Höstaktivitet på Strömstad SPA....

Jag verkligen äääääälskar hösten så där i början när löven
faller och det är torrt och fint, solen skiner i brittsommarkänsla,
och när luften börjar bli krispig och klar med mycket syre i.
 
Den hösten har vi fått känna av lite grann i början, men nu,
nä nu är det inte kul längre. Ingen sol, men  regn och hala löv
som ligger klistrade på marken minner om att snart, väldigt
snart kommer frosten och biter tag i den svarta blöta asfalten.
 
Och då kommer halkan och jag bävar redan, inte för att jag
är den ängsliga sorten i förskott, det brukar jag ju deklarera
ganska ofta att vara i detta nu.
 
Men i helgen fick jag en föraning hur det kan vara för
gamla och handikappade som behöver rollator eller
kryckor på halt underlag.
 
Vi var på Strömstad SPA för att fira bonussonen som
fyllde 25 år. Lördagen tillbringades i baddelen med
alla de tillbehör som hör ett SPA till. Jag simmade och
VILKEN frihet det var att få flyta, känna sig normal i
benen när jag väl kommit ner i vattnet med hjälp av maken.
 
 
Jag kan simma hjälpligt med starka armar och starkt högerben
och ett ynkligt viftande med vänster ben, men jag simmar.
 
MEN vad halt det var på golvet, framför allt i omklädningsrummet.
Kryckorna slant iväg så jag nästan flög på rumpan, men lyckades
parera upp balansen så jag stod upp trots allt.
 
Sedan är det inte det mest handikappvänliga SPA då man måste ta
sig upp för ett antal trappor för att komma till bastu/upplevelsedelarna.
Bubbelbad är inte aktuellt alls då jag inte kommer ner i den.
Men med kryckor tog jag mig upp och ner för trapporna. Nej, de hade
ingen hiss till den del alla vistas mycket på.
 
Så betyget blir dåligt vad gäller handikappvänlighet.
 
Just i lördags var det 450 gäster på spat och det var fullt överallt
så middagen på kvällen blev också underkänt. Personalen klarade
inte trycket så vi fick vänta alldeles för länge på betjäning och
servitören var väl inte den vassaste kniven i lådan, men var väl
överstressad får vi förmoda.
 
Man lägger ändå ganska mycket pengar på boende, mat och
skön trivselkänsla på ett spa, men lördagen var inte rätt dag
om man ville ha en lugn spakänsla.
 
Där har Petter Stordalen en del att göra. Ett så stort och
egentligen väldigt trevligt hotell och spa borde ha mycket
mer handikappvänliga faciliteter. Är det någon grupp
människor som behöver extra ompyssling så är det väl
ändå de som har armar och ben som inte fungerar fullt ut.
Människor är väldigt vänliga och frågar ofta om de kan
hjälpa till om det ser besvärligt ut så det tackar jag extra för.
 
Men vi fick vår stund på söndag eftermiddag då vi var nästan
själva i baddelen och det var sååååå skönt. Jag simmade igen
och slappnade av i 40 gradigt vatten, njöt av att bara vara.
 
Jag läste en bra bok, Dimma över Darjeeling som är en
uppföljare till Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand.
Kan varmt rekommendera båda böckerna då de är väldigt
roliga och lite annorlunda. Man får en inblick i Indiens brokiga
tokiga värd där allt fungerar trots miljarder människor som trängs,
där uppfinnigsrikedomen är stor, men även eländet.
Men livet ska ändå levas på något sätt var vi än bor och kärlek
och vänskap är definitivt detsamma överallt.
 
Läs den första och du vill slänga dig över den andra. Feel Good.
 
Lite kul också att jag träffade en trogen bloggläsare, Kia i
duschen på spat. Vi pratade lite och det kändes roligt att
få ett ansikte på en person som hängt med så länge.
Tack för trevligt prat Kia!
 
Vi hade trevligt trots mitt gnäll här ovan. Vi fick umgås med
bonussonen och hans sambo och det var mycket värt.
 
Tja, vad annars? Livet rullar på med vardag och vanliga saker.
Fick bältros som ett brev på posten i söndags men var snabb
med att söka hjälp på vårdcentralen så nu har jag ätit Valaciclovir
sedan måndag kväll. Idag tar jag återigen prover för att se om
jag kan få cellgifter imorgon. Hoppas, hoppas.
 
Går även på rehabilitering 2 gånger i veckan, gymträning för
att få igång musklerna i mitt vänstra ben och det känns så bra!
 
Så idag blir det gym igen och andra alldeles vanliga saker som
måste göras.
 
Träffade faktiskt en till på gymmet som läser min blogg. Det är
så roligt när folk kommer fram och säger att de läser bloggen.
 
Jag har mellan 400-700 läsare per dag, det varierar lite, men
de flesta har jag ingen aning om vilka de är, men extra kul
när man får ett ansikte emellanåt.
 
Tjoflöjt!
 
Kl. 17,45;
PS: Det blir ingen cytostatikabehandling imorgon. Mina värden,
de vita blodkropparna ligger på 1,2 varav neutrofila som bekämpar
infektioner ligger på 0,39. Inte bra. 
Nu vet jag inte om vi kommer iväg till Prag nästa vecka heller.
Nya prover ska tas på måndag, men vad är viktigast, en resa
eller ännu en behandling. Vilken av dom kan skjutas upp?
Jag är så innerligt trött på denna J....LA sjukdom! ARRRRG!

Tar sorg slut....?

Idag har jag en låg dag, det är inte så ofta de  dagarna kommer numera, men de måste ju
få komma emellanåt.
 
Igår fick jag  behandling i Uddevalla. En tre-komponent behandling med Herceptin,
Perjeta och cytostatika. Efteråt blir jag trött men gör min dag ändå.
 
Mitt liv består numera av många delar och en del som jag aldrig någonsin kommer att
komma ifrån är SAKNAD!
 
Vi planerar bröllop för fullt och det sker i LYCKA, att få uppleva en dag i sprudlande GLÄDJE
och total bekräftelse på att KÄRLEK övervinner allt som har med SORG att göra.
 
Men sorg och saknad försvinner inte bara för att man upplever glädje.
Saknaden kan kännas än mer påtaglig när glädjen intagit ens liv.
Det dåliga samvetet kan komma över mig, att jag inte orkar gå till graven i samma frekvens
som jag gjort tidigare. I år har jag inte ens gjort sommarfint med massor av blommor vid
Madeleines grav. Har inte orkat gå dit ens, för det gör för ont.
Sommarblommorna har hamnat i stugan, ett hav av blommor, min plats för läkning.
En grav måste man vattna och det får vara ovattnat  i år. Madeleine finns med mig ändå
när jag pysslar med blommorna i stugan.
 
Nu har jag snart saknat Madde i 5 år och de första åren gick jag till graven flera gånger
i veckan. Nu orkar jag knappt tänka på att det finns en grav där det står inristat; hennes
förnamn, efternamn, födelsedatum och dödsdatum. Jag gråter av bara tanken!
Det river i själen och sliter ut hjärtat varje gång jag tittar på stenen. Hon kan inte ha
varit död i 5 år, det är inte möjligt!
 
Jag ska gifta mig snart och Christine, min äldsta dotter kommer att stå där, livs levande
för att glädjas med mig. Men en dotter fattas och det kommer att kännas tungt mitt i all
glädje. Tårarna rinner när jag skriver detta, för i de lyckligaste av stunder vill jag ju ha
båda mina döttrar ståendes bredvid varandra i kyrkan, två systrar som ser sin mor säga
ja till den man hon älskar. En fin man som de båda känner så väl.
 
Madeleine kommer att vara med och hon är inkluderad i våra hjärtan och hon kommer
att se och uppleva vigseln med oss, ståendes bredvid sin syster, som tycker det är
svårt att överhuvudtaget gå in i en kyrka för hon saknar sin lillasyster så.
Men Madeleine kommer att hålla Christines hand och ge henne styrka och stöd.
Madeleine kommer inte att synas, men hon finns. Just den dagen kommer hon även
att kännas och jag ska göra allt för att inte bryta ihop. Jag ska bara gråta klart först,
så jag gråter nu istället.
 
Den här bilden på Madeleine är tagen på Gotland 3 månader innan hon dog.
 
Jag gråter nu, i mängder så att jag kan skratta, le och vara glad på min bröllopsdag.
 
Det är svårt att sakna sitt barn, det kommer att vara lika svårt så länge jag lever.
Sorgebearbetningen kommer att fortgå hela livet. Så är det, hela livet, för sorg tar
inte slut efter en tid när man förlorat ett barn. Sorgen följer med i alla lägen i livet,
särskilt när man är som lyckligast. Visst är vi funtade så för vår egen överlevnads
skull att den svartaste sorgen och de mest smärtsamma bilder läggs undan i vårt
undanskymda inre. Det innebär inte att de försvinner, men de ligger i en låda som
man inte vill öppna, men lådan finns där och innehållet likaså.
 
Kärlek bryter sorg sägs det och det stämmer ganska bra, för man får något annat
att fokusera på som ger energi. Sorg ger inte energi, den tar energi.
Kärlek kan men ge  och ta emot hur mycket som helst och det bara ger energi.
 
Kanske är det därför jag inte orkar gå till graven, för att jag vill känna att lycka
bryter sorg. Kärlek helar och jag behöver leva i det och känna att jag orkar leva
mitt egna personliga liv som inte är kopplat till någon annat än mig själv.
 
Jag har fullt upp med att överleva själv. Att ta tillvara glädjen i livet, för dagarna är
så dyrbara...inte slänga bort dagar i onödan.
 
Just nu läser jag en bok av Malin Sävstam; Kärleken är starkare än döden.
Hon förlorade man och två av sina tre barn i Tsunamin. Detta är fortsättningen på hennes
första bok som handlade om vad som hände vid Tsunamin. (När livet stannar, som jag också läst)
 
Den nya boken handlar om hur man kan ta sig vidare i sorgen. Den gör ont att läsa och jag
känner igen mig i allt hon skriver. Trots att det gör ont och att såren rivs upp så är det en tröst
på något sätt.
Jag var singel i många år och bar på sorgen utan min kärlek de första åren.
Jag fann kärleken igen precis som Malin. Kärlek läker sorg om man har den turen att få uppleva
kärlek igen. De levande barnen har det tufft när en förälder sörjer, och det får man också läsa om i
hennes bok. Jag rekommenderar boken till alla som förlorat en man/fru eller barn. Alla som
förlorat någon kan läsa den för den handlar om det bottenlösa man hamnar i och som är så
svår att ta sig upp från.
 
Man behöver hjälp utifrån och jag fick hjälp, för ensam är inte stark.
 
Nä, nu ska jag torka mina tårar för att fortsätta bröllopsförberedelserna.
 
Du finns i mitt hjärta Madeleine. Jag bär dig med mig på denna resa som heter
KÄRLEK. Precis som Christine.
 
Jag älskar er båda mest av allt i hela världen!
 
Och jag har även fått den stora lyckan att älska en man, min blivande man.
 
Det bevisar att kärleken är starkare än döden, att kärleken övervinner allt.
 
 

Vemod, sorg, glädje och hopp....men framför allt kärlek!

Idag är sista dagen på SÄS och strålning Nr 12 som jag ska få kl. 13,00.
Jag har bott här på SÄS-hotellet i fyra dagar och åkt taxi de resterande 8 tidigare.
 
När jag startade denna korta men ändock oerhört ångestfyllda behandlingsresa,
på 2,5 vecka så tänkte jag; Hur mycket ska man behöva orka?
 
Idag känner jag tacksamhet och än mer styrka och jag inser än en gång att vi
klarar allt som vi måste klara, så enkelt att förstå när allt är klart, men ack så svårt
att inse när man har det jobbiga framför sig.
 
Jag har fått några dagars "retreat" och gjort det bästa av mina dagar.
Har virkat och stickat på mitt fina rum eller på biblioteket där jag sitter just nu.
I tystnaden händer det saker inom en och jag har inte haft behov att prata med
andra cancerpatienter som bor här vilket kan falla sig ganska naturligt annars.
Har inte eller ringt runt till vänner och familj för jag har behövt mitt eget inre ljus.
 
Jag har sökt ljuset för att klara behandlingarna och tårarna har rullat många gånger,
inte bara av sorg utan även av tröst och lättnad att jag har förmågan att finna inre ro.
 
I förrgår satt jag här på bibblan och bläddrade i ett stickmagasin och framför mig i
ett bokställ står en bok som fångar mitt intresse. Inte för att den är särskilt
färgsprakande, snarare grå. En enda röd fjäril pryder omslaget och jag dras till
fjärilen. Öppnar boken och börjar läsa. Sedan har jag läst den i ett streck till
sista bokstaven och jag var så tagen och tacksam att jag blev infångad av just den.
 
Mina känslor fick ta plats än en gång och tårarna fick rulla av både sorg, glädje,
hopp och ett stort igenkännande. När jag läste boken tänkte jag; det hade kunnat
vara jag som skrivit exakt dessa ord, för så fungerar sorgen för de som smakat på den.
 
Nu handlar inte hela mitt liv om cancer och sorg, men jag skriver om det för att
hjälpa mig själv i läkningen och kanske även sända igenkännande signaler till
andra som nyligen mist någon eller saknar någon som varit död länge.
 
"Sorg övergår i saknad och saknad är också en slags sorg"
 
Boken heter "Du finns i mina andetag" av Eva Hellsten
 

 
Boken berör på djupet för den handlar om just det som alla föräldrar känner
när ens eget barn dör i sjukdom eller olycka alldeles för tidigt.
Vi behöver igenkännande för att orka titta framåt. Vi behöver spegla oss
i andras sorg och det är på något sätt en tröst det med.
 
Boken då: Den 6 mars 2006 omkom Evas son Jonas i en lavinolycka i
Val d´Isère. Han var 19 år och hade nyligen gått ut gymnasiet. Beskedet
kom som en chock för familjen först via ett telefonsamtal och senare när
en präst och poliser knackade på i deras hem.
 
Jag får känna Evas känslor som om de var mina egna, hennes son och
min dotter var lika gamla när det obeskrivliga hände. Jonas dog i en lavin,
Madeleine dog i cancer. Resan går från den svartaste sorg, mellan hopp
och förtvivlan och senare försoning med det som hänt, till en ny ljusare
tillvaro med glädje i flera färger och nyanser och ett nytt annorlunda liv.
 
Jag känner igen alla tecken, de vi aldrig ser annars när livet rullar på.
Eva såg fjärilar överallt, nästan året runt och det gjorde även jag.
Fjärilar som visar vägen när det är som mörkast eller när man ber om
hjälp. Fjärilar som finns där de inte ska finnas. När tron sviker.
 
Jag minns förra vintern när jag ringde till min dotter Christine och sa;
"Du kan inte tro vad jag säger men det flyger en påfågelögafjäril i köket."
 
I våras bodde en nässelfjäril i köksfönstret och jag släppte ut den
flera gånger, men den ville in igen. Den satt med mig i köket en hel vecka,
och när jag åkte bort ett par dar så tyckte jag synd om den, men den
ville inte ut. Väl hemma så var den ännu kvar. Madde fyller år på våren,
så jag såg det som ett tröstens tecken, att hon är med oss.
 
Fjärilar tenderar att väcka uppmärksamhet och i boken genomsyras
Evas sorgbearbetning av dessa fjärilar vart än hon reser i världen.
 
Fjärilar finns också i mitt liv. Har en liten vägg i Maddes rum full med
bokmärkesfjärilar i olika storlekar som ser ut att flyga iväg när som helst.
Hela rummet är nedmonterat, men fjärilarna sitter kvar, de ska inte bort än.
 
Igenkännadet i boken är närheten till skönheten i naturen och fåglarna.
Jag mår som allra bäst när jag är i stugan bland fåglarna, trollsländorna
och fjärilarna, precis som Eva, Jonas mamma, ser livet i allt.
 
Fåglarna är också ett tecken både för Eva och för mig.
Jag minns när det var vår, första våren efter att Madeleine hade dött, så
gick jag till graven för att pyssla om lite och jag bad med allt jag hade att
Madde skulle visa sig.
Då ser jag en nötväcka klättra ner för stammen på björken intill graven.
Den hoppar ner som om den inte var snabb nog.
Jag kliver fram ett steg mot stammen för att möta denna vackra lilla fågel.
Den tar sig ända ner från grenar och lövverk och stannar vid min ögonhöjd.
Jag är 10 cm från fågeln och vi ser varandra i ögonen. Mitt hjärta fylls av
kärlek och mina ögon fylls av tårar, jag gråter och tårarna
rinner fritt. Både sorg och lyckotårar i en salig blandning ger mig sinnesro.
 
Fågeln säger; "Var glad, jag finns här, du ser mig bara inte". Tack lilla
underbara nötväcka för detta under, tack! Fågeln flög med mig fram och tillbaka
två gånger till soptunnan. Jag kände att Madeleine var med mig där och då.
 
Därefter har jag aldrig sett någon fågel som pratar med mig, och definitivt
inte på 10 cms avstånd.
 
Tecken som får en att vilja leva en dag till.
 
"Varje andetag är nytt, varje ögonblick innebär ett val."
 
Boken handlar om längtan så svår och så djup att man nästan går sönder,
den får man leva med, lära sig att hantera.
 
Eva skriver även om att vara närvarande i nuet, ett poppisuttryck, men när man
tvingas in i en svart hål av sorg, lär man sig det utan att gå i Mindfullneskurser
för att väninnan går, det kommer på vägen för att man måste.
 
Citerar ett igenkännade ur boken;
"Jag har just lärt mig ett nytt sätt att meditera. Efter några djupa andetag försöker
jag slappna av kroppsdel för kroppsdel. Sen börjar jag gå ner för en lång trappa.
För varje trappsteg blir kroppen allt tyngre. Första gången jag prövade detta och
hade gått en bit nerför trappan, bredde plötsligt det vackraste landskap ut sig
framför mig. Så långt jag kunde se, var det underbar skir grönska.
Och där i gräset kom Jonas mig till mötes, leende och välkomnande. Hela jag ville
dansa och sjunga och rusa ner de sista stegen. Tårarna börjar rinna av lycka.
Vi kramade om varandra och kramen kändes välbekant. sen tonade mötet bort
men jag vaknade med en känsla av att allt var bra."
 
Eva skriver även om lyckan och att den får ta plats igen. Kärleken övervinner allt,
och störst av allt är kärleken. Så är det! Kärleken har fått ta plats även i mitt liv
och den har gjort mig helare än jag varit på många år.
Kärleken stärker livsviljan och min dotter och min man ger mig daglig kärlek så
att jag också orkar ge. Utan kärlek- inget liv.
 
Jag rekommenderar boken till alla som mist ett barn i olycka eller sjukdom.
Här handlar det om bearbetningen, känslorna och vägen ut ur sorgen.
En hoppingivande och livsbejakande bok. Alla tar vi våra egna vägar ur sorg,
och ingen väg är den andra lik. Det gör mötet med andra "änglaföräldrar"
så berikande.
 
Tack Eva för att du delade med dig av ditt liv och dina känslor.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu har jag kommit tillbaka efter strålning Nr 12 och det var....
...BEFRIANDE.... Tänkte på den där trappan som Eva använder sig av i 
meditationen och gjorde likadant idag där jag låg fastknäppt på strålningsbritsen
med masken tätt åtsluten runt huvud och hals.
 
Jag går ner för trappan och slappnar av mer o mer för varje steg jag tar.
I mitt inre ljus och ner för trappan hör jag  Alexander Ryback "I´m inlove
with a fairytail" spela i stereon. Sköterskorna har skruvat på ljudet högt, som jag vill.
 
Jag och Alexander dansar ner för trappan tillsammans i glädje och jag känner
tårar i ögonvrån trilla ner när jag är framme vid ängen, det är grönt,soligt,
och där står Madeleine och skrattar så där busigt som bara hon kan.
"Det är bra nu mamma, du klarade det, och det har jag vetat hela tiden,
du har bara lite svårt att höra vad jag säger."
 
Jag älskar dig mitt barn!
Mamma
 
Nu ska jag köra hem i glädje och möta min kärlek och krama på
min lillasyster och systerdotter som hälsar på hos mor o far.
 
Störst av allt är kärleken!
 
 
Sänder dig en tanke med denna bild Eva Hellsten.
Toscana när det är som vackrast där ni haft många lyckliga stunder och där jag
var förra sommaren med min dotter Christine. Dit vill jag återvända snart.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Har haft bokklubb igen...

Ikväll blev det min tur att ordna bokklubben och vi var 5 av 8 tjejer som kunde ikväll.

Bjöd på varm "Chorizosoppa" och mycket prat, skratt och roliga bokhistorier avhandlades
under kvällen. Vi har tydligen läst en del sedan förra gången för vi gick igenom 12 av de
senaste veckornas böcker som plöjts med glädje och entusiasm.

Jag vill verkligen rekommendera fler att starta en bokcirkel. Dels lär man känna nya
människor och om man är blyg finns det alltid något att prata kring. Alla känner inte
varandra i cirkeln, men de flesta av oss är bekanta ändå genom väninnorna.


Författare Titel Betyg
Linwood Barclay Utan ett ord 4
Karin Alvtegen Skuld 3
Karin Alvtegen Saknad 3
Jessica Andersson När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var 3
Kathryn Stockett Niceville 4
Selma Lagerlöf Herr Arnes penningar 3
Maria Ernestam Busters öron 4,5
Michael Nyqvist När barnet lagt sig 3 läsvärd
Ann Rosman Själakistan 4 extra +
Lucy Dillon Ensamma hjärtan & hemlösa hundar 3 feel good
Curtis Sittenfeld Presidentens hustru 4



Fördelen med en bokklubb är att man vågar sig på att läsa böcker man annars inte skulle välja,
för man blir lite smittad om någon berättar om senaste lästa boken med inlevelse och glädje.

Till desserten fortsatte vår egenhändigt skriva spänningshistoria och värdinnan  för nästa träff
får stafettpinnen vid kvällens slut. Skrev en oerhört rafflande fortsättning på Anitas välmålade
start av historien. Nu har Elli  fått min och vi väntar med spänning hur berättelsen fortlöper,
vilka vägar den tar och vad hon ser framför sig.
Det är en ruggig historia som utvecklar sig och är riktigt spännande.



Vi får väl se om vi publicerar den en dag, kanske på min blogg...eller rentav som bok!

Många läsvärda böcker som vi lånar friskt av varandra så flera böcker kommer att läsas
och presenteras mer än en gång. Men eftersom vi gillar att läsa så kommer alltid nya böcker
att vilja läsas av oss boknördar som inte kan somna utan en bok.

Natti alla underbara där ute, nu är jag verkligen supertrött, men nöjd med kvällen.

Hostan sitter i, men penicillinet börjar göra sitt, det är ett gott tecken. det finns hopp alltså!

1000 böcker att läsa....

Vi är 8 tjejer som startat en bokcirkel där vi pratar om böcker förståss och filosoferar
kring "BRA eller anus" som de galna kompisarna Filip& Fredrik hade sagt...
Vi träffas ambullerande hos varandra en gång i månaden och det är benhårt.
Inga uppskjutande datum för att inte alla kan, bara de flesta kan, annars rinner det
lätt ut i sanden.

Cirkeln fick namnet "ERICA" eftersom det var premiärkvällens namnsdagsbarn.
Vi äter gott med vin därtill och umgås innan böckerna recenseras. Vi tar med
vilken bok vi vill som har varit läsvärd och BRA. Det finns ingen tid för dåliga böcker
i vår klubb. Det handlar inte om akademiska utsvävningar heller gubevars!

Om man har en braig cooffetablebook eller en bok kring sitt intresse om det så är
hur man gör ett duvslag spelar ingen roll, bara man känner att "det här vill jag förmedla"

Jag fick flera bra tips på böcker jag inte annars hade plockat själv på bibblan,
och bibblan vettni....det är en guldgruva. ÄLSKAR att gå där och känna, bläddra
läsa baksidor, lägga tillbaka, gå på känsla, humör och upptäckarglädje. Har inte plats
med fler köpta böcker i bokhyllorna.

Lånar ganska mycket böcker men hinner dessvärre inte läsa alla och ibland
lånar man böcker som inte alls är intressanta när de väl ligger på nattduksbordet
och bara vääääntar på att bli lästa. Nej, det ska kännas ganska fort att det är
en bok att räkna med, en bok man förförs av...in i en annan värld.

 "Utan ett ord" av Linwood Barclay
...läs den, en riktig bladvändare som du inte kan släppa förrän du läst ut den.

Du vaknar. Huset är tomt. Din familj är borta.

14-åriga Cynthia skriker åt sina föräldrar och slår igen dörren till sitt rum. När hon vaknar nästa morgon förväntar hon sig en konfrontation, men istället är huset tomt. Hennes mamma, pappa och storebror är borta.

25 år senare bestämmer sig Cynthia för att delta i ett tv-program om olösta fall i ett sista försök att få veta vad som hände den där natten. Först händer ingenting. Sen ringer telefonen. En mansröst säger att hennes familj förlåter henne. Cynthia är nära att bryta ihop. Är hennes familj vid liv? Varför har de aldrig hört av sig? Cynthia börjar forska i försvinnandet, och trådarna leder till fruktansvärda hemligheter. Kanske hade det varit bättre att låta det förflutna vila.

Utan ett ord är en skrämmande thriller i bästa Hitchcookanda som snabbt blivit en internationell storsäljare och översatts till över 20 språk.


"Allt är bara bra, tack" av Moa Herngren

Lea har åkt till Paris på sabbatsår för att fly Sverige och sitt stressiga liv. Där träffar hon den karismatiske bohemen Michel och kastas in i en kärlekshistoria som till en början verkar vara direkt från himmelriket.

När hon blir gravid väljer Lea och Michel att flytta hem till det trygga Sverige för att bygga upp ett liv för sin lilla familj. Där finns också Leas välartade Östermalmsfamilj som till att börja med välkomnar den nye svärsonen med öppna armar.

Men när barnet kommit och pressen ökar visar det sig att Michel inte passar in i mallen. Med whisky före frukost, konstnärsdrömmar som aldrig tar fart och en växande svartsjuka är han inte den familjefar han borde vara. Långsamt inser Lea att livet håller på att gå över styr. Som utsliten småbarnsmamma med ensamt försörjningsansvar kämpar hon på i det längsta. Det är först när katastrofen är ett faktum som hon inser att hon måste fly...

Allt är bara bra, tack handlar om Lea som vill älska och bli älskad till varje pris. Om en kärlek som kanske egentligen är någonting annat och ett ensamt hjärta som vägrar släppa taget om drömmen om tomtebolycka med mamma, pappa, barn på lycklig promenad genom sommarstan en solig söndag. Den handlar om Famous Grouse, skam, svartsjuka och att bita ihop sina käkar det hårdaste man kan, blunda och tänka på något annat en stund. Gripande och läsvärd!


Två av de böcker vi hade med förra gången och som jag läst. Jättekul med bokcirkel. Varje värdinna har sitt eget lilla sidotema för kvällen, det kan vara en dikt som läses eller en rolig tidningsartikel, vad som helst. Inget måste! Vi har även börjat skriva en egen berättelse som kan sluta var som helst. Nästa gång är det min tur att presentera fortsättningen på historien eftersom jag ska hålla träffen i slutet av februari. Måste börja skriva för den startar väldigt bra. Tack kära Anita för förra gången!

Har ni något bra tips till mig på en bok eller något kul man kan göra under kvällen som sidotema så tar jag tacksamt emot alla tips.


Här är några böcker som "Ericorna" läst och tyckt till om.

Moa Herngren Allt är bara bra tack
Linwood Barclay Utan ett ord
Jeffrey Archor Dömd till fängelse
Roslund & Hellström 3 sekunder
Ann Rosman Själakistan
Jessica Andersson När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var


Ny bokrapport kommer i slutet av februari...


Läsbart täcke....allt går att sälja med mördande reklam...



Tjingeling!

Förkylningsmonstret har belägrat min kropp!

Monstret heter Mycoplasma och det är ingen rolig snubbe!
Snorig och seg som inte velat släppa min kropp på över två veckor nu.
Han måste gilla mig "Herr Myco"!


"Snor-Myco"




Eller i mer klinisk form....

Mycoplasma är en segdragen infektion som sitter i bihålor och luftvägar,
där allt samlas. Det är svårt att snyta ut, då det hamnar i svalg och bakvägar
som man får hosta och harkla upp. Känns verkligen jätteäckligt!
Jag är inte direkt kyssvänlig, men det går snart över älskling.

Har inte varit "normalsjuk" på 4 år på detta sätt, så det känns onekligen
konstigt att vara deckad av en liten elak bakterie.
Har verkligen försökt att göra saker emellanåt för att trotsa monstret,
men orken tryter.

Idag vaknade jag 10,30!...och vid 15 lade jag mig för att vila, läsa en stund,
men somnade snart och sov 2 timmar. Lägger mig ändå tidigt och sover i 12 timmar.

Ja, det är bara att gilla läget!

Så då kan jag lika gärna berika min "spillda tid" på boken SPILL av Sigrid Combüchen.



Augustpriset 2010! Årets svenska skönlitterära bok

En författare får ett brev från en av sina läsare, Hedwig Langmark, som känt igen sig i ett beskrivet foto i en av författarens böcker. Genom brevväxlingen och författarens egna efterforskningar växer en berättelse om Heddas liv som ung. Men mellan författaren och den gamla Hedda uppstår en dragkamp om hur och varför hennes liv blev som det blev.

Romanen börjar med att författaren (som av en händelse heter Sigrid Combüchen) får ett brev från en av sina läsare. Det är en gammal dam på spanska solkusten som känner igen sig på ett familjefoto från trettiotalets Lund, beskrivet i en av författarens romaner. Den bilden låg en gång i en tiokronorslåda i en antikaffär och togs om hand därför att det var historia från en stadsdel där författaren själv bor.

Länge har hon haft en idé om att skriva en roman om de kvarteren. Nu låtsas hon bo i huset där flickan från fotot bodde och breven mellan norr och söder växer i antal och leder vidare till skolkataloger, Veckojournalen och hemsidor på nätet ...

Bilden av familjen Carlsson, föräldrar, tre bröder och Hedda - enda dottern - tätnar efterhand och detaljeras genom den gamla Heddas brev och författarens "bredvidläsning". Parallellt med detta växer ett berättande och en berättelse om denna dotter, Hedda, fram.

Heddas hela liv kom att formas av tillfälligheter och ogenomtänkta beslut när hon var nitton, tjugo. Slumpen, eller ödet, kastade henne ur den lugna kurs som verkade given för en flicka ur övre medelklassen. Facit blev en pensionerad hemmafru i södra Spanien.

Mellan författaren och den gamla Hedda råder dragkamp om mening. Författaren förälskar sig i dåtid och det som inte blev, Hedda intresserar sig för nuet som är. Och protesterar mot idén att hennes liv blev förspillt därför att lovande anlag och anslag inte följdes upp.

Texten lånad från http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113029886

Jag rekommenderar denna bok som är både intelligent skriven och man vävs in
i berättelsen på ett nyfiket sätt.
Vad händer med Hedda när författarens lögner kommer fram?

Författaren ljuger för Hedwig för att  få henne att berätta mer om sig själv och livet på 30-talet.
Ljuger om att hon bor i Heddas gamla hus och sen inte vill träffa Hedda då hon på ålderns höst,
efter över 10 års brevväxling, kommer till Sverige.....

Spill är inte en "damroman" utan något som vi alla behöver reflektera över ibland.
Hur lätt det är att vävas in i lögnens värld och hur svårt det är att ta sig ur,
utan att skada sig själv eller andra.

Nu ska jag läsa vidare!

"Bara ett andetag bort" av Sanna Nova Emilia

Länge sedan nu som jag recenserade en bok, borde göra det oftare med tanke
på att jag läser jämt. Kan inte somna utan en bok, det känns avslappnande.

En bok som man sannerligen inte somnar ifrån, utan tvingar sig själv att lägga
ifrån sig för att man bör sova lite....är boken "Bara ett andetag bort"
Många tårar har trillat längs sidorna i denna fantastiskt kärleksfulla bok.


beställ boken här; http://www.litenupplaga.se/644

Sanna Nova Emilia (bara det, att få heta något så vackert!) är mamma till Julius
och Jonna och hon berättar avskalat och rakt från sitt hjärta om det barn som kom
en stund till jorden, vände och flög iväg efter 15 månader på jorden. Lilla Jonna är
grunden och uppkomsten till den bok som inga föräldrar ska behöva skriva.
Den är skriven med så stor KÄRLEK att den bara måste läsas av fler.

Jag är också tacksam och ödmjuk inför att jag fått priviligiet att få en glimt av hur
livet var i en vanlig småbarnsfamilj, vad som hände när finaste lilla Jonna dog,
varför hon dog, och vad som hände med mor, far och bror i sorgens spår.

En bok som alla bör läsa, en bok skriven med Själ och Hjärta, Sorg och Smärta och
en ocean av oerhörd visdom och tacksamhet mitt i det svåra. Även om mitt barn var
20 år när hon dog, så känner jag igen själva sorgprocessen som familjen går igenom.
Den process vi alla tvingas ploga oss igenom efter att det ofattbara skett, även om barnet
är litet eller stort.

Varför läser man då om andras sorg? Jo, för att kunna känna igen, att man inte
är ensam, och att man inte håller på att bli galen, för läkning och bearbetning.
Det är livsviktigt att känna med andra för att förstå sin egen process!

Trots att jag själv förlorat ett barn, är det ändå så ångestfyllt att ens tänka tanken att
ens lilla oskyldiga barn kan dö...minns själv när mina döttrar var små och man vaknade på
nätterna för att se om de andas, och ibland t om väckte man dom för att paniken kom.

Herregud...hon andas inte...!..de andas ju så lätt...som små fågelungar.
Vi vet att även små barn kan dö..den största rädslan en förälder kan ha.
Den dagen man föder barn följer även skräcken att förlora det man älskar mest i hela
världen. Sanna förlorade sin lilla flicka Jonna.......och jag förlorade min stora flicka.

" Den här sagan är smärtsam och vacker. Den här sagan är ond och god. Den är hopplös
och hoppfull, sorgetyngd och glädjerik. Den är lycklig och olycklig, rädd och kärleksfull.
Den här sagan - den här världen - som du nyss, alldeles nu, har öppnat dörren till,
den är förkastlig och förfärlig, fantastisk och härlig. Den är stillsam och upprorisk,
ödmjuk och föraktfull. Den är ömtålig och kraftfull. Men mest av allt är den verklig.
Mest av allt är den sann. Den här sagan är mitt liv och du är så innerligt välkommen...."
Med dessa ord startar Sanna Nova Emilia boken......


"Detta är boken om den dotter jag förlorade och det nya liv jag vann,
om hjärtat som brast och all den nya kärlek som gjordes möjlig"
2005 förlorade hon sin dotter Jonna.

Sanna Nova Emilia arbetar som livscoach och inspiratör för
människor i personlig utveckling.

Några axplock ur boken...
"..Vi känner inte till andras sorger och vi känner än mindre till deras kommande.
Så hur kan vi säga att livet är orättvist? Hur kan vi veta att en människa som enbart äger
lycka i sitt liv samtidigt äger förmågan att uppskatta den? Och om hon inte äger förmågan att
uppskatta sin lycka. Är hon då i själva verket lycklig..."

"....hur skulle det kunna betraktas som orättvist eller grymt? Du kom till oss. Du gav oss hela
ditt liv. Varenda ögonblick av ditt liv. Så är det verkligen sant att jag har förlorat? Är det då inte
själva verket så att jag vunnit allt?"

"..Livet rymmer inte bara ett liv utan många. Vi säger att livet går vidare men det är inte riktigt
sant. Livet blir till ett annat liv om och om igen....."

Familjen åkte till Gotland på semester efter Jonnas död, del av ett långt stycke..

"...Vi satt där så fyllda av vördnad inför vår magiska upplevelse och njöt av dofterna från
oändligheten medan Jonnas tillfälliga budbärare lät sina toner sväva ut över havet.
Hon sjöng genom dem till oss...<<Som en sol som värmer oss, som ett himmelskt
stjärnebloss, så vi kan betrakta livets skeende med en tro. Kärleken Är.....>>
(Slut på citat)

För KÄRLEKEN ÄR.... Precis som Jill Johnson sjunger i den vackra låten...

Vill så gärna skriva fler detaljer, men kan inte, för då förstör jag läsarens upplevelse.
Hoppas du förstår Sanna, för jag vet att det finns mer som behöver sägas...
Till min ängladotter Madeleine; Ta hand om lilla underbara Jonna som nyligen fyllt 7 år
i himlen, samma månad som du fyllt 23 år i himlen. Ta hand om henne och ge henne mycket
kärlek genom kramar, lek och trygghet. Du om någon kan ge det mitt älskade barn.
Du har en ny uppgift att fylla nu mitt barn, att ta hand om alla de barn som behöver en
storasyster i himlen. De som är äldre tar hand om dig på sama sätt,
det är jag helt övertygad om, för KÄRLEKEN bara ÄR i himlen!

Faktum är att boken  berört mig på djupet just pga det vackra språk, hopp och kärlek
som andas från början till slut. Har sällan läst så vackert om något så sorgligt.

Varma kramar till dig Sanna för dina vackra ord! Du har inspirerat mig att komma
närmare min egen historia som pockat på länge nu, en historia som är en annan, men ändå
är sorgen densamma. En dag, lovar inte när...men en dag har jag vågat ta klivet för
att publicera även min bok, min resa genom glädje och sorg, kärlek och förtvivlan,
historien som behöver fyllas ut, som behöver berättas som det var på riktigt, samlas ihop
i ett vackert omslag som man håller i..precis som din bok ...För KÄRLEKEN bara ÄR....

En dag är min bok klar...Tack finaste Sanna för att du hjälpt mig på vägen!
Kärlek till DIG du stora människa!

----------------------------------------------------------------------------------
Till slut vill jag börja med något här och nu ...
I varje inlägg jag skriver ska jag tacka för 3 saker som hänt mig idag.

1. Anna-Karin som jag jobbat med för nästan 20 år sedan på MQ, ringde mig.
Tack för ett underbart samtal! En gammal dam med ett hjärta av guld.

2. Fick en parkeringsbiljett av en okänd idag där tiden inte gått ut och jag fick
gratis parkering i stan under mina ärenden. Tack du okända medmänniska!

3. Mia ringde, en Mia som jag lärt känna med tiden som bor långt borta. En Mia
som jag känner kärlek till trots att vi aldrig träffats, men samtalet var härligt.
Själar hittar till varandra. De som vill hittas, finner varandra. Tack Mia för att jag
funnit dig, DU underbara härliga!

Tack för dagen och kärlek till ER!

Vad får dig att välja en bok?

Hur gör du när du kommer in i en bokhandel eller ett bibliotek?

Tittar du på omslaget, för att det ser tilltalande ut?
Letar du upp en författare du gillar, eller någon du läst om?
Öppnar du första sidan för att läsa när den är publicerad i utgivarlandet?
Läser du baksidan först, för att läsa sammanfattningen  om vad den kan handla om?
Läser du första kapitlet, de första 10 raderna för att göra dig en uppfattning,
om det är ett bra språk som tilltalar dig?
Eller...vågar du dig på att läsa den sista sidan om upplösningen, hur den slutar?


Tilltalar det vackra omslaget kanske???

Visst är böcker magiska! En hel värld finns inuti dessa pappersark inslutna i ett
fodral som kan vara vackert, fult, mörkt, andligt, skräckinjagande, intetsägande,
färgglatt, mystiskt, humoristiskt eller väldigt enkelt.


Klassiker i samma färgtema kanske??, lite "Solsidan", bara för att!

Jag vet faktiskt inte själv vad jag går efter, för det handlar om dagens humör.
Ofta söker jag en bok som finns med i topp-tio-listorna.
Ibland går jag på ren impuls och tar en bok jag aldrig hört talas om.
Men jag läser alltid  baksidan först, sedan tittar jag på första bladet för att se när den
är skriven och vilket förlag som gett ut den. Vet inte varför, en rutin bara.
Därefter läser jag en del av första kapitlet för att känna in om jag gillar språket.
Flyter inte texten naturligt och att inte känslan infinner sig går den bort.


Bibblan är verkligen en skattkammare! Miljoners berättelser ryms här!

En helt annan faktor spelar in när jag går på bibblan. Då kan jag gå i timmar och
läsa lite här och lite där. Gamla böcker eller nya spelar ingen roll, just på bibblan går jag
på känsla. Går bland hyllorna och känner in, helt förutsättningslöst. Bibblan är en oas,
ett själens lustcentrum! Faktum är att de bästa lässtunderna har jag nog haft tack
vare bibblan, där jag hittat böcker som inte finns i några boklådor som skriker om sin
uppmärksamhet i kommersielt syfte. Lånar högar med böcker varje månad, men läser
inte alltid alla. Men känslan att kunna välja är en särdeles ynnest i sig.


Coffe table böcker gillar vi, ser snyggt ut i inredningen, men har vi läst dom?

Jag är så tacksam över att vi har allmäna bibliotek i Sverige, att kunna låna böcker,
beställa böcker som inte finns inne. Visste ni att man kan be bibblan köpa in en bok för att
du vill läsa den. Det har jag gjort många gånger.
Man kan även hyra filmer för 20kr styck i en hel vecka och bibblan har en gedigen samling.
många bra kvalitetsfilmer, klassiker, och även nya.


Resehandböcker kanske? Kan ju inte stoltsera med alla dessa länder
som någon varit i men ändå.

Har böcker lite varstans, men har en förmåga att köpa/låna fler än jag hinner läsa.
I våra tvättstugor i föreningen har vi två "bibliotek" där vi lägger böcker
som i läst och som kan vara andra till glädje. Har själv lagt dit  och tagit böcker som
varit riktigt bra. Varje gång man går till tvättstugan finns något kul att titta i, bläddra i
eller vilja läsa, hela boken från pärm till pärm.

Så gör slag i saken och skapa ett "tvättstugebibliotek". Funkar superbra i vår förening.
Böcker talar om så mycket om oss och vad vi är intresserade av och vilken livsstil vi har.
Böcker säger verkligen inte allt om oss, men det säger nog mer än vi själva kan förstå.


Om ni mot förmodan inte har ett bibliotek i tvättstugan så kan ni alltid
läsa alla roliga arga lappar. Peppar, peppar, vi har faktiskt kliniskt rent i
våra tvättstugor och jag har aldrig sett en enda arg lapp..
...lite kul skulle det vara, åtminstonde en gång, men neeee...

Hur ser just din bokkonsumtion ut?

En sen vardagsbetraktelse från mig till dig.




Sarahs Nyckel av Tatiana de Rosnay



Stod i ICA-kön en dag och såg denna bok. Läste baksidan och tänkte,
ännu en bok om Förintelsens tid och Judeutrotningarna hmmm.
Är uppvuxen med filmer och böcker om denna fasansfulla tid så jag trodde
mig vara ganska upplyst om vad som hände även under ockupationen i Paris 1942.

Men där trodde jag fel när jag börjat läsa Sarahs nyckel. Kunde inte släppa den
ifrån mig vart jag än varit under de senaste dagarna.

PARIS 1942, Sarah, en 10-årig judisk flicka gömmer sin yngre bror i garderoben strax
innan familjen brutalt arresteras av den franska polisen i den beryktade hopsamlingen
av judiska familjer i Vel´d`Hiv. hon låser garderobsdörren och stoppar nyckeln i fickan,
övertygad om att hon ska komma tillbaka om några timmar. men timmarna blir till dygn
och Sarahs desperation växer.

PARIS 2002, Inför 60-årsdagen av Vel´d`Hiv, ombeds Julia Jarmond att skriva en artikel
om denna svarta dag i Frankrikes historia. Under sitt sökande efter uppgifter snubblar hon
över Sarahs nedtystade familjehistoria och känner sig manad att skriva om flickans öde.
Under sina efterforskningar av det förflutna örjar hon ifrågasätta sitt eget liv.

SARAHS NYCKEL lyfter fram de tabun och den tystnad som omger en skamfläckad händelse
i Frankrikes historia, samtidigt som den skildrar en modern kvinnas liv i dagens Frankrike och
USA.

Boken är en varm och inkännande som handlar om utanförskap, skam, skuld, hemlängtan,
familjeband, och människans fantastiska inre  styrka. Den påminner oss även om att
aldrig glömma vår historia, såväl vår egna personliga som den globala.

Jag rekommenderar boken å det varmaste, för man lever verkligen med i den stackars
10-åriga flickans öde. Och boken fick mig även att googla på Vel´d`Hiv.


Velodromen utanför Paris dit över 5000 franska judar fördes innan de
transporterades  vidare mot sin död raka vägen till Auschwitz.

Nedanstående text har jag lånat av http://joedresch.wordpress.com
More than 12,800 (3031 men, 5802 women and 4051 children aged between
2 and 12) were transferred to the Velodrome d’Hiver. The children were kept there
for 5 miserable days without any food or medical care and then they were
transferred to Drancy, Beaune-la-Rolande or Pithiviers.

The children were separated from their parents by the French police immediately
after their arrival in Drancy. The parents were transported to Auschwitz and gassed.
The children stayed in Drancy,sometimes for weeks, without and proper care or
adequate food. Several babies and very young children died in Drancy due to
the lack of care and the brutality of the French guards.
Finally, they were all transported to Auschwitz and gassedupon their arrival.
More than 6,000 Jewish children from all the regions of France were arrested
and transported to their deaths between July 17 and September 30, 1942.


Betyg; 4 kaffekoppar.
Den hade fått 5 om inte sista delen varit lite väl förutsägbar.

Nu återstår bara frågan om jag ska se filmen också. Vill gärna det...kanske..

Filmtajm.....

Har sett några filmer igen som jag tänkte recensera för er.

EAT PRAY LOVE med Julia Roberts baseras på boken med samma
namn av Melissa Gilbert.


Eftersom jag läst boken när den kom ut för några år sedan så har jag
väntat med spänning på att filmen skulle komma ut.
Älskade boken, just för att den var självupplevd av Melissa Gilbert.
Hade höga förväntningar på filmen, men som vanligt är alltid boken bättre.

Den handlar om en karriärkvinna som bor i NY med man och "allt man kan önska",
men ändå är hon inte lycklig, så hon lämnar allt, även mannen och söker sin
egen lycka vi resor till 3 olika ställen i världen. Italien, Indien och Bali.
Mysig och så där härligt "rosa" som en må-bra-film ska vara.
sist men inte minst får man lite extra ögongodis i den snygga, charmiga man
hon träffar på Bali....Mumma!

Betyg räknat i Espressokoppar; (av 5 möjliga)

(Pip Collektion, älskar deras prylar)



Nästa film heter MOTHER AND CHILD med bla Anette Benning.


"Tre kvinnors öden flätas samman i deras livs största utmaning -
om moderskap, familjeband och den starkaste av kärlekar."

Tre kvinnor, mödrar och döttrar. Alla lever i LA, omedvetna om hur stor påverkan
deras liv har på varandra. 51 åriga Karen som vid 14 års ålder tvingades adoptera
bort sin dotter Elisabeth. Dottern som adoptades bort blev en moderlös till synes
känslokall karriärkvinna, men under ytan finns annat som skiner igenom.
Längtan efter rötter och gemenskap.
Lucy är en varm och generös företagare och fru. Hon kan dock inte ge sin man
ett barn som de så hett efterlängtar.

Kan bara hålla med amelias betyg...man sitter som klistrad och är med
i alla känslor hela filmen igenom. Mycket sevärd!

 

Betyg; 5 Esspressokoppar :-)



Sista för dagen blir en riktig nagelbitare!

THE EXPERIMENT med Adrien Brody & Forest Whitaker


26 främlingar får chansen att delta i en välbetald studie i mänskligt beteende,
där de under två veckors tid ska vistas som fångar och vakter i en simulerad
fängelsemiljö. Männen delas slumpmässigt in i sina roller och från början tar ingen
scenariot på allvar, förutom vakten Barris (Whitaker), som snabbt intar ledarpositionen.

När fången Travis (Brody) ifrågasätter hans överdrivna metoder, sätts en spiral av sadism,
våld och vansinne igång. Frågan är hur långt det får gå innan experimentet avbryts.
Både Brody och Whitaker spelar sina karaktärer oerhört bra!

Lika fängslande vidrig som fängslande bra...när man ser filmen undrar man;
är vi så oerhört flockkänsliga? Kan vem som helst av oss göra vidriga saker och
hur långt är vi beredda att gå? det vet varken du eller jag förrän vi befinner oss i
en pressad situation som denna...ingen vet...det är kruxet med denna film.

Vidrigt bra kan man sammanfatta denna sevärda film, man funderar mycket efteråt.

Betyg; 5 kokheta Espressokoppar!

(Filippa K)


Hämnden är inte ljuv!

Om du inte sett filmen HÄMNDEN, så ska du genast gå och se den.
En fantastiskt gripande film av Susanne Biers.
Danska filmer har kommit långt mycket längre än de svenska.
Bildspråket, musiken och det avskalade nakna och estetiska ser jag sällan i svenska filmer.

”Hämnden” är två timmar oavbrutet nagelbitande spännande timmar och lite tårar!
Dilemmat som vi alla lever med sedan Jesus tid...vad tjänar det till att vända andra kinden till?

Två pojkar möts i skolan, Christian har just förlorat sin mamma, Elias är på väg att förlora
sin pappa i en svår separation, deras relation utvecklas till ett drama på liv och död.
Historien är en twist på många plan, den vardagliga kampen för både barn och vuxna,
mot jordens orättvisor som vi inte ser i vår lilla vardagsvärld.

Elias pappa, läkaren Anton (Mikael Persbrandt), lever mer än halva sitt liv i Afrika,
där han gör en ovärderlig insats som läkare – samtidigt krackelerar hans liv på hemma­plan.
Alla som ser filmen känner igen sig, för det handlar om barnet som du varit och den vuxna
som ska göra rätt.

Frågeställningar om hämnd eller att vända andra kinden till och Förlåtelse väcker tankar.
Kan man förlåta vad som helst? Musiken är fantastisk och pricksäker, man dras in i
känslan mycket tack vare musiken och det vackra bildspråket.

 

Mikael Persbrandt gör i mitt tycke sin bästa skådespelarinsats hittills och pojkarna som är
huvudpersonerna gör en strålande insats trots deras ungdom.

Se den och du kommer att minnas den för alltid!

Allt för min syster...

Jag hyrde 4 filmer förra lördagen i en vecka så jag har när andan
faller på. De tre första såg jag på ett par dar, men just den här har jag
dragit mig för att se, men ändå ville jag trots att det kan göra ont.


"My sisters keeper" med Cameron Diaz och Abigail Breslin



Såg den inatt och kände mig både glad, ledsen, bedrövad, arg, uppgiven, maktlös och tårar!

Alla känslor de har i den här familjen känner jag så väl igen. Man kan bli så förblindad av att
rädda sitt barn från att dö så att man inte ser att ta tillvara tiden man har kvar tillsammans.

Mammans ilska och kamp förblindar henne från att känna in vad som händer och övriga familjen
"accepterar" i större utsträckning vad som händer, särskilt syskonen.

Det är inte helt ovanligt att föräldrar blir ovänner på kuppen, för ofta har man kommit olika långt
i sorgearbetet, för det finns en pågående sorg under sjukdomstiden icke att förglömma.

I vårt fall med Madeleine var hennes pappa och jag skilda sedan 16 år tillbaka och
barnen hade bott med mig i alla år där jag ensam tagit alla beslut. Nu skulle vi helt
plötsligt fungera som mamma&pappa och det var ingen lätt resa. Vi hade helt olika
synsätt på hur vi skulle hantera sjukdomstiden så visst blev det oerhörda känslomässiga
slitningar som tyvärr Madde fick ta del av...precis som i filmen.

Frustration över att vara maktlös och oförmögen att välja gör att vi människor
agerar ologiskt i en svår och stressad situation.
Idag när jag ser tillbaka, så var jag nog den som vårdade och "accepterade"
situationen, allt för att Madde skulle ha lugn och ro.

Hennes pappa hade strategin att hon ska räddas till varje pris,
och gick in i den medicinska biten och det uppskattade Madde också.
Vi hade olika roller inför Madde, men vi hade svårt att förstå varandras sätt att
hantera situationen, vilket ledde till ilska och konflikter.

Anledningen till att jag berättar detta är inte att peka ut något som "rätt eller fel",
utan tvärtom lyfta upp frågan ur sitt dunkel.

Många vill inte prata om detta för det är ju oerhört skämmigt. Hur kan man vara
ovänner och bråka när ens barn har CANCER...hur kan dom?

Ja, vi är människor och vi vet inte hur vi reagerar när ett trauma kommer ner som en
bombmatta och omkullkastar våra normala trygga liv.

Med tiden under sorgearbetet har jag många gånger frågat mig, kunde jag gjort
något mer för att rädda mitt barn? Och till vilket pris? Madde hade en 80% dödlig
form av cancer, det visste vi från början, de flesta lever inte 5 år efter diagnosen
Desmoplastic Small Round Cell Tumor (DSRCT) och Maddes tumör satt dessutom i levern,
med många tumörer. Det gick inte att operera bort heller.

Så vad gör man? Jag påbörjade sorgearbetet och tanken att jag kanske ska behöva begrava
mitt barn medan hennes pappa valde att kriga mot väderkvarnar och det kanske gjorde att
hon levde ett helt år i stället för att dö två månader efter diagnos som hade varit troligt.

Men ingen vet, vad är rätt eller fel?......det finns nog inga rätt eller fel längre...inte som
jag kan se idag.

Se filmen, den är angelägen på många sätt. För mig var det även en tröst, att jag inte
var ensam om att ha upplevt alla dessa känslor och en tröst att syskon går vidare på
ett annat sätt än föräldrar. De lever här och nu precis som även vi föräldrar ska göra.
Klart att Christine saknar sin syster så oerhört mycket och har ockå haft sina tankar
och känslor, varför just hennes lillasyster som gjort allt rätt skulle dö.

Skulle vara intressant att höra hur ni upplevt familjelivet under tiden någon varit svårt sjuk.

Till slut vill jag säga att hela släkten naturligtvis var oerhört kärleksfulla
och gjorde massor med roliga saker och vi gjorde ALLT för Madde men på olika sätt.


GLASS NOSTALGI....

....heter den underbara boken jag fick igår av tjejerna på jobbet.
Tack underbara ni, det är så roligt att öppna ett paket och undra...
....vem kommer detta ifrån....

Denna bok borde alla äga, superroligt med en masssa kul nostalgi,
inte bara glass....


Glad läsning under parasollet, toa eller var som helst!


1965 föddes jag och det gjorde även GB-glassgubben...



Glassplanschen från 1968, det finns en bild för var år i boken,
så det är bara att ta fram sitt födelseår tex....eller barnens...
Igloo var inte dum, för då delade man ofta med kompisen..
...och så får man  veta vad som hände just det året..


1986 föddes min äldsta dotter, Christine....

  • "Glasnost" och "perestrojka" infördes av Gorbatjov
  • Musikaln Chess har premiär i London
  • Olof Palme skjuts ihjäl 28 februari, den dag Christine var beräknad att födas, men hon föddes på alla hjärtans dag!
  • Rymdfärjan Challenger exploderar strax efter start
  • Tjernobylolyckan i kärnkraftverket inträffar
  • Nintendo kommer till Sverige

1988 föds min yngsta dotter, Madeleine...

  • Globen i Stockholm blir klar
  • Bobby Mcferrin sjunger "Don´t worry, be Happy"
  • Roger Rabbit gör succé
  • CD-skivor säljer nu mer än vinyl
  • Celine Dion vinner Eurovision Contest med "Ne partez pas sans moi"
  • Christer pettersson häktas för morde på Olof Palme
  • Mc Donalds öppnar sin första restaurang i Moskva
En härlig 168 sidor fullspäckad bok med roligt vetande....
...Nu ska jag nog göra mig en glasstrut!


Eat, Pray, Love...

Äntligen kommer den film som jag längtat efter innan
jag ens visste att den skulle bli film.

Läste boken för några år sedan när den bara fanns på  engelska
och jag formligen slukade den och gick in i känslan.
Känslan att vara med mig själv i olika världsdelar
i ett helt år....hade varit häftigt!

Nu har  boken blivit film och visas i sommar/höst och
Melissa Gilbert spelas av Julia Roberts.

Sommarens  måste se!

Eat, Pray, Love baserat på samma bok av Melissa Gilbert

Filmdag

Gårdagen blev väldigt fin på många sätt. Vi firade Madde från
morgon till kväll och senare på kvällen blev det fest.
Många skratt precis som Madde vill, men även tårar i massor.

Idag är en lugn och stillsam dag med filmer på löpande band.
Jag och Christine såg ZOZO som är en väldigt bra och fint filmad film.
Den är hemsk men även vacker på samma gång.

Josef Fares har verkligen förmågan att fånga känslor.

Ännu en bra film även om den har några år på nacken som jag
precis sett är American Crime.
Helt fruktansvärd men sevärd.


Året är 1965 och Sylvia Likens och hennes yngre syster Paula lämnas att tas om hand
av den fattiga singelmammam Gertrude, som ensam uppfostrar 7 egna barn.
När Gertrudes labila psyke prövas alltmer tar hon ut all aggression på Sylvia.
Enklare reprimander utvecklas till ren tortyr som hela familjen tvingas ta del av.
När Sylvia försöker fly eskalerar situationen till en mardröm utan slut...

Filmen är baserad på en  sann historia från 1965.
Att en kvinna och mor kan vara så grym kan man bara inte förstå.
Men se den. Den ger en fingervisning om hur svårt det är för barn som tvingas 
bevittna misshandel, att berätta för utomstående av rädsla för att själva råka illa ut.

Benny Rosenqvist

Håller på med boken Ljusfolket som Benny Rosenqvist skrivit nyligen.

Den säger mycket om hur våra val i livet påverkar oss i många liv.
Vi som tror på livet efter detta känner hopp och kraft av att det finns
något större som styr våra liv, att det finns en annan sida av livet
som fortsätter när vi dött.

Vi styr förståss våra liv i stor utsträckning alldeles på egen hand.
Men vi kanske redan innan vi föds väljer att utsätta oss för saker
som inte alltid är så behagliga, för att lära oss.

Vi kanske kommer ner en tid för att lära andra något som de behöver
utveckla, och även oss själva.

I att hitta rätt i livet bland all det sorl av ljud, upplevelser, jobb, kärlekar,
barn, teknik, prylar, konsumtion, sorger osv.. ska man även hitta sin egen
själsliga plats i tillvaron, vilket är oerhört svårt för de flesta.

Att få ihop livspusslet i 250 knyck klarar ingen i längden.
Just därför gillar jag att läsa böcker som ger lite andra dimensioner
av livet och vad som finns därute i universum som vi inte ser.
Vi har alla en intuition som kommer någonstans ifrån. Våra guider
visar oss vägen i vårt undermedvetna.

Att kunna öppna själen är nyttigt och ger tröst och en känsla av trygghet.
Jag är inte rädd för att dö längre, men jag vill ändå leva fullt ut
så länge jag är här på planeten jorden!

Jag tror även att det finns männsikor som Benny som kan se och prata
med själar på andra sidan. Han är nog en av de få som kan göra det fullt ut.

Jag är öppen för det och känner att jag har änglar och guider som bär mig framåt.
Annars skulle jag inte sitta här och klara av allt det jag klarar.
Något håller mig uppe och det är inte bara familj och vänner utan självklart
även all hjälp jag får från universum.

Så imorgon ber jag om att få en bra och ljus dag! 

Kram på er mina änglar och guider!



Bokslukarhelg med Stefan Einhorn

Nu har jag haft en riktig cocooninghelg med 3 olika böcker som jag
varvat mellan.....blir så ivrig när jag hittat flera bra böcker samtidigt.
Bibblan är en GULDGRUVA!!

Nu handlar det om boken Medmänniskor av Stefan Einhorn.

Boken består av 12 fristående berättelser om vad medmänsklighet kan innebära.
Han berättar på ett inbjudande och medryckande sätt om olika människors livsöden och vad de
åstadkommit genom en liten liten handling som kanske inte för dom själva betytt så mycket.

Men för mottagaren kanske det betytt allt - att den människan orkar leva vidare.
Det handlar inte alltid om liv eller död, utan om de vardagssitutioner som gör oss till
goda eller mindre goda medmänniskor.

En till synes negativ handling kan också utvecklas till en positiv gärning hur konstigt
det än kan låta...bara man får lite perspektiv på händelsen....och vi växer.

"Ibland känner vi oss maktlösa och upplever att vi inte kan påverka en situtation.
Vi kliver in i den bekväma men frustrerande rollen som offer.
-Men sanningen är att vi  aldrig är hjälplösa offer - det finns alltid något vi kan göra
för oss själva och för våra medmänniskor.
Med en stor portion omdöme och lite mod kommer vi längre."
/Citat ur boken

Visst är det så sant. Vi kan alltid göra NÅGOT....hur illa det än verkar.

Han talar om cynkronicitet som varit på tapeten ganska länge.
Om vi bara gör oss lite mer lyhörda så finns den där hela tiden, vi är dock
alltför inneslutna i våra vardagliga åtaganden att vi inte ger plats åt
meningen som är sereverad rakt framför oss....det gäller vara att hitta dom
rätta glasögonen.

Jag har fått bevis för att det finns oerhört mycket medmänsklighet runt omkring oss.
Dagen efter  Madeleines bortgång 16/9-08 startades Sveriges största privata insamling till
barncancerfonden av helt okända människor, familj och vänner, kollegor, bloggmänniskor,
unga, medelålders och gamla.....115.602Kr har hittils kommit in.
Målet är satt till 120.000Kr tom den 15 mars då Madde varit ängel i 6 månader och det ska
vi nog klara!
Gå in på http://www.barncancerfonden.se/1452 och kika.

Bara ett exempel men det är så STORT!!!

Små medmänskliga saker blir stora när vi är många som bidrar.
Det behöver inte handla om pengar heller för den delen.

Medmännsikor är vi ju alltid! Men vi glömmer lätt bort att göra det lilla extra när allt
rullar på.

I dessa sjuklingstider tex, så bir vi förvånade när han/hon blivit sjuk som ALDRIG är sjuk, men vad gör
vi när hon/han kommer tillbaks....kanske inte så mycket mer än att ÅHH vad skönt att du är
tillbaks för det är sååååååå mycket som blivit liggande under veckan.

Ett krya-på- dig -kort kanske kan vara lämpligt...eller ett telefonsamtal/sms...det räcker med det
lilla ibland.

Eller när grannen haft det tufft med ett kolikbarn som ekar över nejden....gå över med en blomma,
och säg att jag förstår att ni har det tufft just nu...kolik är jobbigt, men här är lite tröst.

Många tänker nog: Kan inte grannens unge sluta skrika någon gång...eller??
Rannsaka er själva lite....
När min Chrisitne hade kolik i 4 månader så trodde väl grannarna att jag misshandlade henne....
...fast det är 23 år sedan....jag glömmer aldrig så jag lider med alla kolikbarnsföräldrar!

Vi är så bra på att prata om allt som vi GÖR och är tacksamma för det, men vilka vi ÄR tar
vi kanske inte in så mycket, framför allt inte på arbetsplatser.....där GÖR man.
Vi människor ÄR i första hand!


Om vi tillåter oss att vara lite mera medmännsikor och stannar upp..reflekterar över
vad som egentligen är viktigt så får vi en helt anna syn på vad det innebär att LEVA.

Läs boken och skratta, le, begrunda och känn igen dig.....eller bli lite bättre på att ge
av dig själv som medmänniska....det behöver vi alla, även jag för jag har ingen gloria på mitt
huvud inte!

Och alla ni som finns därute är just MEDMÄNNISKOR som ger ert bidrag till att andra
ska må bra, just genom att skriva era peppande kommentarer som bär upp mig på
min nya väg i livet, tack vare er alla är den inte längre svart.
Stigen är belyst av solen som finns där bortom skogsdungen ...och jag ser solen
sippra genom löven som snart slår ut.




Och det där med cynkronicitet, fick jag återigen bevis på idag,
när jag läste morgontidningen....
Stefan Einhorn kommer och föreläser i vår stad alldeles snart,
den 9:e mars....och då ska jag gå!

 

Bokslukarhelg

AW:n igår var rolig men ändå stillsamt skön med vännerna.
God mat med ett par öl till på en skön resturang fick räcka för kvällen....

Vi lummade förbi några uteställen men föredrog godisbutiken
och 2 hyrfilmer istället! Kvällen blev go och glad och precis vad jag
orkade med för den dagen....vi kunde t om ta bussen hem...
...inga nattpartypinglor här inte!

Längtade förståss också att få läsa mina böcker jag lånat på bibblan...
jag är en analyserande människa och måste få svar på frågor som
ingen igentligen kan svara fullt ut på så jag lånar facklitteratur.

Denna gång om sorbearbetning...en hel hög faktiskt!
Har precis sträckläst klart......
"Sorgens olika Ansikten" av Ann-Kristin Lundmark
En mycket lättbegriplig bok om hur olika vi bearbetar sorg.
Sorgens olika faser känner många till men vi vet inte riktigt innebörden av flödet.
Jag skrev tidigare att jag inte vet vilken fas jag befinner mig i och nu förstår jag
lite bättre....fasern går i varandra...det finns inga vattentäta skott genom processen.

De olika faserna är;
Chockfasen
Kontrollfasen
Reaktionsfasen
Bearbetningsfasen
Nyorienteringsfasen

Varje fas är beskriven på ett sätt där man känner igen sig väldigt tydligt och får
ett kvitto på att man inte håller på att bli galen....sakerna måste gås IGENOM.
Inte över, under eller sidan av utan rakt igenom med alla känslor man har.

Igår hade jag roligt...idag kan jag inte förstå varför jag hade roligt igår.....
Man liksom plågar sig själv med att FÖRSÖKA hela tiden.
När jag läser boken ler jag åt mina enträgna försök att vilja orka.
Många andra sörjande gör samma sak.

När ett barn dör har föräldrarna ofta 2 helt olika sätt att berabeta sorgen,
så det blir konflikter och kanske t om separation för att man inte orkar
trösta varandra.
Syskon sörjer ofta i det dolda och de blir sällan bejakade i sin sorg.
Försöker trösta min Christine flera gånger varje dag, men hon
bor så långt bort så det känns plågsamt för oss båda.
Pappan finns inte närvarande  på samma sätt ...han har fullt upp med sig själv.
(och det har han haft under hela barnens liv...ni vet ....("ta-en-fika-ibland-farsa"....)
Så jag åker jojo så gott det går till min enda dotter på jorden....

I Australien, USA, England och Japan finns idag större beredskap för sk
sorgeutbildningar där man blir slussad till rätt hjälp ganska omgående.

I Sverige är det nog väldigt olika var man råkar bo och vilken läkare man fått.
Många får bara tabletter och ev. sjukskrivning om det handlar om mycket
svår sorg, men det är inte självklart att man får bli sjukskriven ens en liten tid.

Ett center för traumabearbetning eller rätt psykologisk hjälp skulle nog rädda många
från att ensam bearbeta sitt trauma och sorg.

Jag har ännu inte fått tips från läkare eller kuratorer vart man kan vända sig när
man förlorat ett barn i cancer....det har snart gått 4 månader och jag får ta reda
på allt själv.
Vem orkar hitta "rätt" psykolog som fattar galoppen?
Jag har varit hos flera som jag ganska snart dissat eftersom det har varit som att prata
med en vägg.
T om många psykologer är rädda för att möta denna typ av sorg....det är beklämmande
måste jag säga.

Nu har jag dock en bra kurator som jag går hos regelbundet och kanske jag hittar en
stödgrupp såsmåningom där de mist ett barn i cancer likväl som jag.

Nästa vecka ska jag träffa en vän som också mist sin son i cancer. Våra barn ligger
bara några meter från varandra....det ska bli skönt att få prata med honom....så
visst har jag nätverk omkring mig på många sätt, men ibland behöver man nog proffs
som komplement också.
Man vill inte "älta sönder" sina vänner heller....

Läs boken om du söker svar på frågor om sorg. Den hjälper mig mycket.
Har sträckläst den och kommer nog att "blädderläsa" den igen!

"Nästa gång jag hör någon säga att tiden läker alla sår ska jag slå på käften,
fläskläppen kommer att läka...jag lovar...men ett sår i själen syns inte men finns
för alltid kvar!"

Eller en man som jag känner som sa i all välmening...
"Anne det är bra att du tar det lugnt ett tag men fastna inte i sorgen!" ...
Då hade det gått 2 månader efter Maddes bortgång!!!
Inte OK att säga så!

Jag hade "bara" tagit hand om mitt dödsjuka barn i ett år dygnet runt ensam mestadels
förutom att jag försökte jobba samtidigt på något underligt sätt. till och från...
...jag sov kanske 2-3 timmar per natt i ett år....och sedan dog hon!

Tala aldrig mer om för mig vad jag ska eller borde känna eller göra
för det kan jag så bra själv. Lyssna bara, ge inga råd....
Vi har fått  två öron som är till för att lyssna mer än vi pratar när någon inte mår bra.
.....endast en riktigt nära vän vet hur man gör!

Och nej...mina nära vänner har inte fått en smäll på käften för de är trygga
och vet vad som gäller, men våga ändå fråga hur det känns
och om man orkar prata om det...då kommer det naturligt.

Jag tror faktiskt att jag skulle vilja spöa upp någon riktigt ordentligt....
det skulle man få göra någon gång bara för att få känna ilskan rinna ur en..
...någon jag tycker riktigt extremt illa om......en rak höger!

PS: Alla bloggkommentarer tas tacksamt emot....de har hjälpt mig att komma
vidare en dag i taget, så missförstå inte mitt inlägg....

PUSS och KRAM!

Det är fullmåne inatt!

En gyllene bur

Då var det läge för boktipset igen.
Jag har förmågan att läsa flera böcker samtidigt..

Har tre på gång i olika rum;
En vid sängbordet
En i Maddes mysiga fåtölj
En vid fukostbordet....
...vet inte varför men det handlar nog om sinnesstämningen
för stunden....È hon schizofren???...Ja man kan ju undra.

En av mina pågående är i alla fall
"En gyllene bur" av Carmen bin Ladin
(Får väl FRA-spionerna på mig nu när jag skrivit namnet BIN LADIN!)

Carmen Bin Ladin, uppvuxen i Schweiz med en Schweizisk far och Iransk mor
hamnar i "lyxtalibanernas paradis", ett klansamhälle där de ofantligt rika männen
ser kvinnor som sina ägodelar.

Hon träffar sin blivande make Yeslam när han är på semester i Schweiz på
semester 1973.....en ren slump kan tyckas när man läser och fängslas
av hur oskyldigt och romantiskt och exotiskt det kan verka från början...
De var i Sverige många gånger på 70-talet och mottogs som kungar....

Hon ficksnabbt lära sig att foga sig i de mest slutna samhället i världen..för kvinnor
i Saudiarabien....

De får tre döttrar och hon blir alltmer fråntagen sina västerländska levnadsvillkor.
Till slut efter fjorton år av rikedom och överflöd lämnar hon honom och hela den
släkt som fjättrat henne och alla andra kvinnor i landet.

Hon tänkte på sina döttrar, för att de ska få vara de fria och välutbildade kvinnor
som är en självklarhet för oss i västvärlden.

Vad som hände sedan efter bombattentatet i NY att ha det efternamnet
gjorde inte hennes liv lättare!

Läs boken, den är bra ur synvinkeln att vi alla kan träffa fel man någon
gång och få betala för kärlekens och passionens pris.
Och den är på riktigt!
 
Betyg;

Boken "ETT" av Richard Bach

Länge sedan jag recenserade en bok.
Boken ETT är skriven för många år sedan och jag fick
den av en kollega när jag slutade mitt dåvarande jobb.
Kan det ha varit 1992!
Den är ständigt utlånad så just nu har jag den inte hemma.

Richard Bach är före detta amerikansk flygvapenpilot,
mekaniker och dessutom släkting i rakt nedstigande led med Johann Sebastian Bach.
Men framför allt är han författare, nu med 15 böcker bakom sig. Han är bosatt utanför Seattle.
Han har bla skrivit den underbara boken Jonathan Livingstone Seagull

 

Boken ETT handlar om våra livsval i metaforisk mening.
Han flyger med sin fru över LA med deras lilla gula amfibieplan.
Väl uppe på välbekanta höjder är det något som inte stämmer,
de ser inget land, bara hav. Vart de än ser kan de inte hitta någonstans
att landa.
Men de inser att de ändå måste landa och när de vågar sig ner mot havet
hamnar de helt plötsligt i en parallell värld där de själva är huvudpersoner
i en annan värld.
De kommer att se många olika liv de kunde levt om de valt rätt.....eller fel.....

De blir betraktare i deras egna liv men ett annat ,
sådant som de valt i de vägskäl vi så ofta blir utsatta för.
Vad händer mig om jag tar den eller den vägen?

Ja, det har i alla fall jag undrat över många ggr i mitt liv.

Den är helt underbar och jag kommer alltid att äga den boken
och så fort jag får tillbaka boken ska jag läsa den igen!
Den får full sitta-i-soffan-en-kulendag-poäng!