Årskrönika 2012, del 3 ....

 
I måndags fick jag pausa skrivandet för jag skulle gå på mitt allra första Zumbapass.
Det var såååååååååå roligt och jag blev lurad att dansa och tjoa trots att jag
egentligen inte orkade, men hjärnan övervann tröttheten och man orkar mer än man tror.
Jag har blivit så stor av cortionet och lite rörelse i vinter så nu finns ingen återvändo,
inga undanflykter annat än att börja röra på fläsket!
 
Igår kände jag mig dock som en överkokt spagetti i kroppen och det var en vilodag i
slowmotion. Sov t om på eftermiddagen ett par timmar, tråkigt men nödvändigt.
 
Nåväl....
 
April 2012;
Jag och kärleken åkte till dotter och svärson i Stockholm och så gick vi på Jesus Christ Superstar.
Umgänge med familj och vänner varvades med cellgiftsbehandlingar och provtagningar.
 

Kungsträdgården är fantastiskt vacker just denna tiden. En riktigt romantisk plats att uppleva.
Jag ser också att utseendet förändrats drastiskt igen för var månad som gått under året.
Cellgifter bryter ner något fruktansvärt och det går inte att hejda "förfallet". Här har jag ännu
ett normalt utseende....
 
Pysslet fick ta plats vilket det alltid får göra. Ständigt kreativt flöde &  jag började
fundera på bröllopsförberedelserna för min dotter Christine och hennes blivande man.
 
Maj; 2012;
 

Maj är alltid en jobbig månad eftersom Madeleine fyller år 7 maj. Den tiden då allt
är som allra vackrast och värmen kommit tillbaka, ja då livet är som störst.
 
En jobbig period började även i andra avseenden för en tumör vid halsen/nyckelbenet började
växa okontrollerat. Nya strategier sattes in och jag fick cellgiftet Xeloda i tablettform att äta
varje dag. Jag mådde fruktansvärt dåligt av dessa, hade yrsel och illamående.
 
Jag minns att vi åkte till stugan för att få ro och tystnad och jag skulle ta mig från bilen till
huset och det kändes som att jag var sjösjuk för var steg jag tog, allt gungade, så jag fick
ligga ner den mesta tiden, då kände jag inte yrseln så påtagligt. Jag gick som en full stork
och fann ingen som helst livskvalitet i detta.
I slutet av maj fick jag avbryta kuren, då jag inte tålde den. En oerhörd frustration bodde i mig
och jag kände att inget hjälpte mot cancernördarna. Skulle detta bli min sista sommar...?
En kort vila från cellgifter påbörjades.....
 
Jag gav mig ändå DEN på att inte deppa ihop, så jag hittade på saker att göra, sitta kunde jag
i stunder, så jag sydde på altanen i stugan. Och med den utsikten mådde jag i alla fall bra i själen.
Gamla fula stolsdynor fick nytt liv här.
 
Vi tog hand om varandra jag och kärleken.....
 
 
 .....fortsättning följer....
 
Så....då fortsätter jag...tog en välbehövlig promenad i snön.
 
Juni 2012;
 
4-7 juni åkte jag och kärleken på parkurs till Brännö som CTRF bekostar för par där den ena har eller
har haft cancer. Läs gärna mer om hur du kan ansöka här; http://www.livslust.net/
Rekommenderar kursen det allra varmaste! När vi kom hem därifrån sa alla att det strålade om oss,
så kursen gav oss en skjuts att ta vara på det goda, fokusera på det som går att hantera. Här på bilden
ska vi precis sjunga en sång för alla deltagarna som vi skrev till avslutningsmiddagen. Den handlade om
alla underbara par vi lärt känna dessa fyra dagar. Vi var 5 par och man svetsas samman väldigt fort.
 
Direkt när vi kommit hem från Brännö blev det barndop...
 
Lille Viggo, brorsdotters-sonen och jag blev då gammelfaster.... hujja, det lät gammalt!
 
Vi var mycket i stugan där vi har våra underbara bofasta vänner och vi åkte på 40-årsgalejj
sittandes på bänkar på ett flak...helkväll på bygdegården då Anna blev 40.
 
Vi firade midsommar i stugan med några syskon och deras familjer....

Och vi gjorde kransar att ha i håret som sig bör....


Fortsättning följer.....
 

 

 
 
 

Årskrönika 2012, del 2 ....

 
I torsdags fick jag cellgifter igen, men nu är jag åter på benen efter en helg med
cortisonbiverkningar och oerhörd trötthet, men det har gått bra även denna gång.
Inatt har jag sovit 12 tim så jag har fått vila och återhämtning, så nu är jag på G igen.
 
Dessutom blev det en myshelg med mina föräldrar, systrar och deras barn.
Sena julklappar till barnen och systrar samt fredags och lördagsmys med kvalitet.
 
Då fortsätter vi igen med årskrönikan med lite överlappning från del 1...
 
mars 2012;
"Livet kretsar väldigt mycket kring existensiella saker. Vad vill jag göra med det
liv jag fått och hur ska jag göra det så bra som möjligt trots att döden skrattar mig
rakt i ansiktet?"

"Jag har döden på ena axeln och livet på den andra. De sitter där obevekligt båda två
och resonerar med varandra dag som natt. Ingen av dom ger sig, attans vad dom kan
vara envisa ibland. När man fått ett "bäst-före-datum" så sitter det ju där som ett
mjölkpaket som surnar...Men man kan lukta sig fram till att det håller ett tag till."
 
Ja, så kände jag de 13 mars och just den månaden hade jag ingen lust att blogga, så
det blev ett enda inlägg.
 
Det hände desto mera och jag levde för var dag så mycket jag kunde och vi var i stugan
en hel del för att jag skulle få så mycket energi som möjligt. Försökte jobba lite också,
men det blev för tufft att  jobba samtidigt som man skulle överleva för dagen.
Jag fick cellgftsbehandlingar 2 veckor av 3 med en annan typ som heter Navilbine samt
Herceptin som jag fick var 3.e vecka och som pågår ännu.
Status på mina tumörer var det lite si och så med, hände det något? Ovissheten var jobbig,
och det existensiella tog stor plats i mina tankar.
 
17 mars;
 
Vi förlovar oss, jag och min älskade P-Å.
 
Och älskling överraskar mig med restaurang och  konsert med Jill Johnson.
 
April 2012:
 
Stuglivet fick ta plats då våren tittade fram och vi var där en del med familj
och vänner. Finns ingen annan plats som läker kropp och själ så bra.
 
Strandprommis med syster och hennes familj, vinter möter vår.
 
 

18 April;
"Medicinerna hjälper; Tumörena har INTE VUXIT, de sitter STILL i båten. Skelettascan visade
att skelettet är helt friskt och INGEN spridning i kroppen förutom de jag redan har vid lymfkörtlarna 
i buken och vid nyckelbenet".....Utandning och tacksamhet rådde då....!
 
Jag hade även frågor och svar från er bloggläsare;
 
I slutet av april började förberedelserna för dotters bröllop som skulle hållas 28 juli.
Så stugan belv en pysselhåla hela våren och så en myshelg med väninnorna.
Stickning och virkning, mat och vin var temat.
 
Jag, Anita och Maria är glada pysslerskor.
 
Maria blev ju mormor till min brorsdotters son Viggo, så jag stickade en väst.
 
Fortsättning följer med del 3 snart....ikväll...ska bara iväg med en väninna
och testa Zumba för första gången.
 
Måste få igång kroppen för jag har blivit så stor av all cortison så kroppen
och ansiktet är runt, runt...väldigt runt och vattensängsmjukt liksom ;-)
 
Tjingtjong so long!
 

Årskrönika 2012, del 1....

 
Tänka sig att jag sitter här ännu och skriver, funderar, verkar och LEVER!
Om jag ska vara ärlig så trodde jag inte riktigt att ett år till skulle läggas till,
utan snarare att nedräkningen hade börjat, nedmonteringen av mitt liv.
 
Trodde inte när jag fick diagnosen första gången 2010 att jag skulle dö,
detta fixar jag med en klackspark, värre saker hade jag varit med om och
min dotters död hade gjort mig starkare. Nu när jag fick tillbaka cancernörden,
en spridning, så tänkte jag att; om Madde dog av sin cancer, varför ska då jag
överleva, det tog ett år för henne att vandra in i döden, så då är det väl dags för mig
med....bara att acceptera, rätta sig i ledet, men inte utan kamp!
 
Tankarna pendlade mellan hopp och förtvivlan.
Hur ska jag leva den korta tid jag har kvar?
Hur många månader handlar det om?
Vad ska jag prioritera för att underlätta för dotter, man och familj?
Hur ska jag kunna sova när så mycket står på spel?
Hinna ta hand om försäkringar, begravningsförberedelser och vita arkivet?
Vilken musik, blommor, ett sista skrivet tal till mina kära ska jag ha på min begravning?
Städa ur, skåp, lådor, förråd och spara, ge bort, slänga.
 
Vad vill jag lämna till eftervärlden, och hur sjuttsicken ska jag hinna med allt jag vill?
Skapa, var kreativ, hinna få ur mig alla ideer jag har, det gav både eld i baken men även
en stress som ibland gjorde mig galen av oro.
 
Ibland visste jag varken ut eller in. Vad spelar det för roll om 10 år...nä ingenting!
Det mesta spelar ingen större roll om 10 år om det inte handlar om upplevda minnen
tillsammans med nära och kära. Minnen spelar roll, jätttestor roll, det betyder allt!
 
Det tog ganska lång tid för mig, nästan hela år 2012 att inse att jag kan inte göra mer än
att vara människa så gott det går, vare sig jag är frisk eller sjuk med en tung diagnos.
Mitt kontrollbehov kan inte sträcka sig ända in i döden, någon gång kan jag väl släppa
allt planerande för annars blir jag galen istället och en galen person vill ju ingen ha att
göra med.
 
Vi gick på nyårsrevy i januari "Roberts revy" som hade allt som en revy ska ha.
Många skratt och en härlig helkväll var det.
Teckningen ritade jag till Robert för premiärkvällen.
http://levaidag.blogg.se/2012/january/den-stora-depparedagen.html
 
Visst planerar jag saker, men inte längre om döden, utan har bestämt mig för att leva
för att leva och planera för livet, för framtiden. För jag har lika stora möjligheter som
vem som helst, egentligen. Ingen vet något om framtiden, även om jag fått en sk
"dödsdom" av min onkolog..."din metastaserade bröstcancer är inte botbar".....
..."vi ska göra allt vi kan för att förlänga ditt liv"...."finns ingen möjlighet att stråla
vid halsen där du strålats tidigare"....mm..mm...
 
Jag strålades vid halsen efter mycket tjat..och se....tumörerna försvann!!! Efter att just
tömörena vid halsen försvunnit fick jag tillbaka mitt hopp igen. Även om jag ännu har
tre tumörer i magen som jag får behandling för så känner jag att.....onkologer vet inte allt!
De vet inte vem jag är, vilken fighting spirit jag har. De vet inte hur mycket just min kropp
klarar. De vet inte hur mycket kropp och själ kan samverka, hur mycket kraft man kan få
av nära och kära och vänner och bekanta och alla människor som finns runt en på olika sätt.
 
Jag har turen att få så mycket pepp av omgivningen, även av er som jag inte känner.
Alla har inte den ynnesten, men jag tror på universums krafter.  Man är aldrig ensam,
men samtidigt är man alltid ensam med själva sjukdomen, tankarna, ångesten som kryper
på emellanåt, den kan man inte fly ifrån eller bädda in.
 
Onkologen vet att nya mediciner är på intåg och det vet jag med. Vi har pratat om det varje
gång och jag är en påläst patient, och att vara påläst innebär makt att trycka på.
Jag kräver den bästa medicinen som är tillgänglig. Nu får jag det...snart...väldgt snart.
Läkarnas uppgift handlar om att rädda liv, men vi vet också att den har en prislapp.
 
Behandlingarna har varit tuffa, särskilt i början av året då ingenting verkade fungera,
och jag grät varje gång jag lade mig i sängen på Uddevalla sjukhus för att få cellgifter.
In på tredje året med detta elände, hur länge ska jag orka???
 
I början av året trodde jag att mitt liv var uträknat, att de skrivit palliativ behandling på
läkarintyget för att jag snart skulle dö, men nu vet jag bättre. Jag ska inte dö, i alla fall
inte på bra länge än.
 
I min ensamhet kom funderingarna, men handarbetandet och pysslandet fick mig på
andra tankar, eller snarare inga tankar alls. Det blev en meditation då tiden stod stilla,
fokus på här och nu, och så är det än. Jag mår fysiskt och psykiskt dåligt om jag inte
har något för händerna.
 
 
Virkade en ryggsäck till systerdotter av restgarner i mars
Januari blev...jävlaranamma, nu ska här tränas och gås ner i vikt...hmmm känns det igen?
Hälsodrycker och stavgång och inga mjölkprodukter skulle ätas.
Jag, mannen coh goda vänner gick på Roberts Revy som var superrolig
Jag startade en bokklubb tillsammans med mina  väninnor på Ericadagen 24 januari.
 
Februari blev lite mer av hälsa då jag och min käresta åkte till Långberget en vecka för att
åka längdskidor inför vasaloppet som han skulle åka för 10.e gången.
Det blev även en hel del pysslande och ett av pysslen blev ett förkläde till systerdotter.
En rejäl influensa hann jag med också i februari som däckade mig totalt.
 
Mars blev hoppets månad, hopp om vår och sommar. Stugan var en härlig plats
att vara på, kratta löv och höra fåglarna sjunga. Behandlingarna gjorde mig trött,
så trött att jag sov varje eftermiddag var jag än befann mig. Stuglivet, det enkla
med min kärlek läkte både kropp och själ mitt i allt det svåra.
Kärleken gav mig livet!...och gör än idag!
 
Långberget gjorde mig så här pigg och glad i början av februari.
http://levaidag.blogg.se/2012/february/glomde-att-jag-har-en-blogg-ocksa.html
 
Fortsättning följer snart, jag tar lite i taget så blir det inte så långt att läsa.
Tanken är att det ska bli fyra delar....
 
Imorgon ska jag få ytterligare en behandling av FEC, nr 5 i ordningen, eller nr 8
om man räknar med de jag fick år 2010. Igår tog jag prover på VC och jag har
bra HB i alla fall 124, bättre än jag haft på länge, resten vet jag först imorgon.