Bamsehelg med stora och små barn
Man bara smälter när man ser den här....ingen är för gammal för Bamse!
På lördag blir det fest
Hela familjen är samlad med syskon, barn, mormor&morfar, farmor, mostrar,
morbröder med fruar och kusiner.
Lilla Lovisa fyller 1 år och vi samlas allihop för att ha en underbar helg tillsammans.
Christine kom hem ikväll och jag och hon har haft en supermysig mor&dotterkväll!
För mig är du alltid min lilla älskade rosenknopp, älskade Christine ...
men knoppen har slagit ut i full blom!
Imorgon lite jobb och sedan förberedelser för lördagens kalas.
Lovisa Madeleine mitt hjärtegull till systerdotter fyller 1 år!
Vi ska fira henne och ha en alldeles underbara helg tillsammans!
Kära Lovisa;
Så kom du till oss du älskade barn och grep våra hjärtan med kraft.
Med ens fick allting mera mening, långt mer än det någonsin haft.
Du ler så du strålar, din själ lyser klar, du fångar all ömhet omkring.
Små fötter och fingrar, din hud och din doft, så underbart skapat allting.
Ditt liv ska vi följa och finnas för dig och dela din glädje och sorg.
När skuggorna hotar ditt solsken, är vi din tryggade borg.
Idag vill vi visa för vänner och släkt, den gåva vi fått bevara;
Ett barn att få älska och skydda från ont, en lycka svår att förklara.
Är det du, allra käraste barn som kommit till sist ändå?
Om du kunde begripa vad vi längtat, men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist, det vågar vi knappast tro.
Fast det var min enda beständiga dröm, som aldrig kom till ro.
Kom sätt dig hos mig lilla barn. Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna att du är mig nära, jag vill höra dina andetag.
Tänk vad allting krångligt och konstigt med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå.
Älskar dig min lilla systerdotter som om du var min egen.
Äldsta och yngsta kusinen, två av mina älsklingar,
Lovisa och Christine i somras! Lovisa utforskar Christines öra.....
Människor värmer!
Tusen miljoner gånger tack för era UNDERBARA, ärliga, fina och
framför allt långa kommentarer med tröst, stöd och pepp.
Livet är en berg&dalbana och ibland fastnar den där förbaskade saken
man åker i längst ner och man får liksom veva upp den för hand...
Ni och många andra hjälper mig att veva upp det lilla åkdonet jag sitter i.
Lördag kväll ringde det på dörren..."plingplång"....
Där står en person som jag känner litegrann och som spontant frågar hur jag mår.
Ville kolla till mig....
Jag blev glad över att hon vågade ringa på och bjöd således in henne.
Jag blev glad över att hon sett att jag inte mådde bra, att hon vågade trotsa sin
rädsla att "inte störa".
Jag blev glad över att någon som jag inte direkt umgås men som jag känner
vågade bryta vanliga mönster, nämligen det många tror, att man vill sörja ifred.
Men så är det faktiskt inte, man vill det ibland, men ofta är det skönt
med ett telefonsamtal eller ett kort eller ett spontanbesök.
Vi hade en underbart rolig kväll som slutade på småtimmarna och jag lärde mig
massor av henne, men framförallt så blev jag oerhört varm i hjärtat.
Alla era kommentarer tex det är att bry sig!
Vi är så rädda för att bry oss, jag ska inte slå mig själv på bröstet för
jag är lika dålig på det som alla andra. Jag tänker ofta på personer som kanske
mår dåligt, men jag förmedlar inte alltid tanken.....
Men när man får den där känslan av att man inte alls är ensam, utan omgärdad
av kärlek och underbara männsikor, då lyfts man upp och orkar lite till.
Jag har hittat olika vägar att få hjälp med bearbetningen, men jag är inte den
som har tålamod utan vill ha resultat, helst direkt, annars blir jag oerhört
frustrerad och deppig, men inser att jag måste gilla läget och skynda långsamt.
Tack än en gång till alla era fina kommentarer och tips!
Och tack Heidi för en mysig lördagkväll!
November är onödigt
Något händer....livet blir grått, trist och känns tomt och innehållslöst.
Man orkar ingenting, vädret är grått, kallt och regnigt.
Inspirationen är på -1000 och hur man än försöker så bor det någon
hemsk svart gegga i kroppen som hindrar en från att göra det man
egentligen vill göra.
Höstdeppighet kallar vi väl det, men det känns sååååå onödigt.
Varför ska en månad förstöra humöret bara för att den existerar?
Har försökt med all möjlig slags mindfullness men slår huvet i väggen
varenda år! I år är den av naturliga skäl än mer påtaglig...
Snälla ni, ge mig tips på hur jag ska orka mig igenom dagarna!
Det är inte bara november, det är den hemska sorgen också som
tagit besittning i varenda cell min kropp och hela min sargade själ!
Jag går i sorgterapi, läser böcker, umgås med vänner och familj,
jobbar, promenerar, fixar hemma men orkar mest bara det
nödvändigaste för att hålla näsan över vattenytan.
Det går bra ibland och jättedåligt emellanåt.
Men det är tomt! TOMT! TOMT! TOMT OCH OERHÖRT TYST!
Själen är tömd på känslor, det kommer ingen gråt, inget skratt
bara ett tomt INGENTING!
Jag försöker hela tiden, men allt tar kraft. Orkar inte ens gråta för det tar
också kraft även om det är skönt!
Orkar inte blogga heller så ofta, för jag är tom på ord.
Orden kommer inte till mig längre som förut.
Jag har aldrig planerat ett enda ord i min blogg,
de har kommit naturligt, men nu kommer inga ord längre.
Det kan tyckas som självömkande det jag skriver men
det är inte min mening, jag bara känner så här just nu.
Självömkan är fult!
Man ska vara positiv och se saker i färg, inte i svartvitt som
jag ser allt i nuförtiden. Ingen hit precis...
Det är fult att vara sårbar och det är fult att inte må bra.
Man ska visa ett gott sken utåt och säga att allt är bra.
Då blir alla andra nöjda!
Men det är inte bra, det kan aldrig mer bli bra!
Ge mig hopp någon!
Kan någon av er därute som förlorat ett barn säga att det blir bättre?
Hur har ni överlevt?
Har ni hittat en ny mening med livet efter att ert barn dött, eller er
man eller fru?
Har ni orkat jobba och fortsätta som vanligt?
Eller begär jag det omöjliga av mig själv?
Men man måste ju för man har inget annat val!
Man kan ju inte leva på luft.
Och där fastnar jag mellan måste och att inte orka.
Jag förstår att ett år av saknad är inte lång tid, väldigt
kort faktiskt. Har precis börjat förstå på rikigt att
Madde inte kommer tillbaka.
I början är man fullpumpad av adrenalin för att fixa med
begravning och sten och alla papper och brev som dimper ner
och minnesdagar och födelsedag och årsdag, allahelgonahelg,
fundera på vad man ska göra med alla saker, kläder, skor osv...
Sen när första året är till ända trodde jag i min enfald att...
Nu har jag varit duktig som klarat allt detta på ett år.
Nu ska det bli bättre....men då kom sorgen som förlamar
hela ens tillvaro....den tomma sorgen!
Tankar som snurrar i tusen km/tim.
Undrar hur Madde har det där på andra sidan?
Är hon ledsen, är hon glad?
Ser hon oss?
Är hon med oss?
Sörjer även hon?
Vill hon hellre vara med oss här?
Vad tänkte hon innan hon drog sitt sista andetag?
Hade hon panik, för hon ville ju inte dö!
Hon kanske inte alls vill vara död där på andra sidan?
Jag vill trösta och krama henne men hon svarar inte på mina rop.
Snälla ni underbara människor som följt min blogg. jag behöver er!
Skriv vad ni tror tänker och tycker.
Jag ska lyssna på er, ge mig tips och råd på hur man går vidare.
För jag vet inte hur man gör.
Ni som har gått längre i er sorgbearbetning får gärna berätta.
Ingen blir gladare än jag.
Jag behöver hopp om att ljuset kommer tillbaka i mitt liv!
Benny Rosenqvist
Den säger mycket om hur våra val i livet påverkar oss i många liv.
Vi som tror på livet efter detta känner hopp och kraft av att det finns
något större som styr våra liv, att det finns en annan sida av livet
som fortsätter när vi dött.
Vi styr förståss våra liv i stor utsträckning alldeles på egen hand.
Men vi kanske redan innan vi föds väljer att utsätta oss för saker
som inte alltid är så behagliga, för att lära oss.
Vi kanske kommer ner en tid för att lära andra något som de behöver
utveckla, och även oss själva.
I att hitta rätt i livet bland all det sorl av ljud, upplevelser, jobb, kärlekar,
barn, teknik, prylar, konsumtion, sorger osv.. ska man även hitta sin egen
själsliga plats i tillvaron, vilket är oerhört svårt för de flesta.
Att få ihop livspusslet i 250 knyck klarar ingen i längden.
Just därför gillar jag att läsa böcker som ger lite andra dimensioner
av livet och vad som finns därute i universum som vi inte ser.
Vi har alla en intuition som kommer någonstans ifrån. Våra guider
visar oss vägen i vårt undermedvetna.
Att kunna öppna själen är nyttigt och ger tröst och en känsla av trygghet.
Jag är inte rädd för att dö längre, men jag vill ändå leva fullt ut
så länge jag är här på planeten jorden!
Jag tror även att det finns männsikor som Benny som kan se och prata
med själar på andra sidan. Han är nog en av de få som kan göra det fullt ut.
Jag är öppen för det och känner att jag har änglar och guider som bär mig framåt.
Annars skulle jag inte sitta här och klara av allt det jag klarar.
Något håller mig uppe och det är inte bara familj och vänner utan självklart
även all hjälp jag får från universum.
Så imorgon ber jag om att få en bra och ljus dag!
Kram på er mina änglar och guider!
Ljus för de vi minns
Idag har ljusen tänts för alla de vi minns,
ofödda som dog i magen, bebisar, barn, tonåringar,
unga vuxna, fullvuxna och gamla.
Alla ni som inte finns här på jorden finns
ändå i våra hjärtan så länge vi minns att
ni funnits här hos oss.
Minnen gör att ni lever kvar och kyrkogårdarna
är den vackraste av platser man kan gå till en dag som denna.
Vi minns, för ni finns.
det lilla extra..
Jo just för att allt möjligt kan hända...bla det här!
...önskar jag varit i huvudstaden just då.
Ni har säkert sett denna förut, men man blir lite mer levande i storstan,
där inget är givet...vad som helst kan hända...och alla blir GLADA!!!
Stockholm Stockholm världens stad!
Varit där i helgen för att umgås med dotter och familj.
Varje gång jag kommer upp vill jag stanna där, bo och leva där,
för ALLT finns nära. Allt man vill kan man göra utan större krångel.
Sen när några dagar gått längtar jag ändå hem....kluvet men
jag är väl inte klar i min lilla stad. Trivs faktiskt här också :)
Inte för att vi gjort så mycket mer än bara haft det mysigt,
men det räckte gott denna gång.
Skulle velat se Dali, Dali på Moderna Museet.
Såg en utställning för många år sedan i Paris när han ännu levde.
En surrealist i stora mått. Ångestfyllda tavlor men man kan ändå
inte låta bli att förundras över vad han måtte ha haft i sin hjärna.
Salvador Dalí 1904-1989
En av de snällare varianterna...
Ett besök på Koffert på Humlegårdsgatan är ett måste!
Man får inspiration och blir översköljd av härliga saker.
Julsakerna var ännu inte framdukade, men det kanske var tur för min plånbok...
Men det underbaraste av allt...Christine får mig alltid att skratta!
Vi blir båda som två fnitterhönor när vi umgås, skrattar hejdlöst,
åt tokiga saker. Hon är så otroligt rolig och gör mig till den
lyckligaste mamman i världen som får ha just henne till dotter!
Hon läker mig!
Saknad och älskad!
Snodde bilden från Davids blogg http://therealcolombo.blogg.se
Vackra, fina, fina, underbara Madde!
Saknar dig, hela tiden, även när jag sover!
men....jag har gjort min egna hårda terapi.
Jag har sagt de magiska orden ;
"Hej då Madde, jag måste släppa dig för att orka gå vidare".
Hej då Madde, du finns inte mer, du är död.
Det gjorde så fruktansvärt ont att behöva uttala de orden.
Du är död och finns inte mer.
De orden har slitit mig i stycken många gånger om,
men jag var tvungen för att orka se mitt eget liv på nytt.
Jag skulle göra allt för att få träffa dig än en gång, men det går inte,
för du är på andra sidan dit man inte når.
Du ser mig, men jag ser inte dig, du är så långt borta.
Du gör din egen resa nu och jag hoppas att den är ljus och kärleksfull.
Du har själar omkring dig som älskar dig, både i himlen och på jorden.
Du finns med mig i allt jag gör, och just du mitt barn ger mig kraft att gå vidare.
Du talar till mitt inre; "Lev, mamma lev, hur svårt kan det va?"
Ser dig framför mig när du säger det med din spudlande glädje "LEV"!
Du säger det med ett stort leende!
Det är så enkelt för dig mitt barn och jag förstår att du däruppe
kärleksfullt talar om för oss här nere att LEVA.
Jag hade sagt likadant till dig "LEV"
Så jag ska lyda ditt råd...Jag LEVER FULLT UT för dig mig och Christine!
Älskar dig och Christine mest av allt i hela världen!
Lilla Lovisa älskar jag också mest av allt i hela världen!
Christine och Lovisa har morgonmys i pyjamas...gulligt!
Pyssel och vättar...
Man kan ju alltid hitta något i skogen....
Lite bark som ramlat av ett träd, mossa i massor,
mossbeklädda grenar, lite grenar med bär i,
och så ville min lille vätte bo där när dagens pyssel var klart.
Man tager vad man haver...helt gratis!
Snabbt spontanpyssel som hinner ändras till jul ett antal gånger.
Inspirationshelg
Shoppade loss så det stod härliga till med inredningsdetaljer,
gardiner, stolsöverdrag och massor med ljus och må bra saker,
bla på Gräddelin som har hela butiken full med vackra saker.
http://www.graddelin.blogspot.com/
Bilden lånad av http://pingela.wordpress.com/
Idag för ett år sedan är en dag jag helst vill glömma.
Då den 17 oktober begravdes Madeleine, men jag valde att göra
något bra idag , nämligen att pyssla lite hemma.
En ljusinstallation, fatet och det gröna från Gräddelin
Nya kökshanddukar från Gräddelin.
En söt hissgardin från en annan butik.
Har mediterat vid strykbrädan och gjort lite arrangemang här och var.
Nya gardiner i sovrummet också som blev superfina.
En vacker spegel som jag inte satt upp än....
Det är så skönt när man hamnar i den konstnärliga tystnaden, känslan
av att det här kan jag hålla på med hur länge som helst.
Men det finns å sjukt mycket fina saker både ute på nätet och lite
varstans på loppisar också för den delen.
Men jag önskar så att jag hann/orkade göra mer. Göra om allt, bara
blåsa ut och göra exakt som jag vill ha det...Måla, snickara, sy...
men det är väl resan till målet som är roligast, inte att allt blir
färdigt med en gång...Hinner bara nosa på ytan för det mesta...
Har tittat mycket i bloggar á la franska lantlivsstilen...och min stilla undran
är...hur hinner folk få ihop dessa vackra hem????
![[0403dimma3.jpg]](http://4.bp.blogspot.com/_3sQ6pcCXB6g/SM8zDMLaYBI/AAAAAAAABnM/Sbj1lZ4TqGs/s1600/0403dimma3.jpg)
Eller som denna otroliga bloggerska Randi Måhl http://rostistel.blogspot.com som tar helt fantastiska bilder.
Kram på er!
Saknar och minns....
Christine, Madeleine i mitten och jag....lyckliga i stunden!
Njöt av tillvaron i slutet av november 2006.
Vi var lyckliga och nöjda med livet.
På väg ut för att snorkla ute i havet bland alla vackra fiskar.
Men först... får man börja med det lilla...för det var superläskigt med alla fiskar
som nafsade på benen...
En paus...
Och ut till havet för att se allt det vackra...
har inte kunnat ta bilder själv men så här var det...
snodde bilden från nätet...
Minns och är lycklig för den resan..men med ett stort vemod...
Det är vardagen man minns...
Åkte till jobbet igår intet ont anande...med NSB-Norgetåget!
Söööönt och behagligt, dessa tåg är som X2000 men bättre!
Oslo-Göteborg går flera ggr per dag.
Norska staten tar hand om sina invånare....hmmm...
Men så hände det....
Tåget bara stannade och just det tåget stannar aldrig, för ett
norskt tåg har 1;a prioritet i tågmöten...
Den norske, oerhört stressade konduktören som alltid är genomstressad
i vanliga fall blev sju resor värre...
I 150 km /tim berättade han; "Det är åckurat tråki att behöve spörre att vi
har ett litet problemmm. Vi fick stanne tåge pga av att en miiinne har satt sej ivejjen
for vor rejse så vi vejt icke om vi kan gå vidre så vi spöörer om det så fort vi fått
mer imformasjooon. KLICK.
Han melde sig 3 ggr i rasende takt om vad som var på görning. Tack NSB!
I min närhet satt tre små söta damer som skulle ut på rejse!
Pensionist dam nr 1; Va sa han, jag förstod inte vad han sa...
Pensionist dam nr 2; Jag förstår inte heller, han pratade så fort, förstår inte norska..
Pensionist dam nr 3; Näää, jag förstår inte heller, får ringa min dotter, hon kanske har hört nåt.
En ung snäll tjej svarar, De har hittat en miiiiina på spåret så tåget fick stanna så de
kan plocka bort den.
Strax efter återkommer den oerhört stressade konduktören.
Vi har fått informassjonn att vi ICKE kan åke vidre, utan kanske vi får åke tillbax till Älvängn,
och därifra bysse folk till station. Vi återkommer, KLICK.
Va, sa han säger tanterna..och den unga tjejen försöker återigen förklara.
Det är en mina som står ivägen....Vi får vänta....
Va sa hon Gertrud?
En miiiina tror jag hon sa...svarar Astrid.
Vad säger du Astrid, frågar Birgitta...
En miiina, vad säger du...en miina, å herregud!
De har lagt ut en miiina, ja, ja jag får ringa gubben!
Till slut efter att de sagt miiiina säkert 23 gånger och fattat galoppen säger
en av de underbara damerna....
Åhh vilken tur att vi har goooood tid på oss!
Min dotter har fått höra så hon väntar på oss....
Efter en timma med 10 olika besked får vi höra att minan är borttagen och vi
är snart framme.
Tanterna jublar och vi andra ler, för tanterna gjorde vår dag.
Hoppas de fick en fantastisk fortsatt resa vart de nu skulle åka!
Till saken hör att de bygger dubbelfiligt järnvägsspår och E45:an samtidigt.
Ett enormt jätteprojekt som ska vara klart år 2012.
...och då kan man hitta lite saker när grävskoporna är framme...
The ladies made my day!
Kom inte och säg att vardagen är tråkig!
Undersökningar har visat på att det är just i vardagen som vi är mest lyckliga!
Tänk på det en stund....
2:a klass på Norgetåget....Kl. 17,46 på väg hem......och den går fort!
Bättre än Svenska Intercity från 1976 som går i snigelfart och har äckliga säten....
Jag är här och mitt liv är bara mitt....
Har inte varit på kören sedan superenergikicken på konserten
med Frank Ådahl.
Ikväll behövde jag energi, och det fick jag med råge.
Trött efter jobbet, åka tåg och stresshormonerna var på topp,
men så fort jag klev in i kyrkan där vi övar släppte allt....
Vår kör är inte bara en kör utan även reflektion och eftertanke,
det tackar jag vår körledare "Tjolle" för.
Han ger oss dagens dikt och goda ord längs vägen, det tycker jag är fint.
Vi är många, men vi har en kommunikation och det är häftigt!
Vi är där för att vi tycker om att sjunga, ingen prestige,
ingen tävling, utan bara var glad och sjung alla de sånger
som finns i världen.
Pop, rock, visor, frikyrkligt, gospel, andligt, soul,,ja allt som går att sjunga!
Ikväll var min gåshudskänsla "Gabriellas sång"
Den kyrkan har en oerhörd resonans, så det låter som att vi är 300,
fast vi är kanske 150....ja ni förstår...mäktigt!
Gabriellas sång
Det är nu som livet är mitt, jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit, det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt, min förtröstan långt bortom orden,
Som har visat en liten bit av den himmel jag aldrig fått
Jag vill känna att jag lever all den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever, veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit det sova
kanske hade jag inget val, bara viljan att finnas kvar
Jag-vill-leva-lycklig för att jag är jag, kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag-är-här och mitt liv är bara mitt, och den himmel jag trodde
fanns ska jag ana där någonstans
JAG VILL KÄNNA ATT JAG LEVT MITT LIV!
Läsandet ger perspektiv...
Jag föredrar att läsa i perioder när jag känner mig introvert.
Har haft en introvert period då jag söker efter svar eller njuter av
berättelser som är sköna att leva sig in i.
En av favoritsysselsättningarna är att få gå på bibliotek och titta på bokryggar,
ta fram en bok, helt förutsättningslöst och läsa resumén i just denna bok.
Jag kan gå i timmar och njuta....
Inga favoritlistor i månadsmagasin om att du ska läsa den senaste boken som kommit ut
av just den just nu populära författaren, utan ta en bok och känn in!
För mig ger det så ofantligt mycket mer, att jag själv känner vad som faller mig in
i den stunden...
Ok, jag kommer hem med 10 olika böcker av skiftande karaktär. Alltifrån smäktande
kärlekshistorier, eller böcker om personlighetsutveckling eller hur man gör lapptäcken
av Kaffe Fasett, eller böcker om hur man hanterar sorg eller inredningsböcker,
böcker om stickning och toppen på det, böcker om framgångsrika kvinnor
i olika sammanhang...osv...
Ja, jag måste vara schitzofren, för ALLT detta tilltalar mig! Allt i en salig blandning.
Jag köper böcker på löpande band, läser på alla möjliga platser, men mest på tåget,
eller innan jag somnar..måste läsa hur trött jag än är om det så är 3 minuter.
Har böcker lite varstans och glömmer bort att jag lånat lite för många
för att hinna med, så jag lånar om per telefon.
Bokbussen kommer utanför mitt hus så det är en räddning för där kan man beställa böcker
och bara hämta ut varannan torsdag när man lagom kommer hem från jobbet.
Bibblan är 5 minuter bort men bokbussen är en liten räddning när andan flyger på...
Jag har en liten konflikt i mig själv...jag lånar böcker lika myclet som jag köper,
men de köpta hamnar i bokhyllan för de ska man ju läsa så man hänger med....
när man vill...
Men de lånade lockar mer och jag slukar dom först...varför är det så?
Alla de tusentals böcker är en skatt för alla oss som bor i Sverige.
Vi vet inte hur bra vi har det! Ändå är det så många som inte besöker
ett bibliotek. Ett lördagsnöje kan vara att gå till bibblan och bara känna in...
vad kommer till mig idag?....Är väl lite skruvad....
Ok, jag ska presentera en bok jag läst och den är förvisso omtalad, men
den ger mening...särskilt i vårt uppskruvade materiella samhälle som inte
alla har råd att leva upp till...
Den handlar inte om meteriella ting, utan tvärtom!
Att hitta mening med just mitt liv, vad är jag skickad att göra?
Det får jag ta reda på själv, men boken ger en tankeväckare över
vad vi håller på med.
För de allra flesta av oss rullar livet på utan att vi reflekterar över vad
som ska innafatta meningen med livet.
Förhoppningsvis är många lyckliga och nöjda med sina liv som det tänkt sig,
men i djupet, i själen frågar sig nog många vad man kunde göra mer....
Boken är omtalad och läst av många men den ger ändå en kvarstående fråga
vad man vill och vart man är på väg...
Visdomstipsen efter varje kapitel kan kännas lite pretatiöst, men är ändå tips
som vi alla borde leva efter men som är så svåra att leva upp till...
Jag som sökare och tvivlare ska bära med mig boken i väskan att läsa i
när jag känner att jag tappar spåret...
Boken heter "Munken som sålde sin Ferarri" av Robin Sharma
