Det har hänt mycket sedan jag skrev sist.
Framförallt har det hänt mycket i mitt inre som är svårt att fömedla,
men jag ska försöka ändå.

Att gå igenom svåra saker i livet är inte schemalagt i en steg 4-fas,
där sorgen har sina steg och att man går vidare efter en tid.
Min steg 4-fas efter min dotters död avbröts av min egen cancerresa,
då jag var tvungen att bejaka LIVET för att själv ÖVERLEVA.

Mitt i sorgen ville jag prestera för att fortsätta gå framåt och jag lyckades nästan.
Jobbade tom heltid ett tag och kände att nu är jag på G.
Men den stig jag börjat vandra på med hopp och tillförsikt tog en ände med
förskräckelse när min egen bröstcancerresa tog vid.

Nu när allt är "över" får jag tid att reflektera vad som egentligen hänt de senaste 4 åren,
och jag konstaterar att jag är så fruktansvärt TRÖTT. Orkar ganska mycket trots allt,
men den ständiga tröttheten bor i mig som en ovälkommen gäst som inte är bjuden.

Min egen cancerresa och min dotters cancerresa blandar sig som ett stort blurr i
mitt medvetna och i mina drömmar, samtidgt som jag lever livet här och nu med allt
det underbara jag varit med om det senaste halvåret, och den oerhörda glädje jag har
över min dotter Christine som lever sitt liv i lycka och välgång.

Jag jobbar och är aktiv i saker jag brinner för.
Senast förra onsdagen arrangerade vi i Bröstcancerföreningen Johanna 
tillsammans med Ladies Cicle38 ett Event för 350 personer på Kulturhuset och
det var en fantastisk kväll då vi samlade in mycket pengar till bröstcancerfonden.
Nästa vecka har vi svaret på de insamlade pengarna.

Jag har mött den finaste kärleken som en stor gåva som jag inte trodde var möjlig,
och till en stor del har jag levt HÄR och NU med det vackra jag hittills fått uppleva.

Bloggandet har varit underordnat, för i den privata sfären har jag fått uttrycka
mina känslor fullt ut, och tiden har inte funnits att förmedla mitt varande och görande.

Men allt det underbara som hänt sitter ändå på andra sidan vågskålen till det tunga
som jag har upplevt och det är något jag behöver bemästra.
Att vandra framåt är verkligen den stora utmaningen och det spelar ingen roll hur
positiv man än är i sin livsinställning. För kroppen tvärnitar som en ÅSNA när det
blir för mycket, hur roligt det än må vara.

Har själv saknat mina blogginlägg för då får jag möjlighet att reflektera,
men ibland behöver man en paus och jag har inte ens gått in i min egen blogg
för att se om jag fått kommetarer, det har varit oviktigt.
Förstå mig rätt, jag älskar era kommenterer, blir så glad och peppad att fortsätta!

Jag kan förmedla en känsla jag hade förra måndagen när jag opererade bort min
port á cart med lokalbedövning.

Åkte till sjukhuset efter lunch för att "dra ut den sista påminnelsen av min cancer".
Behöver ingen som håller mig i handen!
Nemasproblemas...det går på en lunch....trodde jag!

Bilden lånad av Vimmelmamman men likadan dosa dock.

När kirurgen kom sa han att det kan göra ont när själva bedövningssprutan tas,
och jag blev genast orolig och påtalade att jag är extremt stickkänslig.

Kirurgen; "Dessvärre går det inte att bedöva en bedövningsspruta"
Jag; "Kör på, har ju inget val, så låt det gå fort!"
Kirurgen; Nu sticker det lite och det gör lite ont...
Jag; Börjar genast gråta hejdlöst, för det gör så himla ont så jag tar tag i sköterkans
hand och kramar om den så hon säkert får ont hon med. Tårarna rinner...
Kirurgen; "Måste tyvärr sticka några gånger till för att kunna ta ut port á carten"

Jag; Grät som ett barn och efter som det kändes 10 smärtsamma stick kunde de börja skära
i mitt gamla ärr efter insättningen av porten, men nu drog de och klippte för att få loss
porten som satt fast och ville inte riktigt lossna. Kände bara att de drog men ingen smärta.
Önskade sååå att jag bett min älskling följa med, men jag visste inte bättre.
Grät hejdlöst och lät gråten komma under hela operationen som kanske tog 20 minuter.

Under dessa 20 minuter såg jag filmen framför mig då min älskade Madde
tog en biopsi på sin lever med en tjock nål som inte gick att bedöva, då hon grät
alla smärtors tårar man kan gråta, då jag grät tillsammans med henne på
Sahlgrenska för 4 år sedan. Hennes smärta återkallades i mig i denna stund.
All sorg översköljde mig, inte över min egen sjukdom, utan av att min egen dotter
fått uthärda det oerhört smärtsamma och sedan få biljetten till döden.

Jag har uthärdat smärtan, både den fysiska men även den själsliga och jag har lagt
operationen bakom mig, det var 20 minuter., thats it! Men under dessa minuter fick jag
återse all den smärta som utspelat sig under de senaste åren som inte med några ord
i världen går att beskriva.

Jag är inte hel, långtifrån och jag tar en dag i sänder med allt i mitt nya liv.
Det svåra med livet är, att synkronisera mina erfarenheter med det "vanliga" livet
som alla andra lever, det tuffar liksom på utan större hinder, om än med överfulla agendor.

Min agenda handlar om att klara av att orka ta mig igenom arbetsdagen och vila när jag
kommer hem, men jag ska klara det, precis som allt annat jag klarat av.

Min process är inte över för att jag verkar vara pigg, livsglad och engagerad.
För ingen ser de dagar då jag är trött och lägger mig 20,30 av trötthet.

Men det viktigaste av allt är att jag LEVER, har den finaste mannen i mitt liv
och att jag har världens finaste döttrar som jag är så stolt över,
både i himlen och på jorden!

Älskar er båda, Christine och Madeleine, mest av allt i hela världen!

Då var det åter dags för påminnelsen om att kvinnor OCH män kan få
bröstcancer hur gamla eller unga de än är. Bröstcancer har nämligen inget
"drabbar-aldrig-mig-datum". För cancer, i vilken form den än vill återkskapa sig
tar ingen hänsyn till ålder, ekonomi, levnadsstandard eller livsstil.

Cancer bara drabbar helt urskillningslöst, utan tanke på rättvisa eller vem som
varit duktigast på att leva "rätt".

Cancer, i vilken form det än är, kommer att drabba de flesta av oss, antingen av
egen cancersjukdom eller någon familjemedlem, vän eller kollega.

Vi vill så gärna titta bort, och det gjorde även jag. Cancer fanns inte i min begreppsvärld.
Cancer var något man läste om i tidningen, för jag hade ingen i min närhet som drabbats
av detta fruktansvärda som bara finns i tidningarnas lösnummerupplagor...
... och alla tänker väl...så skönt att det inte är jag, eller mina barn.
Och så bläddrar man vidare och tänker inte mer på det.



Och Så ska det också vara!

Man ska inte oroa sig för saker som inte har hänt!

Men vi ska vara medvetna om att det kan hända vem som helst. Naturligtvis ska vi även
leva våra liv fullt ut utan att vara rädda och oroliga för att det kan hända just mig.
Det som händer, kommer att hända ändå, så man tar bördan när man måste.

Nu råkar jag vara en av dom som haft otur i dubbel bemärkelse, men det betyder inte att
jag mår bättre av att ojja mig över att just cancer har genomsyrat mitt liv de senaste 4 åren.

Jag valde att göra något för att skapa något meningsfullt ur det meningslösa.
Min dotter hade oturen att dö av cancer och jag hade turen att leva lite till efter min bröstcancer,
och jag har valt att göra skillnad på mitt sätt.

Jag har fått uppmaningen av välmenande människor som säger;
"Anne; räcker det inte nu? Måste du verkligen jobba med bröstcancerföreningen där det bara
är cancer och elände?" Alla kvinnor där ha ju haft cancer och en del får ju återfall och dör!"

Jag svarar; "De enda människorna som verkligen kan förstå fullt ut och som orkar lyssna är
vi som själva haft cancer. För vi bara lyssnar, vi behöver inte ta in alla smärta, för vi vet att
det inte hjälper den personen som vill prata av sig en stund. Vi som haft cancer är inte rädda
för att möta andra människor som kanske t om har obotlig cancer, för vi vet att det inte är
farligt att sitta bredvid och lyssna. Rädsla förlamar och jag har för länge sedan bestämt mig för,
att aldrig mera vara rädd för något och just därför är jag engagerad på mitt sätt för att göra skillnad."

Mitt engagemang är mitt sätt att bearbeta min egen sjukdom, tillsammans med
andra lika enbröstade nyfunna väninnor.

Den som inte genomlevt traumat ska inte komma med käcka hejjarop om att nu när
du är frisk så får du väl ändå trampa vidare!

Vi trampar vidare hela tiden! Men det betyder inte att vi har gömt.
Det räcker med att se sig själv i spegeln varje morgon för att bli påmind.
Det är självklart att vi ska ha TVÅ bröst, hela och utan cancerknölar i.
Pratade ikväll med en väninna i föreningen och vi skojade om att jag kanske skulle ta bort
det andra bröstet också, för då blir det jämnvikt....hehe...galghumor är underbart!

Jag lever mitt vardagliga liv fullt ut och jag helt vanliga saker som alla andra.
Men jag har en bonus att ha fått lära känna så många fantastiska kvinnor med olika yrken och
bakgrund, som kommer från olika länder och alla har de berikat mitt liv.
Våra möten handlar inte om cancer utan vi gläds åt livet och allt det roliga vi gör tillsammans.

Vi är ett gäng optimister som tackar högre makter för att vi får vakna ännu en dag till en
fantastisk höstdag, att få äta den underbara höstsoppan, att pulsa fram  i jorddoftande höstlöv,
att sitta med ett glas rött framför brasan, att se stjärnklara himlen i höstnatten, att kunna pyssla,
och mysa ännu en höst. En höst och vinter som förr var en lång sträcka av mörker och kyla,
men som nu ären ynnest att få uppleva ännu en gång.

Vi är glada, skrattar mycket och bejakar våra nya liv, och de bröstcancersystrar vi mist finns för
alltid i våra hjärtan. Vi vet att de som förlorat kampen mot cancern vill att vi ska leva, men vi
kan hjälpa till på vårt sätt att sprida kunskap kring bemötandet när någon drabbas av det värsta.

Vi i Bröstcancerföreningen Johanna, har i samarbete med Ladies Circle i Trollhättan
ett Event på Kulturhuset den 12 oktober i glädjens och Flärdens tecken,
men med en allvarlig underton.



Vi har jobbat kvällar och helger för att det ska bli ett fantastiskt Event.
För att samla in pengar till forskning och till föreningens fortsatta ideella arbete.

Så sitt inte på rumpan och tänk, utan gör något! Kom till Kulturhuset och gör skillnad!
Biljetterna kostar 150Kr och finns att köpa på Kulturhuset.
Jag lovar er en uppsluppen härlig kväll.
Ett stort lyxigt lotteri med massor av flärdiga vinster utlovas och en fullspäckad kväll
med mingel, mat, modevisning, musikunderhållning, föreläsningar, workshops och mycket mer.

Överskottet från kvällen går till bröstcancerfonden och bröstcancerföreningens arbete med att
stötta cancerdrabbade kvinnor och deras familjer.

Eventet finns även på FB.

Sök på FB; Event Flärd - Rosa bandet

Må så gott därute!
Hoppas vi ses på Eventet några av er i alla fall.