Idag är en ny dag, igår är historia...
Så är livet, man får trampa framåt hela tiden, inte fastna i geggan.
Meeeen...man behöver stanna upp för att reflektera, känna in och vara
i stunden, den stund som behöver få ha sin plats.
När våra levande barn fyller år så firar vi med tårta, presenter och
Ja må hon leva. Vi behöver också fira de dödas födelsedag, för de har också
ett berättigande i vårt levande liv, för oss som minns, vill minnas.
De döda ska aldrig, aldrig bli bortglömda, särskilt inte på deras födelsedag.
För de fanns en gång och finns som levande i våra hjärtan.
Födelse och dödsdagen är svåra för alla som förlorat sina nära och kära.
Vi gjorde dagen bra ändå, jag och Maddes pappa. Vi köpte ny jord och nya blommor
till Madde, planterade och gjorde fint hos henne och det blev en fin present.
Presenten kom även från hennes storasyster Christine och storebror Johan.
Så tack för era hälsningar, det värmer så gott i hjärtat ska ni veta!
Men nu är en ny vanlig dag och då ska jag berätta om roliga saker som hänt.
det är i alla fall kul för mig att skriva om saker som händer i min vardag,
inte bara neggosaker och tråkigheter.
Helgen innan denna som var, tog jag och darlingen en tripp till Stockholm för att
hälsa på dotter och blivande svärson i några dagar och det var härligt soligt väder
och Stockholm välkomnade oss med Sveriges vackraste Kungsträdgård.
Det var så mycket folk där så vi fick inte ha träden för oss själva direkt, turister och
flanerande i en salig blandning. Underbar vårstämning!
Här är ljuvligt att få vara... ;-)
Älskade dotter & jag med våra respektive tar en paus på East...
Helgens roliga happening var vår julklapp som vi fick av älsklingens
son och dotter som nu skulle upplevas.
Se den!!!!...om ni får tag på biljetter för den är strålande!
Scenografin, sången och dramatiken lämnade ingen oberörd.
Tårarna rann flera gånger, smärtan var påtaglig och både Ola Salo,
och Patrik Martinsson som spelar Judas gjorde djupt intryck.
Känslan satt kvar länge efter musikalen och då är det fantastiskt!
Att göra saker, att titta framåt, att planera nya upplevelser ser jag som ett
hopp om framtiden hur än det blir sedan.
För nu är NU och det går inte att vänta på det fina vädret eller saker som
"måste" göras under tiden som livet passerar. Vi planerar upplevelser
innan den förra upplevelsen är slut om ni förstår vad jag menar...
Spontana saker är också viktigt att ta tillvara, som att se koutsläppet tex..
Kossorna är såååååå trötta på varandra efter en lång vinter gloende på varandra,
så de går genast i kamp om den som har den högsta rangordningen,
...intet nytt under solen alltså.
Detta fantastiska fick vi uppleva i söndags på en gård nära stugan. Magiskt!
Första gången vi såg det och lite pinsamt att man inte sett det tidigare, som den
stadsbo man är. Vänner uppvuxna på landet ser det som en naturlig del i livet.
Tja...livet rullar på...hejj å håååå ;-)
Meeeen...man behöver stanna upp för att reflektera, känna in och vara
i stunden, den stund som behöver få ha sin plats.
När våra levande barn fyller år så firar vi med tårta, presenter och
Ja må hon leva. Vi behöver också fira de dödas födelsedag, för de har också
ett berättigande i vårt levande liv, för oss som minns, vill minnas.
De döda ska aldrig, aldrig bli bortglömda, särskilt inte på deras födelsedag.
För de fanns en gång och finns som levande i våra hjärtan.
Födelse och dödsdagen är svåra för alla som förlorat sina nära och kära.
Vi gjorde dagen bra ändå, jag och Maddes pappa. Vi köpte ny jord och nya blommor
till Madde, planterade och gjorde fint hos henne och det blev en fin present.
Presenten kom även från hennes storasyster Christine och storebror Johan.
Så tack för era hälsningar, det värmer så gott i hjärtat ska ni veta!
Men nu är en ny vanlig dag och då ska jag berätta om roliga saker som hänt.
det är i alla fall kul för mig att skriva om saker som händer i min vardag,
inte bara neggosaker och tråkigheter.
Helgen innan denna som var, tog jag och darlingen en tripp till Stockholm för att
hälsa på dotter och blivande svärson i några dagar och det var härligt soligt väder
och Stockholm välkomnade oss med Sveriges vackraste Kungsträdgård.
Det var så mycket folk där så vi fick inte ha träden för oss själva direkt, turister och
flanerande i en salig blandning. Underbar vårstämning!
Här är ljuvligt att få vara... ;-)
Älskade dotter & jag med våra respektive tar en paus på East...
Helgens roliga happening var vår julklapp som vi fick av älsklingens
son och dotter som nu skulle upplevas.
Se den!!!!...om ni får tag på biljetter för den är strålande!
Scenografin, sången och dramatiken lämnade ingen oberörd.
Tårarna rann flera gånger, smärtan var påtaglig och både Ola Salo,
och Patrik Martinsson som spelar Judas gjorde djupt intryck.
Känslan satt kvar länge efter musikalen och då är det fantastiskt!
Att göra saker, att titta framåt, att planera nya upplevelser ser jag som ett
hopp om framtiden hur än det blir sedan.
För nu är NU och det går inte att vänta på det fina vädret eller saker som
"måste" göras under tiden som livet passerar. Vi planerar upplevelser
innan den förra upplevelsen är slut om ni förstår vad jag menar...
Spontana saker är också viktigt att ta tillvara, som att se koutsläppet tex..
Kossorna är såååååå trötta på varandra efter en lång vinter gloende på varandra,
så de går genast i kamp om den som har den högsta rangordningen,
...intet nytt under solen alltså.
Detta fantastiska fick vi uppleva i söndags på en gård nära stugan. Magiskt!
Första gången vi såg det och lite pinsamt att man inte sett det tidigare, som den
stadsbo man är. Vänner uppvuxna på landet ser det som en naturlig del i livet.
Tja...livet rullar på...hejj å håååå ;-)
Grattis på 24-årsdagen älskade änglabarn <3
I thought time would ease the pain.....
....but it will never be easier......
Grattis älskade änglabarn Madeleine,
grattis till en älskad lillasyster,
som firar 24-år idag,
i himlen.
Vi är med dig,
i tanke
själ och
hjärta,
idag och
alla andra dagar
så länge vi lever.
Vi sjunger för dig på jorden
och änglarna sjunger för dig i himlen.
Självporträtt som Madeleine skissat, sitter på kylskåpet. Puss hjärtat!
Idag har vi gjort fint vid din grav
och Inga-Lill kom förbi med blommor också,
många tänker på dig just idag hjärtat.
Önskar er en härlig valborgshelg
Förra helgen tillbringade jag i stugan tillsammans med två härliga väninnor där
vi hade pysselhelg, god mat och vin därtill. Och förståss tjej-sova-över-pyjamas-party.
Tillsammans med Anita och Maria blev det stickning, virkning & många skratt.
Livet på en pinne lixom... ;-)
Därute finns många fåglar just nu som jag aldrig sett eller hört, så det
är häftigt att vakna på morgonen och se fyra större hackspettar äta mask
efter regnet framför huset. En jättekör av fåglar som flirtar med varandra.
Såg många fåglar...det trodde jag inte om mig själv, att jag skulle bli
fågelskådare också. Men de serveras ju på silverbricka och trevligt är det.
Bergfinken hade jag inte sett tidigare..stadsmänniska som jag är.
Flera nötväckor som jagade varandra upp och ner längs trädstammen,
de är så roliga att titta på, de är busiga och kvicka.
Större hackspett...
Rödhaken såg jag också...
Och sädesärlorna har hittat tillbaka i år igen. Förra året såg vi deras ungar.
Stugan är en plats där man får vara sig själv en stund helt enkelt.
Och där blev också brorsdotterns-sons lilla väst klar.
Kul att sticka ibland. Inte ofta jag gör det.
Valborg blir i vårens tecken, umgänge med älsklingen, dotter & svärson. Njuta av
god mat, fika, planera bröllop och göra en massa roliga saker ihop.
...Och vara så där vårigt kära under körsbärsträden ;-)
Trevlig Valborg!
Dags för svaren på era frågor...
Tiden går så himmelens fort och trots att jag varken har barn att passa upp
och har dessutom en helt självående man...ja dom finns.., så har jag fullt upp
att hinna allt jag vill hinna göra. Inte så att jag stressar men har tusen projekt i
huvudet som vill ut.
Kreativiteten kommer på våren när man orkar lite mer och man kan säga att
det är lite av en ketchupeffekt.
I stugan förra helgen, då jag hade pysselhelg med två väninnor. Återkommer i kommande inlägg om det.
Nåväl nu ska jag svara på era frågor från 120416( 4-års bloggjubileum)
Här kommer svaren och en liten sammanfattning på era egna funderingar kring svåra frågor;
1. Hur länge har du läst min blogg?
Många har läst sedan start 2008 och några har hittat hit på senare tid.
2. Hur hittade du hit?
De flesta av er som svarat har hittat hit via min dotter Madeleines blogg jagefrisk.blogg.se
3. Finns det något du undrar över?
Hanna, Aneth o. Sanna ; Undrar lite hur du kan skriva så positivt trots alla svårigheter.
Svar; Den är svår att svara på, men jag försöker leva så vanligt jag bara kan och och i det finns en jävlaranamma som jag nog alltid haft. Är nog född med finsk "sisu". Är en handlingskraftig och drivande människa på gott och ont. Vi har alltid ett val hur svåra upplevelser vi än har haft. Jag väljer livet och glädjen så länge jag har möjlighet. Jag lever i tacksamhet när allt känns bra och tillåter mig att vara ledsen när det pyser ut mörka tankar, för dom finns också. När döden knackar på är ingen oberörd, men jag får hantera den på olika sätt varje dag. Ibland stänger jag av för att leva framåt och vissa datum på året översköljs jag av sorg.
BKA; Vad gör du med allt ditt pyssel och skapande?
Svar; Jag ger bort det mesta till min dotter Christine, släkt och vänner. Ofta gör jag något som skulle passa en viss person, då blir det roligare att göra den. Älskar skapa saker till andra. Men däremot skulle jag ha svårt att sälja mina saker, vet faktiskt inte varför.
Lisa; Jag undrar vart Christines blogg tagit vägen? Den var väldigt underhållande, och om det blev något bröllop
Svar; Min dotter Christine valde att ta bort sin blogg och jag håller med om att den var väldigt underhållande. Hon vill leva ett anonymt liv idag och det respekterar jag fullt ut. Av den anledningen har jag inte heller med henne så mycket i min blogg och inte heller min övriga familj. Men vi har daglig kontakt och väldigt bra mor & dotter relation och hon betyder allt för mig! Hon och hennes blivande man Jonas ska gifta sig i sommar. Det är oerhört stort för mig och hela familjen, men när, var och hur håller vi inom familjen. Vi ser alla med glädje fram emot den stora dagen. ;-)
Ewa; Therese och Susanna; Funderar såklart på hur din andra dotter orkar hantera allt jobbigt som hänt/händer i er familj.
Svar; Egentligen kan jag inte svara åt henne, men det är självklart att hon tagit det oerhört hårt, att först förlora sin lillasyster och strax därefter vara orolig för en mor med bröstcancer, och nu för andra gången dessutom. Av erfarenhet har även hon fått ta vara på livet här och nu och att glädjas åt livet trots att man går igenom svårigheter. Hon är livsglad och positiv och lever fullt ut i kärlek och glädje, men sorgen bor även i hennes hjärta förståss. Christine är lycklig idag och det gör mig lycklig. Både Christine och jag lever efter Maddes devis att drömma om framtiden och göra allt det vi vill göra. Men att inte ha sin lillasyster kvar i livet är en tung börda och hon saknar Madde oerhört mycket varje dag.
Tina; När fick du veta om spridningen? Vad säger farbror vitrock om spridningen?
Svar; Jag kände knölarna i lymfkörtlarna vid vä. nyckelben i november 2011. Farbror vitrock säger att metastaserad bröstcancer inte i dagsläget är botbart, men med mediciner kan jag förlänga mitt liv med X antal år. Det finns dock hopp, för nya mediciner är under godkännande och lansering som är ännu mer effektiva.
Therese o. Anna; Hur du träffade din nya kärlek? Så underbart att du hittat någon så fin. Han verkar göra dig så lycklig.
Svar; Jag träffade min kärlek förra året, men han är inte ny. Vi bodde ihop när barnen var tonåringar för ca 10 år sedan. Hans 2 och mina 2, födda -86, -86, -88 och -89. Det tog slut, det var fel tid då, men vi hittade tillbaka till varandra av en "slump". Nu har vi det jättebra på alla sätt, en livskamrat och fin man. Du har så rätt, han gör mig lycklig. Ingen är ämnad att leva ensam, livet får en ytterligare dimension när man har någon att dela livet med.
Mona; Finns det ingen studie du vill delta i nu? Jag har läst mycket om en studie där cytostatika, Herceptin tillsammans med Pertuzumab (osäker på stavningen) haft god effekt, eller en studie där T-DM1 används.
Svar; Jag känner till de flesta pågående studier som du nämner men jag är inte aktuell då jag inte är "nysjuk". Studier har väldigt många olika kriterier som ska uppfyllas för att man ska få delta. Har diskuterat detta med min onkolog som även forskar kring dessa mediciner själv. frustrerande att veta men hoppas att jag får använda de nya, framför allt T-DM1 som visat sig vara väldigt potent i studier.
Fia; Misstänkte du att du hade cancer innan du fick diagnosen första gången?
Svar; Ja, jag förstod intuitivt att det ä cancer, man har en magkänsla och den hade tyvärr rätt.
Ingrid http://cancerianer.blogspot.se/; Finns det möjlighet att få finansierat flera rehab uppehåll än ett?
Svar; Det beror på vilket region man tillhör. Nu fick jag avslag (remiss) på rehabilitering till Mösseberg eftersom jag inte har lymfödem. VG-regionen kräver att man måste ha lymfödem för att komma dit. Sthlm skickar dit folk på löpande band och väldigt få av dom har lymfödem. Ett enkelt sätt för VG-region att slippa skriva remisser till rehab. Nu får jag söka dit via fondmedel. jag vill bara orka lite till och lite till och då behöver man rehab, vare sig man har ödem eller ej. Mösseberg har alla möjligheter, vattengympa, gym och specialicerade sjukgymnaster, psykolog och diakon, men nu får jag bråka lite igen...men orkar inte bråka mer.....trött på att strida ensam för att få den bästa vården som är möjlig. Det tar av orken att vara sjuk....
Anna; Hur ser din behandling ut idagsläget?
Svar; Behandlingsschema via min Poth-a-cart;
V1:Herceptin (antikropp) och Navilbine (cellgift) på Uddevalla sjukhus. Provtagning dagen före på VC.
V2: Enbart Navilbine på uddevalla sjukhus. Provtagning på VC dagen före.
V3: Vila
V4: Börjar det om från början tills vidare, året om. Åker 6 mil T o R varje gång för att få medicinen.
Om jag ska bort får jag planera så att det inte krockar med behanlingen.
Hazel; Vad som hände med Karma Backfire?
Svar; Christine o. Jonas grupp hette så en tid, men nu har det hållt på att bygga musik ganska länge i en annan form. De gör något helt nytt och de jobbar febrilt på fritiden med detta. En dag kanske vi får höra hur det blev.
Martina; Jag tyckte Christines blogg var underbar. Har förstått att hon kanske inte vill skriva, men har hon det bra? Vore också härligt att höra så David har det bra. Synd att han inte skriver mer.
Svar; Se ovan på frågan om Christines blogg och hur hon har det.... jag har kontakt med David regelbundet och han har det bara bra i sitt liv numera och det känns skönt för mig att veta. Han lade ner bloggen för han ville gå vidare på ett nytt kapitel i sitt liv. Fullt förståeligt, men Madde bor i hans hjärta för alltid.
Karro; Är du rädd för att dö? Känner du dig glad och tacksam i din vardag? Vad är det viktigaste du känner att du vill planera oavsett hur länge tiden räcker?
Svar; Hmmm, jag fick ta en paus för att fundera kring en svår fråga. Jag har upptäckt att jag har haft dödsångest, senast inför förra mötet med läkaren då jag inte kunde sova, drömde mardrömmar och verkligen var rädd för att dö. Men jag vill särskilja på rädd för att dö och själva döden.
Jag är inte rädd för själva döden, för jag tror att det finns ett liv efter detta och att man får det bra på "andra sidan". Däremot är jag rädd för att dö för att jag vill leva klart tills jag blir gammal. Kan avundas gamla par som lever tillsammans och tänka; Hoppas jag också får gå hand i hand med min älskling på ålderns höst och träffa barn o barnbarn och leva fullt ut även som gammal. Kan bli arg på bittra gamla (friska) människor som fått leva och ha det bra och ändå gnäller de ofta om ditt och datt. Långt ifrån alla, men några exempel känner vi nog alla.
Ja, jag är oerhört tacksam i min vardag och glad för det mesta. Är lugn och trygg i mig själv.
Det viktigaste att planera är jättesvårt! Just nu är det bara ett stort blurr i huvudet, men det jag tänker på är att lämna efter mig saker som är minnen, saker jag gjort, som barnen gjort, göra iordning minnessaker, rensa bort onödiga ting, göra det lätt för mina efterlevande genom att skriva vita arkivet. Skapa så mycket som möjligt så länge jag kan. Vita arkivet är så enkelt att säga men ack så svårt att göra...har fortfarande inte gjort det.
Mia (skellefteå), Elisabet R och Kia; Inga frågor men dock ett "svar"
Tack för att ni har följt mig i alla år. Ni har blivit mina vänner tack vare bloggen. Mia har jag träffat förra sommaren och det var ett fantastiskt möte. Vi har lärt känna varandra IRL och det är så roligt! Planerar en träff med dig Mia igen, denna gång med båda våra män. Vill förstås träffa Elisabet o Kia också och det ska bli i sommar tänkte jag. Åker nog ner till skåne en sväng och även till dina trakter Kia. Jag hör av mig om när, var och hur. Det finns så många fler som följt mig genom åren och många av er har själva drabbats av cancer antingen själv eller barn/män/anhöriga. Tack för att ni finns, varenda en av er!
Många av er skrev också att ni röstade på mitt konstverk i elskåpstävlingen förra året. Det var ni som gjorde att jag vann en resa till Florens med min dotter Christine och vi åkte dit i juni förra året. TACK än en gång för det!
4. Vad tror du att du skulle göra med ditt liv om du har ett år kvar att leva?
De allra flesta har svarat ungefär samma sak, att umgås med nära och kära så mycket som möjligt och leva här och nu. människan är ett flockdjur och jag tror att vi alla fungerar så, att ta vara på tiden, att ha goda energier omkring oss och lägga tiden på saker vi mår bra av.
Tack alla ni underbara för era långa och intressanta kommentarer och funderingar. Jag har läst varenda ett och det ger mig så mycket tillbaka att få en dialog med er.
Nu måste jag hasta iväg för jag ska hålla Öppet Hus på Bröstcancerföreningen Johanna...min tur, måste handla fikabröd och kaffe....
och har dessutom en helt självående man...ja dom finns.., så har jag fullt upp
att hinna allt jag vill hinna göra. Inte så att jag stressar men har tusen projekt i
huvudet som vill ut.
Kreativiteten kommer på våren när man orkar lite mer och man kan säga att
det är lite av en ketchupeffekt.
I stugan förra helgen, då jag hade pysselhelg med två väninnor. Återkommer i kommande inlägg om det. Nåväl nu ska jag svara på era frågor från 120416( 4-års bloggjubileum)
Här kommer svaren och en liten sammanfattning på era egna funderingar kring svåra frågor;
1. Hur länge har du läst min blogg?
Många har läst sedan start 2008 och några har hittat hit på senare tid.
2. Hur hittade du hit?
De flesta av er som svarat har hittat hit via min dotter Madeleines blogg jagefrisk.blogg.se
3. Finns det något du undrar över?
Hanna, Aneth o. Sanna ; Undrar lite hur du kan skriva så positivt trots alla svårigheter.
Svar; Den är svår att svara på, men jag försöker leva så vanligt jag bara kan och och i det finns en jävlaranamma som jag nog alltid haft. Är nog född med finsk "sisu". Är en handlingskraftig och drivande människa på gott och ont. Vi har alltid ett val hur svåra upplevelser vi än har haft. Jag väljer livet och glädjen så länge jag har möjlighet. Jag lever i tacksamhet när allt känns bra och tillåter mig att vara ledsen när det pyser ut mörka tankar, för dom finns också. När döden knackar på är ingen oberörd, men jag får hantera den på olika sätt varje dag. Ibland stänger jag av för att leva framåt och vissa datum på året översköljs jag av sorg.
BKA; Vad gör du med allt ditt pyssel och skapande?
Svar; Jag ger bort det mesta till min dotter Christine, släkt och vänner. Ofta gör jag något som skulle passa en viss person, då blir det roligare att göra den. Älskar skapa saker till andra. Men däremot skulle jag ha svårt att sälja mina saker, vet faktiskt inte varför.
Lisa; Jag undrar vart Christines blogg tagit vägen? Den var väldigt underhållande, och om det blev något bröllop
Svar; Min dotter Christine valde att ta bort sin blogg och jag håller med om att den var väldigt underhållande. Hon vill leva ett anonymt liv idag och det respekterar jag fullt ut. Av den anledningen har jag inte heller med henne så mycket i min blogg och inte heller min övriga familj. Men vi har daglig kontakt och väldigt bra mor & dotter relation och hon betyder allt för mig! Hon och hennes blivande man Jonas ska gifta sig i sommar. Det är oerhört stort för mig och hela familjen, men när, var och hur håller vi inom familjen. Vi ser alla med glädje fram emot den stora dagen. ;-)
Ewa; Therese och Susanna; Funderar såklart på hur din andra dotter orkar hantera allt jobbigt som hänt/händer i er familj.
Svar; Egentligen kan jag inte svara åt henne, men det är självklart att hon tagit det oerhört hårt, att först förlora sin lillasyster och strax därefter vara orolig för en mor med bröstcancer, och nu för andra gången dessutom. Av erfarenhet har även hon fått ta vara på livet här och nu och att glädjas åt livet trots att man går igenom svårigheter. Hon är livsglad och positiv och lever fullt ut i kärlek och glädje, men sorgen bor även i hennes hjärta förståss. Christine är lycklig idag och det gör mig lycklig. Både Christine och jag lever efter Maddes devis att drömma om framtiden och göra allt det vi vill göra. Men att inte ha sin lillasyster kvar i livet är en tung börda och hon saknar Madde oerhört mycket varje dag.
Tina; När fick du veta om spridningen? Vad säger farbror vitrock om spridningen?
Svar; Jag kände knölarna i lymfkörtlarna vid vä. nyckelben i november 2011. Farbror vitrock säger att metastaserad bröstcancer inte i dagsläget är botbart, men med mediciner kan jag förlänga mitt liv med X antal år. Det finns dock hopp, för nya mediciner är under godkännande och lansering som är ännu mer effektiva.
Therese o. Anna; Hur du träffade din nya kärlek? Så underbart att du hittat någon så fin. Han verkar göra dig så lycklig.
Svar; Jag träffade min kärlek förra året, men han är inte ny. Vi bodde ihop när barnen var tonåringar för ca 10 år sedan. Hans 2 och mina 2, födda -86, -86, -88 och -89. Det tog slut, det var fel tid då, men vi hittade tillbaka till varandra av en "slump". Nu har vi det jättebra på alla sätt, en livskamrat och fin man. Du har så rätt, han gör mig lycklig. Ingen är ämnad att leva ensam, livet får en ytterligare dimension när man har någon att dela livet med.
Mona; Finns det ingen studie du vill delta i nu? Jag har läst mycket om en studie där cytostatika, Herceptin tillsammans med Pertuzumab (osäker på stavningen) haft god effekt, eller en studie där T-DM1 används.
Svar; Jag känner till de flesta pågående studier som du nämner men jag är inte aktuell då jag inte är "nysjuk". Studier har väldigt många olika kriterier som ska uppfyllas för att man ska få delta. Har diskuterat detta med min onkolog som även forskar kring dessa mediciner själv. frustrerande att veta men hoppas att jag får använda de nya, framför allt T-DM1 som visat sig vara väldigt potent i studier.
Fia; Misstänkte du att du hade cancer innan du fick diagnosen första gången?
Svar; Ja, jag förstod intuitivt att det ä cancer, man har en magkänsla och den hade tyvärr rätt.
Ingrid http://cancerianer.blogspot.se/; Finns det möjlighet att få finansierat flera rehab uppehåll än ett?
Svar; Det beror på vilket region man tillhör. Nu fick jag avslag (remiss) på rehabilitering till Mösseberg eftersom jag inte har lymfödem. VG-regionen kräver att man måste ha lymfödem för att komma dit. Sthlm skickar dit folk på löpande band och väldigt få av dom har lymfödem. Ett enkelt sätt för VG-region att slippa skriva remisser till rehab. Nu får jag söka dit via fondmedel. jag vill bara orka lite till och lite till och då behöver man rehab, vare sig man har ödem eller ej. Mösseberg har alla möjligheter, vattengympa, gym och specialicerade sjukgymnaster, psykolog och diakon, men nu får jag bråka lite igen...men orkar inte bråka mer.....trött på att strida ensam för att få den bästa vården som är möjlig. Det tar av orken att vara sjuk....
Anna; Hur ser din behandling ut idagsläget?
Svar; Behandlingsschema via min Poth-a-cart;
V1:Herceptin (antikropp) och Navilbine (cellgift) på Uddevalla sjukhus. Provtagning dagen före på VC.
V2: Enbart Navilbine på uddevalla sjukhus. Provtagning på VC dagen före.
V3: Vila
V4: Börjar det om från början tills vidare, året om. Åker 6 mil T o R varje gång för att få medicinen.
Om jag ska bort får jag planera så att det inte krockar med behanlingen.
Hazel; Vad som hände med Karma Backfire?
Svar; Christine o. Jonas grupp hette så en tid, men nu har det hållt på att bygga musik ganska länge i en annan form. De gör något helt nytt och de jobbar febrilt på fritiden med detta. En dag kanske vi får höra hur det blev.
Martina; Jag tyckte Christines blogg var underbar. Har förstått att hon kanske inte vill skriva, men har hon det bra? Vore också härligt att höra så David har det bra. Synd att han inte skriver mer.
Svar; Se ovan på frågan om Christines blogg och hur hon har det.... jag har kontakt med David regelbundet och han har det bara bra i sitt liv numera och det känns skönt för mig att veta. Han lade ner bloggen för han ville gå vidare på ett nytt kapitel i sitt liv. Fullt förståeligt, men Madde bor i hans hjärta för alltid.
Karro; Är du rädd för att dö? Känner du dig glad och tacksam i din vardag? Vad är det viktigaste du känner att du vill planera oavsett hur länge tiden räcker?
Svar; Hmmm, jag fick ta en paus för att fundera kring en svår fråga. Jag har upptäckt att jag har haft dödsångest, senast inför förra mötet med läkaren då jag inte kunde sova, drömde mardrömmar och verkligen var rädd för att dö. Men jag vill särskilja på rädd för att dö och själva döden.
Jag är inte rädd för själva döden, för jag tror att det finns ett liv efter detta och att man får det bra på "andra sidan". Däremot är jag rädd för att dö för att jag vill leva klart tills jag blir gammal. Kan avundas gamla par som lever tillsammans och tänka; Hoppas jag också får gå hand i hand med min älskling på ålderns höst och träffa barn o barnbarn och leva fullt ut även som gammal. Kan bli arg på bittra gamla (friska) människor som fått leva och ha det bra och ändå gnäller de ofta om ditt och datt. Långt ifrån alla, men några exempel känner vi nog alla.
Ja, jag är oerhört tacksam i min vardag och glad för det mesta. Är lugn och trygg i mig själv.
Det viktigaste att planera är jättesvårt! Just nu är det bara ett stort blurr i huvudet, men det jag tänker på är att lämna efter mig saker som är minnen, saker jag gjort, som barnen gjort, göra iordning minnessaker, rensa bort onödiga ting, göra det lätt för mina efterlevande genom att skriva vita arkivet. Skapa så mycket som möjligt så länge jag kan. Vita arkivet är så enkelt att säga men ack så svårt att göra...har fortfarande inte gjort det.
Mia (skellefteå), Elisabet R och Kia; Inga frågor men dock ett "svar"
Tack för att ni har följt mig i alla år. Ni har blivit mina vänner tack vare bloggen. Mia har jag träffat förra sommaren och det var ett fantastiskt möte. Vi har lärt känna varandra IRL och det är så roligt! Planerar en träff med dig Mia igen, denna gång med båda våra män. Vill förstås träffa Elisabet o Kia också och det ska bli i sommar tänkte jag. Åker nog ner till skåne en sväng och även till dina trakter Kia. Jag hör av mig om när, var och hur. Det finns så många fler som följt mig genom åren och många av er har själva drabbats av cancer antingen själv eller barn/män/anhöriga. Tack för att ni finns, varenda en av er!
Många av er skrev också att ni röstade på mitt konstverk i elskåpstävlingen förra året. Det var ni som gjorde att jag vann en resa till Florens med min dotter Christine och vi åkte dit i juni förra året. TACK än en gång för det!
4. Vad tror du att du skulle göra med ditt liv om du har ett år kvar att leva?
De allra flesta har svarat ungefär samma sak, att umgås med nära och kära så mycket som möjligt och leva här och nu. människan är ett flockdjur och jag tror att vi alla fungerar så, att ta vara på tiden, att ha goda energier omkring oss och lägga tiden på saker vi mår bra av.
Tack alla ni underbara för era långa och intressanta kommentarer och funderingar. Jag har läst varenda ett och det ger mig så mycket tillbaka att få en dialog med er.
Nu måste jag hasta iväg för jag ska hålla Öppet Hus på Bröstcancerföreningen Johanna...min tur, måste handla fikabröd och kaffe....
TACK, tack, tack, tack, tack....!!!!!
Nu ska jag inte hålla er på halster längre...
Igår kom så den ofrånkomligt ödesmättade dagen då Dr. Klint skulle leverera det VIKTIGA svaret. Åkte med väninnan Anita till Uddevalla, och vi var fruktansvärt nervösa. Jag sov inte på hela natten innan och mådde så illa på morgonen att jag var kräknödig.
Min darling satt på väg hem från en resa och kände sig oerhört maktlös. Väl uppe på onkologen fick vi förståss vänta på läkaren inne i rummet, men han kom ganska snart. När man väntar dåliga besked, så söker man omedvetet efter tecken i läkarens beteende.
Dörren öppnas och in kliver en glad och positiv onkolog och jag slappnade av lite. OK, han ser avslappnad ut så det borde vara ett gott tecken. Han hade en sköterska med sig som de alltid har när det handlar om allvarliga saker. Vi ringde upp älskling och han kunde vara med per högtalartelefon och det kändes betryggande. Thanx god för den moderna tekniken.
Nåväl, beskedet kom ganska snabbt; Medicinerna hjälper; Tumörena har INTE VUXIT, de sitter STILL i båten. Skelettascan visade att skelettet är helt friskt och INGEN spridning i kroppen förutom de jag redan har vid lymfkörtlarna i buken och vid nyckelbenet.
Jag har dock en förändring vid halsen på samma sida som tumörerna och den lymfkörteln är svullen/inflammerad. Han trodde inte att det är tumörväxt uten en inflammerad lymfkörtel, så jag fick penicillin och Diklofenak för att först se om den försvinner av det. Om tre veckor ska jag tillbaka för att se resultatet.
Vi pratade i en timma om studier som pågår, och avslutade sådana där resultatet varit både framgångsrika och banbrytande. Dessvärre kan jag inte själv vara med i ngn studie då min cancer inte är i början av sjukdomen. Många studier kräver att man ska vara "nysjuk" för att den ska ge en klarare bild om hur medicinen fungerar.
Vi pratade Cleopatrastudien, Emiliastudien och Mariannestudien som jag också läst in mig på. Pertuzumab och T-DM1 är två nya spännade substanser som gett bra resultat och som är på väg att släppas.
Läkemedelsbolaget Roche har en snabbansökningsprocess i Europa för att T-DM1 gett så goda resultat. Det tar dessvärre ytterligare tid för att lilla Sverige ska få godkännande. Får hoppas att de skyndar på även här. Läs gärna mer i nedan artikel.
http://www.clinicaloncology.com/ViewArticle.aspx?d=Solid+Tumors&d_id=148&i=December+2011&i_id=799&a_id=19799
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/roche_ab/pressrelease/view/ny-maalinriktad-behandling-ger-patienter-med-her2-positiv-broestcancer-moejlighet-att-leva-laengre-utan-att-sjukdomen-fortskrider-686205
Det händer mycket inom bröstcancerforskningen och just den formen jag har, metastaserad HER-2 positiv, är extremt aggressiv och därför är det angeläget att det sker medicinska genombrott. Samtidigt som man vet allt detta, att man får glutta in i studier som gett beydligt längre överlevnad, inte är tillgängligt för alla än som behöver det så väl. Men så är det med all forskning. Den kombo som jag har, Herceptin och Navilbin har också forskats fram som en kompetent medicin. Just nu händer fantastiskt mcyket just inom HER-2 området och det är jag tacksam över.
Vi pratade även om en ny medicin till, japansk havssvamp, substansen eribulin, med namnet Halaven som är oerhört spännande. Den är dock godkänd i Sverige och används i behanlingar. Den var ny för mig, ska läsa in mig på den också. Man får vara påläst för att kunna veta vad man ska fråga efter.
Hämtad från http://www.halaven.com/hcp/efficacy.aspx
http://www.lakemedelsverket.se/malgrupp/Halso---sjukvard/Monografier-varderingar/Humanlakemedel-/Halaven-eribulin-/
Dr. Klint är mycket bra, kompetent och forskar även själv med studier han är specialiserad i HER-2 positiv BC. Han förklarar tydligt och ingående, tar sig tid och tycker om att få frågor och är intressant att diskutera med. Just därför skriver jag hans namn för han är bra och det känns skönt att äntligen få en engagerad onkolog.
Vi avslutade samtalet glada och lättade, för allt som inte växer är goda nyheter i min värld. Darlingen kunde andas ut via telefon på sin väg hemåt till mig.
Jag och Anita dansade skrattande ut ur cyt.avdelningen och gick ner för att äta lunch. En lunch som smakade så gott, för matlusten har inte funnits där på flera dar. Vi åt och åt och åt... och mådde bara bäst i en timma där bland alla läkarrockar i matsalen. Ingenting spelade någon roll annat än att vi mådde så bra.
Efter lunch var jag tillbaka på våning 13, cyt. avdelning för att få veckans dos av cellgifter och dom tog jag med glädje emot av min sköterska som jag lärt känna vid det här laget. Man har samma sköterska hela tiden.
Väl hemma igen, körde jag Anita till hennes jobb och mig till sköna sängen hemma. Somnade på två sekunder och sov i flera timmar. Kl.18,30 kommer darlingen hem från sin resa och med sig har han en stor fantastisk rosenbukett, höga vackra röda rosor med brudslöja och så Thaimat. Vi kramades lääääänge och båda var vi så tacksamma att få detta besked. Det kändes som att vi båda hade släppt 500kg från våra axlar.
Vi lever NU, NU, NU, NU...men nu även framåt, lite i taget, vi vågar hoppa lite, små skutt framåt.
Det känns fantastiskt! Tänk vad perspektivet kan ändras i livet. Det är ju egentligen förfärligt att jag har cancer, men nu har jag graderat även det. Glädjen i det är att tumörerna STÅR STILL. Det finns grader i helvetet som de sägs...nu är det inte längre lika jävligt och hett som det var innan beskedet. Känner en svag bris komma från havet...hihi...
Ringde förståss dotter, Christine på dagen också som varit sjuk av oro och hon kunde andas ut hon med. Systrarna ringde och en bror. PÅ FB och här fick jag så mycket pepp så det är ni och mina nära o kära som burit mig fram och gör det hela tiden. Tack ALLA underbara människor som hållit hundratals tummar och tår igår!
Jag har även läst alla era fantastiska kommentarer och det gläder mig att ni både berättat och ställt frågor. Jag måste åka till jobbet nu, men imorgon svarar jag på alla era frågor i ett helt eget inlägg för sig. Detta blev långt men imorgon kommer mina svar på det föregående inlägget där ni medverkar.
Till helgen ska jag ha pysselhelg med ett par väninnor, ta med symaskiner och stick, virk, ja alles, ut till stugan där vi kan husera med våra alster ute på glasverandan...Vi ska FIRA! darlingen får nog ta på förklädet och vara vår Butler...hihi...
Längtar till Christine & Jonas bröllop i sommar och DÅ ska jag och älskling dansa vals. Han är fantastiskt bra på att dansa och för som en Gud...har alltid älskat att dansa med honom ;-)
Igår kom så den ofrånkomligt ödesmättade dagen då Dr. Klint skulle leverera det VIKTIGA svaret. Åkte med väninnan Anita till Uddevalla, och vi var fruktansvärt nervösa. Jag sov inte på hela natten innan och mådde så illa på morgonen att jag var kräknödig.
Min darling satt på väg hem från en resa och kände sig oerhört maktlös. Väl uppe på onkologen fick vi förståss vänta på läkaren inne i rummet, men han kom ganska snart. När man väntar dåliga besked, så söker man omedvetet efter tecken i läkarens beteende.
Dörren öppnas och in kliver en glad och positiv onkolog och jag slappnade av lite. OK, han ser avslappnad ut så det borde vara ett gott tecken. Han hade en sköterska med sig som de alltid har när det handlar om allvarliga saker. Vi ringde upp älskling och han kunde vara med per högtalartelefon och det kändes betryggande. Thanx god för den moderna tekniken.
Nåväl, beskedet kom ganska snabbt; Medicinerna hjälper; Tumörena har INTE VUXIT, de sitter STILL i båten. Skelettascan visade att skelettet är helt friskt och INGEN spridning i kroppen förutom de jag redan har vid lymfkörtlarna i buken och vid nyckelbenet.
Jag har dock en förändring vid halsen på samma sida som tumörerna och den lymfkörteln är svullen/inflammerad. Han trodde inte att det är tumörväxt uten en inflammerad lymfkörtel, så jag fick penicillin och Diklofenak för att först se om den försvinner av det. Om tre veckor ska jag tillbaka för att se resultatet.
Vi pratade i en timma om studier som pågår, och avslutade sådana där resultatet varit både framgångsrika och banbrytande. Dessvärre kan jag inte själv vara med i ngn studie då min cancer inte är i början av sjukdomen. Många studier kräver att man ska vara "nysjuk" för att den ska ge en klarare bild om hur medicinen fungerar.
Vi pratade Cleopatrastudien, Emiliastudien och Mariannestudien som jag också läst in mig på. Pertuzumab och T-DM1 är två nya spännade substanser som gett bra resultat och som är på väg att släppas.
Läkemedelsbolaget Roche har en snabbansökningsprocess i Europa för att T-DM1 gett så goda resultat. Det tar dessvärre ytterligare tid för att lilla Sverige ska få godkännande. Får hoppas att de skyndar på även här. Läs gärna mer i nedan artikel.
http://www.clinicaloncology.com/ViewArticle.aspx?d=Solid+Tumors&d_id=148&i=December+2011&i_id=799&a_id=19799
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/roche_ab/pressrelease/view/ny-maalinriktad-behandling-ger-patienter-med-her2-positiv-broestcancer-moejlighet-att-leva-laengre-utan-att-sjukdomen-fortskrider-686205
Det händer mycket inom bröstcancerforskningen och just den formen jag har, metastaserad HER-2 positiv, är extremt aggressiv och därför är det angeläget att det sker medicinska genombrott. Samtidigt som man vet allt detta, att man får glutta in i studier som gett beydligt längre överlevnad, inte är tillgängligt för alla än som behöver det så väl. Men så är det med all forskning. Den kombo som jag har, Herceptin och Navilbin har också forskats fram som en kompetent medicin. Just nu händer fantastiskt mcyket just inom HER-2 området och det är jag tacksam över.
Vi pratade även om en ny medicin till, japansk havssvamp, substansen eribulin, med namnet Halaven som är oerhört spännande. Den är dock godkänd i Sverige och används i behanlingar. Den var ny för mig, ska läsa in mig på den också. Man får vara påläst för att kunna veta vad man ska fråga efter.
Hämtad från http://www.halaven.com/hcp/efficacy.aspx
http://www.lakemedelsverket.se/malgrupp/Halso---sjukvard/Monografier-varderingar/Humanlakemedel-/Halaven-eribulin-/
Dr. Klint är mycket bra, kompetent och forskar även själv med studier han är specialiserad i HER-2 positiv BC. Han förklarar tydligt och ingående, tar sig tid och tycker om att få frågor och är intressant att diskutera med. Just därför skriver jag hans namn för han är bra och det känns skönt att äntligen få en engagerad onkolog.
Vi avslutade samtalet glada och lättade, för allt som inte växer är goda nyheter i min värld. Darlingen kunde andas ut via telefon på sin väg hemåt till mig.
Jag och Anita dansade skrattande ut ur cyt.avdelningen och gick ner för att äta lunch. En lunch som smakade så gott, för matlusten har inte funnits där på flera dar. Vi åt och åt och åt... och mådde bara bäst i en timma där bland alla läkarrockar i matsalen. Ingenting spelade någon roll annat än att vi mådde så bra.
Efter lunch var jag tillbaka på våning 13, cyt. avdelning för att få veckans dos av cellgifter och dom tog jag med glädje emot av min sköterska som jag lärt känna vid det här laget. Man har samma sköterska hela tiden.
Väl hemma igen, körde jag Anita till hennes jobb och mig till sköna sängen hemma. Somnade på två sekunder och sov i flera timmar. Kl.18,30 kommer darlingen hem från sin resa och med sig har han en stor fantastisk rosenbukett, höga vackra röda rosor med brudslöja och så Thaimat. Vi kramades lääääänge och båda var vi så tacksamma att få detta besked. Det kändes som att vi båda hade släppt 500kg från våra axlar.
Vi lever NU, NU, NU, NU...men nu även framåt, lite i taget, vi vågar hoppa lite, små skutt framåt.
Det känns fantastiskt! Tänk vad perspektivet kan ändras i livet. Det är ju egentligen förfärligt att jag har cancer, men nu har jag graderat även det. Glädjen i det är att tumörerna STÅR STILL. Det finns grader i helvetet som de sägs...nu är det inte längre lika jävligt och hett som det var innan beskedet. Känner en svag bris komma från havet...hihi...
Ringde förståss dotter, Christine på dagen också som varit sjuk av oro och hon kunde andas ut hon med. Systrarna ringde och en bror. PÅ FB och här fick jag så mycket pepp så det är ni och mina nära o kära som burit mig fram och gör det hela tiden. Tack ALLA underbara människor som hållit hundratals tummar och tår igår!
Jag har även läst alla era fantastiska kommentarer och det gläder mig att ni både berättat och ställt frågor. Jag måste åka till jobbet nu, men imorgon svarar jag på alla era frågor i ett helt eget inlägg för sig. Detta blev långt men imorgon kommer mina svar på det föregående inlägget där ni medverkar.
Till helgen ska jag ha pysselhelg med ett par väninnor, ta med symaskiner och stick, virk, ja alles, ut till stugan där vi kan husera med våra alster ute på glasverandan...Vi ska FIRA! darlingen får nog ta på förklädet och vara vår Butler...hihi...
Längtar till Christine & Jonas bröllop i sommar och DÅ ska jag och älskling dansa vals. Han är fantastiskt bra på att dansa och för som en Gud...har alltid älskat att dansa med honom ;-)
thank you+dance+animation pics on Sodahead
4-års bloggjubileum.....
HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!....för att jag lever.
Tänk vad tiden går fort när man tittar i backspegeln.
4 år har passerat sedan jag och Madeleine började blogga var för sig.
Vi började båda att blogga av samma anledning, att hon fick svår obotlig cancer
endast 19 år gammal. Hon skrev ur sin synvinkel och jag skrev ur mammaperspektivet.
Alla vet vi att det inte gick så bra för Madeleine, för hon han knappt komma över chocken
och förtvivlan över att hon var obotligt sjuk och exakt ett år efter diagnos så dog hon, men
hann både förlova sig och fylla 20 år.
Sedan klev jag in o sorgdimman i landet Ingenstans. Bloggandet räddade mig
från att bli galen, men när den värsta sorgen lagt sig fick jag beskedet om att jag hade
bröstcancer, allvarligt, väldigt allvarligt, 7 CMs tumör i vänster bröst. Akut operation,
borttagning av bröst och efterföljande cellgifter, strålning och en lång tid av reflektion
som jag även bloggade om.
Idag ytterligare ett år senare verkar inte cancermonstret vilja ge sig av, nu har den spridit sig,
till lymfkörtlar vid hals och lever och jag lever i en oviss tid. Det handlar just om TID,
hur länge ska jag få leva?
Ett år?
tre år?
tio år?
Nä, ingen vet, men jag fortsätter mitt liv, förlovar mig och fyller år, lever vidare med man,
barn, familj och vänner. Bloggar ibland när andan faller på, pysslar och sysslar med allehanda
ting i min egen takt mellan provtagningar och cellgifter.
Tiden har blivit konstig, för jag räknar inte längre med att jag ska få vara med till jag är gammal,
och i min tid ryms bara ett begränsat antal upplevelser och dagliga rutiner.
Vad ska jag göra av tiden?
Hur ska jag göra för att vara nöjd när jag dör?
Vad är nödvändigt att göra?
Vad vill jag lämna efter mig?
Vad behöver mina nära och kära veta?
Det gäller att hushålla med tiden, göra kloka val.
Val som får ett liv och mening efter mig.
Svåra frågeställningar som är oerhört svårt att ta tag i,
för det gör så oerhört ONT att veta.
Samtidigt har jag ju tid att planera, det har ju inte alla.
Kan låta hårt och det är hårt. Alla har ju tid att planera
så länge vi lever, men vi gör det sällan.
Den som dör knall & fall kanske slipper "vetskapen" men
de efterlevande får en svår sak att reda ut; hur ville han ha det?
Folk dör varje dag, inget konstigt med det, men ingen vill dö i förtid!
Det kan ske en lördag eftermiddag på några minuter, så är det slut.
Min darling satte godis i halsen förra lördagen och höll på att
kvävas. Men tack vare min svåger så lever han idag.
Min svåger gjorde "heimlich manöver" på honom 5 ggr och till slut flög
godiset ut. Det var inte enkelt men det lyckades denna gång.
Chocken kom efteråt och vi var ganska skakade av det som hänt.
Vi var dessutom i stugan långt ut på landet, så tacksamheten var mycket stor.
“Let’s be grateful for those who give us happiness; they are the charming
gardeners who make our soul bloom.” – Marcel Proust
Till sist ska jag kopiera ett inlägg jag gjorde 15 april 2008;
Ny design på min sida
Inte för att jag kan ta åt mig äran...jag har ju en IT-guru hemma.
Madde gav mig en site som jag skulle gå in på...Gå in här och välj, skitenkelt!
Jag gick in och tittade på en massa färgkartor ungefär som när man ska välja tapeter.
Men hur gör man nu då?
Hur svårt kan det vara säger min underbara tonåring med himlande ögon.
Det är ju bara att läsa innantill!
Javisst ja...en hel kilometer lång instruktion..ska jag läsa allt det där?
Jag hinner ju tappa bort mig helt innan jag ens börjat!
Det slutade med det igår och jag insåg att "big deal",
skitsamma hur sidan ser ut...den duger, orkar inte...
Idag ringer Madde till mig när jag är och handlar....Okej, Jag kan hjälpa dig mamma, vad vill du ha?
Man ska inte hjälpa en förälder med en gång...Det är emot reglerna.....)
Om du hittar något limegrönt med lite blommor så blir det nog fint.
Snacka om att få det man beställer!
Tack gumman!
Allt som innehåller chili och lime och ingefära är GOTT!
Något med lime i... ett vårigt recept på svalkande saft till vårkalaset!
1 liter limesaft!
Ingredienser:
4st citroner
3st Lime
1,5dl socker
0,75l vatten
Tillagning:
1. Koka upp socker och 1, 5 dl vatten i en kastrull tills vätskan blir klar och låt svalna.
2. Pressa juice av 3 citroner och 2 lime. Tvätta en citron och en lime och skär i tunna skivor.
3. Blanda alla ingredienser i en tillbringare.
Tillsätt is och vatten och rör om.
Och sist men inte minst....
Tänkte köra dagens fråga; Du måste inte svara på alla, men det vore kul om du ville
svara på något. Du kan vara helt anonym förståss. Nu ska jag vara lite elak;
Vill inte ha 800 kommentarer när jag är död, hellre då att de hamnar på den levande sidan
av mitt liv, Och NEJ jag är inte döende just nu.
1. Hur länge har du läst min blogg?
2. Hur hittade du hit?
3. Finns det något du undrar över?
4. Vad tror du att du skulle göra med ditt liv om du har ett år kvar att leva?
PS; på onsdag kommer ödesbeskedet om mina tumörer....fruktansvärt jobbigt att vänta,
sover dåligt, drömmer mardrömmar, vaknar tidigt och tankarna maler på dagarna.
man kan bli galen för mindre.
Tänk vad tiden går fort när man tittar i backspegeln.
4 år har passerat sedan jag och Madeleine började blogga var för sig.
Vi började båda att blogga av samma anledning, att hon fick svår obotlig cancer
endast 19 år gammal. Hon skrev ur sin synvinkel och jag skrev ur mammaperspektivet.
Alla vet vi att det inte gick så bra för Madeleine, för hon han knappt komma över chocken
och förtvivlan över att hon var obotligt sjuk och exakt ett år efter diagnos så dog hon, men
hann både förlova sig och fylla 20 år.
Sedan klev jag in o sorgdimman i landet Ingenstans. Bloggandet räddade mig
från att bli galen, men när den värsta sorgen lagt sig fick jag beskedet om att jag hade
bröstcancer, allvarligt, väldigt allvarligt, 7 CMs tumör i vänster bröst. Akut operation,
borttagning av bröst och efterföljande cellgifter, strålning och en lång tid av reflektion
som jag även bloggade om.
Idag ytterligare ett år senare verkar inte cancermonstret vilja ge sig av, nu har den spridit sig,
till lymfkörtlar vid hals och lever och jag lever i en oviss tid. Det handlar just om TID,
hur länge ska jag få leva?
Ett år?
tre år?
tio år?
Nä, ingen vet, men jag fortsätter mitt liv, förlovar mig och fyller år, lever vidare med man,
barn, familj och vänner. Bloggar ibland när andan faller på, pysslar och sysslar med allehanda
ting i min egen takt mellan provtagningar och cellgifter.
Tiden har blivit konstig, för jag räknar inte längre med att jag ska få vara med till jag är gammal,
och i min tid ryms bara ett begränsat antal upplevelser och dagliga rutiner.
Vad ska jag göra av tiden?
Hur ska jag göra för att vara nöjd när jag dör?
Vad är nödvändigt att göra?
Vad vill jag lämna efter mig?
Vad behöver mina nära och kära veta?
Det gäller att hushålla med tiden, göra kloka val.
Val som får ett liv och mening efter mig.
Svåra frågeställningar som är oerhört svårt att ta tag i,
för det gör så oerhört ONT att veta.
Samtidigt har jag ju tid att planera, det har ju inte alla.
Kan låta hårt och det är hårt. Alla har ju tid att planera
så länge vi lever, men vi gör det sällan.
Den som dör knall & fall kanske slipper "vetskapen" men
de efterlevande får en svår sak att reda ut; hur ville han ha det?
Folk dör varje dag, inget konstigt med det, men ingen vill dö i förtid!
Det kan ske en lördag eftermiddag på några minuter, så är det slut.
Min darling satte godis i halsen förra lördagen och höll på att
kvävas. Men tack vare min svåger så lever han idag.
Min svåger gjorde "heimlich manöver" på honom 5 ggr och till slut flög
godiset ut. Det var inte enkelt men det lyckades denna gång.
Chocken kom efteråt och vi var ganska skakade av det som hänt.
Vi var dessutom i stugan långt ut på landet, så tacksamheten var mycket stor.
“Let’s be grateful for those who give us happiness; they are the charming
gardeners who make our soul bloom.” – Marcel Proust
Till sist ska jag kopiera ett inlägg jag gjorde 15 april 2008;
Ny design på min sida
Inte för att jag kan ta åt mig äran...jag har ju en IT-guru hemma.
Madde gav mig en site som jag skulle gå in på...Gå in här och välj, skitenkelt!
Jag gick in och tittade på en massa färgkartor ungefär som när man ska välja tapeter.
Men hur gör man nu då?
Hur svårt kan det vara säger min underbara tonåring med himlande ögon.
Det är ju bara att läsa innantill!
Javisst ja...en hel kilometer lång instruktion..ska jag läsa allt det där?
Jag hinner ju tappa bort mig helt innan jag ens börjat!
Det slutade med det igår och jag insåg att "big deal",
skitsamma hur sidan ser ut...den duger, orkar inte...
Idag ringer Madde till mig när jag är och handlar....Okej, Jag kan hjälpa dig mamma, vad vill du ha?
Man ska inte hjälpa en förälder med en gång...Det är emot reglerna.....)
Om du hittar något limegrönt med lite blommor så blir det nog fint.
Snacka om att få det man beställer!
Tack gumman!
Allt som innehåller chili och lime och ingefära är GOTT!
Något med lime i... ett vårigt recept på svalkande saft till vårkalaset!
1 liter limesaft!
Ingredienser:
4st citroner
3st Lime
1,5dl socker
0,75l vatten
Tillagning:
1. Koka upp socker och 1, 5 dl vatten i en kastrull tills vätskan blir klar och låt svalna.
2. Pressa juice av 3 citroner och 2 lime. Tvätta en citron och en lime och skär i tunna skivor.
3. Blanda alla ingredienser i en tillbringare.
Tillsätt is och vatten och rör om.
Och sist men inte minst....
Tänkte köra dagens fråga; Du måste inte svara på alla, men det vore kul om du ville
svara på något. Du kan vara helt anonym förståss. Nu ska jag vara lite elak;
Vill inte ha 800 kommentarer när jag är död, hellre då att de hamnar på den levande sidan
av mitt liv, Och NEJ jag är inte döende just nu.
1. Hur länge har du läst min blogg?
2. Hur hittade du hit?
3. Finns det något du undrar över?
4. Vad tror du att du skulle göra med ditt liv om du har ett år kvar att leva?
PS; på onsdag kommer ödesbeskedet om mina tumörer....fruktansvärt jobbigt att vänta,
sover dåligt, drömmer mardrömmar, vaknar tidigt och tankarna maler på dagarna.
man kan bli galen för mindre.
Aldrig för gammal för att vara barnslig...
Systeryster+ Systerdotter var här för några veckor sedan och denna underbara,
livliga, busiga, påhittiga, smarta, frågvisa 3-åring hade som vanligt tusen järn i elden.
Som tur är har jag en hel del nallar, dockor och annat skojigt som en moster bör ha
hemma för att det ska vara kul att komma och leka med mosters leksaker....
Jag köpte en "Prinsessan-på-ärten-säng" från Maileg för ett par år sedan när jag
hälsade på dotter i Sthlm. bara för att den var så bedårande söt, så den har stått
framme bland andra leksaker och nallar.
Den grå nallen t v med rosa regnrock har jag fått av Elisabet i skåne som läst min blogg
hela tiden. Påskhararna köpte jag på tradera för några år sedan.
Kängurun har en unge i pungen.
Nallebudskaninen och de andra smånallarna har Madde fått när hon var sjuk.
Minidockan har jag köpt på loppis för 2kr och sytt klänning o mössa av en gammal
bomullströja jag hade.
Kaninen köpt på tradera o dockan har jag sytt klänning till aven röd gammal blus
+ förklädet från ett barnförkläde.
En av Maddes alla nallebudsnallar tittar ner på alla madrasser och letar
efter ärtan. Systerdotter brukar lägga alla madrasser på golvet
och bädda alla dockor och nallar i rad med täcken och kuddar till alla.
Mailegs julmus och påskharen får samsas oavsett årstid....
Tja, det var det hele från barnens hörna.
Önskar er en go och förhoppningsvis varmare helg än den vi haft i påsk.
Ett tips; När jag var liten lekte vi med pappersdockor. Numera finns det magnetdockor
som levereras i en plåtlåda. Systerdotter fick en jättefin låda i julklappmed två dockor
och massor av kläder till. Ett tips att ha med i bilen ellerta med på resan. Hittade dessa söta
kaniner på en amerikansk sida. Finns en uppsjö av olika teman för pojkar och flickor.
livliga, busiga, påhittiga, smarta, frågvisa 3-åring hade som vanligt tusen järn i elden.
Som tur är har jag en hel del nallar, dockor och annat skojigt som en moster bör ha
hemma för att det ska vara kul att komma och leka med mosters leksaker....
Jag köpte en "Prinsessan-på-ärten-säng" från Maileg för ett par år sedan när jag
hälsade på dotter i Sthlm. bara för att den var så bedårande söt, så den har stått
framme bland andra leksaker och nallar.
Den grå nallen t v med rosa regnrock har jag fått av Elisabet i skåne som läst min blogg
hela tiden. Påskhararna köpte jag på tradera för några år sedan.
Kängurun har en unge i pungen.
Nallebudskaninen och de andra smånallarna har Madde fått när hon var sjuk.
Minidockan har jag köpt på loppis för 2kr och sytt klänning o mössa av en gammal
bomullströja jag hade.
Kaninen köpt på tradera o dockan har jag sytt klänning till aven röd gammal blus
+ förklädet från ett barnförkläde.
En av Maddes alla nallebudsnallar tittar ner på alla madrasser och letar
efter ärtan. Systerdotter brukar lägga alla madrasser på golvet
och bädda alla dockor och nallar i rad med täcken och kuddar till alla.
Mailegs julmus och påskharen får samsas oavsett årstid....
Tja, det var det hele från barnens hörna.
Önskar er en go och förhoppningsvis varmare helg än den vi haft i påsk.
Ett tips; När jag var liten lekte vi med pappersdockor. Numera finns det magnetdockor
som levereras i en plåtlåda. Systerdotter fick en jättefin låda i julklappmed två dockor
och massor av kläder till. Ett tips att ha med i bilen ellerta med på resan. Hittade dessa söta
kaniner på en amerikansk sida. Finns en uppsjö av olika teman för pojkar och flickor.
Tur med vädret som alltid....
Ja, det stämmer faktiskt att när vi åker till stugan så kan det vara tråkigt väder
i stan och när vi närmar oss Vänerns kustband så blir det ljusare och klarare.
Så gott som varje gång. Tror bestämt att vi har väderguden med oss i bilen.
Vi hade härligt umgänge med syster, man och deras son och massor av god mat förståss.
Det är så enkelt att leva lite "enklare" på landet, inga måsten, inga projekt som
pockar på utan livet går ut på att leva med i naturens rytm och bara det är en
fantastisk känsla.
Påskaftons morgon vaknade jag tidigt, alla andra sov ännu,såg det vackra vädret sakta
och stilla visa sitt goda ansikte och när jag stod där i hallen mot glasverandan så står där
två unga rådjur titta på mig genom fönstret. När de såg mig sprang de iväg. Förstår
dom, för jag är nog det rufsigaste skogstroll man kan tänka sig på morgonen..hehe.
Därute finns ju hur många kviddevitt-fåglar som helst så det passade bra att sätta upp
de två fågelholkar jag och darlingen fick i förlovningspresent av goa Arne & Birgit.
Långpromenad efter all go påskmat och vi stannade vid stranden som gav oss både sol, lek
och barnasinne både för vuxna och barn. Älskar att fotografera mönster och detaljer men
attans vad jag saknar systemkamera...vill HAAAAA! önska, önska, önska...!
Gårdagen blev cellgiftspaus som verkligen är pausdagen. Jobbade förmiddag, cellgifter på
eftermiddagen, mat och sedan sov jag mellan 17-20. Och ja, jag somnade igen för natten.
Idag har jag gått som en sengångare, känner ingen hunger men äter ändå ungefär var
4e timma. Lätt illamående kan ha med saken att göra, men annars är allt bara OK.
Imorgon blir det jobb igen, lite längre eftersom jag inte orkat idag. Så får det vara.
Hejåhopp!
i stan och när vi närmar oss Vänerns kustband så blir det ljusare och klarare.
Så gott som varje gång. Tror bestämt att vi har väderguden med oss i bilen.
Vi hade härligt umgänge med syster, man och deras son och massor av god mat förståss.
Det är så enkelt att leva lite "enklare" på landet, inga måsten, inga projekt som
pockar på utan livet går ut på att leva med i naturens rytm och bara det är en
fantastisk känsla.
Påskaftons morgon vaknade jag tidigt, alla andra sov ännu,såg det vackra vädret sakta
och stilla visa sitt goda ansikte och när jag stod där i hallen mot glasverandan så står där
två unga rådjur titta på mig genom fönstret. När de såg mig sprang de iväg. Förstår
dom, för jag är nog det rufsigaste skogstroll man kan tänka sig på morgonen..hehe.
Därute finns ju hur många kviddevitt-fåglar som helst så det passade bra att sätta upp
de två fågelholkar jag och darlingen fick i förlovningspresent av goa Arne & Birgit.
Långpromenad efter all go påskmat och vi stannade vid stranden som gav oss både sol, lek
och barnasinne både för vuxna och barn. Älskar att fotografera mönster och detaljer men
attans vad jag saknar systemkamera...vill HAAAAA! önska, önska, önska...!
Gårdagen blev cellgiftspaus som verkligen är pausdagen. Jobbade förmiddag, cellgifter på
eftermiddagen, mat och sedan sov jag mellan 17-20. Och ja, jag somnade igen för natten.
Idag har jag gått som en sengångare, känner ingen hunger men äter ändå ungefär var
4e timma. Lätt illamående kan ha med saken att göra, men annars är allt bara OK.
Imorgon blir det jobb igen, lite längre eftersom jag inte orkat idag. Så får det vara.
Hejåhopp!
GLAD PÅSK!
Då har jag varit lite introvert igen. Inte introvert i det verkliga livet men väl
här på bloggen. Det händer så mycket i mitt liv just nu så det finns inte så
mycket plats åt bloggandet tyvärr.
Mycket har hänt sedan förra gången jag skrev, både goda och mindre goda saker.
Vi tar det tråkiga först så har vi avklarat det. Jag har som bekant en bröstcancer från början
upptäcktes hösten 2009 som behandlades tom jini 2011. Jag upptäckte återfall i november 2011
och det visade sig att metastaser spridits ut i kroppen. Nu går jag varje vecka på behandlingar igen,
både cellgifter och Herceptin, blodprovstagningar, röntgen, resor mellan sjukhusen så ofta att det
blivit mitt nya jobb....anställning tills vidare kan man säga...hehe...
Förra veckan gjorde jag 3-månaders kontroll av hals, torax & buk samt nacke på röntgen/CT.
Igår blev det skelettscint på Nuclear för att se om skelettet blivit angripet.
Den 18 april är något av ett ödesdatum för då träffar jag min onkolog igen som ska ge mig
svaren på hur cellgiftsbehandlingen tagit, om tumörerna står still, minskat eller vuxit.
Man kan ju få ångest för mindre, men tack o lov har jag ingen större ångest så länge jag
inte fått något svar, men däremot är jag oerhört introvert. Orkar bara umgås med några få
åt gången, är oerhört trött coh måste vila 2 tim varje eftermiddag. Hjärnan stänger av det som
inte är absolut nödvändigt och "the bucket list" ger mig dåligt samvete...borde hinna än det ena,
än det andra innan, kanske, eventuellt, om, utifall att jag blir sämre, ja, det är mycket som
händer i en människa när man vet att det inte finns något bot, men att man har hoppet till nya
mediciner och genombrott i forskningen. Jag kan skriva och prata ganska pragmatiskt kring
min sjukdom, men jag lovar er att inuti är det kaos förståss och det får bara ytterst få personer
ta del av.
"The bucke tlist" - vad är då det? Tja...en film som kom ut för några år sedan, men den verkliga
listan har en kvinna vid namn Bronnie Ware, en Australiensk sköterska tagit reda på när hon jobbade
med palliativ vård i livets slutskede 12 veckor innan patienterna dog.
Hennes resultat av undersökningen blev enligt följande:
1. I wish I'd had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.
2. I wish I didn't work so hard.
3. I wish I'd had the courage to express my feelings.
4. I wish I had stayed in touch with my friends.
5. I wish that I had let myself be happier.
Life is a choice. It is YOUR life.
Choose consciously, choose wisely, choose honestly.
Choose happiness.
Vill du läsa mer om Bronnies undersökning, gå in på
http://www.inspirationandchai.com/Regrets-of-the-Dying.html
Tänkvärda ord att ta med sig och leva efter.
Nåväl, jag lever i allra högsta grad, är lycklig och har familj & vänner runt mig hela tiden, vänner i olika
nätverk jag träffar regelbundet inte bara på FB utan på riktigt, så jag är priviligierad på den fronten.
Jag ser fullt frisk ut och det är ju det som är så motsägelsefullt...
Se inte detta som att ojojojoj, utan mer som att vi alla måste tänka mer på vad som är viktigt i
våra liv. Alla vill inte hoppa fallskärm eller bestiga berg eller resa runt jorden, men de flesta vill
ha umgänge med nära och kära.....
Sådärja....nu kommer den roliga nyheten......
Jag och min älskling förlovade oss 17 mars och det var riktigt mysigt och romantiskt!
Efter romantisk middag hade darlingen en överraskning till....
Konsert med Jill Johnson och vi fick en go pratstund efteråt när alla
hade gått hem. Jill fick bli den första som gav oss första förlovningskramen.
Jill är en underbart varm och hjärtlig människa som jag fått förmånen att
träffa flera gånger i olka sammanhang.
Min P-Å är fantastisk på alla sätt och gör mig glad varje dag.
Kärleken är stor, han är min livskamrat i vått och torrt, det vet våra nära
och kära och den kärleken ska göra mig frisk, det har vi bestämt!
Nu är det strax påsk och jag skriver mer efter helgen, för jag saknar skrivandet här.
jag täanker inte lägga ner bloggandet, har bara haft väldigt mycket att göra och en hel del
pyssel har det blivit också. Ni får se när jag lägger ut mina alster snart.
GLAAAAAAAAAAAAAAAD PÅSK!.....ska umgås med man, familj och vänner ;-)
här på bloggen. Det händer så mycket i mitt liv just nu så det finns inte så
mycket plats åt bloggandet tyvärr.
Mycket har hänt sedan förra gången jag skrev, både goda och mindre goda saker.
Vi tar det tråkiga först så har vi avklarat det. Jag har som bekant en bröstcancer från början
upptäcktes hösten 2009 som behandlades tom jini 2011. Jag upptäckte återfall i november 2011
och det visade sig att metastaser spridits ut i kroppen. Nu går jag varje vecka på behandlingar igen,
både cellgifter och Herceptin, blodprovstagningar, röntgen, resor mellan sjukhusen så ofta att det
blivit mitt nya jobb....anställning tills vidare kan man säga...hehe...
Förra veckan gjorde jag 3-månaders kontroll av hals, torax & buk samt nacke på röntgen/CT.
Igår blev det skelettscint på Nuclear för att se om skelettet blivit angripet.
Den 18 april är något av ett ödesdatum för då träffar jag min onkolog igen som ska ge mig
svaren på hur cellgiftsbehandlingen tagit, om tumörerna står still, minskat eller vuxit.
Man kan ju få ångest för mindre, men tack o lov har jag ingen större ångest så länge jag
inte fått något svar, men däremot är jag oerhört introvert. Orkar bara umgås med några få
åt gången, är oerhört trött coh måste vila 2 tim varje eftermiddag. Hjärnan stänger av det som
inte är absolut nödvändigt och "the bucket list" ger mig dåligt samvete...borde hinna än det ena,
än det andra innan, kanske, eventuellt, om, utifall att jag blir sämre, ja, det är mycket som
händer i en människa när man vet att det inte finns något bot, men att man har hoppet till nya
mediciner och genombrott i forskningen. Jag kan skriva och prata ganska pragmatiskt kring
min sjukdom, men jag lovar er att inuti är det kaos förståss och det får bara ytterst få personer
ta del av.
"The bucke tlist" - vad är då det? Tja...en film som kom ut för några år sedan, men den verkliga
listan har en kvinna vid namn Bronnie Ware, en Australiensk sköterska tagit reda på när hon jobbade
med palliativ vård i livets slutskede 12 veckor innan patienterna dog.
Hennes resultat av undersökningen blev enligt följande:
1. I wish I'd had the courage to live a life true to myself, not the life others expected of me.
2. I wish I didn't work so hard.
3. I wish I'd had the courage to express my feelings.
4. I wish I had stayed in touch with my friends.
5. I wish that I had let myself be happier.
Life is a choice. It is YOUR life.
Choose consciously, choose wisely, choose honestly.
Choose happiness.
Vill du läsa mer om Bronnies undersökning, gå in på
http://www.inspirationandchai.com/Regrets-of-the-Dying.html
Tänkvärda ord att ta med sig och leva efter.
Nåväl, jag lever i allra högsta grad, är lycklig och har familj & vänner runt mig hela tiden, vänner i olika
nätverk jag träffar regelbundet inte bara på FB utan på riktigt, så jag är priviligierad på den fronten.
Jag ser fullt frisk ut och det är ju det som är så motsägelsefullt...
Se inte detta som att ojojojoj, utan mer som att vi alla måste tänka mer på vad som är viktigt i
våra liv. Alla vill inte hoppa fallskärm eller bestiga berg eller resa runt jorden, men de flesta vill
ha umgänge med nära och kära.....
Sådärja....nu kommer den roliga nyheten......
Jag och min älskling förlovade oss 17 mars och det var riktigt mysigt och romantiskt!
Efter romantisk middag hade darlingen en överraskning till....
Konsert med Jill Johnson och vi fick en go pratstund efteråt när alla
hade gått hem. Jill fick bli den första som gav oss första förlovningskramen.
Jill är en underbart varm och hjärtlig människa som jag fått förmånen att
träffa flera gånger i olka sammanhang.
Min P-Å är fantastisk på alla sätt och gör mig glad varje dag.
Kärleken är stor, han är min livskamrat i vått och torrt, det vet våra nära
och kära och den kärleken ska göra mig frisk, det har vi bestämt!
Nu är det strax påsk och jag skriver mer efter helgen, för jag saknar skrivandet här.
jag täanker inte lägga ner bloggandet, har bara haft väldigt mycket att göra och en hel del
pyssel har det blivit också. Ni får se när jag lägger ut mina alster snart.
GLAAAAAAAAAAAAAAAD PÅSK!.....ska umgås med man, familj och vänner ;-)
Dags för statusuppdatering
Våren gör sitt antågande med dunder och brak. Livet har så mycket att
erbjuda så datorn får snällt vila i sin ensamhet och bloggandet har inte varit
någon prioritet alls trots att många går in och läser. TACK alla goa för det!
Är så glad och tacksam att så många vill läsa min blogg, men jag har funderat
mycket kring bloggandets vara eller icke vara ganska länge nu och behovet av
att skriva har inte varit så frekvent så då har jag låtit det bero helt enkelt.
Jag tror att man är illa ute om man börjar skriva för sina läsare istället för att
skriva det som kommer ur ett inre behov av att skriva.
Mitt liv är fyllt av allehanda saker som gör mig till en hel människa, det riktiga livet,
IRL som det numera heter. Jag prioriterar tiden med vardagliga saker och umgänget
med min kärlek, goa vänner & familj. Kan medge att FB är en lätt fälla att ramla i,
så det har varit mer FB än blogg så det är nog dags för ett FB-stopp istället.
Tjaa...vad betyder det egentligen?
Visst har världen blivit knepig. De sociala medierna tar allt större plats i våra liv.
Det är inte bara av ondo om man klarar av att använda det rätt.
Tack vare bloggandet och FB har jag fått kontakt med helt fantastiska människor,
underbara möten jag inte skulle vilja vara utan. Nätverkandet är betydelsefullt i
många olika sammanhang både i yrkeslivet och privat för oss alla.
Men nu är jag här och vill skriva av mig lite...för min egen skull.
Livet kretsar väldigt mycket kring existensiella saker. Vad vill jag göra med det liv
jag fått och hur ska jag göra det så bra som möjligt trots att döden skrattar mig
rakt i ansiktet?
Jag har döden på ena axeln och livet på den andra. De sitter där obevekligt båda två
och resonerar med varandra dag som natt. Ingen av dom ger sig, attans vad dom kan
vara envisa ibland. När man fått ett "bäst-före-datum" så sitter det ju där som ett
mjölkpaket som surnar...Men man kan lukta sig fram till att det håller ett tag till.
Så jag väljer kärleken som kan förflytta berg!
HA, där fick du din sure jävel, jag håller nog längre än du tror din glädjedödare!
Sitt du där och rabbla prognoser och överlevnadsstatiskt i månader räknat...
för det pågår studier hela tiden kring förbättrade läkemedel och alla forskare är
såååå angelägna om att just deras studie visar längre överlevnad.
JA, det är en tävling, en tävling både för forskare och oss patienter. För forskare
att få en fjäder i hatten och ett erkännande att just deras forskning visade överlevnad
med X antal månader/år. För oss med cancer, vilken det än må vara önskar vi inget
hellre än att just den forskare som ger sitt yttersta ska lösa just min typ av cancer.
Läkemedelsföretagen är förståss inblandade och det finns ett ekonomisk incitament
att hitta mirakelmedicinen som ska hitta cancerns gåta. Cancer är komplicerat, för det
finns tusentals olika cancerformer, även inom bröstcancer finns det åtskilliga.
Läkemedelsföretagen är bara intresserade av de som inbringar stora pengar så det
finns ingen rättvisa där heller.
Vi som inte är initierade har bara läkarnas rekommendationer att tillgå vad gäller den
medicinska biten. Sedan kan jag som individ göra mycket för att livet ska te sig bra ändå.
Jag kan läsa forskningsrapporter, göra mig påläst så att onkologen får något att bita i,
för den som är påläst får även en egen kunskapsbank att bolla med. Det kanske inte gör
så mycket i slutänden men du själv känner att det finns en påverkansmöjlighet och ett
ifrågasättande av behandlingsmetodiker, kosthållning etc..
Nu sitter jag inte och läser rapporter dagarna i ända, nej jag lever ett alldeles vanligt liv
där även cancern kan få hälsa på ibland, för det är viktigt att få pyyysa ut ibland.
Onsdagsrutinen till Uddevalla lasarett är numera en helt vanlig del av mitt liv.
Tisdagsrutinen på vårdcentralen - provtagning för att kolla värden inför cellgifterna har
gett mig gräddfil direkt till provlabbet och jag känner sköterskorna där..ojj vad de sticker bra!
Mår ganska bra trots behandlingar två veckor av tre. Just denna vecka är det behandlingsfritt
och återhämtning från trötthet och illamående som ligger någonstans i periferin. Inte så illa
så jag behöver tabletter utan mer en obehagskänsla som jag "KBT-tänker" bort.
Mina rutiner har ändrats drastiskt, jag somnar tidigt om kvällarna och vaknar tack o lov ganska
tidigt. Något som dock är förändrat i trötthetshänseende är att jag måste vila 2 tim varje em.
Ungefär kl. 16-18 sover jag och somnar på två röda! Efter det kan jag ha kväll som vanligt.
Ibland bara en timma, men vilandet är nödvändigt för att orka i längden.
Somnade i solen i stugan och älsklingen lyckades fånga mig sovandes.
Jobba, träning, bra kost, ingen alkohol och vila gör att jag fungerar som de flesta andra.
Shit vad vi har krattat på stugtomten, Underbart att klara detta som
jag inte hade klarat under förra cellgiftsbehandlingen 2010-2011.
Jag har så många saker att se fram emot och jag gläds åt det som händer här och nu.
Jag och älsklingen har varit i stugan några dagar och där tankar jag verkligen livet bland
tusentals vårkvittrande fåglar, fantastisk stjärnhimmel som man inte ser i stan och det totala
lugnet där bara VI är fokus mitt i naturens fantastiska samspel. Vi har vattendunkar
med oss till disk och tvätt och kokar vatten. Det är en frihetskänsla i det att använda resurserna
på det mest minimala sättet och jag lovar er att jag är som allra lyckligast när vi är i stugan.
Vi krattade infarten från löv och annat bös, man får ju
"städa vid sin egen dörr först."....
Vi sätter på vattnet snart igen så vi kan duscha osv....men man finner ett andligt lugn
när man är ett med naturens varande.
Igår morse fick jag en underbar upplevelse, ville tvätta håret och vädret var fantastiskt. VÅR!
Gick ut i pyjamas med en balja varmt vatten, schampo och handduk. Ställde baljan på ett bord
under träden nära skogen. Fåglarna flög runt omkring mig och sjöng, kvittrade som en stor kör,
de ville liksom visa att just dom fanns till för någon som vill para sig och få små fågelungar,
så att just deras gener lever vidare. Livet börjar på nytt för alla levande varelser.
Schamponerade håret och tittade upp med skum i håret, stannade till och kände en närvaro
som var så stor och så mäktig. Där står jag med alla dessa småfåglar flygandes omkring
mig som om de sa att det är helt naturligt att jag står där med schampo i håret och finns till i
samspel med fåglarnas vårglädje. Solen värmde gott trots att det var tidigt på dagen.
Gick in till min älskling som jobbade uppkopplad mot kontoret, mötte mig rufsig och blöt i håret,
...och då kom tårarna...jag grät av både lycka och sorg. Lyckan av att få uppleva just detta
och samtidigt sorgen att inte veta om jag får uppleva det igen.......
Inte bara småfåglarna hördes utan även gässen som är på väg tillbaka..
Och dessutom fick jag se två fjärilar som jagade varandra, parningslek
förmodligen...
Vetskapen om livets förgänglighet kan man konstatera....
I stugan är livet här och nu, men just den platsen i Dalsland har även en andlig och
helande kraft som inte går att återskapa någon annanstans. Jag är så tacksam över
att få vara där och njuta av det totala lugnet och känslan av att vara ett med naturens
kraft, brisen från Vänerhavet och stjärnorna i den totalt tysta nattsvarta himlen.
Man ser stjärnbilderna, stjärnfall, satelliter och månen stor och mäktig som en lampa.
När vi åker därifrån känns det alltid lika jobbigt, vill tillbaka innan vi ens har satt oss i bilen....
Man vill ju inte lämna detta, vill vara där jämt, men är snart tillbaka, odla lite
köksträdgård, blommor och annat som ger kraft.
Nåväl...plikten kallar och livet är här och nu även i stan. Kom hem till stadens
vårtecken, nämligen gatsopbilen som tvättade vägarna från grus.
Fina vägar utan grus, det är VÅR på riktigt!
Vad har jag gjort då?...Pysslat lite förståss, som jag gör för det mesta.
Ryggsäcken har jag virkat av restgarner som legat och skräpat i skåpet,
likaså fodret som jag sytt av tyg som leget i lager. De gröna knapparna är från
70-talet som jag hittat förra året i en tygbutik som har "allt från förr". "Pippiväskan"
är till min systerdotter 3 år."Man tager vad man haver"...
Har dessutom blivit "gammelefaster", min brorsdotter har fått en son, så nu är det dags
att pyssla lite till...sticka en babykofta hör traditionen till. Har stickat till alla mina syskonbarn,
och nu blir det en ny generation...syskonbarnsbarn....det ni! Sticka, sticka,sticka ;-)
Visst är livet fantastiskt...för det är just HÄR och JUST NU!
erbjuda så datorn får snällt vila i sin ensamhet och bloggandet har inte varit
någon prioritet alls trots att många går in och läser. TACK alla goa för det!
Är så glad och tacksam att så många vill läsa min blogg, men jag har funderat
mycket kring bloggandets vara eller icke vara ganska länge nu och behovet av
att skriva har inte varit så frekvent så då har jag låtit det bero helt enkelt.
Jag tror att man är illa ute om man börjar skriva för sina läsare istället för att
skriva det som kommer ur ett inre behov av att skriva.
Mitt liv är fyllt av allehanda saker som gör mig till en hel människa, det riktiga livet,
IRL som det numera heter. Jag prioriterar tiden med vardagliga saker och umgänget
med min kärlek, goa vänner & familj. Kan medge att FB är en lätt fälla att ramla i,
så det har varit mer FB än blogg så det är nog dags för ett FB-stopp istället.
Tjaa...vad betyder det egentligen?
Visst har världen blivit knepig. De sociala medierna tar allt större plats i våra liv.
Det är inte bara av ondo om man klarar av att använda det rätt.
Tack vare bloggandet och FB har jag fått kontakt med helt fantastiska människor,
underbara möten jag inte skulle vilja vara utan. Nätverkandet är betydelsefullt i
många olika sammanhang både i yrkeslivet och privat för oss alla.
Men nu är jag här och vill skriva av mig lite...för min egen skull.
Livet kretsar väldigt mycket kring existensiella saker. Vad vill jag göra med det liv
jag fått och hur ska jag göra det så bra som möjligt trots att döden skrattar mig
rakt i ansiktet?
Jag har döden på ena axeln och livet på den andra. De sitter där obevekligt båda två
och resonerar med varandra dag som natt. Ingen av dom ger sig, attans vad dom kan
vara envisa ibland. När man fått ett "bäst-före-datum" så sitter det ju där som ett
mjölkpaket som surnar...Men man kan lukta sig fram till att det håller ett tag till.
Så jag väljer kärleken som kan förflytta berg!
HA, där fick du din sure jävel, jag håller nog längre än du tror din glädjedödare!
Sitt du där och rabbla prognoser och överlevnadsstatiskt i månader räknat...
för det pågår studier hela tiden kring förbättrade läkemedel och alla forskare är
såååå angelägna om att just deras studie visar längre överlevnad.
JA, det är en tävling, en tävling både för forskare och oss patienter. För forskare
att få en fjäder i hatten och ett erkännande att just deras forskning visade överlevnad
med X antal månader/år. För oss med cancer, vilken det än må vara önskar vi inget
hellre än att just den forskare som ger sitt yttersta ska lösa just min typ av cancer.
Läkemedelsföretagen är förståss inblandade och det finns ett ekonomisk incitament
att hitta mirakelmedicinen som ska hitta cancerns gåta. Cancer är komplicerat, för det
finns tusentals olika cancerformer, även inom bröstcancer finns det åtskilliga.
Läkemedelsföretagen är bara intresserade av de som inbringar stora pengar så det
finns ingen rättvisa där heller.
Vi som inte är initierade har bara läkarnas rekommendationer att tillgå vad gäller den
medicinska biten. Sedan kan jag som individ göra mycket för att livet ska te sig bra ändå.
Jag kan läsa forskningsrapporter, göra mig påläst så att onkologen får något att bita i,
för den som är påläst får även en egen kunskapsbank att bolla med. Det kanske inte gör
så mycket i slutänden men du själv känner att det finns en påverkansmöjlighet och ett
ifrågasättande av behandlingsmetodiker, kosthållning etc..
Nu sitter jag inte och läser rapporter dagarna i ända, nej jag lever ett alldeles vanligt liv
där även cancern kan få hälsa på ibland, för det är viktigt att få pyyysa ut ibland.
Onsdagsrutinen till Uddevalla lasarett är numera en helt vanlig del av mitt liv.
Tisdagsrutinen på vårdcentralen - provtagning för att kolla värden inför cellgifterna har
gett mig gräddfil direkt till provlabbet och jag känner sköterskorna där..ojj vad de sticker bra!
Mår ganska bra trots behandlingar två veckor av tre. Just denna vecka är det behandlingsfritt
och återhämtning från trötthet och illamående som ligger någonstans i periferin. Inte så illa
så jag behöver tabletter utan mer en obehagskänsla som jag "KBT-tänker" bort.
Mina rutiner har ändrats drastiskt, jag somnar tidigt om kvällarna och vaknar tack o lov ganska
tidigt. Något som dock är förändrat i trötthetshänseende är att jag måste vila 2 tim varje em.
Ungefär kl. 16-18 sover jag och somnar på två röda! Efter det kan jag ha kväll som vanligt.
Ibland bara en timma, men vilandet är nödvändigt för att orka i längden.
Somnade i solen i stugan och älsklingen lyckades fånga mig sovandes.
Jobba, träning, bra kost, ingen alkohol och vila gör att jag fungerar som de flesta andra.
Shit vad vi har krattat på stugtomten, Underbart att klara detta som
jag inte hade klarat under förra cellgiftsbehandlingen 2010-2011.
Jag har så många saker att se fram emot och jag gläds åt det som händer här och nu.
Jag och älsklingen har varit i stugan några dagar och där tankar jag verkligen livet bland
tusentals vårkvittrande fåglar, fantastisk stjärnhimmel som man inte ser i stan och det totala
lugnet där bara VI är fokus mitt i naturens fantastiska samspel. Vi har vattendunkar
med oss till disk och tvätt och kokar vatten. Det är en frihetskänsla i det att använda resurserna
på det mest minimala sättet och jag lovar er att jag är som allra lyckligast när vi är i stugan.
Vi krattade infarten från löv och annat bös, man får ju
"städa vid sin egen dörr först."....
Vi sätter på vattnet snart igen så vi kan duscha osv....men man finner ett andligt lugn
när man är ett med naturens varande.
Igår morse fick jag en underbar upplevelse, ville tvätta håret och vädret var fantastiskt. VÅR!
Gick ut i pyjamas med en balja varmt vatten, schampo och handduk. Ställde baljan på ett bord
under träden nära skogen. Fåglarna flög runt omkring mig och sjöng, kvittrade som en stor kör,
de ville liksom visa att just dom fanns till för någon som vill para sig och få små fågelungar,
så att just deras gener lever vidare. Livet börjar på nytt för alla levande varelser.
Schamponerade håret och tittade upp med skum i håret, stannade till och kände en närvaro
som var så stor och så mäktig. Där står jag med alla dessa småfåglar flygandes omkring
mig som om de sa att det är helt naturligt att jag står där med schampo i håret och finns till i
samspel med fåglarnas vårglädje. Solen värmde gott trots att det var tidigt på dagen.
Gick in till min älskling som jobbade uppkopplad mot kontoret, mötte mig rufsig och blöt i håret,
...och då kom tårarna...jag grät av både lycka och sorg. Lyckan av att få uppleva just detta
och samtidigt sorgen att inte veta om jag får uppleva det igen.......
Inte bara småfåglarna hördes utan även gässen som är på väg tillbaka..
Och dessutom fick jag se två fjärilar som jagade varandra, parningslek
förmodligen...
Vetskapen om livets förgänglighet kan man konstatera....
I stugan är livet här och nu, men just den platsen i Dalsland har även en andlig och
helande kraft som inte går att återskapa någon annanstans. Jag är så tacksam över
att få vara där och njuta av det totala lugnet och känslan av att vara ett med naturens
kraft, brisen från Vänerhavet och stjärnorna i den totalt tysta nattsvarta himlen.
Man ser stjärnbilderna, stjärnfall, satelliter och månen stor och mäktig som en lampa.
När vi åker därifrån känns det alltid lika jobbigt, vill tillbaka innan vi ens har satt oss i bilen....
Man vill ju inte lämna detta, vill vara där jämt, men är snart tillbaka, odla lite
köksträdgård, blommor och annat som ger kraft.
Nåväl...plikten kallar och livet är här och nu även i stan. Kom hem till stadens
vårtecken, nämligen gatsopbilen som tvättade vägarna från grus.
Fina vägar utan grus, det är VÅR på riktigt!
Vad har jag gjort då?...Pysslat lite förståss, som jag gör för det mesta.
Ryggsäcken har jag virkat av restgarner som legat och skräpat i skåpet,
likaså fodret som jag sytt av tyg som leget i lager. De gröna knapparna är från
70-talet som jag hittat förra året i en tygbutik som har "allt från förr". "Pippiväskan"
är till min systerdotter 3 år."Man tager vad man haver"...
Har dessutom blivit "gammelefaster", min brorsdotter har fått en son, så nu är det dags
att pyssla lite till...sticka en babykofta hör traditionen till. Har stickat till alla mina syskonbarn,
och nu blir det en ny generation...syskonbarnsbarn....det ni! Sticka, sticka,sticka ;-)
Visst är livet fantastiskt...för det är just HÄR och JUST NU!
Vår och Virka med våta tårar...
En sån underbar tid vi har! Vår i luften, fåglarna sjunger och solen
värmer från klarblå himmel. Termometern har visat 15C idag och nästan
lika varmt flera dar i rad. Man blir ju sååååååå lycklig!
Har pysslat lite också, får ett riktigt flow när vädret är så här och saker
bara gör sig själva, lätt och enkelt och vips är det klart.
Häromveckan, närmare bestämt på alla hjärtans dag fyllde min dotter år,
Ingen dålig dag att födas på. Hon var egentligen beräknad till Olof Palmes
dödsdag den 28/2, men det var meningen att hon skulle komma just 14/2.
Jag sparar på allt, en riktig skrotnissa är jag. Det rosa snöret är utklippt
av en favoritklänning i velour som både Christine o Madde använde.
Madde klippte ner den till top och nu är det ett flätat band kvar. Det blommiga
tyget är från en gammal 70-tals långkjol.
När man väl börjar så flödar ideerna. Jag har så mycket fina tyger så nu är
det dags att sy för brinnande livet tänkte jag. Ett förkläde + sjalett till
systerdotter 3 år blev till. Glassigt härligt tyg. Det gröna tyget i sjaletten
är en mjuk top som Madde haft. Kul att sy små saker för då ser man
resultatet snabbt,lite otålig som jag är....hehe...
Och så idag vaknade jag kl. 05,10!!!! Ping, klarvaken, gick upp, läste
tidningen, drack kaffe och såg morgon TV samtidigt som jag virkade lite.
Kl. 10 skulle jag infinna mig i Uddevalla för att få cellgifter igen.
Det gick superbra, man börjar bli rutinerad...
Kl. 12 blev det god lunch med darlingen på stan och vädret var helt
fantastiskt strålande! Åkte hem och såg att termometern stod på +15C
och solen gassade från blå himmel.
Fram med utemöbler och dynor med fårskinn på för säkerhets skull.
Och där landade jag pladask! I stolen i solen i värmen...
Virkar en ryggsäck till systerdotter...av restgarner förståss så det blir lite
pippistuk över det hela. Nu är det bara att sy ihop och så innerfoder och
lite finlir så blir den nog fin för en 3-årig systerdotter.
Satt där och virkade och virkade och virkade...och tårarna började komma,
de trillade ner, rann ner längs kinden....de fick rinna och jag virkade vidare
gråtandes både över livets skönhet och förgänglighet. I mina kreativa stunder
släpper jag alla tankar och låter varandet flöda, då kommer även känslorna fram.
Tänkte på Madde och den oerhörda saknaden jag känner. Saknaden känns
som allra störst när allt är som allra bäst...visst är det märkligt.
Solen, värmen, kärleken, harmonin...och då kommer även sorgen!
Jag gick in vid 16,30 tiden, lade mig för att vila en stund och sov som ett barn
i två timmar.
Fick ny luft och åkte till älsklingen, vi lagade mat, åt och pratade länge så där
harmonisk och bra som det ska vara en helt vanlig onsdag kväll.
Det onda gick över och jag fick tillbaka mig själv igen.
Jag gör mitt liv till det bästa jag kan, men jag tillåter mig att vara ledsen,
för det renar och stärker. Tårar tvättar bort det onda och glädjen blir så
mycket större när leendet får bryta igenom igen.
Mannen vallar skidor inför vasaloppet och jag bloggar en stund....känner att livet är
gott att leva, precis som det ska kännas en helt vanlig onsdag.
Nattinatti i våriga fantastiska landet Sverige!
Har haft bokklubb igen...
Ikväll blev det min tur att ordna bokklubben och vi var 5 av 8 tjejer som kunde ikväll.
Bjöd på varm "Chorizosoppa" och mycket prat, skratt och roliga bokhistorier avhandlades
under kvällen. Vi har tydligen läst en del sedan förra gången för vi gick igenom 12 av de
senaste veckornas böcker som plöjts med glädje och entusiasm.
Jag vill verkligen rekommendera fler att starta en bokcirkel. Dels lär man känna nya
människor och om man är blyg finns det alltid något att prata kring. Alla känner inte
varandra i cirkeln, men de flesta av oss är bekanta ändå genom väninnorna.
Fördelen med en bokklubb är att man vågar sig på att läsa böcker man annars inte skulle välja,
för man blir lite smittad om någon berättar om senaste lästa boken med inlevelse och glädje.
Till desserten fortsatte vår egenhändigt skriva spänningshistoria och värdinnan för nästa träff
får stafettpinnen vid kvällens slut. Skrev en oerhört rafflande fortsättning på Anitas välmålade
start av historien. Nu har Elli fått min och vi väntar med spänning hur berättelsen fortlöper,
vilka vägar den tar och vad hon ser framför sig.
Det är en ruggig historia som utvecklar sig och är riktigt spännande.
Vi får väl se om vi publicerar den en dag, kanske på min blogg...eller rentav som bok!
Många läsvärda böcker som vi lånar friskt av varandra så flera böcker kommer att läsas
och presenteras mer än en gång. Men eftersom vi gillar att läsa så kommer alltid nya böcker
att vilja läsas av oss boknördar som inte kan somna utan en bok.
Natti alla underbara där ute, nu är jag verkligen supertrött, men nöjd med kvällen.
Hostan sitter i, men penicillinet börjar göra sitt, det är ett gott tecken. det finns hopp alltså!
Bjöd på varm "Chorizosoppa" och mycket prat, skratt och roliga bokhistorier avhandlades
under kvällen. Vi har tydligen läst en del sedan förra gången för vi gick igenom 12 av de
senaste veckornas böcker som plöjts med glädje och entusiasm.
Jag vill verkligen rekommendera fler att starta en bokcirkel. Dels lär man känna nya
människor och om man är blyg finns det alltid något att prata kring. Alla känner inte
varandra i cirkeln, men de flesta av oss är bekanta ändå genom väninnorna.
| Författare | Titel | Betyg |
| Linwood Barclay | Utan ett ord | 4 |
| Karin Alvtegen | Skuld | 3 |
| Karin Alvtegen | Saknad | 3 |
| Jessica Andersson | När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var | 3 |
| Kathryn Stockett | Niceville | 4 |
| Selma Lagerlöf | Herr Arnes penningar | 3 |
| Maria Ernestam | Busters öron | 4,5 |
| Michael Nyqvist | När barnet lagt sig | 3 läsvärd |
| Ann Rosman | Själakistan | 4 extra + |
| Lucy Dillon | Ensamma hjärtan & hemlösa hundar | 3 feel good |
| Curtis Sittenfeld | Presidentens hustru | 4 |
Fördelen med en bokklubb är att man vågar sig på att läsa böcker man annars inte skulle välja,
för man blir lite smittad om någon berättar om senaste lästa boken med inlevelse och glädje.
Till desserten fortsatte vår egenhändigt skriva spänningshistoria och värdinnan för nästa träff
får stafettpinnen vid kvällens slut. Skrev en oerhört rafflande fortsättning på Anitas välmålade
start av historien. Nu har Elli fått min och vi väntar med spänning hur berättelsen fortlöper,
vilka vägar den tar och vad hon ser framför sig.
Det är en ruggig historia som utvecklar sig och är riktigt spännande.
Vi får väl se om vi publicerar den en dag, kanske på min blogg...eller rentav som bok!
Många läsvärda böcker som vi lånar friskt av varandra så flera böcker kommer att läsas
och presenteras mer än en gång. Men eftersom vi gillar att läsa så kommer alltid nya böcker
att vilja läsas av oss boknördar som inte kan somna utan en bok.
Natti alla underbara där ute, nu är jag verkligen supertrött, men nöjd med kvällen.
Hostan sitter i, men penicillinet börjar göra sitt, det är ett gott tecken. det finns hopp alltså!
Badkarsindikatorn...
Hej igen sedan vääääldigt länge! Ni undrar väl om jag övergett er, men
nejdå så lätt blir ni inte av med mig....
Har haft total allergi mot datorn, har bara varit inne på FB via telefon och
formligen haft fobi mot datorn och ju längre det gått desto mindre har jag velat
starta den lilla burken....till slut har jag tänkt, ska nog aldrig mer skriva ett enda ord.
Har nog tappat förmågan....
Men nu så ska jag göra mig lite bokmärken här och där. Har dessutom haft jordens
infuensa och legat som en ynklig man i en vecka, snörvlat, hög feber och hosta,
ja ni vet. Älsklingen, moren och broren har levererat mat, tidningar, och annat nödvändigt
som mumsmums och ingefära....har levt på ingefärste, nyponsoppa, inte så mycket
annat har varit gott, smaken har varit obefintlig och livet har gått på sparlåga.
Igår skulle jag haft bokcirkel hemma hos mig, men det blir framskjutet en vecka.
Men idag hände något, det kändes som att det vände. Solen skiner (fortfarande) och värmen
kändes genom fönstret. På med kläder och gå ut i skogen, sakta, vääääldigt sakta, snigelfart.
Fick med mig mobilkameran och stannade till, kände in, lyssnade på fåglarnas läkande
körsång och kände solen värma mina bleka kinder. Kände hopp om livet men samtidigt,
en ångest över att jag inte kan få cellgifter imorgon då jag varit så dålig.
Var på VC igår och trodde att jag har lunginflammation men det har jag inte.
Första gången någonsin jag måste skjuta upp en behandling. Och snart ska jag röntgas
igen för att se om tumörena minskat eller åtminstånde inte vuxit!
Nåväl, fick en riktig kick av att snigla mig fram i skogen så när jag kom hem hällde jag upp
ett riktigt varmt härligt bad med Rosmarin/Eucalyptusmilk och badade, läste bok,
drack tranbärsjuice, läste tills jag blev skrynklig, hällde på mer varmt vatten.
Superbra produkter, använder många olika Weleda prod. Snyggt med glasflaskor.
Jag njöt verkligen och kretiva tankar började snurra i huvudet igen, skaparlusten,
vill göra saker, YES, ett gott tecken!
Vad är då "badkarsindikatorn"?
Jo, jag har ju tränat, promenerat med pumpstavar, går på gym (hos sjukgymnasten)
och har börjat vattengympa även det hos sj.gymnasten. Min kropp börjar anta en annan
form än den jag hade för ett år sedan då kortisonet var ett måste efter varje behandling.
Då, för ett år sedan kunde jag hjälpligt kliva ner i ett badkar och att ta mig upp var ett
stort projekt som bara den envisaste kan klara med stor list och ilska.
Nu när jag kliver upp inser jag att jag helt enkelt kliver upp utan större problem alls,
jag kan tom stå på ett ben och ta på mig byxor el. ta på en strumpa ståendes.
Men badkaret är den största förändringen och det tänker man inte på som frisk och fullt
rörlig, men jag kommer aldrig att glömma hur svårt det var och att min träning har hjälpt
mig att bli både smidigare och piggare.
Till sommaren kan jag t om ta på mig en klänning som visar att jag har en midja igen.
delfinmagen är snart ett minne blott. men träningen fortsätter så fort jag piggnat till,
för jag ser och känner förändringarna. Då ska tilläggas att jag får cellgifter 2 v. av 3!
Jag tror på att man kan läka sig själv, och trots att mitt HB är oroväckande lågt känner jag
mig piggare nu än för 6 månader sedan, hur förklarar man det? (Influensan undantaget förståss)
Det känns frustrerande att jag legat som en platt fisk när jag kommit in i ett träningsflow
och den glädje det innebär att orken räcker till att t om jobba ett par timmar per dag.
Men det är ju några dagar kvar till första mars, så jag hinner nog pigga på mig än mer tills dess.
Nä nu ska jag sy lite, fick en enorm lust att sy ett litet förkläde av ett glassigt tyg till systerdotter.
...och så en semla förståss. Gör ett "mjölkundantag" idag...
Hittade söta minisemlor hos http://bakfnatt.blogspot.com
nejdå så lätt blir ni inte av med mig....
Har haft total allergi mot datorn, har bara varit inne på FB via telefon och
formligen haft fobi mot datorn och ju längre det gått desto mindre har jag velat
starta den lilla burken....till slut har jag tänkt, ska nog aldrig mer skriva ett enda ord.
Har nog tappat förmågan....
Men nu så ska jag göra mig lite bokmärken här och där. Har dessutom haft jordens
infuensa och legat som en ynklig man i en vecka, snörvlat, hög feber och hosta,
ja ni vet. Älsklingen, moren och broren har levererat mat, tidningar, och annat nödvändigt
som mumsmums och ingefära....har levt på ingefärste, nyponsoppa, inte så mycket
annat har varit gott, smaken har varit obefintlig och livet har gått på sparlåga.
Igår skulle jag haft bokcirkel hemma hos mig, men det blir framskjutet en vecka.
Men idag hände något, det kändes som att det vände. Solen skiner (fortfarande) och värmen
kändes genom fönstret. På med kläder och gå ut i skogen, sakta, vääääldigt sakta, snigelfart.
Fick med mig mobilkameran och stannade till, kände in, lyssnade på fåglarnas läkande
körsång och kände solen värma mina bleka kinder. Kände hopp om livet men samtidigt,
en ångest över att jag inte kan få cellgifter imorgon då jag varit så dålig.
Var på VC igår och trodde att jag har lunginflammation men det har jag inte.
Första gången någonsin jag måste skjuta upp en behandling. Och snart ska jag röntgas
igen för att se om tumörena minskat eller åtminstånde inte vuxit!
Nåväl, fick en riktig kick av att snigla mig fram i skogen så när jag kom hem hällde jag upp
ett riktigt varmt härligt bad med Rosmarin/Eucalyptusmilk och badade, läste bok,
drack tranbärsjuice, läste tills jag blev skrynklig, hällde på mer varmt vatten.
Superbra produkter, använder många olika Weleda prod. Snyggt med glasflaskor.
Jag njöt verkligen och kretiva tankar började snurra i huvudet igen, skaparlusten,
vill göra saker, YES, ett gott tecken!
Vad är då "badkarsindikatorn"?
Jo, jag har ju tränat, promenerat med pumpstavar, går på gym (hos sjukgymnasten)
och har börjat vattengympa även det hos sj.gymnasten. Min kropp börjar anta en annan
form än den jag hade för ett år sedan då kortisonet var ett måste efter varje behandling.
Då, för ett år sedan kunde jag hjälpligt kliva ner i ett badkar och att ta mig upp var ett
stort projekt som bara den envisaste kan klara med stor list och ilska.
Nu när jag kliver upp inser jag att jag helt enkelt kliver upp utan större problem alls,
jag kan tom stå på ett ben och ta på mig byxor el. ta på en strumpa ståendes.
Men badkaret är den största förändringen och det tänker man inte på som frisk och fullt
rörlig, men jag kommer aldrig att glömma hur svårt det var och att min träning har hjälpt
mig att bli både smidigare och piggare.
Till sommaren kan jag t om ta på mig en klänning som visar att jag har en midja igen.
delfinmagen är snart ett minne blott. men träningen fortsätter så fort jag piggnat till,
för jag ser och känner förändringarna. Då ska tilläggas att jag får cellgifter 2 v. av 3!
Jag tror på att man kan läka sig själv, och trots att mitt HB är oroväckande lågt känner jag
mig piggare nu än för 6 månader sedan, hur förklarar man det? (Influensan undantaget förståss)
Det känns frustrerande att jag legat som en platt fisk när jag kommit in i ett träningsflow
och den glädje det innebär att orken räcker till att t om jobba ett par timmar per dag.
Men det är ju några dagar kvar till första mars, så jag hinner nog pigga på mig än mer tills dess.
Nä nu ska jag sy lite, fick en enorm lust att sy ett litet förkläde av ett glassigt tyg till systerdotter.
...och så en semla förståss. Gör ett "mjölkundantag" idag...
Hittade söta minisemlor hos http://bakfnatt.blogspot.com
1000 böcker att läsa....
Vi är 8 tjejer som startat en bokcirkel där vi pratar om böcker förståss och filosoferar
kring "BRA eller anus" som de galna kompisarna Filip& Fredrik hade sagt...
Vi träffas ambullerande hos varandra en gång i månaden och det är benhårt.
Inga uppskjutande datum för att inte alla kan, bara de flesta kan, annars rinner det
lätt ut i sanden.
Cirkeln fick namnet "ERICA" eftersom det var premiärkvällens namnsdagsbarn.
Vi äter gott med vin därtill och umgås innan böckerna recenseras. Vi tar med
vilken bok vi vill som har varit läsvärd och BRA. Det finns ingen tid för dåliga böcker
i vår klubb. Det handlar inte om akademiska utsvävningar heller gubevars!
Om man har en braig cooffetablebook eller en bok kring sitt intresse om det så är
hur man gör ett duvslag spelar ingen roll, bara man känner att "det här vill jag förmedla"
Jag fick flera bra tips på böcker jag inte annars hade plockat själv på bibblan,
och bibblan vettni....det är en guldgruva. ÄLSKAR att gå där och känna, bläddra
läsa baksidor, lägga tillbaka, gå på känsla, humör och upptäckarglädje. Har inte plats
med fler köpta böcker i bokhyllorna.
Lånar ganska mycket böcker men hinner dessvärre inte läsa alla och ibland
lånar man böcker som inte alls är intressanta när de väl ligger på nattduksbordet
och bara vääääntar på att bli lästa. Nej, det ska kännas ganska fort att det är
en bok att räkna med, en bok man förförs av...in i en annan värld.
"Utan ett ord" av Linwood Barclay
...läs den, en riktig bladvändare som du inte kan släppa förrän du läst ut den.
Du vaknar. Huset är tomt. Din familj är borta.
14-åriga Cynthia skriker åt sina föräldrar och slår igen dörren till sitt rum. När hon vaknar nästa morgon förväntar hon sig en konfrontation, men istället är huset tomt. Hennes mamma, pappa och storebror är borta.
25 år senare bestämmer sig Cynthia för att delta i ett tv-program om olösta fall i ett sista försök att få veta vad som hände den där natten. Först händer ingenting. Sen ringer telefonen. En mansröst säger att hennes familj förlåter henne. Cynthia är nära att bryta ihop. Är hennes familj vid liv? Varför har de aldrig hört av sig? Cynthia börjar forska i försvinnandet, och trådarna leder till fruktansvärda hemligheter. Kanske hade det varit bättre att låta det förflutna vila.
Utan ett ord är en skrämmande thriller i bästa Hitchcookanda som snabbt blivit en internationell storsäljare och översatts till över 20 språk. 
"Allt är bara bra, tack" av Moa Herngren
Lea har åkt till Paris på sabbatsår för att fly Sverige och sitt stressiga liv. Där träffar hon den karismatiske bohemen Michel och kastas in i en kärlekshistoria som till en början verkar vara direkt från himmelriket.
När hon blir gravid väljer Lea och Michel att flytta hem till det trygga Sverige för att bygga upp ett liv för sin lilla familj. Där finns också Leas välartade Östermalmsfamilj som till att börja med välkomnar den nye svärsonen med öppna armar.
Men när barnet kommit och pressen ökar visar det sig att Michel inte passar in i mallen. Med whisky före frukost, konstnärsdrömmar som aldrig tar fart och en växande svartsjuka är han inte den familjefar han borde vara. Långsamt inser Lea att livet håller på att gå över styr. Som utsliten småbarnsmamma med ensamt försörjningsansvar kämpar hon på i det längsta. Det är först när katastrofen är ett faktum som hon inser att hon måste fly...
Allt är bara bra, tack handlar om Lea som vill älska och bli älskad till varje pris. Om en kärlek som kanske egentligen är någonting annat och ett ensamt hjärta som vägrar släppa taget om drömmen om tomtebolycka med mamma, pappa, barn på lycklig promenad genom sommarstan en solig söndag. Den handlar om Famous Grouse, skam, svartsjuka och att bita ihop sina käkar det hårdaste man kan, blunda och tänka på något annat en stund. Gripande och läsvärd!
Två av de böcker vi hade med förra gången och som jag läst. Jättekul med bokcirkel. Varje värdinna har sitt eget lilla sidotema för kvällen, det kan vara en dikt som läses eller en rolig tidningsartikel, vad som helst. Inget måste! Vi har även börjat skriva en egen berättelse som kan sluta var som helst. Nästa gång är det min tur att presentera fortsättningen på historien eftersom jag ska hålla träffen i slutet av februari. Måste börja skriva för den startar väldigt bra. Tack kära Anita för förra gången!
Har ni något bra tips till mig på en bok eller något kul man kan göra under kvällen som sidotema så tar jag tacksamt emot alla tips.
Här är några böcker som "Ericorna" läst och tyckt till om.
Moa Herngren
Allt är bara bra tack
Linwood Barclay
Utan ett ord
Jeffrey Archor
Dömd till fängelse
Roslund & Hellström
3 sekunder
Ann Rosman
Själakistan
Jessica Andersson
När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var
Ny bokrapport kommer i slutet av februari...
Läsbart täcke....allt går att sälja med mördande reklam...
Tjingeling!"Glömde" att jag har en blogg också....
Tjoflöjt allihopa!
Jag har haft en skrivkramps-vill-inte-orkar-inte-men-vill-innerst-inne-blogga...
Har helt enkelt haft lite annat för mig och det blev bla fem dagar i fjällen med
älsklingen. Han ska ju åka vasaloppet och jag följde med till Långberget nära
Sälen/Trysil.
Ojjojj...har inte åkt längdskidor på många, många år så det var lite pirrigt att
tänka sig in i hur det skulle gå. Nyekiperad med underbart sköna skidkläder och
riktiga vandringskängor på för att slippa halka och ramla runt i snö och is.
Mina muskler är ju inte så starka numera efter allehanda behandlingar och för lite
muskelträning, men jag har ju gått med pumpstavar nu ett tag så det borde ju funka
i alla fall en liten bit på vägen...
Väl uppe på Långberget hyrde vi skidor åt mig redan söndag kväll (29/1) och
elljusspåren lockade, så jag fick glida fram lie försiktigt....Hujja vad stel jag blev
och darrig i knäna, hur ska detta sluta? Var förståss rädd för att ramla trots att jag
åkte väääldigt sakta första kvällen. Det blev bara teståkning medan darlingen
svischade iväg på skidorna och framför mig såg jag en allt mindre ryggtavla.
Det var kallt så någon längre tur blev det dock inte för oss första kvällen.
Långberget är ju mer eller mindre ett träningshotell för skidfantaster och jag är
glad att jag följde med för det blev fokus på åkning, så jag gav mig den på att klara
av en slinga första dan. Det gick förståss stappligt och min älskling följde med en
bra bit för att se att jag tog mig framåt....
Jag: -Hjäääääälp, en backe!
Darling: -Älskling, du klarar det, böj på knäna och slappna av, det är ingen backe,
det är bara en liten lutning, en knix bara.
Jag: -Ok då, men tänk om jag ramlar?
Darling: -Det gör du inte, åk nu ska du se att det går bra.
Jag: -Iiiiihhhh...hjäääälp vad fort det går! (det gick inte fort)...ÄÄÄHHhh...PLADASK!
När jag kommit över knixen ramlade jag förståss och skrattade, sprattlande med
skidor och stavar högt och lågt. Är ju inte så smidig så det fick bli assistans av mannen
att ta av skidorna så jag kunde ta mig upp över huvud taget...hehe..
Älskar träd, både på vintern och smmaren.
En äldre dam i 75-års åldern seglade förbi, stannade till och frågade om det gick bra,
alla är såååå snälla och vänliga i spåren. Jodå, jag är bara lite nybörjare igen. Alla är
vi barn i början säger hon snällt och seglar vidare lätt som en fjäder.
Har inte stått på längdskidor sedan jag var barn då jag mer eller mindre åkte
varje dag efter skolan uppvuxen i Luleå.
Nåväl, jag släppte iväg darlingen så han kunde göra sina mil och jag fortsatte enträget
min envisa åkning. En stor backe till, som var stor denna gången fick mig att ta av
skidorna och traska ner, det var ju smartare. Kände att det börjar flyta riktigt bra så jag
ökade takten och kände ett bra glid under skidorna. När jag åkt ca 3,5 km kom så en
liten backe som jag bara inte kunde missa så var jag lite stursk, den klarar jag!
Åkte hela vägen ner och väl nere så....PLADASK! Skrattade igen för mig själv och tänkte,
det var ju inte så farligt att ramla ju. Ett danskt par kom förbi, stannade och såg att allt
var OK med mig. Strax efter har darlingen varvat mig och kommer lägligt.
Han hjälper mig upp och....PLADASK!..jag halkar till och ramlar igen...på RUMPAN!
Upp på hästen bara och efter hela 4,5 km var jag så äntligen i mål, så nöjd och stolt.
Inga skidor efter lunchen men väl en promenad med kameran istället.
Så höll vi på nästan en vecka och för var dag blev jag lite duktigare, inte dag 2 dock för
träningsvärken gjorde sig väldigt påmind, kunde knappt gå och det gjorde ont i svanskotan
av den sista ramlingen på rumpan. (det är fortfarande svårt att sitta, men det är en baggis)
Det var så vackert däruppe!
Dag 3 och 4 blev bättre och jag åkte riktigt bra, kände ett sug efter mer lärdom så sista
dagen åkte jag hela 9km! och det var jättekul. Hade ju lärt mig banan lite (den snällaste),
så jag visste vad som väntade och var jag skulle knäppa av skidorna...hihi...darlingen såg
jag passera på andra spår som korsade min och han åkte mellan 3-5 mil per dag,
I am imponerad!
Darlingen in action....det är dag men mulet...
Väl på väg hem från ett kallt och vackert landskap pajjade fläkten, så vi fick stanna i Torsby
för att byta ut den på en Volvoverkstad och det gick strålande. Vi hann äta lunch, så var det klart.
Kanonservice måste jag säga.
Sista dan kom solen...
Ja, det var mitt lilla äventyr mellan cellgiftsbehandlingar och en udda vardag.
Väl hemma blev jag så taggad att träna mer så jag har gått ut med stavar varje dag utom igår,
och jag känner att jag blivit starkare, klarar mer och känner mig mycket piggare.
Har tom fått muskler på armarna, mycket tack vare pumpstavarna tror jag och gymmet
börjar ge resultat. Går på sjukgymnastiken för att få proffessionell hjälp.
Så nu har jag inte tid att skriva mer, för jag ska iväg till gymmet för dagens pass.
Jag har en målsättning och plan att om jag tränar mig starkare så orkar jag även
ta emot cellgifter under en lång tid framöver och det sammantaget gör mig friskare, trots att
cytostatika bryter ner. En daglig kamp för att kroppen ska må bra och själen ska få ro.
YES, jag klarade det och attans vad roligt det var!
Tjolahopp!
Jag har haft en skrivkramps-vill-inte-orkar-inte-men-vill-innerst-inne-blogga...
Har helt enkelt haft lite annat för mig och det blev bla fem dagar i fjällen med
älsklingen. Han ska ju åka vasaloppet och jag följde med till Långberget nära
Sälen/Trysil.
Ojjojj...har inte åkt längdskidor på många, många år så det var lite pirrigt att
tänka sig in i hur det skulle gå. Nyekiperad med underbart sköna skidkläder och
riktiga vandringskängor på för att slippa halka och ramla runt i snö och is.
Mina muskler är ju inte så starka numera efter allehanda behandlingar och för lite
muskelträning, men jag har ju gått med pumpstavar nu ett tag så det borde ju funka
i alla fall en liten bit på vägen...
Väl uppe på Långberget hyrde vi skidor åt mig redan söndag kväll (29/1) och
elljusspåren lockade, så jag fick glida fram lie försiktigt....Hujja vad stel jag blev
och darrig i knäna, hur ska detta sluta? Var förståss rädd för att ramla trots att jag
åkte väääldigt sakta första kvällen. Det blev bara teståkning medan darlingen
svischade iväg på skidorna och framför mig såg jag en allt mindre ryggtavla.
Det var kallt så någon längre tur blev det dock inte för oss första kvällen.
Långberget är ju mer eller mindre ett träningshotell för skidfantaster och jag är
glad att jag följde med för det blev fokus på åkning, så jag gav mig den på att klara
av en slinga första dan. Det gick förståss stappligt och min älskling följde med en
bra bit för att se att jag tog mig framåt....
Jag: -Hjäääääälp, en backe!
Darling: -Älskling, du klarar det, böj på knäna och slappna av, det är ingen backe,
det är bara en liten lutning, en knix bara.
Jag: -Ok då, men tänk om jag ramlar?
Darling: -Det gör du inte, åk nu ska du se att det går bra.
Jag: -Iiiiihhhh...hjäääälp vad fort det går! (det gick inte fort)...ÄÄÄHHhh...PLADASK!
När jag kommit över knixen ramlade jag förståss och skrattade, sprattlande med
skidor och stavar högt och lågt. Är ju inte så smidig så det fick bli assistans av mannen
att ta av skidorna så jag kunde ta mig upp över huvud taget...hehe..
Älskar träd, både på vintern och smmaren.
En äldre dam i 75-års åldern seglade förbi, stannade till och frågade om det gick bra,
alla är såååå snälla och vänliga i spåren. Jodå, jag är bara lite nybörjare igen. Alla är
vi barn i början säger hon snällt och seglar vidare lätt som en fjäder.
Har inte stått på längdskidor sedan jag var barn då jag mer eller mindre åkte
varje dag efter skolan uppvuxen i Luleå.
Nåväl, jag släppte iväg darlingen så han kunde göra sina mil och jag fortsatte enträget
min envisa åkning. En stor backe till, som var stor denna gången fick mig att ta av
skidorna och traska ner, det var ju smartare. Kände att det börjar flyta riktigt bra så jag
ökade takten och kände ett bra glid under skidorna. När jag åkt ca 3,5 km kom så en
liten backe som jag bara inte kunde missa så var jag lite stursk, den klarar jag!
Åkte hela vägen ner och väl nere så....PLADASK! Skrattade igen för mig själv och tänkte,
det var ju inte så farligt att ramla ju. Ett danskt par kom förbi, stannade och såg att allt
var OK med mig. Strax efter har darlingen varvat mig och kommer lägligt.
Han hjälper mig upp och....PLADASK!..jag halkar till och ramlar igen...på RUMPAN!
Upp på hästen bara och efter hela 4,5 km var jag så äntligen i mål, så nöjd och stolt.
Inga skidor efter lunchen men väl en promenad med kameran istället.
Så höll vi på nästan en vecka och för var dag blev jag lite duktigare, inte dag 2 dock för
träningsvärken gjorde sig väldigt påmind, kunde knappt gå och det gjorde ont i svanskotan
av den sista ramlingen på rumpan. (det är fortfarande svårt att sitta, men det är en baggis)
Det var så vackert däruppe!
Dag 3 och 4 blev bättre och jag åkte riktigt bra, kände ett sug efter mer lärdom så sista
dagen åkte jag hela 9km! och det var jättekul. Hade ju lärt mig banan lite (den snällaste),
så jag visste vad som väntade och var jag skulle knäppa av skidorna...hihi...darlingen såg
jag passera på andra spår som korsade min och han åkte mellan 3-5 mil per dag,
I am imponerad!
Darlingen in action....det är dag men mulet...
Väl på väg hem från ett kallt och vackert landskap pajjade fläkten, så vi fick stanna i Torsby
för att byta ut den på en Volvoverkstad och det gick strålande. Vi hann äta lunch, så var det klart.
Kanonservice måste jag säga.
Sista dan kom solen...
Ja, det var mitt lilla äventyr mellan cellgiftsbehandlingar och en udda vardag.
Väl hemma blev jag så taggad att träna mer så jag har gått ut med stavar varje dag utom igår,
och jag känner att jag blivit starkare, klarar mer och känner mig mycket piggare.
Har tom fått muskler på armarna, mycket tack vare pumpstavarna tror jag och gymmet
börjar ge resultat. Går på sjukgymnastiken för att få proffessionell hjälp.
Så nu har jag inte tid att skriva mer, för jag ska iväg till gymmet för dagens pass.
Jag har en målsättning och plan att om jag tränar mig starkare så orkar jag även
ta emot cellgifter under en lång tid framöver och det sammantaget gör mig friskare, trots att
cytostatika bryter ner. En daglig kamp för att kroppen ska må bra och själen ska få ro.
YES, jag klarade det och attans vad roligt det var!
Tjolahopp!
