Kliar så vansinnigt i hårbotten...

Då är jag här igen efter en blandad vecka. 
Skriver lite kort i en paus. Håller på att röja ut en
massa gamla kläder och skor som passade för väldigt
länge sedan. Kan knappt minnas när jag hade
klädstorlek 38 senast. Högklackade skor som tydligen
jag gått i för några år sedan. Nu skulle jag bryta
både armar, ben och få lårbensbrott bara av att försöka
stappla fram på dessa livsfarliga skor.
Allt skänker jag bort, skönt att rensa.
 
I onsdags ringde en sköterska från onkologen
och berättde att jag inte kan få cellgifter på torsdagen.
Mina vita blodkroppar var för låga, 1.8 när de ska vara
mellan 2.8 och 3.5 för att kroppen ska orka behandlingen.
 
Jag har bara fått två gånger än av den nya sorten som vi
provar mot metastaserna i lungorna. Så nu har jag vilat två
veckor istället för en och det känns inte så bra.
 
Förra veckan började det att klia något så infernaliskt
i hårbotten och jag tänke, nu har jag fått löss. Barn som
jag umgås med ibland får ofta löss när skolor och dagis
börjar igen efter sommaren. 
Men nu var det inte löss utan hår som börjar lossna!
När hårsäckarna öppnas kan man till och med bli varm
och man kan få lite ont i hårbotten.
Det ligger hår överallt! På kläderna framför allt.
Förbannade skit också, ursäkta språket, men nu är
det tredje gången jag tappar håret! 
 
Sköterskan sa att dessa cellgifter ska man inte tappa
håret av.....nähä! Är mina hårsäckar så utslitna kanske
så de släpper håret av minsta lilla?
 
Inte alls kul, men jag vet att min omgivning gillar mig
även utan hår...MEN saken är den att man ser inte sjuk
ut när man har hår, trots att jag är jättesjuk syns det
inte utanpå, det är det som är grejen.
 
Snygg eller inte snygg utan hår, jag vill ha håret kvar!
Jag låtsas hela tiden att jag är frisk. Nu blir jag liksom
"avslöjad" med mitt snart kala huvud.
Nåväl, bättre hårlös än livlös.
 
Helgen tillbringade vi i stugan, en sista skälvande
strimma av soliga dagar. Dimman låg tät på morgonen
och stjärnorna gnistrade i den svarta tysta natten.
Kossorna betade utanför altan och vi grillade än en gång
innan sommaren packades ihop med känslan av vemod. 
 
 
Jag vilar genom att virka och läsa böcker. Äntligen har
jag kommit in i en läslustperiod. Längtar nästan till kvällen
då jag gärna ligger i sängen och läser. Synd bara att jag
somnar så fort.
Denna bok rekommenderar jag varmt. Den handlar om tre systrar,
deras totalt olika liv. Om hur svårt det ändå kan vara med
systerskap. Otrohet, äktenskapskriser, frånvarande fäder,
svår sjukdom, ja allt vävs samman i ett nät av lögner,
ickesagda sanningar och en mor som står vid sidan av
och betraktar, oroas och slätar över. En läsvärd bok
att känna igen sig i. Jag har två systrar och har du en
eller flera kommer du att le, sträckläsa, tycka om alla
tre men samtidigt förfäras över systerskapets
invecklade men i botten kärleksfulla beteendemönster.
 
 
På dagen är jag för splittrad för att kunna
läsa men då kan man virka.
 
 
Virkar ulliga goa tofflor till en väninna. Lite klurigt, en
är klar. Nu gäller det bara att få den andra likadan. Använder
mönster från drops men är dålig på det där med att läsa
mönster. 
 
Vad annars?
Livet rullar på och vi tar en dag i taget, planerar för
hösten, lite resor, musikaler och umgänge med
vänner och familj.
 
Det är lungt, låtsas att jag är friskheten själv,
men visst går allt i slowmotion. Men det får 
vara så....
 
Nu ska jag fortsätta rensa i röran med min man.
Klädkammaren är fin och i ordning igen och jag
inser att jag inte har så mycket kläder längre.
Då ska jag unna mig lite nya snygga höstkläder.
 
 På torsdag hoppas jag få cellgifter igen och
direkt efter drar vi ner till Öland för att umgås med
bror med familj och gå på Ölands skördefest.
Vem vet, vi kanske ses där.
 
Första gången jag åker på skördefesten som jag hört så mycket
om. Vi åker mellan byarna, köper läckerheter, upplever
konstnätter och njuter av god mat.
Längtar!
 
 

6 år och 12 timmar sedan du dog.....

Photo
 
Den 15 September 2008 kl.02,15 drog du ditt allra sista andetag,
det enda andetag som skiljer  döden från livet.
 
Photo
Lite blommor till dig från mig, Christine och Pelle.
Pappa har också gjort fint med blommor och stenar.
 
Du såg mig I ögonen med en blick som sa, jag vill inte dö,
men jag har ingen talan, jag får inte bestämma själv,
jag ville vara frisk, men döden tar mig, jag har inget
val längre, det är slut nu....Mamma.....
 
Det sista du sa var..."mamma"...
 
Du kämpade med en viljestyrka som jag inte kan beskriva,
en vilja att ta ett andetag till och ett till och ännu ett.
Med smärtor så obeskrivliga men som morfinet lindrade
något. Den bild jag har från de sista timmarna är så
svår att jag inte orkar ta fram dom. Din död var inte
lugn, den var traumatisk, och du led, och mitt hjärta
brast där och då, gick sönder I tusen bitar.
 
Vad tänkte du innerst inne? Det sa du aldrig till mig,
kanske till någon annan, David, en väninna eller
kanske en sköterska på palliativa. Man vill skona
sin omgivning, mildra effekten av sorg och rädsla,
ledsna tårar och ångest. Den frågan förblir obesvarad,
för du skulle ju inte dö, så då kan man inte heller
förmedla alla de saker man vill säga när man ska dö.
Men jag tror du visste att du skulle dö I slutet.
 
Mitt hjärta går aldrig att laga mer och dig kan jag
inte plocka tillbaka till oss. Mitt hjärta är stängt,
det är inte så där öppet och omfamnande helt
och varmt längre, det är bara stängt. Jag vet
inte hur man öppnar ett trasigt hjärta längre,
ska man hitta en osynlig nyckel någonstans?
 
Jag har Inga tårar kvar, för jag gråter sällan.
Vid din grav idag såg jag ditt namn och ditt
födelsadatum och dödsdatum, men Inga tårar.
Noll...avstängd...orkar inte öppna sorgeburken.
 
Min kvot är fylld, det finns inte plats för sorg mer,
inte titta bakåt, inte titta framåt, bara vara I det
som är just nu. All kraft går till att leva själv.
Hoppas du förstår vad jag menar.
 
För jag saknar dig så oändligt mycket så jag
inte orkar se ditt namn på en gravsten, orkar
inte gå till din grav I tid och otid för det är tärande.
Du är ju inte där men dock I mina tankar och
hela mitt medvetande på foton och I din musik. 
Du känns så långt bort, men det kan ha med mitt
hjärta att göra.
 
Måste laga det på något sätt så jag ser dig igen,
nära I mitt hjärta. Du kanske skriker och bankar
på mitt stängda tusenbitarshjärta, skriker,
här är jag mamma, jag ser ju dig, varför ser du inte mig?
 
6 år är en lång tid att inte ha setts och saknaden
blir svårare för vart år som går. Tiden läker Inga sår,
tiden gör bara djupa sår som man får leva med.
 
Hur svår än saknaden är så ser jag ändå en glad
och sprudlande Madeleine, en frisk och vacker tjej
som hann påbörja sitt vuxna liv en liten stund.
Du gav många människor glädjestunder genom din
musik och din vackra röst.
 
Du var en bestämd tjej som visste vad du ville.
Du red och älskade fartfylld fältritt.
Och så spelade du gitarr och skrev egna låtar.
Du hade David och vänner och ni kunde festa loss
ordentligt ibland när mamma inte var hemma.
Dessutom gillade du att resa och Spanien var ditt favvoland.
Spanska språket var lekande lätt och där ville du bo.
Framför allt så var du väldigt snäll, rolig och glad.
 
Jag måste bevara de fina bilderna, det friska som var du.
19 friska år som var bra för det mesta. Det sista tjugonde
året var ett ödestigert år som slutade med döden.
 
Vi fick 20 år tillsammans och ditt liv blev kort men du
gjorde avtryck på så många människor och gör än idag.
Du min dotter Madeleine, jag är stolt över att ha fått
vara med om dig.
 
Jag ska göra allt jag kan för att leva manga år till.
Jag har tagit in ditt mantra, jagefrisk, jagefrisk, jagefrisk!
 
Visst är det orättvist att du gick före mig, men nu när det
är så, kan jag inte annat än att leva på. För min egen skull
och att Christine behöver en mamma på jorden. Hon behöver
mig mer just nu och jag tror du håller med.
 
Din tidsrymd kanske bara är ett kvantsprång tills vi ses, medan vår
tid på jorden är uppmätt mellan ca 0-100 år. Vi får den tid vi får.
 
Photo
 
Du finns Madeleine mitt älskade barn, om än på en annan plats.
Med all den kärlek jag har!
Mamma
 
 
 

Äääääälskar Stockholm...

Jag har längtat såååå efter min dotter och Stockholm,
och har man sådana cravings måste man lyda sin vilja.
 
Numera ser jag till att njuta så ofta och mycket jag kan,
i varje "här-och-nu-stund"......
så jag tänkte att här ska åkas upp med gedigna myståget
Blå Tåget från Göteborg. Sagt och gjort.
 
Viket tåg! En sån underbart trevlig personal! Hjälpsam
och serviceminded. Billigare än SJ med fast pris.
 
Fina vagnar från 60 talet som rustats upp. Wifi och batteriladdning
vid varje säte, även i 2 klass.
Breda sköna säten med god plats för benen.
 
De har egen kock med matlagning på tåget, fin mat i mysig
restaurangvagn med vita dukar och porslin. Kyparen har fin uniform.
Visst är det vackert!
 
Det finns även en barvagn där en pianist spelar på
helgerna. Konduktörerna har fluga och snygga kläder.
 
På perrongen spelar en blåsorkester på helgerna innan avgång.
Najs, åkte dock på torsdag så jag missade det.
Fick jättebra service och hjälp med rollatorn på och av tåget av
konduktören. Gick med kryckor inne på tåget till restaurang-
vagnen, men kände mig som en bambi utan balans. Lärde
mig att på returresan imorgon sätter jag mig där,
beställer mat, njuter och sitter still hela resan.
 
 
Dessa bilder har jag snott på nätet då jag inte kunde
ta bilder på folk utan lov. Restaurangen var nästan full.
En behaglig resa som jag varmt kan rekommendera.
Ser fram emot morgondagens middag på tåget.
 
Väl framme blev det södermys med dotter,
mat och fika och relaxkväll.
 
 
Igår var vi på bio, '100 steg från Bombay till Paris',
Se den, en riktig feelgoodfilm!
 
Regi av Lasse Hallström och Helen Mirren är alltid fantastisk.
Om du gillade 'Chocolat' så är denna i samma klass.
Man blir hungrig och vill bara hem och laga god mat.
 
Idag hämtade färjan 'Emelie' oss vid kajen där dotter bor,
vi njöt av en fullkomligt behaglig och stressfri tur in till
Nybrokajen.
 
 
Förbi Gröna Lund
Men först förbi giraffkranen...
In mot stan och jättegod lunch på Dramatens restaurang
tillsammans med syster och familj. Lite shopping i fantastiskt
sommarväder och varm sol.
 
Mina ben bär mig några timmar åt gången med rollator,
så fyra timmar senare bar det hemåt igen nu med en
av SLs färjor. Jag fick lära mig att alla färjor har inte ramp.
Vid avstigning var skillnaden 30-40 cm vilket är väldigt
högt för mitt förlamade ben. Men skam den som ger sig.
På något sätt har jag ändå lärt mig att gå med kryckor
när rollatorn inte funkar. Så jag vinglade mig upp med
kryckor, min dotter och en person till.
 
I väntan på färjan hem vid Nybrokajen. 
 
Och se där, där kom en liten privat ubåt..hihi...kul.
 
Måste säga att folk är väldigt hjälpsamma på bussar
och krångliga ställen. De enda som är sura och
icke serviceminded är busschaufförer i Stockholm.
Igår var det en surgubbe på bussen som inte
vinklade ner bussen så jag kunde komma upp
med rollatorn, men människor i allmänhet
är mycket hjälpsamma och det glädjer mig!
 
Inget ska få hindra mig att ta mig fram.
Jag tänker inte vara rörelsehindrad länge
till för mitt ben ska bli bra igen!
Nu är det bara muskler som fattas och
det ska jag ta itu med hos sjukgymnasten,
i vattenträning och gym specialanpassat
för min skada.
 
Att ha ett handikapp kräver stort tålamod för
väldigt många ställen framför allt mindre butiker
har trappor så jag får ställa rollatorn utanför,
ta mina kryckor och traska på. Men för
rullstolsburna blir det betydligt färre ställen
att kunna besöka. Trodde Sverige kommit längre
i handikappanpassning men icke.
 
Nu värker det i vänsterbenet men det gör inget
för det är bara träningsvärk och det är positivt.
För då vet jag att någon muskel fått jobba.
 
Kram på er, nu är det lördagsmys hemma hos
dotter, lite matlagning med go musik i
bakgrunden och bara njuta av tillvaron.
 
 PS. Se nu till att gå och rösta! Det är vår
medborgerliga skyldighet anser jag. Om
du inte vet så rösta då blankt bara du röstar.
Jag har förtidsröstat.

Hoppet är min vän...

Livet rullar på igen på ett så vanligt sätt så jag ibland undrar om
jag lever I en dröm eller verklighet.
 
Det oerhörda drama och rädsla som utspelade sig för ett par veckor
sedan är som bortblåst med vinden. Dom säger att jag är jättesjuk
men jag är piggare än på länge. Mina ben bär mig mer och mer,
och jag kan gå med en krycka ibland hemma. Rollatorn har jag som
lastvagn hemma och I stugan men ute försöker jag gå med
kryckor så mycket jag kan.
 
Den 27 augusti fick jag två nya cellgifter Cisplatin/Gemzar som ska
ta metastaserna I lungorna. Dos två fick jag 3 September. Nästa vecka
blir det frivecka. Två veckor av tre med cellgifter ett tag framöver.
Hoppet står till att tumörerna försvinner så vi kan fortsätta med
Kadcylan som ska rädda mig från de andra tumörerna I lymfkörtlarna
runtom I kroppen. Davids krig mot Goliat pågår ständigt.
 
Kortisonet har gjort att jag fungerar bra, nästan för bra för jag får
hejda mig ibland när jag känner mig piggare. Jag har en förmåga att
köra på, passa på när orken finns. En falsk ork men ändå.
 
Trygg hemgång var hos mig varje dag förra veckan för att jag skulle
få känna hur mycket hjälp jag behövde hemma. Det var gott att
någon kom varje morgon och gjorde det jag inte klarade.
Samtidigt hade jag hantverkare av olika slag som sprang här så
ett tag ville jag bara stänga dörren och bli lämnad ifred. Men
det går ju inte när vi renoverar och föreningen samtidigt har
andra åtaganden och byten av saker I våra lägenheter just nu.
 
Nu när vi är I stan mer under veckorna så vill ja ha det fint
omkring mig och jag har köpt blommor och pysslat med
det som går att göra mitt I renoveringsfixet. Jag fick pengar
av min dotters gulliga chefredaktör att köpa blommor för,
så jag gjorde denna grupp till köksbordet. Jättetack Kicki!
 
 
Torsdag 28 augusti
 
Är så stolt och förvånad över hur jag orkar! Har haft hantverkarna här,
försäkringsbolaget som kollade vattenskadan. Pratat med min chef,
instruerat hemhjälpen, varit på golvfirman, köpt kläder,
varit med maken o skrivit testamente, skapat blomsterarrangemang,
kört bil själv o baxat rullator i och ur bil, släpat upp handlingskassarna med kryckor.
Och köpt böcker så bokklubbshösten är räddad!
Renoveringen håller mig igång och glädjen i att vara kapabel ger en kick!
Kan själv med ogruvlig envishet!!!!
 
 
Så på fredagen 29 augusti körde jag I vår nya bil till stan för att
ta hand om mina fötter. Bara känslan av att äntligen kunna ta mig
fram på egen hand är en frihetskänsla som är obeskrivlig. Har även
fått handikapptillstånd och det underlättar oerhört. Det tar kraft av
kroppen att gå med kryckor men jag gör det för träningens skull.
Fötterna är ännu viktigare att ta hand om nu så det blev pedikyr
på salong och det kändes lyxigt och välbehövligt.
 
 
Lördag 30 augusti
 
Lördagen var vigd åt den grillfest vi hade för alla de som hjälpt oss
med att bygga altanen och vi blev ca 20 personer med makens barn,
barnbarn, bonusbarnbarn,respektive, och vänner. Det regnade på dagen
men vad gjorde det när maken smällde upp partytältet ovanpå altan.
Vi hade en supermysig dag och kväll.och familjen sov över.
Det var riktigt mysigt med alla goa barnen som var med.
 
Bilden lånad av bonussonens flickvän Anna.
 
På söndagen orkade jag inget mer så då låg jag I soffan med en bok.
 
Ny månad 1 September
 
Jag hade möte med biståndsenheten och kom ganska snabbt
fram till att jag inte vill ha hemtjänst. Jag känner mig bättre och
kan bädda min egen säng och diska just nu. Städet är inte något
de prioriterar mer än på ytan så jag beslutade att ta in RUT I
mitt liv. En städfirma kommer varannan vecka och städar rubbet.
Det är bade billigare och mer effektivt än om någon kommer och
småduttar lite varje dag. Dessutom kostar det väldigt mycket
att anlita hemtjänst för är man gift får man betala dubbelt. De
räknar samman inkomsterna och beräknar kostnad efter det.
En firma tar betalt för en tjänst och inte efter hur mycket man tjänar.
 
Så på tisdagen 2 September kom en tjej från en städfirma och
tvättade alla fönster på alla sidor och städade hemmet I fyra timmar.
En sån fantastisk hjälp och det ger mig ork att göra saker som ger
mig livskvalitet. RUT är ingen lyx, det är en nödvändig livräddare
för många I min situation som inte klarar städ själva.
 
På kvällen åkte vi upp till landet igen, jag och väninnan Hippas
för vi skulle ha bokklubb hos Ammie. Vi är nu 9 tjejer som turas
om att vara värdinna för våra supermysiga, roliga träffar.
Vi äter, dricker vin till, pratar om livet och våra böcker. Alla
läser olika böcker och recenserar och betygssätter. Jättekul!
 
 
I onsdags 3 September bar det iväg till Uddevalla igen för
cellgifter och denna gång följde Ammie med. Det tar 4,5 timma
att spola igenom kroppen med medicinerna så det är gott att
ha sällskap. Man kan må illa av dom men peppar, peppar,
det har jag inte gjort ännu. Jag tar dock en sobril för att hålla mig
lugn utan panikångest och det funkar bra.
 
Direkt efter behandling åker vi alltid till Yerba, äter och fikar. Trött, Ja!
 
Torsdag 4 augusti hade jag heldag med väninnan Anita. Vi köpte blommor
till loftgången, till innefönstren och lite annat smått o gott som gardiner.
Vi käkade lunch på stan och planterade sedan med tillhörande mys och prat.
 
 
Igår kväll hade jag en alldeles egen kväll för mig själv. Maken var I stugan men jag
ville vara I stan och göra klart myset med att stryka gardiner till sovrum och göra
fint kring fönstren.
 
Jag går här hemma och "mysslar" och mår bra. Solen värmer som om det vore
högsommar, över 20 grader och så har det varit hela veckan. Underbart!
 
Jag har till och med ro att läsa böcker igen vilket jag inte haft riktigt på
hela sommaren. Visst vaknar jag på natten, läser lite men somnar om.
 
Hur orkar jag?
Jag har inget svar på det, men jag tror att jag har en oerhört stark
avstängningsmekanism för att orka titta framåt. Jag vet inte vad
som kommer att hända mig den närmsta tiden. Jag vet bara att
jag mår bra just nu, att jag kan andas och att jag kan röra mig på
egen maskin. Jag har ett handikapp men även det jobbar jag med
så att jag kan gå bättre för var dag. Något har släppt så jag kan
använda vänsterbenet mer.
 
Jag tror även på friskmantrat, att jag ser det friska, glada, livsbejakande
I tillvaron. Jag får energi av att vara kreativ, att umgås med vänner,
att läsa böcker, att gå på bio, resa, vara på landet, virka, sy, käka
lunch med väninnor, köpa snygga kläder, ha levande blommor,
inreda och mycket mycket mer.
 
Men allvaret finns där I botten, det är omöjligt att ta bort det
faktum att döden flåsar mig I nacken, skrapar på ytan, skrämmer,
drar tillbaka sin klo, återkommer med ny kraft och skrämmer skiten
ur både mig, maken, familj och vänner. Vi lever I en bubbla, när smäller
det nästa gång? Så vi lever på varje dag så mycket vi bara kan.
 
Jag känner mig harmonisk och det kan ju te sig motsägelsefullt.
Men jag försöker fylla tillvaron med må-bra-saker så att det inte
ryms något dåligt. Burken är fylld med glädje!
 
I denna burk ligger minnen från året hittills och det är vår glädjeburk.
När året är slut öppnar vi burken och läser om allt vi upplevt.
Den kommer att vara proppfull!
 
Jag vågar inte planera långt fram I tiden, möjligen några veckor
åt gången. Här och nu, idag, varje dag. Vaknar lycklig var morgon,
jag andas. Hoppet är min vän. Många djupa dalar har passerat
mitt liv de senaste sju åren men jag har baskemig tagit mig upp
varendaste gång. Och jag är uppe även denna gång, trots svåra
besked och nya utmaningar, men jag kan för jag har en vilja som
går utanför något jag inte ens själv förstår.
 
Men viljan finns och även planen att åka både till Prag och Palma
till hösten, gå på skördefest, 50-årskalas, vinmässa och Stockholm förstås.
 
Resten av denna vackra dag ska jag gå ut I solen och träffa min
väninna Anita för vi är båda gräsänkor till imorgon.
 
Njut av en härlig solig lördag!