igenom många sorgehål men alltid tagit mig
upp genom varenda svårighet. Det ska jag göra även
denna gång. Vet inte var jag får kraften ifrån, men det
funkar varje gång.
 
Jo, jag vet var kraften kommer ifrån. Den kommer från
mina döttrar, en på jorden och en i himlen som blåser
liv i mig, min man som gör ALLT i sin makt för att hålla
mig på gott humör. Han ger mig glädje varje dag, ett
rejält gott skratt bubblar ut varje dag. Våra underbart
fina vänner som finns där i vått och torrt.
Familjen som är borgen runtom när det blåser runt knuten.
 
Varje dag är ett liv och varje dag har en mening trots
alla trösklar man ska över. Och jag kommer att klara
ännu mer än det jag redan klarat, det vet jag.
 
För det är sådan jag är.
 
Kram i natten till er. Tack för att ni orkat läsa detta långa,
Men långa uppehåll ger mångfalt tillbaka.
 
Take care!
 
 
 
 
 
 
 

Härlig långhelg i Stockholm....

Onsdag eftermiddag direkt efter min behandling med Kadcyla (T-DM)
hämtade maken mig på Uddevalla lasarett och vi åkte raka vägen till
Stockholm för att uppleva och umgås med familjen.
 
Torsdag jabbade maken från Sthlms kontoret och dotter, syster, svåger
var också på jobbet. jag vilade så gott som hela dagen trots värme och
gassande (lite väl gassande) sol utomhus. Jag hade tvärdrag i syrrans
lägenhet och satt på bakside balkongen i skuggan och virkade.
 
Min kropp börjar ta igen alla osovna nätter som varat alltför länge för
att det ska vara nyttigt för kroppen och framför allt hjärnan. Jag märker
att jag har stora koncentrationssvårigheter, klarar inte ljud och när flera
pratar i munnen på varandra. Då får min hjärna spel.
 
Jag försöker lyssna på kroppen när ett "sovtåg" kommer och lägger mig
vilken tid det än är på dagen. Det var skönt att vara själv på torsdag och
vila, vila, vila.
 
Det vi åkte till Stockholm för denna gång var bl a för en konsert vi skulle
se på Globen med Peter Gabriel. Det var bra och bitvis riktigt bra.
Nostalgikänsla från svunnet 80-tal gjorde sig påmint och publiken jublade
ikapp när den goa igenkänningsfaktorn gav både tårar, gåshud och glädje.
Han spelade ur albumet So...Några av låtarna..
 
Don't give up som han sjöng med en fantastiskt duktig tjej.
Kate Bush känsla! ....och tårarna rann.
Sledgehammer, grymt drag
Big time.
In you Eyes, otroligt bra
Here comes the flood 
Biko ,mäktigt som han avslutade med
 
Vi satt på rullstolsplats och det var en ny upplevelse att sitta tillsammans
med ganska många andra rullisar på rad på en ramp. Det funkade bra, men
ljudet var inte helt ultimat därifrån  tyvärr.
 
Fredagen blev en total vilodag och dotter kom på eftermiddagen för att
vi skulle sitta barnvakt och systers son när de skulle bort på kvällen.
Fredagsmys och lugnt då alla var jättetrötta. Maken slocknade efter
maten och dotter och lillkusin somnade också så jag hade ett par
timmar för mig själv innan även jag slocknade.
 
Lördag ville jag uuuuuut. Jag kan ju inte ta mig ut själv då syster bor
i ett hus med trappor vid entrédörren och jag behöver hjälp ner med
krycka och en person som stöd. Hiss finns när man väl kommit in.
Undrar hur byggherrar tänker där egentligen. Det är så vanligt att
handikappade blir oerhört begränsade, det har jag snabbt fått erfara.
Samma hemma hos mig...
 
Det är inte samma villkor för gående och rullstolsburna och det anser
jag vara diskriminering. Alla har väl rätt till en god livskvalitet!
Ett platt hus eller lägenhet på markplan spottar man inte heller fram
så där i brådrasket.
 
Nåväl, vi kom ut jag och maken och hade en egentidsdag tillsammans.
Han drog mig runt stan och vi startade med lunch på Wienercafét på
Biblioteksgatan. Ett mysigt klassiskt konditori med fransk känsla som
de renoverat väldigt fint. Vi satt förstås på uteserveringen och tittade
på folk samtidigt. De har även afternoon Tea,
brunsch och en hel del annat.
 
 
Vi flanerade i underbart väder och glassen i skuggan under träden i Kungsträdgården
smakade extra gott i värmen.
Vi skumpade vidare mot utmaningen Gamla stan där allt är kullerstenar och backar.
Han fick kämpa, käre nån vad träning han får nu...hihi...
 
Vi hade bestämt möte med kära dotter och hittade en skuggig gränd att fika på. Mysigt!
Sedan gick vi hela vägen hem till syster igen och det var en bra bit tillbaka mot Östermalm.
 
Lördag kväll blev det halv-storfamiljemys då även storebror och hans son kom.
Syster och bror med familjer. Make och dotter, ja kvällen blev så mysig och
jag kände att familjen är så oerhört viktig, särskilt när livet ställts på ända.
 
Svåger lagade fantastiskt god Italiensk mat, han är en duktig kock!
 
Igår var det söndag och mors dag så vi körde till Nacka där käraste Christine bor och
gick ner till strandpromenaden intill, fikade tillsammans och njöt av vatten, båtar, sol,
kaj flanörer, picknickande människor under träden.Life is good känsla!
 
 
Marina Tower Elite Hotel
Här kan man både äta middag, fika och simma på Sturebadets nya
anläggning med bad och hamam. Brukar simma med dotter på
vintern här. Jättemysigt och lugnt att simma här. Om man vill bo
lugnt på semestern så går det båtar på 10 minuter till Nybroplan
härifrån.
Boule & Berså är ett trevligt ställe under Danviksbron som ligger intill Elite Tower Hotel.
Här spelar man boule, käkar mat och tar en öl och det är riktigt trevligt. De öppnar dock
ett så det blev inget där igår, men nästa gång så.
 
 
 
Sedan gjorde vi ett besök hos makens kollage och fru i Huddinge och det var verkligen trevligt.
Gunilla pysslar precis som jag men med pärlor och Tildatyger och lite allt möjligt.
Jag hade hamnat i pysselhimlen! Vilket underbart vackert inspirerande pysselrum hon har.
 
Ja, det blev pysselprat i timmar och golunch och trevligt prat med härliga människor.
Jag blev så inspirerad av Gunillas alla saker så nu ska jag ta fram symaskinen och sy
de där halvklara projekten där det bara är sömnaden kvar att göra. Dragkedjor, foder etc.
Vi fick även många bra råd för handikappanpassning hemma då även hon har svårt
att gå utan rollator och rullstol, så vi lärde oss mycket igår eftermiddag.
Och så hade hon så många fina magasin, bl a Mollie Makes som jag inte sett tidigare.
Finns att köpa på Pressbyrån eller prenumerera från England. Jag ska försöka få tag
på senaste numret via dotter eller någon i Göteborg. I småstäder har de ju inte alla
fina magasin tyvärr.
 
Så nu är jag fulltankad med upplevelser och inspiration.
Solen gassar från klarblå himmel men jag ska lyssna på kroppen som säger;
Gå lägg dig, sov en stund, så då gör jag det.
 
Kram på er!
 
 
 
 
 
 
 
 

När det inte blir som man tänkt sig....

Jag fick höra något bra av min kära kollega häromdagen när han skickade
ett peppande sms till mig.
Han skrev: Man kan bara äta en elefant i små portioner och det är så sant!
 
Nya förutsättningar ger nya problemlösningar och det är ju en stor fördel
att jag är just lösningsorienterad, annars vette sjutton hur jag skulle må?
 
Måndag 5 maj
I måndags körde jag ner till Sahlgrenska i godan ro för att strålas igen
och sova över hos Mia i Göteborg. Hela veckan strålning och hitta på
roliga saker med vänner som bor i Göteborg, bo på patienthotell för att
slippa åka fram och tillbaka varje dag och träffa kollegor.
Hade fått låna kryckor av väninnan Ammie för att kunna ta mig fram.
Mitt vänstra ben har lagt av så jag har stapplat på kryckor en vecka
eller så. Pimpade upp dom med lite glada garner på sjukhuset.
 
Men ACK vad jag bedrog mig! Måndag när jag stapplar in på strålningsenheten så ser sköterskorna
att "det där ser inte bra ut!" Så där kan du inte ha det, vi måste undersöka varför du inte kan gå.
Vi tillkallar jourläkaren omgående så får hon titta på ditt ben.
 
Efter strålningen får jag prata med en onkolog som konstaterar att jag genast ska läggas in på
avd 52 Jubileumskliniken för utredning. Vänster ben är helt kraftlöst, känseln är borta och knät
viker sig.
 
Mia kom till mig på JK med fika då det inte blev sova över hos henne och det var mysigt.
 
Uppe på 52.an händer det grejer och det går snabbt. Jag får en neurologisk "ockulärbesiktning"
av en underläkare blir installerad i en sal och väntan startar. Framför allt sitter där en mycket
förvånad och rädd Anne som undrar....är det farligt, varför denna akuta åtgärd?
 
Jag får veta att jag ska röntgas med Magnetröntgen på ryggmärgen för att se om det ligger
någon metastas i ryggrad/ryggmärg. INTE BRA! om så är fallet. Redan måndag eftermiddag
blir det MR. Ett trångt rör man ska in i med hörlurar mot "bankandet" så det fick bli en Stesolid
i tablettform och lite i armen så jag var lagom drogad. Det gick på 20 minuter utan några som
helst problem. Tack för att jag klarade det! Superhärlig MR personal som lättade upp allt.
 
Därefter fick jag vänta i rullstolen en timma för hämtning av vaktmästare. Indragningar
resulterar i dålig patientvård vad gäller hämtning och lämning mellan olika avd.
Man kan ju undra vad det kostar i förseningar till dyra undersökningar?????
 
Man hinner tänka en hel del. Ska jag bli handikappad nu, sitta i rullstol, hur ska det
gå med boendet på andra våningen med loftgång och spiraltrappa. Hur ska jag
komma upp och ner från mitt hem. Måste vi flytta? Ny bil har vi kollat på ett tag,
men idag (lörd) var vi hos bilhandlaren och bestämde oss. Så nu blir det en kanonbra bil!
Ska bli kul att både köra den och åka i. Allt får plats i den. Tjohoooo!
 
Nåväl, fick högdos av kortison igen för att se om benet lyder bättre då. 32 tabletter
in i kroppen på måndagen och jag var hög som ett hus, sov inte, vilade mest.
Inte ens sömntablett hjälpte, men, men vad gör man inte.
 
Tisdag 6 maj fick jag besked på ronden att ryggmärgen var intakt. Inga metastaser!
PUST! YES, Utandning, reaktion i form av lätt förvirring....vad händer nu då?
Jo, tisdagen blev nya utredningar. Borreliaprov och senare CT hjärna för att se om
jag har metastaser i hjärnan, propp eller ev. blödning.
CT går snabbt och den är jag van vid numera. Det gick så bra så.
 
Är så himla glad att jag har en hobby som jag älskar. Har alltid med mig virkningskit
var jag än är, så jag har virkat hela dagarna nästan på sjukhuset.
 
Onsdag 7 maj Madeleines 26 års dag i änglahimlen
Onsdagen var jag helt knäckt!
Jag kunde inte åka till Maddes grav för att göra fint på hennes födelsedag.
Grät som en gris var jätteledsen hela dagen, helt under isen faktiskt.
Som tur var hade jag bett min väninna Anita och hennes syster att hjälpa
mig att göra fint hos Madde redan dagen innan så det var en stor tröst.
 
Ringde min man och väninna Ammie på onsdagen för att de kulle komma
ner med kläder och kramar. Hade ju inget annat än ett ombyte med mig.
Trösten kom på kvällen och de hade med sig Maddechoklad som vi firade
henne med. Make och väninna vände mig från ledsen till glad igen och
jag kände mig lugn och tillfreds när de åkt.
Det gör mig dock fortfarande ont att jag inte kunnat fixa graven själv.
 
Onsdagen var en total gråtsnyftkaosdag med allt som händer med mig och
DEN SVÅRA DAGEN OM ÅRET då jag ska fira ett levande barn, men det
blir aldrig mer så med mitt älskade yngsta barn.
 
Gjorde det jag kunde och skrev en hälsning i FB till Madeleine;
Älskade älskade ängladotter Madeleine i himlen. Idag är din födelsedag då
du skulle fyllt 26 år. Men du känner många nu däruppe, Pelles far, Tinas hund,
din morbror, gammelfarmor, tant Elma och många fler som sjunger för dig.
Jag ligger på ...avd 52 JK där du också låg. Grät när jag kom hit för oss båda.
Svåra smärtsamma minnen just här. Din kamp, som var det värsta en människa
ska behöva uthärda. Men jag har förträngt, nu har jag friska minnen på glad,
vacker, busig, sjungande Madde. Saknar dig mer än livet självt.
Anita och Ingalill har gjort graven fin. Jag vill hem så jag kan dit o tända ljus,
sätta blommor. Mitt yngsta älskade, vill bara krama om dig länge och pussa
dig på din egen dag. Älskar dig mest av allt i hela världen.    
Grattis hjärtat och hoppas du galloperar i dunderfart på en vacker strand idag.
Puss från mami!
 
Torsdag 8 maj
Strålningarna fortgår varje dag och nu har jag gjort 5 av 10 vilket gått
alldeles utmärkt bra. Jag tar bara hissen ner från 52an till strålningen
med min rollator. Det går i snigelfart, men det går. Måste ju röra på
benen för att inte bli helt förlamad.
 
Jag får nya besked. Nu ska en MR göras på mitt bäcken för att se om
jag har metastaser i bäckenet som klämmer på mot benet.
Jag svävar mellan hopp och förtvivlan. Kan inte tänka, har stora
koncentrationsproblem. Sitter i ett fint "glasrum" för mig själv och
vill bara vara ifred, inte prata med någon, bara vara i min egen
virkbubbla som räddar min själ. TVn är onödig och avstängd.
Fokus på mental träning att övertyga mig själv att detta bara är
tillfälligt, det blir bättre bara vi hittar felet.
Andra patienter pratar för högt och för mycket i korridorer och
dagrum. Alla ljud är onödiga ljud. På kvällen när alla lagt sig
sitter jag i lugn, äter kvällsmat i tystnaden till 24 i dagrummet
med trevlig nattpersonal och mår bra.
 
Men det kom också glada vänner på besök på torsdag kväll. Mina kära
vänner Jennie och Titti. Vi hade en supermysig kväll med skratt, prat, fika
skvaller om vad som hänt på jobbet och en massa annat roligt.
Det var julafton också, både presenter från jobbet och från Titti & Jennie o. Sötaste 
chokladen med härliga egoboostande  budskap. En vacker lavendelburk att ha mina
små virkprojekt i och en fantastisk ask med garner, virknål och en virkbok med mönster
på ursöta blommor. Mina tjejer vet precis vad jag gillar!
 
Fick även denna vackra bok, men ovanligt nog så hade jag redan den.
En jättefin inspirationsbok för trädgårdsälskare.
Som sagt, besöken har gett mig så mycket och på dagen kom en annan
kollega, Anna E med en vacker rosa Hortensia som fick stå på nattduksbordet
och förgylla min plats. Henne hade jag inte sett på flera år så jag blev
extra glad att hon kom.
 
Jag har ju jobbat i Göteborg många år så de allra flesta av mina kollegor bor
ju där och det är en ynnest att ha så stort nätverk med underbara människor.
 
Just denna kväll var även maken på egen konsertkväll på Kulturbarens våravslutning
med goda vänner hemma i Trollis och det var jag extra glad för. Att han tillåter sig
att ha roligt ibland för att få luft under vingarna och "galeja" lite. Oerhört viktigt att
som anhörig, närmaste få vara vanlig och ha egentid. Det är livsviktigt! Det gör mig
glad också.
 
Fredag 9 maj
Första natten jag sovit mer än 3 timmar på JK. Hela 7 timmar blev som en
törnrosasömn med sömntablett i kroppen. De tidigare dagarna har inte
insomningstabletterna tagit då kortisonet varit starkare.
 
Nu fick jag även resultatet från MR bäcken. Inga metastaser där heller,
så all min oro sprack som en ballong. Borreliaprovet var negativt också men
de är inte 100 % tillförlitliga. Herregud vad är det då?????
 
Gjorde min sjätte strålning och läkaren skulle konsultera neurolog nästa
vecka för att utreda vidare så jag fick åka hem på permis över helgen.
Jag har haft sjukgymnast hos mig och fått schema på övningar att göra
med benen för att stärka det som går att stärka.
 
Pratade med min svåger igår som är ortopedkirurg och han trodde att
det kan vara peroneus nerven som kan var klämd i knät pga att
kortisonet sväller upp kropp och ben. Mitt knä är svullet, lite svampigt,
har ingen känsel runt knät eller underben och kan inte göra vissa
rörelser då benet beter sig förlamat. Kan stå och gå med stöd men
måste lyfta benet med händerna upp i sängar och bilar.
Om det är nervskada går det att åtgärda när kortisonet försvinner.
Hoppas på det!
 
Rekvirerat kryckor, rollator och rullstolen som vi hämtat på palliativa i
Uddevalla igår. Jag måste tillstå att de pimpade gamla lånade kryckisarna
är mycket skönare.
 
Igår när maken kom ner för att hämta mig var jag överlycklig. En oerhört
jobbig vecka med tusen känslor och jobbiga tankar hade passerat och
jag fick tänka på helg och mys ett par dagar.
 
Livet är föränderligt, det gäller att anpassa sig, att vara förändringsbenägen,
att aldrig ge upp, att hitta nya lösningar. H e l a  t i d e n. Vi gör det för vi kan.
men inte utan svårighet, inte utan att gå igenom faser som är tuffa, men vi
vet också att när det jobbiga är bakom, är det för alltid bakom och vi behöver
inte tänka på det mer. Borta!  Titta f r a m å t!
 
Sagt och gjort, vi satte oss på Doktor Glas på Linnegatan igår med
glaset halvfullt.....alltid halvfullt what ever happens!
 
Och maken skojade till det. Vi njöt av god entrecote och jordens
mjukaste mumsigaste rabarberpaj till efterrätt.
 
Idag är jag glad, allt kommer att bli bra, det kanske bara blir lite annorlunda,
men så länge det finns hjälpmedel att ta sig fram så kommer jag att
vänja mig även vid det. Och framför allt, benet SKA BLI BRA IGEN!
 
Metastaserna i lungorna är snart bortstrålade, bara fyra dagar kvar nästa
vecka då jag bekvämt ligger inne på JK under tiden och sedan jag kan
andas normalt igen. Den 21 maj rullar det på igen med mina underhålls
behandlingar med nya medicinen Kadcyla (T-DM1) och livet fortgår
med nya roliga planer för sommaren.
 
Kram på er och tack för att ni orkat läsa.
 
 Photo: En sån lycka jag kände att vara hemma igår med nya kompisarna kryckor, rollator och rullstol. Fick mig ett viktigt prat med käre svåger som är ortopedkirurg. Han tror starkt på peroneum nerven i knät som blivit blockerat av vätska och ger förlamningskänslan. Allt han sa stämde på mitt knä o ben. Ska begära en neurofysundersökning på måndag av neurologen. Stretching och mycket  taktil massage, röra mig, få genomströmning, väcka nerver. Ja han gav mig stort hopp att benet  bara är i en tillfällig svacka. Oj vad jag ska jobba för att komma tillbaka! Man förstår inte förrän man inte kan gå vilket handikapp det är i vardagen. Om det är peroneum så är det övergående när kortisonet svällt av som stör knäts funktioner. Ser ut som en hamster i ansikte och svullen kropp. Men man lär sig att leva med nya förutsättningar, man måste det. Anpassning handlar om överlevnad och problemlösning. Tur man är lösningsorienterad. Idag blir det hemmamys. Må så gott och tänk lite extra på vad ni gör med era ben idag.
 

Att inte kunna gå......

 
 
 
Valborg blev en mysig tillställning då vi begav oss till min
gamla uppväxtstad Vänersborg där jag bodde mellan 12-20 års ålder.
Himlen var dramatiskt blågrå medan orkestern spelade och elden
sprakade. Barnen sprang och lekte, alla åldrar och väldigt många hade
samlats för att lyssna på tal, manskör, eld och avslutningsvis ett
hejdundrande fyrverkeri. Välkommen sköna maj!
 
 
Nere vid Vänern finns en jättevacker park med gamla anor där det även
finns ett supermysigt cafe, Skräcklestugan som funnits sedan 1935.
Den hade grästak fram till för några år sedan men är nu renoverad.
Där tog maken och jag en fika innan vi gick ut till majelden och
gemenskapen.
 
Första maj ville vi göra en spontanutflykt bara vart som helst,
så vi ringde till Karin och Håkan på Tjörn och blåste ut för en
mysig dag tillsammans. Tjörn är fantastiskt vackert beläget
på västkusten ca 1 timma från oss.
 
Hemma hos Karin och Håkan hade vi en jättemysig kvalitetseftermiddag med
prat, fika, skratt och vackert väder. Deras lilla supersöta bastu med
tillhörande badtunna blev jag alldeles kär i.
 
Efter besöket åkte vi ner till Klädesholmen för att äta gott på en liten
restaurang som heter Kylen. 
Här serverar de jordens godaste torskrygg!
 
Det är något speciellt med västkusten och det finns hur många underbara
pärlor som helst. Vi är lyckligt lottade som bor så nära till allt vackert.
 
Igår var vi i Göteborg där jag fick min andra strålningsdos. Själva strålningen
går på en kvart så vi passade på att gå på Haga efteråt, köpa lite
helgblommor och äta lite i Saluhallen.
Älskar pioner och då de finns nu så fick en bukett flytta med till stugan
där vi befinner oss nu.
 
Jag märker nu allt mer påtagligt att jag inte direkt är den mest alerta kvinna
med raska steg och full fart framåt längre.
 
Mina ben har gått sönder. De är så svaga att jag inte kan gå ordentligt.
I morse vek sig vänster ben och jag höll på att ramla när jag gick.
Det har gått så fort. Jag går som en 100 årig gammal tant. Måste ha
stöd nu på något sätt. Rollator är ju inte kul alls, men så är läget.
Ska testa en krycka först och se om det funkar. Har stavar här i
stugan som jag ska testa idag.
 
Jag är extremt trött och vilar en del under dagen då jag vaknar
ofrivilligt och obarmhärtigt tidigt kring fyra, fem varje dag.
Kortisonet gör både musklera svaga och kroppen falskt pigg.
 
Igår kväll fick jag ett riktigt genombrott av ledsenhet och gråt.
Kände för första gången av strålningen. Det brann i strupen
och trängde på. Jag var utmattad och knäckt. Min kropp faller
sönder. Min kropp kämpar mot tiden. Min kropp får inte allt på
en gång. Strålning mot de värsta cellerna medan andra celler
växer fritt i mage och buk. Klart jag är rädd. Ingen kan undgå
mitt tillstånd, allra minst jag själv. Sjukdomen har förvärrats
med alla de biverkningar som följer med som en illvillig parasit.
Jag är trött, väldigt, väldigt trött!
Men det innebär inte att jag inte tar mig upp. Jag får bara acceptera
att det är så här just nu, en stund, så det kan bli bättre sedan.
En plump i protokollet, som går att åtgärda. 
 
Jag har haft svåra stunder förr under mina tidigare FEC behandlingar
och då var jag rätt ynklig men tog mig tillbaka. Det ska jag göra nu med,
bara det att det känns tungt mentalt att tackla en söndrig kropp.
Än värre för min stackars älskade make som står bredvid och känner
sig maktlös. Han har aldrig sett mig så här svag förut. Han var ju
inte med på min första bröstcancerresa 2010-2011. Då hade jag
också en period av svaga ben, men man glömmer fort tack och lov.
 
Min värld har krympt och jag har koncentrationsproblem. För
mycket ljud, information, tröttar ut så jag njuter av tystnaden
här på landet, radions P1 tidig morgon och det bästa av allt.
Kaffe, smörgås och virkning på morgontimmarna.
 
Virkningen är just nu det enda som känns som en helande, 
meditativ flowkänsla. Då tänker jag inte på någonting alls,
bara på det jag gör, färg, form, vad det ska bli. Hur denna
skapelse ska bli så unik som möjligt.
 
Ja vi får se vad dessa 'african flowers' vill bli. Lutar åt en liten
sommarnecessär till mig sjäv. Köpte söta fodertyger på Panduro. Man
måste ha olika färger för då blir det säkert fler ideer som ploppar upp.
Älskar romantiska tyger. Detta  är Tildatyger.
Det här är min värld. Inte mycket för andra kanske men tillräckligt
stort för mig.
 
Thats good enough for me.
 
 
 Njut av helgen, familj, vänner och livet här och nu.
 
 
 

"Strålande" Valborg......

Sitter nu och väntar på att färdtaxin ska ta mig ner till Göteborg för min
första strålbehandling av tio. Förra veckan gjorde jag förberedelserna
och det gick så smidigt och bra att jag blev förvånad. De har förbättrat
processerna kring hur man ligger fixerad vid britsen och det var ju en
positiv överraskning att man bara behöver lägga sig ner på rygg och
lägga armarna bakåt på en ställning. Sedan ritar de några kryss på
kroppen där strålningen ska riktas.
 
Nu blir det tufft ännu ett tag, men det känns skönt att vara igång efter en
mycket lång väntan. För lång!
 
Hur har jag mått då?
 
Tja, ärligt talat så har jag varit jättedålig. Dotter har varit här och även mina
bröder och svägerska förgyllde tillvaron förra helgen då vi hade jättemysigt
hemma i stan.Familjen betyder mycket när allt ställs på sin spets och vi har
verkligen fått umgås och rå om varandra.
 
Jag sover inte många timmar per natt och det har med kortisonet att göra
som jag tar i höga doser. Fötterna á la elefantfot, ansiktet, magen och benen
har svullnat upp. Jag går dåligt och väldigt, väldigt sakta, men jag rör mig och
gör saker hela tiden ändå. Annars skulle jag förfalla fullständigt. Musklerna
förtvinar väldigt fort med kortisonet, men  alternativet är ju värre, att inte kunna
andas, så bara att slicka i sig.
 
I lördags åkte vi åter till stugan då det ju var helt fantastiskt väder i flera
dagar och då gör det ingenting att vakna 05,15 varje dag. Jag har fått
en rutin på det nu sedan i påskas och jag har det faktiskt riktigt mysigt
för mig själv på morgontimmarnas guldstunder.
 
Jag stiger upp direkt, äter frulle, läser tidningen och virkar någon timma och
vid 8 tiden gör jag gröt öppnar dörren och njuter av vårsolen.
 
I stugan har jag samma rutiner men sitter då här i soffan ute på inglasade altanen.
I lördags hade vi även lyxen att bli bjudna på grillning av bonusdotter, så
jag kände mig lyxigt lat som inte behövde göra någonting. På kvällen kom
vänner på cykel och vi invigde vår stugsäsong med Anna o Tomas.
Är så lyckligt lottad med så fina vänner i Sikhall.
Blommor är ett måste i mitt liv, annars mår jag inte bra. Pysslar och plockar med de jag har.
Dessa har stått i snart två veckor. Med lite kärlek kan man ha snittisar länge.
 
Jag är rätt duktig på att fika också.......
 
Söndag morgon vaknade jag 04,00 i stugans lillstuga. När jag gick in i storstugan kände jag
en lyckokänsla. På med kläder direkt, ta med kameran och gå ner till sjön!
 
Sagt och gjort. Promenerade i tystnaden och ju längre ner mot sjön jag kom desto mer
öronbedövande kakafoni hörde jag från allsköns fågelsång. Helt magiskt!
Här är badbryggan rakt nedanför vår stuga. ca 300 m ifrån. På andra sidan ligger den
festlokal en gul byggnad där vi hade bröllopsfesten förra året.
 
 
Sedan gick jag in i några trädgårdar i väntan på sommarens gäster, lite ödesmättat sådär.
 
Övervintrade mjölkkannor....
I väntan på.....
Utedassbesökare...t om toapappret är kvar sen i fjol som om tiden
stått stilla 8 månader......
Fint utedasslock tycker jag nog.....hela utedasset är jättefint.
 
Ja, sådan går jag omkring och upptäcker Arla morgonstund.
Och jag ÄLSKAR DET!
 
Måndag morgon åkte jag till gårdsbageriet och köpte frulle och
fika. Man lägger en peng i en låda och tar med sig sitt bröd hem.
Funkar hur bra som helst.
Photo: Charmen med landet, man åker till gårdsbageriet, lägger pengar i en låda o färskt bröd o bullar med hem. Nu fikadags.
 
Och så har jag virkat....och virkat...
 
Photo: Då var bikinitoppen klar för leverans till dotter Christine Deckert. Kul projekt var det men fick riva upp rätt många gånger då jag gjorde på frihand. Till slut fick jag till ett om jag får säga det själv.....
En bikinitop blev klar till dotter. Jättekul projekt. Hittade inspiration från en mycket
trevlig pysselblogg som heter http://bautawitch.se/ Där finns många DIY tips för den
som gillar att virka.
 
Dagarna flyter samman i en rad olika händelser och min tillvaro är i mångt och
mycket i mitt eget sällskap på dagarna och jag älskar att umgås med mig själv!
Jag får så mycket gjort då när jag har så mycket inspiration och lust att skapa.
Pysslar en del hemma med olika saker. Är en riktig hemmagris. På helgerna
är vi på landet så jag har det bästa av både staden och landet.
 
Igår var det ju så fantastiskt väder igen så jag satt hela förmiddagen på
frukostbalkongen och njöt av solen, värmen, virkning och plättar med bär
och glass.
Det går ingen akut nöd på mig, jag mår bra mentalt, men huvudet är inte
riktigt med. Kan inte riktigt koncentrera mig på saker i längre stunder och det är klart
att man påverkas i själen även om jag ändå mår bra mentalt. Men kroppen är kass,
och det påverkar humöret att inte orka vara så där tjoflöjt glad som man skulle vilja.
Det blir många vilostunder i soffa och i säng på dagarna, men vaknar man
05-tiden så är det ju ganska naturligt. Vid 21-tiden är jag utmattat trött och vill sova,
men det går inte alltid, så jag får lägga mig att vila så gott det går.
 
Jag gör varje dag till små guldkorn för min egen skull. Det är inte svårt alls när
vädret är så inbjudande och att jag har en hobby som jag älskar. Livet är inte
bara en sträcka av tid, den måste fyllas med saker som vi mår bra av i stort
och smått. När det stora är ur räckhåll blir det lilla så mycket större och så
oerhört mycket viktigare. Jag är ganska bra på att leva just i detta nu.
Att ha vackra saker omkring mig, vackra färger och god mat gör min vardag
till en guldkantad tillvaro.
 
Sitter och virkar i väntan på att åka på strålning i Göteborg. Dessa blommor vet inte vad de ska bli än, men det lutar åt cykelsadelskydd...kanske...Trevlig Valborg alla virkvänner!
Igår började jag med afrikanska blommor. Får se vad de vill bli. Mina saker brukar
själva säga till vad de vill bli, så dessa får bida sin tid en stund.
 
Och snart hämtar taxi mig där jag ska sitta och må gott i en timma mot Göteborg
och strålning. Må gott genom att använda tiden till att....virka förstås. Så väl
hemma har de vuxit till sig till en ansenlig hög. Kanske kan hända att det blir ett
cykelsadelskydd, men vi får se.....
 
Sist men inte minst. Vi hade dotters katt som sällskap några veckor. Nu har hon åkt
hem, men ajabajja vad hon gillade smöret i byttan. Skrattade gott faktiskt och skrapade ner
det smör hon slickat på. Men tror ni att hon ville äta det jag lagt på hennes tallrik?
Nä, just det, roligare att vara på bordet med "mormor"...hihi...
 
 Önskar alla en glad Valborg!
 

Up in the sky.....

Man kan leva sitt liv på så många olika vis, det vet vi bara genom att titta på
hur vi lever i våra egna familjer. Alla har olika liv, med olika förutsättningar att
göra, uppleva, tänka och handla.
 
Vår familj är inget undantag och vi lever totalt olika liv men det är lika viktigt
för oss alla med livskvalitet både i vardag och helg. Vad den livskvaliteten
innebär för oss är ju så intressant, för det är olika, men det som förenar oss
alla tror jag handlar om en enda enkel sak. Att få vara tillsammans, uppleva
tillsammans, upptäckta tillsammans, glädjas tillsammans. Dela glädje och sorg.
 
Påskhelgen har varit en gemenskapens tid för oss allra flesta. En sådan helg
vi haft med sol, värme, hopp, grönska, grillar som tänds och utemöbler som
ställs ut. Livet återvänder och även om jag har det tufft med andningen så har
jag också pausat från sjukdom och gått all in denna helg. Kortisonet har hjälpt
mig att andas och t om gjort mig manisk. Jag har vaknat 05,15 varje morgon
satt på en kopp kaffe, gomacka och suttit i köket då morgonsolen strålar in,
virkat och njutit av tystnaden.
 
Igår morse virkade jag en liten miniponcho till systerdotters leksaker att ha hos moster.
Det här är livskvalitet för mig, morgonstunden är guld. Är inte morgonmänniska i vanliga fall,
men jag hoppas att jag kommer att bli mer och mer. Det är fantastiskt!
 
Lördag 19 april
Det är märkligt livet, för när vi tar det för givet är ingenting riktigt, riktigt ultimat, vi jagar
helt fel saker på ett osunt sätt. Men när vi inte längre kan jaga utan får finna oss i acceptans
för en ny situation, då känns livet som störst och lyckligast. När man inte längre har något
att förlora föds sann glädje och kärlek till livet. Det som är just HÄR och NU!
 
Så hände något riktigt roligt! Min bror kom från Kalmar med sportplanet till Trollis för att
ta med mig, dotter och min man på en flygtur över nejderna.
 
OJ vad kul det vaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaar!!!!
Han har flugit i många herrans år och de flesta i familjen har åkt med honom utom jag,
visst har jag haft chansen men förr var jag flygrädd och ville absolut inte sätta mig i en
liten låda med min bror. Ja jättefjantigt nu så här efteråt med tanke på att han är en
fantastisk pilot.
En liten söt Cessna som rymmer fyra personer.
 
Detta, att få flyga, att sitta framme, hålla i spakarna, få uppleva tillsammans,
det är livet på hög nivå!
 
Vi flög över Sikhall där vi har vår stuga och så såg vi vår festplats nere till höger
vid bryggorna där vi hade vår bröllopsfest förra sommaren.
 
Sedan släppte vi av dotter och make och flög upp själva igen. Jag fick testa spakarna och det blev
lite rallykörning uppe i luften. Jättekul! Min bror ville visa lite olika landningar så vi landade först
med lite mera fart och det var så lätt att både lyfta och landa, som en liten fjäder bara.
Andra landningen gjorde han som nödlandningsträning och det var spännande. Han stängde av
motorn så att bara propellern var igång och så gled vi ner på landningsbanan, snyggt och fint
och väldigt mjukt. Alla piloter tränar på nödlandningar så det var intressant att få vara med om det.
Ett litet plan kan ju landa nästan var som helst där det är lite plan mark, gräs eller äng. En tränad
pilot är en säker pilot och jag har 100% tillit till in käre bror.
 
Och så landade vi mjukt och fint efter en fantastisk flygtur i makalöst väder. Efteråt fikade vi och
pratade om vår gemensamma upplevelse. Och så flög brollan tillbaka till Kalmar.
Tack käre storebror för en stor dag att minnas, den bär jag med mig i hjärtat!
 
Söndag 20 April
Efter en sådan maxad dag så kändes det bara bra att göra lite hemmanytta. Så maken och jag
delade upp oss. Han åkte till stugan för att röja ut och börja renovera och jag ville stanna i stan
för att göra vår på loftgång och balkonger. Dotter är ju hemma och är till stor hjälp då jag inte
orkar varken lyfta, bära eller städa. men skam den som ger sig.....
 
Jag ville känna mig kapabel så vi åkte och köpte blommor till loftgång och möbler till balkongerna.
 Trädgård
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det blev dessa möbler där bord och två stolar hamnade på baksidan och
två stolar på lilla balkongen fram. Något otympliga att frakta i bil dock, så
jag ringde min lillebror Juha som kom som ett skott med lastbilen och körde
hem hela paketet. Dotter skruvade ihop bordet. Tur man har stor snäll familj!
Och en plastmatta i favoritfärgen grönblå under möblerna ramade in balkongen.
Allt köpt på Rusta och möblerna är rejäla.
Nu är det bara blomsteroasen som fattas och den får vi vänta  på lite till men en liten grupp
med rosmarin, salvia och violer fick pryda loftgången tills vidare.
 
Men vad vi grejade och fejade. Jag har ju inte riktigt orkat ta tag i saker hemma och denna
helg har vi verkligen fått ordning hemma. Eftersom jag är lite manisk av kortisonet så
har jag passat på när anfallet varar. Jag tog ut alla textilier, vädrade, dammade, plockade
undan allt pryttel som ligger framme över allt, organiserade, var sak på sin plats.
 
Jag har börjat om helt enkelt, bort med gammalt, tömt, in med vårigt, så lite som möjligt
framme, rensa, rensa. Rensingen fortsätter och om jag orkar så ska jag stå på
gågatan i Trollhättan på lördag och sälja loppispryttlar som jag samlat ihop ett tag.
 
Jag har märkt att när man har kaos i hjärnan så behöver man yttre ordning. Och jag är
inte minimalistens drottning i vanliga fall, men nu när allt är åtskruvat i mitt liv behöver
jag total ordning för att känna mig lugnare. Man kanske kan förklara det psykologiskt.
Jag kan göra något åt yttre ting som saker som går att flytta på, slänga, rensa ut, men
det jag har i kroppen kan jag omöjligt flytta på med egen tankekraft eller fysisk styrka.
Jag har KONTROLL över NÅGONTING, så det kan vara en slags projicering och vad
gör det när jag får så mycket att hända hemma. Total vinst kan man säga.
 
Söndagen bjöd även på umgänge med väninnan Anita, hon bjöd på lunch och vi hade
kvalitetstid tillsammans, bästa väninnorna och dotter i hennes fina  trädgård med
god mat och prat om livet, djupt, lättsamt, skratt, och allvar i en salig blandning.
 
Kvällen avslutades sedan i solnedgången på balkongen med virkning i stilla ro,
nöjd, tillfreds med att jag har förmågan att resa mig varje gång, att viljan finns,
att jag har förmågan att se det ljusa i tillvaron, att kraften är så stark att vilja
vara som alla andra och att ibland även klara det.
 
 
Dotter lagade en fantastisk soppa till kvällsmat och jag var så trött
så jag inte en orkade äta klart, somnade utmattad 20,30.
Vaknade dock kl. 22,30 av hunger och åt upp den goda soppan
och somnade gott igen.
 
Gårdagen blev samma procedur, vaknade 05,15 som vanligt
njöt av morgonen och när dotter vaknat åkte vi till stugan med
mat och fika till make och hans son som var där med lilla
barnbarnet 2,5 månad. Min mor och far blåste ut också så vi
fick några timmars gemensam fikastund  allihop. Vi hade en
jättemysig dag i strålande sol, promenad till väninnan Ammie
som bor intill och prat i kvadrat som bara väninnor kan.
 
 
Idag är det vardag igen och jag har ringt strålningen i Borås
för att få ett snabbt omhändertagande. Remissen ligger nu i
Göteborg för bedömning. Det kan bli Gbg också, bara det händer
fort. Tiden är viktigare än var jag får strålningen. Så nu väntar
jag på samtal under dagen om tider och action.
 
Och medan jag väntar så passar jag på att utnyttja min kortisonmani.
Idag ska fönster putsas i vardagsrummet som är dagens mission.
 
Och så ska jag och dotter till stan för att köpa fina nya sneakers.
 
 
Och till slut vill jag sända alla kärleksfullaste tankar till min syster som häromdagen
förlorade sin hund Rassy, en tollare som blev 11 år gammal. Han har varit vår skatt i
familjen, en fin vän och han har haft ett fantastiskt bra liv. Han hade cancer i magen och
det gick väldigt fort, inget stort lidande, bara några dagar från besked tills han dog.
Han somnade in fint på Blå Stjärnan i Göteborg. Han finns för alltid i våra hjärtan.
 
 
Ta hand om varandra därute!
 
Tisdagskramar till er!
 
 
 
 
 
 

Tittut...nu kommer reseskildringen från Aqaba, Jordanien

Efter mer än en månads bloggpaus är jag nu tillbaka igen. Vi har som bekant varit
på bröllopsresa och vi valde ett något annorlunda resmål. Vi valde att åka till Aqaba
som ligger i Jordanien vid Röda havet bara några km från Eilat i Israel. Många vet inte
ens var det ligger så jag ska var lite pedagogisk med karta och allt. Apollo har resor dit
numera och vi fick rekommendationer att det var ett lugnt ställe att åka till eftersom
Egypten är så oroligt. En fantastisk bröllopsresa som blev precis så bra som vi önskat.
Jag vågar inte resa så långt bort så detta blev ett bra resmål 5,5 tim hemifrån.
 
Vi flög Stockholm-Aqaba direkt och landade på en liten flygplats mitt i öknen en kvart från
hotellet. Vi valde att bo på Kempinski som är ett fantastiskt 5 stjärnigt hotell. Vi välkomnades
med fuktiga handdukar doftandes av cocos och en härlig alkofri drink som heter "lemonmint".
 
Denna kaka väntade på oss i hotellrummet och det var så gulligt gjort.
 
En enorm lobby med vackra stora blomsterarrangemang överallt. Syns dock inte här.
Rummen är europeiskt ljusa, rymliga och alla rum har utsikt mot havet.
Poolområdet har flera pooler som håller 27 C och en stor bubbel som håller 36 C. Vid stranden går
det alldeles utmärkt att bada och snorkla, men 22C var för kallt för mig badkruka som jag är.
 
Lördagen 8 mars när vi landade var det fint och varmt väder och vi hann både doppa oss och ta en
kvällsprommis i Aqaba som har 120 000 invånare. Vi överraskades totalt av alla vänliga Jordanier som
hälsade på oss på gatorna och hälsade oss välkomna. Även från bilar ropade de "Welcome to Jordan".
Många i olika åldrar, både barn, kvinnor och män stannade oss och ville berätta om Jordanien och var
nyfikna på Sverige och vi tyckte nog det var ganska exotiskt åt båda håll. Så gott som alla kvinnor
bar huvudbonad, men dömde inte mig för att jag bar västerländska kläder. Blus och långbyxor och
tunn jacka var lagom på kvällen då det kunde vara lite kyligt. På dagarna var det mellan 23-30 C
då det inte regnade.
 
En helt normal syn på gatorna i Aqaba, kamelerna låg lite här och var i parkerna också.
 
Bilparkering eller kamelparkering...tja han sitter fint innanför linjerna i alla fall.
 
Ett mycket vänligt folk med stor gästfrihet. En kväll på vår promenad stannade ett par unga killar oss
och frågade om vi ville veta hur de fiskar bläckfisk. De tog fram frigolitlådor och berättade ingående
hur det går till när läckerheterna fångas. Hur goa och trevliga som helst och vi hade fina givande möten
med Aqababorna. Vi var mitt i mellanöstern och det är inte Europa och mycket var annorlunda som
vi inte är vana vid, men intressant. Om man blev bjuden på te så var det av vänlighet och ingen
prackade på oss saker, utan kunde gå i lugn och ro och titta.
 
Andra dagen startade mulet med ett regn som varade hela dagen. Det hade inte regnat så mycket
på många år på en dag, så Aqababorna var lyckliga över regnet och vi fick finna oss i att njuta av
att läsa böcker i en mysig lounge och det gick ingen nöd på oss. Drinken lemonmint kom att bli
vår favorit, och jag kommer definitivt göra den till sommaren.
 
På måndagen bestämde vi oss för att åka med Apollo till den gömda staden Petra, ni vet där man
spelade in Indiana Jones. Jag har aldrig haft som dröm att åka dit, men när vi planerade resan så
såg jag fram emot detta och det var sannerligen en häftig upplevelse!
Här började vi gå mot den gömda staden och ett "hjärtmoln" gav oss lycka på färden.
Den 1,2 km långa sikhen som slingrade sig genom bergen.
Resan till Petra tog 2 timmar upp genom massiva bergsområden av månlandskapsliknande sandstens
bergöken. På 1600 m höjd stannade vi vid en souvenirbutik ute i ingenstans där en underbar gammal
beduin underhöll oss med humor och charm sälja beduinsjalar. De är så goa och glada! Därefter tog
vi oss ner till 900 m och starten av vår vandring ännu längre in mot pudelns kärna Petra.
Vi vandrade från 900-500 m höjd genom en sk sikh som är 1,2 km lång och går genom ett bergsmassiv
som spruckit av jordbävningar, och man känner sig som en liten prick när man vandrar längs den smala
väg som kamelkaravanerna färdades genom 400 före Kristus. Man kunde känna historiens vingslag eka
mellan bergsväggarna och vår engelska guide berättade mycket längs hela vägen. Att gå var grejen
för oss men en del tog häst o vagn eller kamel. Lukten från dessa djur gjorde dock att vi avstod.
 
Och så uppenbarade den sig, Petra och det kändes som när man var barn när man  upplevde
något stort. Ilningar och lyckokänslor rusade genom kroppen och lyckotårar kom. Det var mycket
större än jag kunde förstå. Och denna byggnad var bara början av allt det fantastiska vi fick se
i Petra. Makalöst och kan bara upplevas för att förstå vidden av detta under.
Vi gick längre in i staden och fann hela berg uthuggna med många fasader i rad. Den lilla blå pricken
är min man som vinkar. De högg och karvade uppifrån och ner och man kan bara gissa hur många slavar
som gick åt.
 
Photo
Håligheterna i bergen är gravar som beduinerna högg ut till sig själva så länge de levde.
En del hål var bostäder och en del var gravar. Här bodde som mest 30 000 beduiner och
det var ett stort handelscentrum i många hundra år för hela mellanöstern. Vi kände en
exotisk känsla och tänkte oss in i dofter av myrra och rökelse, beduinmat grillad i sanden
och vackra kaftaner och ett myller av folk från olika länder mitt i köpslåendets konst. Packade
kameler och åsnor över allt och ja historiens vingslag kändes häftigt.
 
Vi gjorde utflykter och varvade med sol och bad när väl solen var framme. Första veckan var
lite blandat, med sandstormar, regn och mulet väder men eftersom vi åkte 2 veckor så gjorde
det absolut ingenting, för värmen kom andra veckan så det räckte och blev över. Turen till
Petra var behaglig och runt 18 C så varmare kan det inte vara, annars orkar man inte.
 
Lata dagar i solsängen med fladdrande sidoskydd mot solen, bokläsning och virkning förstås.
 
Photo: Nu är det badning en gång kvarten, sitta under solsängen i skuggan.....jag njuter, maken badar i röda havet. No complains at all.
Jag simmade flera gånger per dag och det var så skönt, för det var i vattnet jag mådde
som bäst. Kände mig lätt och kunde även andas lättare i vatten av någon anledning.
 
En av de mulna dagarna fick jag en total överraskning som min man och min vän Karin Helmersson
ordnat. Ett studiebesök hos Royal Jordanian Falcons, som är formationsflygare och gör uppvisningar
runt om i världen och i Jordanien. Mycket trevliga flygare som visade oss runt och berättade om
deras yrke och hur det går till. Min vän Karin har varit värd för dessa piloter när de var i Göteborg
förra året.
Här flyger de över ingången till staden Petra. bild lånad från http://www.rjfalcons.com/
 
Det blev ingen formationsflygning men vi fick sitta i ett plan och det var nog så roligt!
 
Vi hade hört att det ska finnas en SOS barnby i Aqaba så vi åkte dit med en gäng bollar, rit och
målargrejer och fick en rundvandring i de 9 husen som rymmer 62 barn med husmammor i
varje hus. Vi pratade med föreståndaren, en trevlig kvinna som berättade om verksamheten och
en manlig lärare som visade oss runt.
Dessa barn har det väldigt bra tack vare alla donationer som kommer från olika håll. Vi
kom när en del barn var i musikrummet och de sjöng så vackert för oss. Jättekul! Nu vet vi
att pengar som doneras till SOS barnbyar verkligen gör nytta och kommer fram. Det värmde
djupt i våra hjärtan. Fina barn och kärleksfulla "mammor" och lärare som gör ett viktigt jobb.
 
18 mars hyrde vi en taxichaufför för en hel eftermiddag och åkte  till Wadi Rum, en unik
klippöken som var magnifikt fantastisk. Väl där satte vi oss på flaket på en Jeep och fick
oss en rundtur runt dessa magiska berg som sticker upp som svampar ur sanden. Nu
hade vi inte de bästa förutsättningar den dagen då det hade blåst sandstormar från Sinai
och det höll i sig i flera dagar. Men vi fick oss en fantastisk eftermiddag och kväll.
 
Här sitter jag och mår bra på flaket på en jeep som sladdar runt i öknen.
 
Maken klättrade upp högt, högt i sanden men jag orkade inte. Det är tungt att klättra i sand.
 
 
I Wadi Rum lever än idag beduiner på ett sätt som man gjort i tusentals år och vi fick en liten
inblick när vi på kvällen blev serverade beduinsk mat som tillagas under sanden på ett camp
som var för turister men maten var jättegod!
 
Här sitter maken med vår privata chaufför och väntar på att komma iväg med Jeeparna.
 
 
Beduiner har långa luftiga kaftaner och sjal på huvudet. De gamla beduinfarbröderna var jättesöta,
och väldigt glada och snälla.
 
Wadi rum var en upplevelse utöver det vanliga. Häftigare än Petra på ett sätt för det var så
storslaget på ett annat sätt men det går inte heller att jämföra.
 
 
Klipporna såg ut som att de runnit ner från himlen och fastnat i en mjuk känsla av bomull.
 
Solnedgången vill ingen missa i Wadi Rum så vi väntade in stunden om än med en hel del dis. När
det är klart färgas allt orange och gult som guld men vädrets makter rår vi inte på men det blev en
vacker upplevelse ändå.
Den sista sträckan tillbaka till campen blev riktigt läskig. Jeepen tappade greppet i sanddynerna
och gled ner på sidan så jag fick slänga mig mot andra sidan av jeepens flak och så fångade jag
det lösa ryggstödet som var på väg ut ur flaket. Föraren lyckades parera jeepen och sedan for vi
med rasande fart ner över en stor sanddyn och jag tyckte det var obehagligt men lite spännande
också.
 
 
I campen träffade vi även ett gäng trevliga amerikaner som vi pratade med under middagen. De var
överraskade att svenskar kunde vara såååå trevliga och de skulle minsann åka till Sverige efter
vårt möte. Mysig kolsvart kväll under stjärnorna och väldigt kallt, så vi bestämde oss för att inte
sova över utan åkte hem till lyxhotellets sköna sängar istället.
 
 
Någon dag senare tog vi en tur med snorklingsbåten som även var en glasbottenbåt där vi fick se ett
stort vrak ligga på botten nära land.Vid röda havet finns bland världens bästa snorkling, så min man
snorklade på och jag satt i båten för att njuta av solen och tittade på alla de tappra som snorklade
från båten. Det blåste rejält och tre holländska gubbar blev upplockade av livvakterna som slängde
sig i havet. Min man fick också kämpa på bra för att komma tillbaka till båten han med. Min kropp
hade inte fixat snorkling i den blåsten och lite för kallt i vattnet. Jag har snorklat i Thailand så jag
fick simhud mellan tårna, så det var gott att bara åka med.
 
Efter turen fick vi god beduinmiddag på stranden vid Berenice beach club, en privatstrand man får betala
inträde för att kunna vistas vid. Trevligt ställe där vi var två gånger.
 
Kempinski har ett fint spa med bästa utsikten och en gråmulen dag fick vi båda en
helt underbar massage. Jag valde hot stone massage som var nytt för mig och
det testar jag gärna igen. Jätteskönt med proffsiga thailändska massöser som kan sin sak.
 
 
Slutet på vår bröllopsresa är nära, så sista kvällen spenderade vi på Mövenpick med god middag
och skön underhållning. En belly dancer blev utkonkurrerad av en liten 4 årig flicka som visste hur man
dansar. Härlig stämning med nästan bara arabiska familjer. Många små barn. Barn som sprang runt,
hade roligt och de dansade till musiken, tom en liten kinesisk flicka på 1.5 år, allas hjärtan smälte.
Familjärt, glatt, supermysigt, orientaliskt, avslappnat och ett hotell som jag gärna testar nästa gång.
Mycket tusen o en natt känsla i allt från möbler till belysning och utsmyckning.
Kempinski är less is more. Mövenpick är more is more. Inte bättre eller sämre bara olika.
Intercontinental ligger intill Kempinski och där var vi en kväll och en dag åt vi god lunch vid deras
strandrestaurang. Mer orientalisk känsla på Intercontinental med belly dancing på kvällarna så det
var bra att se lite olika hotell. Mövenpick hade väldigt vackert tropiskt poolområde också. På
Kempinski var det stilrent och öppet. Alla tre har hög standard, det handlar bara om vilken smak
man har.En perfekt avslutning på vår underbara resa.
 
Vi har haft en resa med tusen och en nattkänsla, lyxigt boende med mat från all världens hörn,
även maten ute på stan gick att äta utan att man blev sjuk, men man får välja med omsorg.
Har nog aldrig haft så bra service på något hotell tidigare som på Kempinski. Mycket personal
både i poolområde, matsal och överallt. Rumsbetjäningen var suverän och perfekt ordning
överallt. Där bodde folk från hela världen och man såg en del arabiska shejker med fruar,
barnfamiljer från ryssland, några skandinaver men mest från arabiska länder.
Vinet är jättedyrt, ölen likaså och san Pellegrino på hotellets restauranger kostade skjortan.
men vatten måste man ju dricka så det var bara att svälja. All vatten och dryck i minibaren var dock
gratis så det jämnar väl ut sig. Jag kan varmt rekommendera Jordanien som resmål, mycket
säkrare än Egypten och vi kände oss trygga hela tiden. Vänligheten var slående. Som i Thailand
men i mellanöstern. Delfinerna då....? Nä, det blev ingen tripp till Eilat trots att det låg nära. Jag
var så hostig hela resan av vad jag då trodde var vätska i lungorna men om det skriver jag i ett
annat inlägg. Vattnet hade inte värmts upp så mycket, Ok 22 C hade väl gått men jag kände att
det får bli en egen resa någonstans för vi gjorde så mycket roliga saker så jag kände mig mer
än nöjd med allt vi upplevt och att vi även fick vila, sola och bada en hel del.
En del gjorde även 2 dagars resor till Jerusalem så det finns mycket att uppleva där nere.
Mosken i Aqaba var otroligt vacker och de flesta är muslimer. Här samsas dock alla religioner och
ingen fryses ut pga sin tro. Jordanien är ett kungadöme och Kung Abdullah styr landet med sin
fru Rania. Monarki men med en kung som har makten.
 
Tack Jordanien för en fantastisk bröllopsresa. Annorlunda, exotisk, oerhört vänlig, god mat, fina unika
upplevelser vi har fått vila ut, fått fin färg i solen och många fina minnen att bära med hem.
 

Fokus på någon annan....

I fyra dagar har jag befriande nog fått fokusera på någon helt annan.
Min syster har varit här med sin 5 åriga dotter och hunden Rassy på besök.
 
Barn är som balsam för själen, de bara är så omedelbara och underfundiga
som bara barn kan vara. Livlig fantasi har de och både ivrig glädje och
dundrande ilska kan rymmas inom loppet på 3 minuter.
 
Just när de har sina utbrott är det inte balsam direkt, men jag minns själv hur
det var när mina döttrar var fem. De är så smarta, kan manipulera in en annars
så konsekvent och resonerande vuxen i barnets totalt skoningslösa nät.
 
De kan resonera med vuxna ord så att man inte kan slingra sig undan.
Det är väl en träning i att bli vuxen, att kunna ha förmågan att förhandla.
 
Vi har haft det så underbart på alla sätt. Vi har våra egna mostermysprat som
Lovisa kallar dom. "Nu ska vi ha ett samtal moster" Då lägger vi oss ner i sängen
och pratar viktiga saker medan mamma lagar mat i köket tex. Mamma får inte vara med.
Vi pratar om livet och döden och allt där emellan. Enligt Lovisa är tex vårt sovrum
"Madderummet". Jag styr aldrig samtalen utan hon har så många funderingar
kring varför tex Madeleine dog och jag förklarar på ett sätt som en femåring ta
in. Hon tittar mycket på bilder på sin kusin som hon aldrig har fått träffa och vi
tittar på Youtube filmer där Madde sjunger på olika musikuppträdanden.
 
Då får Lovisa lära känna den kusin hon aldrig träffat, och får en förståelse att
Madeleine funnits på riktigt. Hon jämför och tittar noga på bilder på Christine
och Madeleine och konstaterar att de är väldigt lika, att man nästan inte kan
se skillnad för de har ju samma ögon och ögonbryn. Barn märker detaljer och
barn är oerhört sensitiva och analytiska i sina funderingar.
 
Barn kan ta det allra mesta bara man berättar på ett ganska enkelt sätt och
de konstaterar att, ja så kan det också vara. Inte mer med det. Funderingar
kring döden brukar komma någonstans i förskoleåldern och då får man
berätta som det är. Barn fixar det utan problem.
 
Ett nytt ämne hamnade på tapeten eftersom vi skulle till badhuset på fredagen.
Hur ska jag berätta för L att jag bara har ett bröst? Lördag morgon tog jag
tjuren i hornen och samlade ihop min baddräkt, en bröstprotes och mitt mod.
 
A: "Lovisa, jag har något att berätta, något du måste veta innan vi åker till badet".
Hon satte sig förväntansfull och undrade vad jag hade att berätta.
A: "Det är så här. Jag har bara ett bröst kvar, för jag har opererat bort det andra"
L: "Men varför har du opererat bort det, får jag se?"
Jag öppnade morgonrocken och hon fick se. Hon tittade och jämförde.
L. "Mmmm, det är olika, du har ett streck där."
A:"Ja, det är ett ärr efter operationen"
L: "Jaha, men gjorde det ont?"
A: "Nä, man är sövd så man känner ingenting"
L:"Vad är sövd, hur gör dom då"
Och så fick jag förklara hur man blir sövd.
L:"Jaha, vad bra, men varför tog du bort bröstet?"
Då kom den frågan man inte kan undvika hur länge som helst.
 
A: "Jag hade en sjuk klump i bröstet och då fick de ta bort allt."
L: " Mmhhmm...
Jag tog fram lösprotesen och L blev genast intresserad.
L: " Får jag se, vad mjuk den är, sitter den i behån?"
A: "Jag har en i behån och en i baddräkten.
L: "Varför har du det"
A: "För att det ska bli jämt och att jag inte ska få ont i ryggen"
L: "Jaha, ja den är ju tung"
 
Jag fortsätter med att säga "Ja, då vet du så det inte blir konstigt
på badhuset när jag klär av mig kläderna."
 
Och så tittar hon på mig som om jag var korkad. "Men Anne, varför
säger du det nu, det hade du väl kunnat berätta på badhuset."
 
Jag och min syster skrattar befriande och där fick vi oss en känga.
Det var ju inte det minsta konstigt att jag hade ett bröst helt plötsligt.
Lovisa tyckte nog att vi vuxna ska krångla till allt. På badet satt vi
och bastade och Lovisa tittade på mitt bröst, men hon visste redan
innan att det var som det var. Hon konstaterade bara att så ser
Anne ut och det är bara olika. Sedan har hon förstås varit nyfiken
på proteserna efteråt och har klämt och känt och lekt av sig. Det var
befriande och vi hade mycket roligt. Nu är det helt normalt.
 
Tack för att ungar är så enkla, de värderar inte, de bara konstaterar.
 
Vi har gjort mycket skoj denna helgen....
 
Bakat muffins....
 
Lovisa har ritat många härliga teckningar till mig.....här är hon med sina dagiskompisar.
 
Och så har hon lekt med alla mosters små möss, nallar och maileg dockor, en blandad skara och
underbart att se hennes lek. Jag minns själv när jag var hos farmor och farfar som liten. Då lekte
vi med leksaker som bara fanns där och det var sååååå spännande.
 
Nu ska jag skynda mig för min man kommer hem snart efter ett träningsläger. Vi ska åka till
hans son som blivit pappa häromdagen. Det betyder att darling blivit farfar!
 
Stort grattis älskling till att du nu kan titulera dig farfar!
 
 
PS: Tack för alla era underbara kommentarer i mitt förra inlägg. Jag gillar
när ni engagerar er för då blir det mycket roligare för mig att blogga. I sociala
medier är ju en tvåvägskommunikation det bästa sättet att interagera. Monologer
är sällan särskilt upplyftande. Tack än en gång för er delaktighet!
 
 

Spännande möten, praliner och radioprat.....

Nu är jag här igen efter några dagar med vitt skilda upplevelser kan
man lugnt säga.....
 
Förra fredagen flög jag upp till Stockholm för att umgås främst med
min bror, men fick som alltid en bonus att umgås med dotter och
syster med familj och ett mycket speciellt och nytt möte.
 
Direkt från flyget som ju är så smidigt och tar 50 minuter, åkte
jag raka vägen till söder och Mariatorget där jag hade bokat ett
spännande möte för första gången med Elisabet från skåne som
läst både min blogg och Maddes blogg från allra första början. Vi
kände genast att det klickade och vi hade så mycket att prata om
då både hennes son och min dotter dött i cancer, unga och med
en ovanlig form av cancer. Det var skönt att få prata med någon
som vet vad det handlar om och igenkännandet var omedelbart,
smärtsamt och tårarna kom, men det är så viktigt att få ventilera.
För man kan inte älta det trauma som hände nog så många gånger.
 
För första gången fick jag höra hennes historia och lyssnandet
är oerhört viktigt. Vi har pratat i telefon tidigare så vi är inte helt
nya för varandra, men att få sitta öga mot öga och höra en annan
mammas historia som liknar min, det var ovärderligt. Att bearbeta
en sorg tillsammans med andra är läkande och man känner sig
mindre ensam. Man kan prata öppet utan att den som lyssnar
tycker att det är jobbigt, för det jobbigaste har redan hänt, att
man förlorat ett barn och båda vet vad det innebär.
Vi vet att vi överlevt och vi vet att man klarar att leva vidare,
för vi har våra egna liv att leva. Vi har också barn att glädjas
över som lever och de barnen måste vi värna om extra mycket.
Våra barn är vuxna, men kommer alltid att vara våra barn.
 
Mattias blev 22 och Madeleine blev 20, de fick en stund av
sina vuxna liv. De fick uppleva glädje och lycka även om
deras unga vuxenliv blev kort. Vi kan inte göra något åt det,
så är det och vi får leva med det. Våra barn, både levande och
döda vill att vi lever fullt ut, och både jag och Elisabet är ganska
bra på att göra just det, leva fullt ut.
Tack Elisabet för mycket givande prat och skratt och kul att få
träffa dina döttrar också.
 
 Jag älskar gamla konditorier,
de där som inte är så uppstajlade och trendiga. Vi satt på Chic konditori
på Mariatorget, ett gammalt 50-tals kondis med mycket goda bakverk
och bullar. Ganska enkelt inrett men med stor retrofaktor.
 
Fredag kväll fick jag krama om min dotter och hon hade lagat en
smarrig middag och fredagsmyset med Christine och Jonas var
välkommet och så efterlängtat.
 
Helgens mission var denna gång att uppleva en 50-års present
tillsammans med min bror. Han hade fått en pralinbakningskurs
i present. Det var hög tid att genomföra den innan han hann
fylla 51.....
 
Vi träffades på Chokladfabriken på söder.
Vem blir inte sugen på choklad när man ser ögongodiset och hela lokalen doftar
ljuvlig choklad...
 
Vi var en grupp på 7 personer som skulle lotsas igenom bakningen med konditor
Mattias hjälp. Han beskrev alla steg i bakningen och hur noga det var med
temperaturen på chokladmassan för att kunna göra den ultimata pralinen.
 
31C ska chokladen hålla och sedan är det bara att köra....
Här häller Mattias ut 2/3 av smeten på marmorbord för att den ska kylas,
vänder den med spatel tills den får rätt konsistens, sedan skrapar
han ner smeten i bunken igen.70 % Valeronachoklad.
 
Blir chokladen för kall är det bara att blåsa på med värmepistol...
 
Photo
Då ska vi se...Yes, 31C..bara att ösa på då....
 
Det var inte så lätt som det ser ut. Man håller plattan med ett fingergrepp
och chokladen hälls i och sedan skrapar man bort överflödigt. Därefter
häller man plattan upp och ner så chokladen rinner ut och kvar blir en tunn
vägg som bildar skalet. Tyngre än man tror och halkigt!
 
Photo
Min och brollans platta med pralinhölje. Plattan till höger har torkat lite mer, därav olika glans.
 
Photo
Nu har skalet fått torka och under tiden gjorde vi tryffelmassa i olika smaker. Ett gäng
gjorde hallontryffel, ett annat kolatryffel och vi valde kardemummatryffel.
 
Photo
Efter tryffelfyllningen har vi lagt på en botten med ny choklad och skrapat av igen.
Därefter åkte alla plattor in i kylen för en stund så att vi kunde ta loss pralinerna.
För att få loss pralinerna vänder man plattan och slår kraftigt mot bordet så trillar
pralinerna av. Detta är en snabb variant. Egentligen ska man göra bottenplattan
dagen efter, men det funkar inte på en kurs.
 
 
Photo: Resultatet av pralinbakningen. Ikväll blir det pralinätning...Mums!
Och resultatet blev....Voilá!
 
Vi kände oss proffsiga och det var en oerhört rolig och lärorik kurs. Inte dumt alls att
köpa en present till brollan och själv få vara med på hela kalaset + att vi fick med oss
var sin låda med våra fina praliner samt en extra låda som fylldes. Alla delade på
alla praliner som gjordes under dagen. På så sätt fick vi ta del av alla smaker.
 
Lördag kväll blev det pralinätning och mysmiddag med syskon och deras familjer
samt dotter förstås. Livet på en glad pinne kan man säga!
 
Söndagen fortsatte i mysig anda då jag och dotter, svärson och syster gick en
skogsprommis och därefter simmade och "hamammade" på Sturebadet,
Marina tower.
 
Gott att lägga sig i varmt hamam efter simning i inte så varmt vatten.
Varmare vatten i bassängen tack!
 
Måndag morgon blev det tåg hem och en nöjd men trött Anne hade upplevt en hel
del roliga saker med familjen.
 
Onsdagen kom och dags för behandling igen. Min fina väninna Ammie följde med som
hon ofta brukar göra. Hon är en guldklimp som kan hålla mig lugn och orädd.
Rädslan och ångesten över varje behandling minskar och jag kan hantera behandlingarna
på ett helt annat sätt numera. Men jag vågar ännu inte släppa ångestmedicinen.....
 
Om det berättade jag i Nobel  Myrbäck onsdag eftermiddag då jag var gäst igen
i pratprogrammet med Evelina och Susanne.
 
Om ni vill lyssna på intervjun så kommer länken här i P4 Västs hemsida.
Under bilden på mig och under texten finns en länk till intervjun på 15 minuter.
Klicka på Lyssnaknappen vid texten;
"Anne Murberger om sin panikångest och sin kreativitet"
 
http://t.sr.se/1eA7ZLh
 
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=5763819
 
 
Här i väst har vi ganska gott om snö ca -5 C och mulet idag.
 
Må så gott och kom ihåg att bästa botet mot kallt väder är varma kläder :-)
 
 
 

Ett oväntat möte....

Nu ska jag berätta något mycket ovanligt och något som inte många får ta del av.
Det handlar om en tidsresa på ett sätt som man bara kan uppleva känslan av, den
går nästan inte att beskriva men som jag brukar säga så ska jag ändå försöka.....
 
För ca 15 år sedan gjorde jag tillsammans med två väninnor, Anna och Anita helgresor
till Stockholm emellanåt och en sommardag blev det dags igen. Vi hade fantastiskt roligt
som alltid när vi gjorde något tillsammans. Det hände tusen saker och vi bara ramlade in
i roliga situationer och galna upptåg, sådant som var ganska overkligt, nästan som på film
ibland, vi var alltid glada och upptäckarlustan var stor och den sociala förmågan var det
inget fel på. Vi har fantastiska minnen från våra storstadsresor och oväntade möten var vi
nog experter på, vet inte varför men alltid hände något oväntat och det var både spännande
och oskyldigt. Vad vi var med om är en annan historia.....
 
Efter en händelserik helg tog vi Säfflebussen hem, en långfärdsbuss som mestadels
pensionärer åkte för den var billig och vår budget tillät inga lyxiga resor på den tiden.
Trötta och oerhört fnittriga satte vi oss vid en fyrasits med säten mitt emot varandra.
En äldre dam i 85-års åldern frågade om hon kunde få sitta bredvid oss och gärna sitta
framåt, för bakåtsittande gjorde henne illamående. Självklart, varsågod, sa vi och den
eleganta vältaliga kvinnan satte sig bredvid oss och vi började prata. Ja, prata och prata,
vi skrattade mest hela vägen hem som tar ca 5 timmar. Mellan skratten berättade vi
för henne vad vi varit med om och hon var lika glad som vi. Uppfriskande och energigivande
för oss alla fyra som delade med oss av våra historier. Hon berättade vad hon varit med om
och det var inte lite det.
 
Vi kunde inte sluta skratta, och prata det var vi väldigt bra på allihop. När vi väl var hemma
så körde vi hem damen i bil till hennes port så hon kom in ordentligt. Därefter skildes våra
vägar och vi förundrades över vilken fantastisk kvinna detta var som hade så mycket att
berätta och att hon tyckte om oss och våra äventyr.
 
Sedan har vi till och från pratat om denna mycket livserfarna och beresta, kvicktänkta
kvinna. Henne måste vi träffa igen, det finns ingen som hon. Hon är en av få som har
rest så mycket och levt så mycket som man inte per automatik gjorde förr i världen,
då allt handlade om barnafödande och uppfostran och att kvinnan var hemma, Nä
inte hon inte, jo hon födde barn och så, men självständig, det var hon bestämt ändå.
 
Som det brukar göra så rann det möjliga mötet ut i sanden men Anna mötte henne på
stan emellanåt genom åren och växlade lite prat med henne. Det blev aldrig av det där
sitta och prata länge mötet......
 
.....Vi visste inte om hon levde längre.....
 
.....men så en dag....närmare bestämt vid nyår så läser jag en annons i
tidningen där det står att vår kära bussväninna firar sin nittionionde födelsedag på
självaste nyårsafton. Samtidigt läser Anna samma sak och vi båda tänker samma
tankar...nu eller aldrig! Vi skriver till varandra i FB och gör en Anna-Anne-Anita-tråd.
 
Vi måste gratulera henne, Anna ringer henne, bokar tid, vi tar med termos med kaffe,
kakor och blommor med ett handgjort kort till.
 
Dagen kom och den 6 januari fick vi äntligen träffa Marianne som vi inte sett på
15 år, så lite nervösa var vi trots allt. När hon öppnar dörren ser vi en otroligt
strålande glad dam, stiligt klädd och fin i håret.
 
-Åhh vad roligt att ni kommer och hälsar på mig.
-Vi ville så gärna komma och äntligen få träffa dig igen!
 
Där innanför dörren till hennes hem hamnade vi i en annan värld, en värld som
nästan var som i en saga. Tiden hade stannat och tingen, möblerna, minnena,
fotografierna, tavlorna sände en hel värld av berättelser, resor, värme, kärlek
och vi var en del av denna värld för en stund. Vi var åter i ett nästan overkligt,
spännande möte. Som om vi var i en film, en film som en hel biosalong med
människor tittade på, en berättelse så spännande att ingen ville stiga ur sina
stolar,  ville bara höra mer......
 
Vi var i ett land som bara var vårt, ett land som man öppnar en hemlig
dörr till, lite som Narnia och där berättas alla osannolika sagor innanför
garderobsdörren.....bara för de invigda....
 
 
Men det var på riktigt och det var en av de viktigaste möten jag haft med en
människa i hela mitt liv. Jag vet inte vad det är, men jag tror att vi alla 3
blev totalt förälskade i denna roliga, intelligenta, kvicktänkta dam. Ett minne
har hon som ingen annan, jag tror att hon har fotografiskt minne.
 
När vi pratat och skrattat i flera timmar så fick vi avsluta vår date och med
vill-inte-gå-känslan kramade vi om vår vän och planerade in en ny
tjejkväll med middag på stan och vin därtill.
 
För Marianne är ingen tant, hon är en tjej, precis som vi, så det så!
 
 
Snart blir det ett nytt spännande möte ute på krogen med Anita 55, Anna 44, Anne 48 och
Marianne 99 år. Fast vi är alla lika unga i sinnet.
Vi bara längtar efter att få höra en ny historia som vår vän är så bra på att berätta.
 
Jag är tacksam att ha fått möta en gammal människa som inte alls är gammal, bara
till åren, men långt ifrån gammal i sättet, intellektet och livskraften. 
 
 Möten är viktiga och berikande, låt inte ålder få styra utan gå på känsla, personkemi,
intresse och öppna sinnet så kan under ske! Jag tror att vi gav varandra tid, tid att
lyssna fullt ut på något som inte går att slå upp eller googla eller ens se på TV.
Det genuina berättandet som knappt finns längre fick utrymme, precis som när
jag satt i farfars knä när jag var liten. Där man bara hörde gungstolens knarr och
väggklockans tickande. Ron, lugnet och en ocean av bilder som fladdrade förbi
när berättandet stod i centrum.
 
Tidigare ikväll ringde Marianne till var och en av oss, tackade för en rolig
dag och sa att hon blivit tio år yngre på bara några timmar. Till Anna sa
hon att vi var tre vackra blommor i en bukett. Tänk vad ett möte kan
betyda. Jag blir alldeles varm i hela hjärtat.
Tack Marianne, vi bokar en ny date snart igen.

Relaxhelg på Smögen Havsbad....

Vi har verkligen maxat vår ledighet med må-bra-saker. Sista helgen före jobb
och vardag blev det dags att åka till Smögen för SPA, simning och skön
bara-vara-tid.
 
Vi gjorde inte så mycket annat än det man gör på SPA, får behandlingar, vilket
min man gjorde på lördagen och jag simmade och bubblade. Sedan blev det
relax i sköna liggstolar och läsning. Maken hann läsa en hel bok från pärm
till pärm och jag läste bok på ett nytt sätt och det var överraskande roligt.
 
Photo: Gjorde slag i saken och laddade ner min första e-bok. Superenkelt o på 2 sek har jag en kritikerrosad roman i min platta. Gratis i DN idag för prenumeranter. Lite tungt att ta med tegelstenen Blonde mot dagens mål så då blir det mellanläsning på Smögens havsbad där vi ska SPA-gotta oss till imorrn. God lördag på er!
Innan avfärd laddade jag ner en e-bok i min platta lite med skepsis. Jag måste ju testa
innan jag kan avfärda det som nonsens. Jag vill hålla i en bok, känna pappret och ha
ett fint bokmärke i, kunna se hur många sidor jag läst och hur mycket läsning jag har
kvar att se fram emot om boken är bra, eller lägga undan den om jag ledsnar.
 
Men jag måste säga att det är fantastiskt bra att kunna ladda ner flera böcker som inte
väger mer än plattan jag bär. Det går på 2 sekunder att ladda ner en bok och en stor
fördel är att man slipper läsglasögon för texten är lite större och ljuset ligger färdigt i
plattan, så man kan läsa på natten utan att behöva tända en lampa. Man behöver
inte ens hålla plattan som ligger i en ställning man kan vika upp.
Jag blev mycket positivt överraskad, men jag kommer att fortsätta läsa riktiga böcker
hemma. En bra kompromiss när man reser.
 
Makrillviken i Smögen 5 januari 2014
 
På söndagen kunde jag inte simma längre vilket var min avsikt, men eftersom jag upptäckte att
jag fått bältros på vänstra bakbenet så var det inte att tänka på. Så jag tog en promenad ner
till Makrillviken nedanför Havsbadet och jag kan konstatera att västkusten är lika vacker på
vintern som sommaren om än mer stilla och det är väl stillheten som gör det så oändligt
på något sätt.
 
Det var mulet och regn i luften men jag ville gå och på Smögen får man känna på backar och klippor,
nedför och uppför, ganska jobbigt för mina svaga ben, men skam den som ger sig, bara att
traska på vilket var skönt efter allt sittande och liggande i sköna stolar. Smögenbryggan är tom
från fritidsbåtar, bara någon enstaka fastboendes båtar här och var. Luckorna till bodarna är
igenbommade och några få människor syns promenerandes på brygga och klippor.
 
Båtarna sover i väntan på nya varma sommaräventyr med mammor, pappor och barn som
ska ut på andra små öar med lilla badbåten. Eller någon som ska ut och fiska en tidig morgon.
Allt vilar, allt är tyst, allt har sin tid....
 
Promenaden var skön och välbehövlig runt klippor och bryggor och jag inser att det är
dags att ta de dagliga promenaderna igen, för jag är så kass i mina ben!
 
Väl tillbaka satt min darling och läste en spännande bok och dagen blev eftermiddag
och vi skulle åka hemåt.....eller rättare sagt till sjukhuset...
 
RIIITSSCHSSSCHHZZZCHH...KSCHHH.....!!!
Och där tog idyllen slut....
 
Vi var tvungna att åka lite tidigare än beräknat för om man får bältros så
måste man få medicinering A:S:A:P! Särskilt om man går på cellgifter.
Det är inte helt ovanligt att man kan få bältros när man har cellgiftsbehandling,
och det är superviktigt att komma in inom 72 timmar, gärna så fort som man ser
att det börjar komma upp. Efter 72 h har medicinen ingen verkan.
 
Jag vet inte om jag blivit smittad utifrån då jag varit i närheten av folk som haft
både vattkoppor och bältros, men det ska väl inte vara luftburet.
Nåväl, spelar ingen roll var jag fått smittan från. Jag kom in på NÄL och fick
för en gångs skull snabb hjälp av en bra AT-läkare som var både noggrann
och snygg...hihi...det är väl en bra bonus. Han ringde JK för att kolla vad jag
ska göra med min behandling under tiden jag får Valaciclovir. Ska hålla upp
med cellgiftstabletterna under några dagar tills bältrosen lagt sig och Valaciclovir
ska jag äta i 7 dagar. I början gjorde det ont i såret som är stor som en 5 krona
men jag hade även nervsmärtor runt om som en handflata i storlek..
 
 
Photo: Jahapp, från SPA o raka vägen till NÄL. Har fått bältros på ena benet, inte alls bra när man går på cellgifter. Väntar nu på provsvar och bromsmedicin....och läkaren kan jag få vänta i timmar på. Ingen fara med mig, jag har ju en bok med mig. Inga trista stunder här inte.....
 
Tre timmar senare fick jag åka hem och den första dosen medicin fick jag redan
på sjukhuset. Nu ser det mycket bättre ut och jag kan sitta lite mer på benet igen
utan att det gör döont.
 
Det är egentligen en baggis och det går ingen nöd på mig! Jag mår bara bra!
Nu verkar medicinen och jag kan snart simma igen.
Shit happens, inte mer med det.
 
Idag tillbaka till verkligheten igen och det känns så skönt att starta morgonen med vardag igen.
Vi behöver rutiner, vardagen, det som rullar på, för att kunna längta igen. Ingen längtar efter
ständig ledighet eller fest. Det är ju en krydda som belöning för att man uträttat något.
En för starkt kryddad soppa är inte särskilt smakfull. Så i morse åt jag min frukost och njöt
av att helgerna är över.
 
Teet smakar ändå lyx i min fina engelska tekopp jag fått av väninnan Anita i julklapp.
Så njut av vardagen, det är ändå den vi lever mest.
 
Nu ska här uträttas en massa vardagssaker.