6 år och 12 timmar sedan du dog.....

Photo
 
Den 15 September 2008 kl.02,15 drog du ditt allra sista andetag,
det enda andetag som skiljer  döden från livet.
 
Photo
Lite blommor till dig från mig, Christine och Pelle.
Pappa har också gjort fint med blommor och stenar.
 
Du såg mig I ögonen med en blick som sa, jag vill inte dö,
men jag har ingen talan, jag får inte bestämma själv,
jag ville vara frisk, men döden tar mig, jag har inget
val längre, det är slut nu....Mamma.....
 
Det sista du sa var..."mamma"...
 
Du kämpade med en viljestyrka som jag inte kan beskriva,
en vilja att ta ett andetag till och ett till och ännu ett.
Med smärtor så obeskrivliga men som morfinet lindrade
något. Den bild jag har från de sista timmarna är så
svår att jag inte orkar ta fram dom. Din död var inte
lugn, den var traumatisk, och du led, och mitt hjärta
brast där och då, gick sönder I tusen bitar.
 
Vad tänkte du innerst inne? Det sa du aldrig till mig,
kanske till någon annan, David, en väninna eller
kanske en sköterska på palliativa. Man vill skona
sin omgivning, mildra effekten av sorg och rädsla,
ledsna tårar och ångest. Den frågan förblir obesvarad,
för du skulle ju inte dö, så då kan man inte heller
förmedla alla de saker man vill säga när man ska dö.
Men jag tror du visste att du skulle dö I slutet.
 
Mitt hjärta går aldrig att laga mer och dig kan jag
inte plocka tillbaka till oss. Mitt hjärta är stängt,
det är inte så där öppet och omfamnande helt
och varmt längre, det är bara stängt. Jag vet
inte hur man öppnar ett trasigt hjärta längre,
ska man hitta en osynlig nyckel någonstans?
 
Jag har Inga tårar kvar, för jag gråter sällan.
Vid din grav idag såg jag ditt namn och ditt
födelsadatum och dödsdatum, men Inga tårar.
Noll...avstängd...orkar inte öppna sorgeburken.
 
Min kvot är fylld, det finns inte plats för sorg mer,
inte titta bakåt, inte titta framåt, bara vara I det
som är just nu. All kraft går till att leva själv.
Hoppas du förstår vad jag menar.
 
För jag saknar dig så oändligt mycket så jag
inte orkar se ditt namn på en gravsten, orkar
inte gå till din grav I tid och otid för det är tärande.
Du är ju inte där men dock I mina tankar och
hela mitt medvetande på foton och I din musik. 
Du känns så långt bort, men det kan ha med mitt
hjärta att göra.
 
Måste laga det på något sätt så jag ser dig igen,
nära I mitt hjärta. Du kanske skriker och bankar
på mitt stängda tusenbitarshjärta, skriker,
här är jag mamma, jag ser ju dig, varför ser du inte mig?
 
6 år är en lång tid att inte ha setts och saknaden
blir svårare för vart år som går. Tiden läker Inga sår,
tiden gör bara djupa sår som man får leva med.
 
Hur svår än saknaden är så ser jag ändå en glad
och sprudlande Madeleine, en frisk och vacker tjej
som hann påbörja sitt vuxna liv en liten stund.
Du gav många människor glädjestunder genom din
musik och din vackra röst.
 
Du var en bestämd tjej som visste vad du ville.
Du red och älskade fartfylld fältritt.
Och så spelade du gitarr och skrev egna låtar.
Du hade David och vänner och ni kunde festa loss
ordentligt ibland när mamma inte var hemma.
Dessutom gillade du att resa och Spanien var ditt favvoland.
Spanska språket var lekande lätt och där ville du bo.
Framför allt så var du väldigt snäll, rolig och glad.
 
Jag måste bevara de fina bilderna, det friska som var du.
19 friska år som var bra för det mesta. Det sista tjugonde
året var ett ödestigert år som slutade med döden.
 
Vi fick 20 år tillsammans och ditt liv blev kort men du
gjorde avtryck på så många människor och gör än idag.
Du min dotter Madeleine, jag är stolt över att ha fått
vara med om dig.
 
Jag ska göra allt jag kan för att leva manga år till.
Jag har tagit in ditt mantra, jagefrisk, jagefrisk, jagefrisk!
 
Visst är det orättvist att du gick före mig, men nu när det
är så, kan jag inte annat än att leva på. För min egen skull
och att Christine behöver en mamma på jorden. Hon behöver
mig mer just nu och jag tror du håller med.
 
Din tidsrymd kanske bara är ett kvantsprång tills vi ses, medan vår
tid på jorden är uppmätt mellan ca 0-100 år. Vi får den tid vi får.
 
Photo
 
Du finns Madeleine mitt älskade barn, om än på en annan plats.
Med all den kärlek jag har!
Mamma
 
 
 

Kommentarer :

#1: elin

6år.. jag kommer aldrig glömma Davids samtal den här dagen för 6 år sedan. det var tidig morgon, jag åt frukost och skulle tentaplugga när samtalet som jag fruktat så länge kom, jag minns känslan och rädslan lika tydligt nu!
Madde var den starkaste person jag träffat! Jag var hos er dagen innan hon gick bort och även fast hon knappt kunde prata så drog hon ett skämt om vår sköne pizzabagare på träffen pizzeria! Hon slutade aldrig vara den starka Madde som jag lärde känna i grundskolan, och det är precis så jag minns henne - stark, rolig, retsam, snäll och snygg!
All kärlek och styrka till er idag Anne! Många Kramar! //Elin

skriven
#2: Anonym

Så outhärdligt starkt skrivet av dig. Ingen kan föreställa sig de sista minuter man har, innan någon tar andetaget som skiljer liv från död. Men du har upplevt det.

Vi skall alla den vägen vandra och jag tror alla önskar att de i sitt sista ögonblick hade någon som du vid sin sida.

Du var den som följde med henne på resan <3

skriven
#3: Happy

Åh, Anne, så vackert skrivet. Så fasansfullt smärtsamt att se sitt barn lida och även dö/begravas. Du är ofantligt stark mitt i det du själv går igenom. Det är helt otroligt. Du inspirerar. Du har en roll att fylla på så sätt. Det är klart att hjärtat går i bitar, att du inte vill minnas på djupet. Blotta tanken på att förlora min son är skrämmande till max. Stor kärlek till dig/er idag <3.

skriven
#4: Ulrika Engelbrecht

Saknad som blir större känns så igen ! Har sagt det förrut o det tåls att säga igen - bästa Anne som delar med sig av så mycket smärta men även glädje du e enastående ! Förlorade själv en stora syster i den fruktansvärda sjukdomen ... kram

skriven
#5: Eva Larsson

Så sorgligt, men så fint du skriver. Imorgon 16/9 är det 4 månader sedan jag hittade min son i sin lägenhet, han hade trillat i en trappa och slagit ihjäl sig. Kram

skriven
#6: Karro

Jag hittar inga ord som låter vettigt. Jag glömmer inte den här dagen och säkert inte många andra some följde madeliens blogg. Hon har betytt och betyder mycket för många okända fortfarande. Kommer aldrig glömma hennes mantra som hjälpt mig så mycket i min egen sjukdom. Stor kram Anne och styrka och kärlek till dig och dina nära.

skriven
#7: Pia Dolk

Du har så rätt när du skriver att saknaden blir värre för varje dag. Tre år sedan min dotter lämnade oss och saknaden växer och blir mer o mer smärtsam. Omgivningen tror att det "lättar" men så fel dom har.
Försöker att leva här o nu och lyckas ibland, mycket för att jag har två älskade, underbara döttrar här på jorden som jag är så oändligt tacksam för att jag har.
Jag tror starkt att vi ses igen i en annan dimension och det får mig att andas lite lättare.
Tack för din fina blogg, du skriver så kärleksfullt och vackert.tittar in nästan varje dag och blir glad när du har skrivit. Varm kram från Pia

skriven
#8: Ammie

Anne....hon finns där din lilla..hon lurar runt hörnet ...blåser dig i håret.....och ler stort, för att hon hade den stora förmånen att få ha just dig till mamma ...hon visste att du fanns där ...alltid och Kicki vet att du finns här och nu ...för alltid.
All min kärlek till er båda

skriven
#9: Kristina från Frankfurt

Hej Anne,
Jag vet inte vad jag ska skriva, det känns inte direkt som att några ord kan göra så stor skillnad. I vilketfall vill jag skicka en massa styrkande kramar och tack för dina oerhört öppna och varma inlägg. Du kan uttrycka dig så himla bra, du skulle kanske skriva en bok.. En massa extra varma tankar till dig och familjen idag!

skriven
#10: Gun

Jag kan bara hålla med dej Anne, saknaden är som ett stort hål i mitt hjärta. Förlorade min son för fyra år sedan så jag vet hur det känns. Att leva i nuet är så viktigt.
Kram

skriven
#11: Kia,ängeln Simons mamma

Fina Anne,det är så vidrigt att vi är så många som har mist barn pga den hemska cancern.Vi fick 12 friska år med Simon
och det får vi vårda.Håller med om att SAKNADEN är så jobbig.
6 år har även gått för oss och man förstår ingenting.Det gäller att leva här och nu och fullt ut så gott det går........ha en bra dag,kram Kia

skriven
#12: eva linder

♡♡♡

skriven
#13: Ella

Kram till dig fina, fina! /Ella

skriven
#14: Birgitta

Hejsan! Ja vad ska man säga. Går ibland in på Maddes blogg. Ofta så ler man hon var en sån go tjej. Med en väldans fin humor.Förstår att hjärtat ditt sprack. /VARM KRAM

skriven
#15: Elisabet Roslund

Jag vet hur det känns i hjärtat.........hur tomheten gör sig påmind varenda dag. Hur man än tänker så är saknaden så stor. Det blir som du säger bara värre och värre. Längtan efter våra barn är såååå stor. Mina tankar, min smärta tröstas dock av vår Mattias sista ord' Vi ses men skynda inte' Varma Tankar och Varma Kramar till er alla och till våra änglabarn...............,,,Kram Elisabet

skriven
#16: Pia Dolk

Vad fint din Mattias sa.0, Elisabeth Roslund. Det värmer mitt hjärta som också förlorat ett älskat barn
Kram Pia

skriven
#17: Pernilla Plaza Interiör

Jag har tänkt på det här inlägget så många gånger sedan jag läste det igår. Vaknade mitt i natten och kände sorgen över alltihopa. Livet är ju så hårt ibland!

skriven
#18: Lan

Så fint skrivet Anne! Kram Lan

skriven
#19: Elisabet Roslund

Tack Pia Dolk. Mattias lämnade oss för 8 år sedan.Han blev 22 år......Det var cancern som tog hans liv. Han var så lugn den sista timmen och pratade till var och en av oss. Det kändes som om han fick ett lugn inombords och precis innan han somnade in så tittade han på oss och sa:.......'Vi ses men skynda inte'............vi var hela familjen samlade runtomkring och jag tror att det måste finnas något mer som vi en dag också får reda på...... Nu ska vi leva fullt ut och ta vara på det vi kan i detta livet. Kram till dig Pia

skriven
#20: Eva

Så fantastisk vackert skrivit. Tack för att jag fick läsa dessa. Stor Kram från en trogen Bloggläserska Eva

skriven
#21: Siw Gustavsson

Du fina människa! Som skriver så fint om ditt liv och dina döttrar. Mina tårar rinner ofta när jag läser din blogg, ikväll kanske mer än tidigare ...... Men du tillför också så mycket glädje, tro, hopp och kamp!
Jag har också haft många svårigheter, jag har också mist ett barn men jag har mycket kvar och vill vara glad för det. Känner varje dag med dig, tror att du kommer att klara av alla svårigheter för du har en kämpaglöd som jag aldrig mött förut.

skriven
#22: Nicka

Sex långa år.. känns som Madde fanns här förra veckan.. denna underbara tjej.. kommer aldrig att glömma hennes fantastiska sätt.. Och Jag älskar att se henne på fotot..
Sänder massa energi till Dig Anne och även till Christine.
Kramar till Er alla.

skriven
#23: Kia,ängeln Simons mamma

Till alla er som mist ett älskat barn,vet inte hur jag ska beskriva livet men jag brukar säga att LIVET GÅR INTE VIDARE OCH BLIR BÄTTRE MEN DET FORTSÄTTER OCH BLIR LITE LÄTTARE.Men saknaden gör så ont.Jag tror att vi allihop försöker att hitta saker för att må bra för dagen.Skickar styrka och energikramar till alla som tyvärr har likadan erfarenhet.
Många kramar från Simons mamma Kia.

skriven
#24: Lena Svedberg

Anne... Jag gråter.. Vi runt omkring dig gråter åt dig när din tank är tom... Ta emot... Vi ger... Tårar av kärlek till dig - just nu - Anne jag vill tussa om dig med den mjukaste o rosaste av filtar! från din vän

skriven
#25: linda

stakare

skriven
#26: Lotta

Hej Anne.
Brukar sällan kommentera bloggar, men tänkte skicka en tanke. Jag följde maddes blogg tills den dagen hon gick vidare, och det var så jag hittade din. Känner ingen av er och bor på ett helt annat ställe i landet. Men få i internetvärlden har berört mig som Madde gjorde, och jag kan inte ens tänka mig vad du och din familj gått/går igenom. Man kan tycka det skulle vart nog det som hände med Madde, men sen bara fortsätter eländet. Jag är sjuksköterska och har sett mycket, och det är ofta jag berörs av livets orättvisa utan att kunna göra något åt det annat än försöka stödja och finnas i den mån jag kan. Jag önskar dig och din familj all lycka, och jag hoppas du klår den här jävla idioten kallad cancer som slår så hårt på så många familjer. Du är så himla stark, men jag önskar att du inte hade behövt vara det. Kram.

skriven
#27: Tone Hansen

❤️😢

skriven
#28: Susanne

Varma varma kramar till dig! Du skriver så vackert och hedrande till Madeleine. Är säker på att hon finns nära dig! Jag miste min son för 4 år sedan och en sak är säker; man kommer aldrig över en sådan sorg och saknad. Men man måste lära sig att leva med den. Livet efter är annorlunda och blir aldrig detsamma utan våra fina barn. Min son levde för musiken och älskade att spela gitarr. Så nu kan de kompa varann där de är nu, Madeleine och min son.

skriven
#29: Anonym

Åh vad jobbigt....tårarna rinner.... :(
Kram kram

skriven
#30: Annika R

Åhh, Anne, du skriver så fantastiskt om din dotter! Du (ni) lämnar ingen oberörd. Så klokt av dig att våga leva i nuet och att finna kraft i det. Massor av styrkekramar till dig!!! Annika R

skriven

Kommentera inlägget här :