6 år och 12 timmar sedan du dog.....

Photo
 
Den 15 September 2008 kl.02,15 drog du ditt allra sista andetag,
det enda andetag som skiljer  döden från livet.
 
Photo
Lite blommor till dig från mig, Christine och Pelle.
Pappa har också gjort fint med blommor och stenar.
 
Du såg mig I ögonen med en blick som sa, jag vill inte dö,
men jag har ingen talan, jag får inte bestämma själv,
jag ville vara frisk, men döden tar mig, jag har inget
val längre, det är slut nu....Mamma.....
 
Det sista du sa var..."mamma"...
 
Du kämpade med en viljestyrka som jag inte kan beskriva,
en vilja att ta ett andetag till och ett till och ännu ett.
Med smärtor så obeskrivliga men som morfinet lindrade
något. Den bild jag har från de sista timmarna är så
svår att jag inte orkar ta fram dom. Din död var inte
lugn, den var traumatisk, och du led, och mitt hjärta
brast där och då, gick sönder I tusen bitar.
 
Vad tänkte du innerst inne? Det sa du aldrig till mig,
kanske till någon annan, David, en väninna eller
kanske en sköterska på palliativa. Man vill skona
sin omgivning, mildra effekten av sorg och rädsla,
ledsna tårar och ångest. Den frågan förblir obesvarad,
för du skulle ju inte dö, så då kan man inte heller
förmedla alla de saker man vill säga när man ska dö.
Men jag tror du visste att du skulle dö I slutet.
 
Mitt hjärta går aldrig att laga mer och dig kan jag
inte plocka tillbaka till oss. Mitt hjärta är stängt,
det är inte så där öppet och omfamnande helt
och varmt längre, det är bara stängt. Jag vet
inte hur man öppnar ett trasigt hjärta längre,
ska man hitta en osynlig nyckel någonstans?
 
Jag har Inga tårar kvar, för jag gråter sällan.
Vid din grav idag såg jag ditt namn och ditt
födelsadatum och dödsdatum, men Inga tårar.
Noll...avstängd...orkar inte öppna sorgeburken.
 
Min kvot är fylld, det finns inte plats för sorg mer,
inte titta bakåt, inte titta framåt, bara vara I det
som är just nu. All kraft går till att leva själv.
Hoppas du förstår vad jag menar.
 
För jag saknar dig så oändligt mycket så jag
inte orkar se ditt namn på en gravsten, orkar
inte gå till din grav I tid och otid för det är tärande.
Du är ju inte där men dock I mina tankar och
hela mitt medvetande på foton och I din musik. 
Du känns så långt bort, men det kan ha med mitt
hjärta att göra.
 
Måste laga det på något sätt så jag ser dig igen,
nära I mitt hjärta. Du kanske skriker och bankar
på mitt stängda tusenbitarshjärta, skriker,
här är jag mamma, jag ser ju dig, varför ser du inte mig?
 
6 år är en lång tid att inte ha setts och saknaden
blir svårare för vart år som går. Tiden läker Inga sår,
tiden gör bara djupa sår som man får leva med.
 
Hur svår än saknaden är så ser jag ändå en glad
och sprudlande Madeleine, en frisk och vacker tjej
som hann påbörja sitt vuxna liv en liten stund.
Du gav många människor glädjestunder genom din
musik och din vackra röst.
 
Du var en bestämd tjej som visste vad du ville.
Du red och älskade fartfylld fältritt.
Och så spelade du gitarr och skrev egna låtar.
Du hade David och vänner och ni kunde festa loss
ordentligt ibland när mamma inte var hemma.
Dessutom gillade du att resa och Spanien var ditt favvoland.
Spanska språket var lekande lätt och där ville du bo.
Framför allt så var du väldigt snäll, rolig och glad.
 
Jag måste bevara de fina bilderna, det friska som var du.
19 friska år som var bra för det mesta. Det sista tjugonde
året var ett ödestigert år som slutade med döden.
 
Vi fick 20 år tillsammans och ditt liv blev kort men du
gjorde avtryck på så många människor och gör än idag.
Du min dotter Madeleine, jag är stolt över att ha fått
vara med om dig.
 
Jag ska göra allt jag kan för att leva manga år till.
Jag har tagit in ditt mantra, jagefrisk, jagefrisk, jagefrisk!
 
Visst är det orättvist att du gick före mig, men nu när det
är så, kan jag inte annat än att leva på. För min egen skull
och att Christine behöver en mamma på jorden. Hon behöver
mig mer just nu och jag tror du håller med.
 
Din tidsrymd kanske bara är ett kvantsprång tills vi ses, medan vår
tid på jorden är uppmätt mellan ca 0-100 år. Vi får den tid vi får.
 
Photo
 
Du finns Madeleine mitt älskade barn, om än på en annan plats.
Med all den kärlek jag har!
Mamma
 
 
 

Lucia du kommer med ljuset.....

Imorse var det dags för årets finaste morgonstund, Luciamorgon med
vacker sång och fägring.
 
Jag minns min egen körtid under högstadiet och gymnasiet då vi sjöng
i kyrkan. Vi var många i kören och just i denna tid var det så underbart
att få sjunga för alla i kyrkor, ålderdomshem och företag.
Det var en stressig tid, men så härligt att få glädja så många, även
oss i kören för vi var lika glada att få stå där och sprida glädje.
 
Låt oss aldrig ta bort Lucia pecis som den är med stjärngossar, tärnor och gammal tradition.
 
Julen nalkas och alla har bråttom att göra klart, men jag har bestämt mig för att göra allt
i sakta mak och med den glädjen.
 
Julkorten är skrivna och klara att skickas idag, en fin tradition som betyder mycket, särskilt
i vår datoriserade tid då bläck och penna nästan glömts bort.
 
Vi tänker på dom som är långt borta och vi tänker på dom som inte finns med oss på
jorden längre.
 
Jag minns när min dotter Madeleine gick på musikgymnasiet på MÅG, när de hade Lucia
konserter för skolan och för föräldrar. Jag grät, så vackert det var. Jag gråter alltid till
vacker sång, men ett Luciatåg är något extra vackert så tårarna får rinna.
Du sjöng med din vackra rena sopranröst och mitt mammahjärta exploderade av kärlek.
 
Här sjunger ni på kyrkans barntimmar, Christine och Madeleine när ni var små. Christine står
i mitten med mörkt långt hår och Madeleine, till höger bredvid storasyster, den lilla blonda glada
med förväntansfulla ögon. Minnena finns alltid kvar. 
 
Älskade Madeleine, jag skriver ett julkort till dig nu, precis som jag skriver till din syster,
familj och vänner. Julkortet är inte skrivet med bläck och penna, men denna sång kommer
till dig med tusen små änglar.
Vi har tusen minnen kvar...och jag glömmer aldrig dig mitt älskade barn.
 
 

Våra änglar i fokus i helgen.....

 
I helgen smyckas gravar och ljus tänds på landets kyrkogårdar.
Det är dagar då vi minns nära och kära som avlidit och påminner oss om de förebilder
som vandrat här före oss. Men det är också dagar att våga tänka kring sitt eget liv.
Alla ska dö en gång. Det är viktigt att förbereda sig genom att fundera på hur jag lever.
 
Allhelgona handlar om två olika dagar 
Alla helgons dagsom firas på lördagen, och Alla själars dag på söndagen. På den förstnämnda ligger fokus på dem som gått före i tron. Alla har förebilder, vare sig vi erkänner det eller inte, och vi präglas av dem vi ser upp till. Därför är goda förebilder viktiga.

På Alla själars dag på söndag handlar det om närstående som lämnat jordelivet. Därför blir det viktigt för många att exempelvis besöka kyrkogårdar och tända ljus och gå på gudstjänst där de anhörigas namn läses upp. Men också de som känner att man inte har någon direkt relation till allhelgona kan använda helgen för reflektion.

 

Jag tänder ett ljus för min dotter Madeleine och sänder henne mycket kärlek till den plats hon befinner sig nu. Livet är för de levande sägs det och det stämmer, men jag kommer alltid, alltid ha min dotter närmast mitt hjärta och minnena levande, precis som jag håller min dotter Christine närmast hjärtat. Christine pratar jag med var dag och Madeleine pratar jag med i mitt hjärta. Det är vad vi kan göra för våra nära och kära som dött. Vi håller dom levande genom att minnas, genom att prata om dom och framför allt, att prata med dom.

Dom kommer aldrig mer att svara men ibland får vi ett svar genom subtila detaljer i vardagen. Vi känner i våra hjärtan att det var ett svar som vi väntat på. Fåglar viskar ofta, även fjärilar visar vägen ibland.

Det har jag fått uppleva flera gånger. Fåglar är budbärare och fjärilar ger i alla fall mig ett hopp och en känsla av att Madeleine har det bra och att hon har en fri själ. Jag tror att hon saknar oss också, men så länge vi håller minnena vid liv finns hon och alla andra som vi känner för djupt i våra hjärtan.

 

Så låt helgen bli  fina och ljusa dagar i kärlekens tecken. Vi minns och är  tacksamma för att just vi får vara kvar en liten stund till här på jorden. 

 

Så för dig mitt älskade barn tänder jag ljus varje kväll.

Älskar dig Madeleine mest av allt i hela världen.

 

 

 

 

VSFB...vad är det?

 
Igår kväll deltog jag i en sk "Fjärilsträff" med andra mammor och pappor som förlorat barn. En lokal samtalsgrupp har bildats i Trestadsområdet med träffar i Trollhättan en gång i månaden. VSFB är en förening som finns i hela Sverige men har huvudsätet i Göteborg. (Vi Som Förlorat Barn).
 
Jag har inte tidigare orkat hantera rädslan att prata med andra änglaföräldrar och lyssna på vad deras barn gått igenom och hur de dött. Hur föräldrarna hanterat sin sorg. Det har varit tungt nog att hantera min egen och jag har haft fullt upp med att försöka leva ett kvalitativt och positivt liv efter min egen cancerdiagnos, så man får ta en sak i taget.
 
Nu har det gått 5 år sedan Madeleine dog och jag kände mig tillräckligt stark för att orka möta nyblivna "änglaföräldrar" och de som har ett antal år av sorgebearbetning i bagaget.
Är så glad att jag gick för det var ett skönt möte med andra föräldrar som mist sina tonåriga barn eller unga vuxna men även yngre. Alla har sina olika historier, och barnen har dött av olika orsaker, i sjukdomar, olyckor eller självmord.
 
Denna gång var vi 8 föräldrar men det finns fler i vår grupp. Det är ingen grupp som någon förälder någonsin skulle vilja vara med i, men när det ofattbara skett så är det ett viktigt forum för att kunna berätta och lyssna, känna igen sig i många saker som inte går att förklara för den som inte förlorat ett barn. Man behöver inte ha något filter för vad man vågar säga för här kan man vara helt öppen och "naken" i sin litenhet, sorg och saknad. Alla som sitter där förstår fullt ut och orkar lyssna. Man stöttar varandra och man behöver inte känna sig ensam i sina tankar. Ingen kommer med peppande käcka tips och hejarop utan alla får prata och alla lyssnar på varandra. Det räcker, lyssna.
 
Allt som sägs där stannar i gruppen och det är skönt att vara en sluten grupp.
 
Jag håller på med ett rensingsprojekt hemma och det tycks aldrig ta slut för det går så sakta. Är helt skoningslös och skänker bort, kastar och säljer det som går att sälja. Man har alldeles för mycket saker som äter upp ens energi.
 
Jag såg ett inslag om glasögon som man kan skänka till SOS Barnbyar i Tanzania via Specsavers så jag grävde fram Madeleines gamla glasögon och ett par av mina första glasögon från 1972, tänka sig att jag hade kvar dom. Projektet går ut på att optiker gör synundersökningar på barn och vuxna och så får de glasögon efter vilket synfel de har. Glasögonen märks i Sverige med styrka etc. När barnet fått glasögon som passar så tar de en bild på barnet och skickar till givaren. Ett bra sätt att se att hjälpen verkligen går fram.
 
 
 
 
70-talsglasögonen uppe till höger var ju fruktansvärt fula, men det fanns bara sådana -72. Nu är de moderna igen, men kanske lite tunnare snits. De var i alla fall mina första glasögon. Jag var halvblind och linser tjocka som flaskbottnar. Madeleines första glasögon ligger under som hon fick som treåring. Hon gillade inte att ha glasögon för hon hade ett synfel där den ena linsen blev så tjock. Men hon såg ju inget utan så de genomskinliga till vänster i mitten fick bli en bra kompromiss tyckte hon. De hade hon på gymnasiet men mest när hon läste. På krogen var de bannlysta och skojade att hon kunde vingla fram halvblind för alla andra var ju också vingliga, det var Maddes humor.
 
Nåväl, i rensingen hittade jag även en skrivbok av alla de som jag använt. Älskar skrivböcker och köper nya emellanåt för att "börja om". "Nu ska jag skriva VARJE dag", och så skriver man en vecka eller en hel månad och där slutar det sedan i glömska för annat roligare som ersatt skrivlusten. Jag har en hel del av halvskrivna böcker och små anteckningsblock som ligger spridda i hemmet.
 
Det intressanta när man läser tillbaka i dessa böcker är alla de mål jag skrivit ner. Väldigt många mål har jag åstadkommit så det är viktigt att skriva ner den man vill och önskar göra för då kan det bli verkligt. Det kan vara små mål som leder till ett större. Delmålen är ofta de som driver oss framåt, inte det stora långt där borta. Men men nu svävar jag iväg här, det var ju inte det jag skulle säga.....
 
Hittade en intressant text jag skrivit någon gång i början av 2009 i en bok inklädd i grå filt jag fått i nyårspresent av min svägerska, och den innehöll bara två skrivna sidor, sedan var det slutskrivet i den fina boken.
 
Texten handlar om förnekelsens goda egenskaper, kanske har jag bloggat om det för jag har skrivit stödord i slarvig skrivstil. Ibland är det brådis att få ner på pränt det man tänker...
 
Jag hade fått frågan av en kollega hur man orkar leva vidare efter att ens barn dött.
 
Jag svarade ungefär så här;
Ponera att du sitter på en båt som är på väg att sjunka. Alla avvaktar med att ta på flytvästarna, väntar på att få information att det inte är så illa. Båten flyter ju så det kan ju gå bra och kaptenen ser lugn ut. Vi avvaktar med ett obehagligt beslut eller besked, för om vi tar på flytvästen så är det ett erkännande att något allvarligt håller på att hända- inte en förnekelse. Men flytvästen är en livräddare så varför tar vi inte på oss den instinktivt och har de på för säkerhets skull? Vi vet ju inte om vi verkligen ska sjunka för det obehagliga kan omöjligtvis hända oss, det HÄNDER INTE! Ju närmare den omedelbara faran vi befinner oss i, kan det ge oss allt större skygglappar. Vi förnekar att det händer/har hänt.
 
När det ofattbara redan har hänt kan den där flytvästen eller skygglapparna vara på ganska länge, det har inte hänt, det är inte sant osv. Man står där med flytvästen på torra land och undrar varför man har på sig den. Det är där någonstans man är i en chockfas, detta händer inte. Man befinner sig i en overklig bubbla med känslan att det hänt någon annan och att man själv är betraktare utifrån.
 
Man kan ha skygglappar för att klara det mesta i livet. Min egen cancersjukdom är delvis också inbäddad i stora lappar gjorda av mjukaste bomull. "Jag är frisk", ljuger jag för mig själv, för om jag ljuger tillräckligt många gånger och intalar mig själv att jag ska leva många år till så måste det bli så. Om man ljuger tillräckligt många gånger så kan lögnen bli en sanning. I detta fall så vore det fantastiskt. Att en icke botbar spridd HER-2 positiv bröstcancer blir botbar. Bara det faktum att den är sk her-2 POSITIV låter ju oerhört käckt...men icke det!
Jag är ganska förvirrad just nu. Vad i himla friden ska jag prioritera, för statistiken säger en sak, att spridd cancer blir ännu mer spridd, det är bara en tidsfråga...herre gud...skriver till Vivaldis 4 årstider och hejja vad det går undan...hihi...tid ja. Jag ska ta vara på tiden, min tid, det är bara det jag kan göra. Må lite gott i att göra skillnad, en liten droppe i havets skillnad, men ändå en skillnad. till det bättre, för någon.
 
Halleluja, där tog Vivaldi slut och jag får göra lite skillnad för mig själv och fortsätta projekt utrensning av saker jag inte behöver/vill ha, för min man ska ju få plats här, så hej å hå vad jag hystar på!
 
Tjolahopp!
 
 
 
 
 
 

Dagen jag aldrig glömmer...15 september 2008 kl 02,15....

PÅ söndag är det 5 år sedan.....
5 år sedan Madeleine tog sina sista andetag här på jorden.
 
Jag tittar på bilder och minns hennes liv, det liv hon fick,
ett liv som var  normalt med kompisar och aktiviteter.
Hon levde i en kärnfamilj till hon var ca 4 år och därefter skilde sig
föräldrarna och levde därefter med sin storasyster och mamma
under skoltiden tills moren träffade en ny kärlek och de flyttade ihop.
 
Madde och Christine fick två bonussyskon, Anna och Marcus som
var i samma åldrar.
Livet lunkade på och Madde odlade sina intressen b la ridning,
och att ta hand om stallets hästar var under många år hennes stora passion.
 
Madeleine tog ridlektioner och tävlade även emellanåt. Fälttavlan var det roligaste
för då fick hon gallopera som var det roligaste hon visste. Ju fortare desto roligare.
 
 
Madeleine gillade utmaningar och gjorde gärna saker hon inte tidigare testat
och hon var oerhört tävlingsinriktad. Gillade inte att förlora.
 
Man kan ju trilla även när man åker längdskidor. Här åker hon med
pojkvännen David på golfbanan en kall och snörik vinter.
 
Madde hade en älskad katt som hette Pissen, men den fick hon lämna bort
pg a att katten sprang in hos grannar och hoppade ner från balkongen,
på grannens tomt. Påhittig kisse. Många hundägare här som inte gillar katter :-(
 
Storasyster Christine älskade sin lillasyster och de gjorde många bus
tillsammans som jag inte fick veta. Så ska det vara med systrar.
mamma behöver inte veta allt.
 
Jag har två sångfåglar till döttrar och Madeleine blommade ut i 9:an
då hon började sjunga offentligt. Då fick även jag veta att hon kan sjunga.
Hon sjöng bara när hon var ensam hemma så det var inte lätt att veta.
Första gången jag hörde henne sjunga var i 9:an när hon sjunger en
Whitney Houston låt på ett uppträdande och jag började gråta, fick gåshud.
Jag hade då ingen aning om att hon kunde sjunga så vackert.
 
Den här bilden gillar jag. En kväll på Phi Phi öarna december 2006.
Systrarna gungar och den lille thai-killen ville vara med, det var sött.
 
Madde testade gärna nya saker och här drejar hon när vi var på Gotland
i juni 2008. Vi hälsade på min syster och hennes familj.
Den sista resan vi gjorde tillsammans.
 
Madeleine var vacker, intelligent, väldigt busig och rolig.
Här står hon och skålar på studentbalen i juni  2007.
 
Madde hade världens finaste pojkvän, David. Nyårsafton 2006.
 
Madde pluggade spanska  i Cadiz, Spanien sommaren 2006 och fick ett
betyg efter kursen. Hon var väldigt glad och stolt. Dessutom hade kompisarna
väldigt kul ihop under den tiden  dom var där. Hon skulle flytta dit och det skär i mitt
hjärta när jag minns den dagen vi fick avboka resan till Malaga.
Avresedatum var 9 september 2007 och då låg hon på NÄL med svåra
smärtor.
 
Madeleine var konstnärlig och var väldigt duktig på att teckna
och måla. Hon tecknade sin hand i skolan på ett A3 och det är inte lätt
att teckna så stort. Jag ser att det är hennes hand.
 
Fotograf: Jennie Smith
 
Madeleine blev sjuk i cancer och det gick så fort, ett år....
Det knyter sig i mitt bröst och magen är i kramp av smärta, jag har
svårt att andas när jag skriver detta, det gör så ont. Såren läks aldrig,
de rivs upp hela tiden. Ibland stänger jag av för att orka leva själv.
 
Det är ett under att jag orkat leva 5 år, 5 långa år av saknad och 5 år
av ytterligare liv och upplevelser för mig. Varför skulle hon dö?
Varför kommer alltid att förfölja mig men det finns inget svar.
 
Christine är extra viktig för mig nu, bara hon och jag kan förstå hur det
känns att sakna en syster och dotter.
Trots att jag borde gått före mitt barn så är jag livrädd för att dö själv.
Ja, jag är sjuk själv i cancer, men jag kan inte dö, kan bara inte, för
då har inte Christine varken syster eller mamma kvar. Min man vill ha
sin fru kvar och mina nära vill ha sin syster och vän kvar. Så jag kämpar
på och har bestämt mig för att leva vidare, men oron bor i mig hela tiden.
När ska jag få ont? När ska jag bli sämre? Det går inte, jag får inte!
 
Människor dör som flugor kring mig och det ger mig ångest, ångest över
att inte få leva tills jag blir gammal, eller ens till nästa år.
Men hur kan jag känna så när min dotter bara fick 20 år?
 
Trots motsägelsen så vill ingen dö hur länge man än levt, det har jag
lärt mig med åren. Alla, även gamla vill leva, inte dö.
 
Madeleine och jag hälsar på syrran i Lysekil 14 juli 2008. Hon orkade
en liten resa till med stora smärtor och det var till ett bröllop, Davids
systers dit vi åkte i specialtransport från palliativa i Uddevalla. Då
satt hon i rullstol, men här kunde hon ännu gå i sakta mak med ben
som knappt höll henne uppe. Cancer är så fruktansvärt.
VARFÖÖÖÖÖÖÖR!!!!!!! VILL BARA SKRIIIIIIKA!!!
 
Men Madeleine lever för mig i mitt hjärta för alltid. Jag går sällan
till graven för det vrider sig av smärta i mitt hjärta, kan inte, det
tar så emot, vill blunda, hon är bara väldigt långt bort, inte i en
grav i en urna. Själen flyger runt oss, visar oss vägen, är med oss
i vardag som fest.
 
Urnan med nallen ovanpå. Gråter....gråter...gråter. ONT, gör så ONT!
Kan inte andas! Själslig smärta är tortyr.
 
Christine saknar dig så......
 
 
Men Madeleine, du lever, du är LIV!
I mig och alla som kände dig,
i din syster som älskade dig så och älskar dig än,
i alla de minnen vi har tillsammans
i alla de bus du gjorde,
i alla de sånger du skrev och sjöng,
i alla leenden och skratt vi fick
i alla de stalltimmar vi fick tillsammans
i den gemenskap vi hade när vi såg en bra film,
i de resor vi gjorde tillsammans,
I allt det som var DU, den glada spralliga tjej som blommade
ut i gymnasiet och som fick ta plats i full blom.
 
Det är den Madeleine som bor i mitt hjärta, den friska och glada!
TACK min älskade dotter för att jag fick låna dig,
den tid du fick på jorden.
 
Älskar dig mest av allt i hela världen.
 
Jag har inte annonserat som jag brukar göra varje år, minnesannons
alltså. Vi satte in en minnesannons när du fyllde 25 år i maj istället.
Det kändes bättre.
 
Jag åker till graven idag och sätter blommor och kvällen till
söndag tänder vi många ljus för dig, på vår kräftskiva som vi har
på lördag kväll. Du är med oss och festar i ljus och glädje.
 
Jag tror att du vill att vi ska ha en glad fest i din ära, för du vill att
vi ska leva våra liv fullt ut och jag gör det så gott jag kan.
 
För dig mitt hjärta i glädje för att vi får leva lite till.....
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tar sorg slut....?

Idag har jag en låg dag, det är inte så ofta de  dagarna kommer numera, men de måste ju
få komma emellanåt.
 
Igår fick jag  behandling i Uddevalla. En tre-komponent behandling med Herceptin,
Perjeta och cytostatika. Efteråt blir jag trött men gör min dag ändå.
 
Mitt liv består numera av många delar och en del som jag aldrig någonsin kommer att
komma ifrån är SAKNAD!
 
Vi planerar bröllop för fullt och det sker i LYCKA, att få uppleva en dag i sprudlande GLÄDJE
och total bekräftelse på att KÄRLEK övervinner allt som har med SORG att göra.
 
Men sorg och saknad försvinner inte bara för att man upplever glädje.
Saknaden kan kännas än mer påtaglig när glädjen intagit ens liv.
Det dåliga samvetet kan komma över mig, att jag inte orkar gå till graven i samma frekvens
som jag gjort tidigare. I år har jag inte ens gjort sommarfint med massor av blommor vid
Madeleines grav. Har inte orkat gå dit ens, för det gör för ont.
Sommarblommorna har hamnat i stugan, ett hav av blommor, min plats för läkning.
En grav måste man vattna och det får vara ovattnat  i år. Madeleine finns med mig ändå
när jag pysslar med blommorna i stugan.
 
Nu har jag snart saknat Madde i 5 år och de första åren gick jag till graven flera gånger
i veckan. Nu orkar jag knappt tänka på att det finns en grav där det står inristat; hennes
förnamn, efternamn, födelsedatum och dödsdatum. Jag gråter av bara tanken!
Det river i själen och sliter ut hjärtat varje gång jag tittar på stenen. Hon kan inte ha
varit död i 5 år, det är inte möjligt!
 
Jag ska gifta mig snart och Christine, min äldsta dotter kommer att stå där, livs levande
för att glädjas med mig. Men en dotter fattas och det kommer att kännas tungt mitt i all
glädje. Tårarna rinner när jag skriver detta, för i de lyckligaste av stunder vill jag ju ha
båda mina döttrar ståendes bredvid varandra i kyrkan, två systrar som ser sin mor säga
ja till den man hon älskar. En fin man som de båda känner så väl.
 
Madeleine kommer att vara med och hon är inkluderad i våra hjärtan och hon kommer
att se och uppleva vigseln med oss, ståendes bredvid sin syster, som tycker det är
svårt att överhuvudtaget gå in i en kyrka för hon saknar sin lillasyster så.
Men Madeleine kommer att hålla Christines hand och ge henne styrka och stöd.
Madeleine kommer inte att synas, men hon finns. Just den dagen kommer hon även
att kännas och jag ska göra allt för att inte bryta ihop. Jag ska bara gråta klart först,
så jag gråter nu istället.
 
Den här bilden på Madeleine är tagen på Gotland 3 månader innan hon dog.
 
Jag gråter nu, i mängder så att jag kan skratta, le och vara glad på min bröllopsdag.
 
Det är svårt att sakna sitt barn, det kommer att vara lika svårt så länge jag lever.
Sorgebearbetningen kommer att fortgå hela livet. Så är det, hela livet, för sorg tar
inte slut efter en tid när man förlorat ett barn. Sorgen följer med i alla lägen i livet,
särskilt när man är som lyckligast. Visst är vi funtade så för vår egen överlevnads
skull att den svartaste sorgen och de mest smärtsamma bilder läggs undan i vårt
undanskymda inre. Det innebär inte att de försvinner, men de ligger i en låda som
man inte vill öppna, men lådan finns där och innehållet likaså.
 
Kärlek bryter sorg sägs det och det stämmer ganska bra, för man får något annat
att fokusera på som ger energi. Sorg ger inte energi, den tar energi.
Kärlek kan men ge  och ta emot hur mycket som helst och det bara ger energi.
 
Kanske är det därför jag inte orkar gå till graven, för att jag vill känna att lycka
bryter sorg. Kärlek helar och jag behöver leva i det och känna att jag orkar leva
mitt egna personliga liv som inte är kopplat till någon annat än mig själv.
 
Jag har fullt upp med att överleva själv. Att ta tillvara glädjen i livet, för dagarna är
så dyrbara...inte slänga bort dagar i onödan.
 
Just nu läser jag en bok av Malin Sävstam; Kärleken är starkare än döden.
Hon förlorade man och två av sina tre barn i Tsunamin. Detta är fortsättningen på hennes
första bok som handlade om vad som hände vid Tsunamin. (När livet stannar, som jag också läst)
 
Den nya boken handlar om hur man kan ta sig vidare i sorgen. Den gör ont att läsa och jag
känner igen mig i allt hon skriver. Trots att det gör ont och att såren rivs upp så är det en tröst
på något sätt.
Jag var singel i många år och bar på sorgen utan min kärlek de första åren.
Jag fann kärleken igen precis som Malin. Kärlek läker sorg om man har den turen att få uppleva
kärlek igen. De levande barnen har det tufft när en förälder sörjer, och det får man också läsa om i
hennes bok. Jag rekommenderar boken till alla som förlorat en man/fru eller barn. Alla som
förlorat någon kan läsa den för den handlar om det bottenlösa man hamnar i och som är så
svår att ta sig upp från.
 
Man behöver hjälp utifrån och jag fick hjälp, för ensam är inte stark.
 
Nä, nu ska jag torka mina tårar för att fortsätta bröllopsförberedelserna.
 
Du finns i mitt hjärta Madeleine. Jag bär dig med mig på denna resa som heter
KÄRLEK. Precis som Christine.
 
Jag älskar er båda mest av allt i hela världen!
 
Och jag har även fått den stora lyckan att älska en man, min blivande man.
 
Det bevisar att kärleken är starkare än döden, att kärleken övervinner allt.
 
 

Grattis på 25-årsdagen i himlen Madeleine......

 
 
Grattis min vackra fina Madeleine på 25-års dagen!
Önskar så att jag kunde baka en tårta, tända 25 ljus
att du fick blåsa och önska dig vad du vill.
Kanske att du önskade dig barn och familj
att få vara frisk, att få uppleva livet,
resa som du älskade, sjunga med dina vänner,
planera framtiden och vara i den bästa tiden.
Du hade nog redan bott i Spanien
som du var på väg till när du blev sjuk.
Spanien var ditt land, spanska ditt språk,
dit vi hade åkt för att fira din stora dag.
Jag firar dig ändå mitt hjärta,
lägger blommor på din grav och önskar,
att du har det bra i himlen och att du hör mig,
och även om du vill att jag ska vara glad och
lycklig så sörjer jag i mitt hjärta att du inte fick
uppleva det som är så självklart för alla friska
ungdomar, att få leva sig in i framtiden,
att få samla upplevelser och minnen,
att få gå igenom alla faser.
Christine är i Spanien idag och hon bär dig
med sig vart än hon går.
Hon äter födelsedagsmiddag med dig ikväll från det
land som du älskade så.
David saknar dig, dina vänner saknar dig,
alla som kände dig saknar dig.
Du fattas oss alla mitt älskade barn.
Älskar dig mest av allt i hela världen ♥
 

 
Och så köpte jag denna ring idag för att
hedra Madeline på 25-årsdagen.
Design Annica Wallin,
på ringen står det
"Mitt hjärta"
Den bär jag på
höger hand
eller
kring
halsen

♥

Saknar så det värker som tarmvred i hjärtat....

 
Älskade, saknade Madeleine....
 
 
 
Det känns som att bli skuren med en glasbit
Såret blöder ymnigt, det går ej att stoppa
Värken eskalerar, håller emot med handen
Ett osynligt sår, med osynligt blod
Med osynlig värk som aldrig någonsin
tar slut, det blöder så känge jag lever
Gråter av saknad i en tid av gemenskap
Glädje, julsång och ljus
Efter mitt barn jag aldrig mer får se
För hon reste till landet långt bort
Med påtvingad enkel biljett
Madeleine..
 
 
Taggar: Sorg;

Vemod, sorg, glädje och hopp....men framför allt kärlek!

Idag är sista dagen på SÄS och strålning Nr 12 som jag ska få kl. 13,00.
Jag har bott här på SÄS-hotellet i fyra dagar och åkt taxi de resterande 8 tidigare.
 
När jag startade denna korta men ändock oerhört ångestfyllda behandlingsresa,
på 2,5 vecka så tänkte jag; Hur mycket ska man behöva orka?
 
Idag känner jag tacksamhet och än mer styrka och jag inser än en gång att vi
klarar allt som vi måste klara, så enkelt att förstå när allt är klart, men ack så svårt
att inse när man har det jobbiga framför sig.
 
Jag har fått några dagars "retreat" och gjort det bästa av mina dagar.
Har virkat och stickat på mitt fina rum eller på biblioteket där jag sitter just nu.
I tystnaden händer det saker inom en och jag har inte haft behov att prata med
andra cancerpatienter som bor här vilket kan falla sig ganska naturligt annars.
Har inte eller ringt runt till vänner och familj för jag har behövt mitt eget inre ljus.
 
Jag har sökt ljuset för att klara behandlingarna och tårarna har rullat många gånger,
inte bara av sorg utan även av tröst och lättnad att jag har förmågan att finna inre ro.
 
I förrgår satt jag här på bibblan och bläddrade i ett stickmagasin och framför mig i
ett bokställ står en bok som fångar mitt intresse. Inte för att den är särskilt
färgsprakande, snarare grå. En enda röd fjäril pryder omslaget och jag dras till
fjärilen. Öppnar boken och börjar läsa. Sedan har jag läst den i ett streck till
sista bokstaven och jag var så tagen och tacksam att jag blev infångad av just den.
 
Mina känslor fick ta plats än en gång och tårarna fick rulla av både sorg, glädje,
hopp och ett stort igenkännande. När jag läste boken tänkte jag; det hade kunnat
vara jag som skrivit exakt dessa ord, för så fungerar sorgen för de som smakat på den.
 
Nu handlar inte hela mitt liv om cancer och sorg, men jag skriver om det för att
hjälpa mig själv i läkningen och kanske även sända igenkännande signaler till
andra som nyligen mist någon eller saknar någon som varit död länge.
 
"Sorg övergår i saknad och saknad är också en slags sorg"
 
Boken heter "Du finns i mina andetag" av Eva Hellsten
 

 
Boken berör på djupet för den handlar om just det som alla föräldrar känner
när ens eget barn dör i sjukdom eller olycka alldeles för tidigt.
Vi behöver igenkännande för att orka titta framåt. Vi behöver spegla oss
i andras sorg och det är på något sätt en tröst det med.
 
Boken då: Den 6 mars 2006 omkom Evas son Jonas i en lavinolycka i
Val d´Isère. Han var 19 år och hade nyligen gått ut gymnasiet. Beskedet
kom som en chock för familjen först via ett telefonsamtal och senare när
en präst och poliser knackade på i deras hem.
 
Jag får känna Evas känslor som om de var mina egna, hennes son och
min dotter var lika gamla när det obeskrivliga hände. Jonas dog i en lavin,
Madeleine dog i cancer. Resan går från den svartaste sorg, mellan hopp
och förtvivlan och senare försoning med det som hänt, till en ny ljusare
tillvaro med glädje i flera färger och nyanser och ett nytt annorlunda liv.
 
Jag känner igen alla tecken, de vi aldrig ser annars när livet rullar på.
Eva såg fjärilar överallt, nästan året runt och det gjorde även jag.
Fjärilar som visar vägen när det är som mörkast eller när man ber om
hjälp. Fjärilar som finns där de inte ska finnas. När tron sviker.
 
Jag minns förra vintern när jag ringde till min dotter Christine och sa;
"Du kan inte tro vad jag säger men det flyger en påfågelögafjäril i köket."
 
I våras bodde en nässelfjäril i köksfönstret och jag släppte ut den
flera gånger, men den ville in igen. Den satt med mig i köket en hel vecka,
och när jag åkte bort ett par dar så tyckte jag synd om den, men den
ville inte ut. Väl hemma så var den ännu kvar. Madde fyller år på våren,
så jag såg det som ett tröstens tecken, att hon är med oss.
 
Fjärilar tenderar att väcka uppmärksamhet och i boken genomsyras
Evas sorgbearbetning av dessa fjärilar vart än hon reser i världen.
 
Fjärilar finns också i mitt liv. Har en liten vägg i Maddes rum full med
bokmärkesfjärilar i olika storlekar som ser ut att flyga iväg när som helst.
Hela rummet är nedmonterat, men fjärilarna sitter kvar, de ska inte bort än.
 
Igenkännadet i boken är närheten till skönheten i naturen och fåglarna.
Jag mår som allra bäst när jag är i stugan bland fåglarna, trollsländorna
och fjärilarna, precis som Eva, Jonas mamma, ser livet i allt.
 
Fåglarna är också ett tecken både för Eva och för mig.
Jag minns när det var vår, första våren efter att Madeleine hade dött, så
gick jag till graven för att pyssla om lite och jag bad med allt jag hade att
Madde skulle visa sig.
Då ser jag en nötväcka klättra ner för stammen på björken intill graven.
Den hoppar ner som om den inte var snabb nog.
Jag kliver fram ett steg mot stammen för att möta denna vackra lilla fågel.
Den tar sig ända ner från grenar och lövverk och stannar vid min ögonhöjd.
Jag är 10 cm från fågeln och vi ser varandra i ögonen. Mitt hjärta fylls av
kärlek och mina ögon fylls av tårar, jag gråter och tårarna
rinner fritt. Både sorg och lyckotårar i en salig blandning ger mig sinnesro.
 
Fågeln säger; "Var glad, jag finns här, du ser mig bara inte". Tack lilla
underbara nötväcka för detta under, tack! Fågeln flög med mig fram och tillbaka
två gånger till soptunnan. Jag kände att Madeleine var med mig där och då.
 
Därefter har jag aldrig sett någon fågel som pratar med mig, och definitivt
inte på 10 cms avstånd.
 
Tecken som får en att vilja leva en dag till.
 
"Varje andetag är nytt, varje ögonblick innebär ett val."
 
Boken handlar om längtan så svår och så djup att man nästan går sönder,
den får man leva med, lära sig att hantera.
 
Eva skriver även om att vara närvarande i nuet, ett poppisuttryck, men när man
tvingas in i en svart hål av sorg, lär man sig det utan att gå i Mindfullneskurser
för att väninnan går, det kommer på vägen för att man måste.
 
Citerar ett igenkännade ur boken;
"Jag har just lärt mig ett nytt sätt att meditera. Efter några djupa andetag försöker
jag slappna av kroppsdel för kroppsdel. Sen börjar jag gå ner för en lång trappa.
För varje trappsteg blir kroppen allt tyngre. Första gången jag prövade detta och
hade gått en bit nerför trappan, bredde plötsligt det vackraste landskap ut sig
framför mig. Så långt jag kunde se, var det underbar skir grönska.
Och där i gräset kom Jonas mig till mötes, leende och välkomnande. Hela jag ville
dansa och sjunga och rusa ner de sista stegen. Tårarna börjar rinna av lycka.
Vi kramade om varandra och kramen kändes välbekant. sen tonade mötet bort
men jag vaknade med en känsla av att allt var bra."
 
Eva skriver även om lyckan och att den får ta plats igen. Kärleken övervinner allt,
och störst av allt är kärleken. Så är det! Kärleken har fått ta plats även i mitt liv
och den har gjort mig helare än jag varit på många år.
Kärleken stärker livsviljan och min dotter och min man ger mig daglig kärlek så
att jag också orkar ge. Utan kärlek- inget liv.
 
Jag rekommenderar boken till alla som mist ett barn i olycka eller sjukdom.
Här handlar det om bearbetningen, känslorna och vägen ut ur sorgen.
En hoppingivande och livsbejakande bok. Alla tar vi våra egna vägar ur sorg,
och ingen väg är den andra lik. Det gör mötet med andra "änglaföräldrar"
så berikande.
 
Tack Eva för att du delade med dig av ditt liv och dina känslor.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu har jag kommit tillbaka efter strålning Nr 12 och det var....
...BEFRIANDE.... Tänkte på den där trappan som Eva använder sig av i 
meditationen och gjorde likadant idag där jag låg fastknäppt på strålningsbritsen
med masken tätt åtsluten runt huvud och hals.
 
Jag går ner för trappan och slappnar av mer o mer för varje steg jag tar.
I mitt inre ljus och ner för trappan hör jag  Alexander Ryback "I´m inlove
with a fairytail" spela i stereon. Sköterskorna har skruvat på ljudet högt, som jag vill.
 
Jag och Alexander dansar ner för trappan tillsammans i glädje och jag känner
tårar i ögonvrån trilla ner när jag är framme vid ängen, det är grönt,soligt,
och där står Madeleine och skrattar så där busigt som bara hon kan.
"Det är bra nu mamma, du klarade det, och det har jag vetat hela tiden,
du har bara lite svårt att höra vad jag säger."
 
Jag älskar dig mitt barn!
Mamma
 
Nu ska jag köra hem i glädje och möta min kärlek och krama på
min lillasyster och systerdotter som hälsar på hos mor o far.
 
Störst av allt är kärleken!
 
 
Sänder dig en tanke med denna bild Eva Hellsten.
Toscana när det är som vackrast där ni haft många lyckliga stunder och där jag
var förra sommaren med min dotter Christine. Dit vill jag återvända snart.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

15 september Madeleines minnesdag...

Jag vet inte vad jag ska säga eller känna idag, en dag som för alltid etsat sig
fast i mitt minne. Inget positivt minne alls, snarare ett minne som ingen
förälder eller syskon vill ha.
Madeleine dog kl 02.15 2008, nu fyra år sedan.
 
Hon fick en cancerform som är väldigt ovanlig, Desmoplastic Small Round Cell Tumor,
även förkortad som (DSRCT). Hon fick ett år mellan besked och dödsdag och hon
hann bli 20 år. Den dagen hon sprang ut som student som 19-årig glad sångfågel,
hade hon redan ont i levern där cancern satt 10 cm i dm och vi hade länge sökt
för att hon hade molande ont, men cancer är lömsk och just denna sort är mer
lömsk än något annat och endast 20% överlever mer än fem år.
 
Vi förstod att det är ganska dyster prognos men Madde gav aldrig upp.
Hon skrev sin blogg http://jagefrisk.blogg.se där hon peppade både sig själv
och andra.
 
Saknaden är oerhört stor och det kommer aldrig att bli lättare, snarare tvärtom,
för man saknar ju en person ju längre tid man är borta från varandra.
 
Eftersom att jag är i Stockholm och är kattvakt hos dotter Christine så har vi idag
hedrat Madeleine i kyrkan, tänt ljus och suttit i tystnaden tillsammans, jag och min kärlek.
Jag känner fridfullhet och fokus i kyrkor och så är det vackert.
 
Sorgen ändrar skepnad med åren, visst blir jag ledsen, fäller tårar, men det är mer
i form av saknad än den brutala sorg man kände de första åren.
 
Nu ska vi strax äta middag hos Maddes syster, men hon är på bröllopsresa,
så vi tänder ljus vid middagen för dig älskade dotter från både din syster,
hennes man och mig och P-Å.
 
Älskade Madeleine, hoppas du har det bra i himlen och att du har många goa vänner.
Kram mitt hjärta och jag äslkar både dig och Christine precis lika mycket.
Mami
 
 Jag vill hedra dig Madde med en glad sång som du sjöng på MÅG
med kören som backup andra året på gymnasiet.
En glad låt som du spred med din härliga utstrålning.
 

Ett tips; Gratis seminarium om sorgbearbetning....

Hej igen alla goingar,
 
Ska försöka uppdatera lite oftare nu när jag gjort ny design på min sida.
Det känns lite som en nystart att göra om sidan, så nu ska jag bli lite
mer aktiv än jag varit på väldigt länge.
 
Tänkte ge er ett tips på ett semainarium som äger rum både i Sthlm, Gbg och Malmö
som handlar om sorgbearbetning. Kanske det kan hjälpa någon att gå ett steg vidare
i sin sorgbearbetning om du förlorat någon nära familjemedlem, vän eller kanske
skilsmässa, katt  eller hund...för det är ju också en sorg.
 
http://www.sorg.se/forelasningar/seminarium/
 
Jag ska själv gå 12 oktober i Göteborg, så anmäl dig vettja!
 
Det finns många slags sorger vi behöver gå igenom, ingen kommer undan, det är
den krassa verkligheten. Hur vi hanterar våra förluster är lika många som vi är individer.
Jag har hanterat min sorg efter Madeleines död på flera olika sätt genom åren.
Den 15/9 är det 4 år sedan hon dog pga "canceridioten" och det gör ännu ont,
men jag har lärt mig att leva med det onda, kapsla in det i mjuka minnen,
och Maddes glada skratt och underbara sångröst som jag kan lyssna på när jag vill.

Vi är ganska lika jag och Madeleine; se "look-a-likebilder" här;
http://levaidag.blogg.se/2010/november/memory-lane.html
 
När jag själv blev sjuk i cancer så "hann" jag inte sörja hela tiden utan fick fullt upp med att
leva varje dag som om den vore den sista. Min blogg heter levaidag och det är verkligen
så sant som det är skrivet, jag lever varje dag precis som jag vill leva, i alla fall nästan.
OK...jag skulle vilja resa mer och se fantastiska platser på jorden, men nu är det inte så,
och då får man göra fantastiska saker hemma i Sverige istället....men att simma med
delfiner är fortfarande min högsta dröm!
 
Det finns rosa delfiner bl a i indonesien.
 
Sorg kan hanteras på så många vis, men ännu ett sätt som jag fått ut sorgen på har varit
att skapa. Jag har målat, tecknat, skulpturerat, sytt, pysslat med allehanda ting,
planterat blommor, stickat, virkat, klippt och klistrat. Ingenting har varit omöjligt
och det häftiga är att jag alltid tänkt;
"Det här är lätt, det klarar jag, trots att jag aldrig gjort det innan."
Ok...jag ljuger lite för handarbete har jag hållt på med sedan jag var liten,men att jag
skulle kunna teckna eller måla, det trodde jag aldrig om mig själv för några år sedan.
Jag vann t om en målartävling häromåret...och den målningen gjorde jag enbart av känsla
när jag låg på Vidarkliniken i Järna för att rehabilitera mig från min bröstcancer.
Se målningen här; http://levaidag.blogg.se/2011/april/slutspurt-pa-elskapstavlingen.html
 
 
Nu försöker jag hantera sorgen över min egen sjukdom, att cancern har spridit sig från
bröstcancer till metastaser i lymfsystemet, men jag hanterar även det genom att vara igång.
Varje dag gör jag något för att må bra och det kan vara allt ifrån att ta en promenad i naturen
till att pyssla med något. När alla andra jobbar gör jag "mina-ego-saker", den belöningen har
jag ändå fått, eller gåvan, att ha förmågan att skapa och gör mig själv och andra glada.
 
Jag har också gråtit floder av tårar länge och väl efter att Madde dog. Lyssnade på ballader
i timmar på Y-tube ofta på kvällar och nätter och grät, grät och åter grät!
Tänkte ofta att hon kanske ska visa sig, men det har hon aldrig gjort, inte fysiskt förståss.
Men jag har känt av henne någon enstaka gång mellan sömn och vakentillstånd.
Ett lugn har infunnit sig och jag har varit tacksam över de små tecken jag fått.
 
 
Numera orkar jag inte åka till kyrkogården så ofta som jag gjort tidigare och det är
kanske sunt. Man tittar framåt och går vidare, men i hjärtat bor sorgen kvar.
 
Varför gör jag "reklam" för ett seminarium då? Jo, för jag har själv tänkt att gå någon
kurs i sorgbearbetning och att seminariet var nära gjorde saken lättare. Det mesta
anordnas ju i Sthlm, så jag ville tipsa andra som funderat i samma banor.
 
Här är dagen mulen så nu ska jag passa på att städa och fixa lite för imorgon ska jag
ha bokklubbsträff hemma hos mig.....och på torsdag börjar äntligen cellgifterna igen.
Har väntat på riktiga grejjer hela sommaren, så nu blir det FEC tillsammans med Herceptin.
 
 
 
 
 
 
 

Ljus och kärlek till alla som blivit änglar...

Just denna helg är en av de finaste på hela året.
En helg då vi tänder ljus och tänker extra på alla de själar
som lämnat jordelivet,
både gamla och unga,
bebisar, tonåringar,
kanske din syster eller bror,
farfar eller mor,
de flög iväg av naturlig ålder,
sjukdom, olycka eller t om mord.

Alla de vi tänker på är människor vars
själar lever vidare i en annan dimension,
jag hoppas att det är så,
jag hoppas att de har en fin tillvaro,
jag hoppas att just mitt barn hör mig,
att mitt barn är lycklig där hon är,
att hon fått en ny mening,
nya vänner och gamla hon får återse.

De säger att sorg är för de levande,
att gravar finns för att vi ska minnas,
men hur kan vi veta att inte de döda
också sörjer precis som vi?

Det kan vi aldrig få reda på,
men vi kan tro,
tro att det blir bra ändå,
tro att vi en dag får mötas igen,
i en annan värld,
i en lycklig återförening.

Så ikväll går vi till Maddes grav,
lägger en hjärtkudde, tänder ljus,
och sätter oss i kyrkan en stund.

Gör din egen krans, mycket roligare och tillverkad med kärlek.


Du behöver oasis el. något lättformat som grund. Material hittar du hemma
i dina skåp. Man tager vad man haver. Jag gjorde en hjärtmall och skar ut
med kniv, stack igenom två träpinnar för att få ett helt hjärta av mina oasisbitar.


Plockade mossa och lindade runt oasisen med grönt metallsnöre som
finns att köpa i blomsterhandeln. Vanligt snöre eller tråd går bra också.


Stack in vita tygrosor och lite vit ljung, sprayade med lite "snö" som
finns att köpa i hobby affärer. (hade kvar sen förra julen) På med skylten
saknad köpt på Blomsterhallen. Den blir fin vid Maddes grav.


Föreslår att man gör kransen ute...det blir stökigt. Nu har jag städat,
så det är höstfint på loftgången och fullt med ljus på kvällen.


För ett par veckor sedan gjorde jag höstfint med plockat från naturen.
Höstens färger är fantastiska och håller bra på loftgången.


Mossa i krukor och till jul sticker man ner julkulor eller tomtar...


Välkommen-kransen gjorde jag häromveckan av plockad mossa under
min skogspromenad. Lite röda bärkvistar som dekoration.
Gör om den lite till jul och hänger på dörren...


Och kålbuketten är så vacker i blomlådan...

Må så gott alla därute, och gå till en kyrkogård och tänd ett ljus för någon
ni känner som dött.

Ikväll efter kyrkan blir det fredasmys med älsklingen.


3 år sedan du flög iväg mitt barn!

 

3 år har varit en oändligt lång tid.....

Madde sover under moskitnät i Thailand dec. 2006


Till Minne av

Madeleine Deckert

*7 maj 1988

+15 september 2008

Saknar dig mitt barn,

Ditt vackra leende,

Dina busiga hyss,

Din ljuvliga röst,

Du bor för alltid,

I mitt bröst

Mamma Anne


Din storasyster Christine kramar dig och saknar dig så oerhört!

Minns för alltid vår resa till Thailand någon månad innan du blev sjuk.

En underbar lycklig backpackerresa då ni båda systrar

hade roligt tillsammans med andra ungdomar.

Här sjunger Christine en trudelutt för dig Madeleine, på ett

Full Moon party på stranden i Krabi medan

jag sov gott i bungalowen :-)

Saknar Madde så det värker i hjärtat!

Älskar båda mina tjejer,

mest av allt i hela världen!

 

Jill Johnson - Song To Heaven

Barn med cancer...

Såg till slut dokumentären i SVT2 om Barn med cancer i SVTPlay.
Tänkte att jag ska inte....det gör för ont, och jag måste inte men
jag vill.

http://svtplay.se/v/2514381/dokumentarfilm/barn_med_cancer

Dokumentären finns tillgänglig tom 27 sept.

Såg denna fina dokumentär, som de gjort på ett smakfullt sätt,
utan det värsta jobbiga, som faktiskt kommer när man kommit
hem, några timmar efter cellgifterna, när illamåendet gör sig
påmint, bristen på matlust, inget smakar någonting,
tungan är som en känslolös sak i munnen..osv..osv..

Madde kom aldrig hem mellan behandlingarna, för hon var för
sjuk de första månaderna. Hon var så nerdrogad av morfin så
hon kom inte ihåg de 4 första gångerna vi åkte med liggande
ambulanstransport till Sahlgrenska JK, för en tredagars kur
med de starkaste cellgifter som finns....5:e gången när jag
kände personalen väl, även Madde trodde jag, för hon pratade
ju med personalen varje gång, men morfinet tog bort minnet.

Hon tyckte det var jobbigt med alla nya människor,som kände
henne...men hon hade glömt....

Nåväl, den där boken jag börjat på beskriver hur det var för
Madde och för oss, men den kommer när jag orkar.
Har så mycket att skriva som ajg aldrig fått ut, och filmen
igår fick mig att än mer vilja skriva.

Jag grät floder, grät och grät och grät!
Borde inte sett den ensam för det är jobbigt att se riktiga
människor, små barn, unga vuxna med cancer, det gör
så fruktansvärt ONT!

"Reklamen" som barncancerfonden har 3 av 4 barn överlever,
och så sitter 3 barn med sina föräldrar och en stol är tom,
med en förälder bakom.
Den "reklamen" är hemsk, vidrig på ett sätt, för man påminns
varje gång om att man är den fjärde föräldern utan barn på stolen.

Och många fler.....
Människor säger mer än siffror....



Madde på Gotland juni 2008, den underbaraste av veckor hon& David
fick. I maj sa läkaren  till mig att vara beredd på att ta hem
henne i en kista om vi vågade åka....hon kämpade 3 månader till!
Visst ser hon frisk ut!...med peruk och oerhörda smärtor...
..tänk vad en bild kan "ljuga"....

Vill minnas hur det var, trots att jag också vill glömma,
men det vore att negligera det som hänt,
hur det var att ligga på sjukhus i månader,
all smärta,
all maktlöshet,
all förtvivlan,
all hopplöshet,
all sorg
all oro...

men även...
Tacksamhet,
Hopp,
Kärlek,
Glädje,
Skratt,
Humor, (oftast galg)
Styrka
Överlevnadsvilja!

Jag kommer aldrig att glömma, lever med det,
plockar fram ibland för att bearbeta, det tar många år.

Men jag lever fullt ut trots allt, trots att det värsta hänt.
Ibland får jag mardrömmar och vaknar av att jag skriker
i sömnen, vilket jag gjorde inatt.
Filmen igår var en påminnelse om att jag ska bearbeta.

Sorgbearbetning har ingen tidgräns, den lever jag med i
ena handen och i andra handen har jag glädjen.

Glädjen jag fått i sommar, av vänner, kärlek och mycket
upplevelser...glädjen att ha överlevt min egen cancer,
i alla fall för NU!

Det betyder inte att jag glömt. Ibland vill jag bara gå ut i
skogen och skrika MADELEINEEEEEEEE!!!!
Snälla kom TILLBAKA, SNÄLLA!!...du har snart varit borta
i tre år....15 sept...tre år! Undrar vad du gjort på Andra Sidan?
Önskar så att jag fick veta det...

Back to reality...lunchen är slut, dags att jobba igen..







Ett viktigt mail!

Sitter och jobbar, tar mail efter mail, när jag stannar upp....
Detta är ingen vanlig reklam, vilket man knappt har i jobbmailen.

Men detta är ingen reklam, det är en påminnelse om att vi inte är
odödliga, att vi inte är förskonade, inte någon av oss.

Stannar upp,och tänker på Madde....blir ledsen, ska jag verkligen orka se det,
påminnas om hur det var, hur fruktansvärt det var, ren tortyr utan att
överdriva, för barn ska inte ha ont, de ska definitivt inte ha cancer,
och barn och ungdomar ska inte dö!...it´s not meant to be!!!!

TITTA PÅ SÖNDAG

Det kan vara svårt att beskriva hur barncancer drabbar barn och anhöriga därför vill vi passa på att tipsa dig om en dokumentär på SVT2 kl 20.00 den 28 augusti. Här får vi möta några cancerdrabbade barn och ungdomar samt deras familjer i kampen mot sjukdomen. Vi får följa verksamheten på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg, och möter bland andra sjuksköterskan Susanne Bergvall. En fin skildring som också visar hur viktig din insats är för att fler barn skall överleva.

SVT2 kl 20.00 den 28 augusti.

KAMPEN GÅR VIDARE

Klicka här för att ge en gåva.

Skänker du minst 250 kr skickar vi hem vår kalender för 2012 till dig i början av december.
Vi behöver dig.

SÅ HÄR FÖRDELAR VI HUNDRA INSAMLADE KRONOR

Enligt Svensk Insamlingskontroll (SFI) beräkningsmodell läggs ränteintäkter och utdelning till insamlade kronor.

  
 Barncancerfonden    

 

Får skriva om Florens imorgon....

Orkar inte skriva idag, det gör för  ont i hjärtat, trots glädjen och tacksamheten
att ha fått uppleva allt det fantastiska med Christine i denna historiska stad.

Men kan inte idag, för Madde fattades oss på resan. Vi skulle ju vara tre!
Har lagt upp alla bilder och sett i efterhand allt det underbara vi upplevde, men
det tar emot, hoppas ni förstår, men något har stoppat mig igår och även idag.

Har känt hela dagen, kanske jag ska sluta blogga, kanske har jag inget mer att säga,
trots att jag är så tacksam över att ni röstat på min bild så att jag fick uppleva allt det
vackra i Florens och Fiesole med Christine och släkt.

Men nu förstår jag.....

Det är Madde som gör sig påmind. Hon vill oss allt det goda i livet,
men det hjälper inte mig här och nu för jag vill att hon ska vara HÄR med oss!
Uppleva ALLT med oss!

Gick in på Maddes blogg för att söka svar på min oerhörda skrivkramp,
trots allt det vackra vi upplevt i Italien.

Det som kom ut och som känns helt rätt just idag är Madeleine, inget annat!

Den glädje hon besatt till livet och kärleken till musiken gör mig så varm
men samtidigt så djupt sorgsen på samma gång.

Det kommer alltid att göra ont, särskilt när vi upplevt något fantastiskt...
...men en dotter och lillasyster fattas oss....

Skolavslutningen i 2:an på musikgymnasiet, där Madde sjunger
"Don´t Blame it on the Boogie"


Och "Memory Lane" som Madde skrev 2 dagar innan turnén,
som är så gudomligt vacker och så oerhört smärtsam!
Det gör ont i varenda cell i min kropp och själ.



Imorgon känns det säkert lite bättre igen...

Saknar dig hjärtat!


En av våra resor då vi var TRE!...i Thailand nov-dec 2006.

Artikelserie om sorg i tidningen Kollega

Fick för en tid sedan förfrågan om jag ville berätta om min erfarenhet av sorg,
då tidningen Kollega skulle ha en artikelserie om just detta.
Träffade journalisten Eva Karlsson för några veckor sedan och fotografen Dragan Mitrovic
tog en serie bilder i stallet där min dotter Madeleine red i många år.

Här kommer så artikeln som publicerats idag på www.Kollega.se.


Anne vid Ängens Gård utanför Trollhättan, där hennes dotter Madeleine tillbringade en stor del av sin tonårstid. Det blir en tung återkomst, för Anne hade inte varit här sedan 2007 när dottern ännu var frisk, någon vecka innan hon åkte in på sjukhus. Bild: Dragan Mitrovic

"Jag är skyldig min dotter att leva livet fullt ut"


I DAG 10:03 När någon frågar Anne om hon har barn, svarar hon att hon har en dotter på jorden och en i himlen.
- Mitt änglabarn Madeleine skulle ha fyllt 23 år i maj.


"I gave you my love, a heart of gold..." sjunger Madeleine Deckert på Youtube. Hon går i musikgymnasiet i Trollhättan och framför en av sina låtar. Många tycker att hon ska söka till Idol men åt det fnyser hon. Ska hon göra något, ska det vara på riktigt. Madeleine tycker också om hästar, både att fältrida och att hoppa. Hon är förlovad med David och efter skolan ska hon resa till Málaga. I framtiden vill hon leva i Spanien och hitta ett yrke där. Hon har förberett sig genom att plugga spanska i sju år.

 

Några månader före studentexamen börjar Madeleine få ont i magen och i sidan. Anne syr hennes studentklänning och när de ska prova säger Madeleine: "Kolla här, mamma, det buktar ut, det känns jättekonstigt."

 

Anne och jag sitter på en thairestaurang i Trollhättan. Lunchrusningen är över, lokalen är nästan tom. Ur en högtalare kommer spröda toner från en flöjt. Det har gått fyra år sedan Madeleine började ana att något inte stod rätt till, men ingen av de fyra läkare hon besökte tog henne på allvar.

 

- Madde sommarjobbade men hade så ont varje dag att hon svettades pärlor. Ändå fortsatte hon jobba, hon ville tjäna pengar för att åka till Spanien, hon skulle resa den 9 september. Den biljetten fick vi ju avboka, säger Anne Murberger.

 

När Madeleine till slut åkte in akut blev hon genast inlagd och fick morfinsprutor för värken. En vecka senare kom beskedet, hon hade en väldigt svår och ovanlig typ av cancer. Tumören var tio centimeter i diameter och satt mellan levern och inre bukväggen. Dessutom hade den spridit sig i levern. Det gick inte att operera.

 

Storasyster Christine kom hem från London och familjen turades om att vara hos Madeleine på sjukhuset. Anne Murberger säger att hon var helt utmattad och att hon vid två tillfällen reste bort några dagar för att tanka energi.

 

- Det är nästan så att man inte uthärdar som anhörig.

Året efter, våren 2008, fick Anne veta att hennes dotter inte hade så långt kvar att leva.

 

- Vi skulle åka till Visby i juni och jag frågade läkaren om vi kunde få daglig provtagning på Visby lasarett och jag fick till svar att det skulle gå bra, men att jag fick vara beredd på att kanske ta hem henne i en kista för hennes värden var urusla. Det gjorde mig fruktansvärt arg. Då får jag väl göra det då, sa jag, för till Visby ska hon och David för att fira sin förlovning och vi ska umgås en vecka hos min syster med familj.

 

Det blev den lyckligaste veckan i Madeleines liv, säger Anne.

- Madde och David gjorde allt de ville göra och när inte Madde orkade så körde David henne i rullstolen. Visst hade Madde smärtor som hon hanterade med morfinpiller, men hon levde upp, fick en gnista och Davids och Maddes kärlek lyste som två stjärnor.

 

Hur förbereder sig en mamma när hon inser att hon kan förlora sin dotter? Anne  pratade med sina systrar och sin bästa väninna. Men hon kunde inte prata om döden med en tjej på tjugo år och hon kunde inte visa sin sorg för henne.

 

- Jag grät i bilen för mig själv, bilen blev min gråtbur.

 

Madeleine visade upp en lika stark fasad. På sin blogg skrev hon: "Om man ska dra lite kort deprimerande statistik så överlever 20 procent, och jag är fanimej en av dom!"

Klinikchefen ville sätta Madeleine på ett ålderdomshem den sista tiden och Anne bråkade och skällde. Hon säger att hon var en tigermamma, en furie mot mannen som bara tänkte på pengar. Till slut lyckades hon få hem Madeleine, som var sängliggande och behövde lyftas med lift och ha en sjuksköterska hos sig dygnet runt.

- Madde hade en fantastisk mental styrka men hon fick kämpa oerhört mycket. Jag tror inte att hon hade klarat det så länge om hon inte hade haft sin pojkvän.

 

Madeleine dog den 15 september 2008, på natten mellan söndag och måndag. Några dagar innan hade hon bett att alla skulle komma hem. Släkten samlades och åt god mat och drack vin och småkusinerna sprang ut och in i Madeleines rum. Ingen förstod att det var så nära.

Kvar på söndag kväll var Madeleines pappa, hennes pojkvän, hennes halvbror med flickvän, en sköterska och mamma Anne, som hade rått sin andra dotter att resa hem till Stockholm. Det kunde ju dröja dagar eller veckor. De stod runt henne när hon dog.

 

På sin blogg skrev Anne : "Efter en kamp att få stanna kvar bad vi Madde att flyga till ljuset. När tiden var inne höll jag hennes hand, vi såg in i varandras ögon och hon kramade min hand när det var slut." Senare på morgonen satt hon bredvid sin dotter och höll hennes hand i tre timmar.

 

- Då var det bara hon och jag. Det var väldigt skönt att jag fick den tiden. Då var jag bara tom, inte ledsen, jag var ingenting.

 

Senare på dagen kom Madeleines kompisar, familjens vänner och prästen och rummet fylldes av blommor. Anne  liknar Madeleines säng vid en vacker blomsteräng där hon låg fridfullt, utan smärtor. På kvällen hämtades hon av begravningsbyrån.

- Hade inte min syster och svägerska varit hos mig när hon bars till bilen av David, hennes far och begravningsmännen så hade jag dött med henne. Då brast allt, grannarna tände ljus utanför sina hus och en granne lade en blomma på hennes bår för ett sista adjö.

 

En servitör kommer fram, han har spanat in våra tomma tallrikar ett tag, kan han få störa och ta dem? Svängdörren slår hit och dit efter att han har försvunnit och ljuden från köket blandas med flöjtens entoniga melodi. Anne tittar ut genom fönstret. Solen skiner men folk som klätt sig för sommarväder hukar mot den starka blåsten.

 

- Jag har förträngt mycket från tiden som följde. För det mesta åkte jag till arbetet. Mitt nuvarande företag höll på att köpa det företag jag jobbade på och många var oroliga för att bli av med sitt jobb. På ett plan var jag också orolig, på ett annat brydde jag mig inte.

Hennes gamla arbetskamrater stöttade henne men nya, som hon inte lärt känna, drog sig undan. Även chefen var ny.

- Det sägs ju att man har ett sorgeår och sedan tycker många att nu får det vara bra. Nu får du ta dig i kragen. Men man kan inte ta sig i kragen med sorg. Kroppen gör inte längre som man vill, det blir en total konflikt.

 

Många gånger tänkte Anne att det kändes som om hon hade en svart klump i bröstet, att sorgen hade bosatt sig där. Snart visade det sig att hon hade bröstcancer.

- Det gick så fort och jag är benhårt övertygad om att sorgen framkallade cancern. Bara på några månader hade min tumör blivit sju centimeter. Hela bröstet fick opereras bort.

Varenda gång hon var tvungen att åka till sjukhuset för efterbehandling överfölls hon av sorg när hon tittade upp mot fjortonde våningen och den sal där Madeleine hade legat.

 

- Jag är så trött på det där sjukhuset att jag vill... spränga det i luften. Anne  skrattar.

- Cancern blev en signal, det har hänt något och nu sätter du dig och vilar och bearbetar det. Jag förstod att jag måste hitta en meningsfullhet i det meningslösa och meningsfullheten blev att jag fick ett sabbatsår då jag tog hand om bara mig själv.

Bland annat var hon på Vidarkliniken i tre veckor där hennes slumrande kreativa sidor vaknade på nytt. Det har blivit ett år av skapande.

 

- Jag är inte världens bästa konstnär men det handlar inte om det utan hur man mår av att måla. Vi är så rädda för slutresultatet, att det inte ska duga, att inte vi ska duga. Men mår man bra av att göra något ska man fortsätta att göra det.

"If You can dream it You can Do it" var Madeleines motto. Anne har tagit det till sig och lärt sig att livet är här och nu.

 

- Jag drömmer om framtiden och har mål som jag ser fram emot, men jag lever en bit i taget, njuter av resan, för det är resan som gör livet och det som händer under resans gång. Mitt liv har blivit rikare på ett plan hur konstigt det än kan låta, men jag skulle göra allt för att få Madde tillbaka. Men eftersom det är oåterkalleligt så är jag skyldig henne att leva mitt liv fullt ut tills det är slut.


Fotnot: I morgon kan du läsa om  Birgitta Morén, som efter sitt eget sorgearbete nu hjälper sina arbetskamrater i svåra tider.

Skribent: Eva Karlsson

Tiden flyger och jag glömmer...

...att jag har en blogg.....ett sundhetstecken ändå...

Livet har börjat rulla på och jag känner att jag är på G.
Oerhört skönt att vara inne i vanliga rutiner igen och att ORKA lite mer.
Är inte längre i min "cancerbubbla", utan lever mitt liv ganska normalt igen.

Nog för att jag har mycket att bearbeta ännu, men det är OK och jag accepterar att
det tar tid, förmodligen hela livet vad gäller saknaden efter Madeleine. Men min egen
bröstcancerresa kan jag se tillbaka på som något som hände pga sorgen.

Tänker inte på att jag själv haft cancernörden och har inte heller ångst över att den
kan komma tillbaka. Så länge jag är frisk så är jag tacksam för det! Oroar mig inte
längre för saker som inte har hänt. Nu vill jag bara hjälpa andra som hamnat i min situation,
och leva mitt liv fullt ut. Jag sitter på två stolar, både som cancerdrabbad personligen och
drabbad som mamma till ett barn som fick cancer och dog.

Tänkte häromdagen på varför jag engegerar mig i bröstcancerföreningen istället för
att engagera mig i föreningen VSFB (Vi Som Förlorat Barn). Svaret kom häromdagen
när jag pratade med en god vän. Jag har valt att ta den närmaste händelsen först,
min bröstcancer.

Har inte vågat ta kontakt med VSFB-föreningen än pga av att det ännu gör för ont,
men en dag har jag nog gjort mitt i BC-föreningen för att kanske engagera mig för
det svåraste av allt, nämligen att stötta föräldrar som förlorat sina barn.

I BC-föreningen får man inte vara kontaktperson förr än 2 år gått efter behandling,
och då måste man gå utbildningar för att försäkra styrkan nog att hjälpa andra.
Att jag är ordförande i föreningen och engagerad i styrelsearbetet tillsammans med andra är
annan sak. Vi har två utbildade kontaktpersoner, Marita och Eva men behöver fler.

Nåväl, häromdagen hände något omvälvande som var fruktansvärt jobbigt.

Jag och en fotograf åkte till Ängens Gård, där Madde red, för att ta bilder till ett
reportage för en tidning där de behandlar ämnet sorg. Dagen innan hade en journalist
från Sthlm intervjuat mig för artikeln. (Återkommer när det blir publicerat)

Dragan, som fotografen heter, hämtade mig och vi åkte några km till ridstallet
där Madeleine tillbringade en stor del av sin tonårstid.
Har inte varit där sedan Madde red sista gången helgen före hennes cancerbesked.
Sista gången blev en hopptävling som hon var oerhört nöjd med.

Jag och Dragan åkte upp i det goa vårvädret, till landet där allt är så otroligt vackert!
Såg stallet framför mig med ridhuset och stallen.Vi åkte in på infarten till
Ängens Gård, på den grusväg som sett likadan ut så länge jag kan minnas.


Denna infart på Ängens Gård var till en början oerhört intagande och vacker.
(Bild lånad från nätet.)

Men vi hann inte mer än svänga in på vägen, då jag började hyperventilera.
Dragan stannade bilen mitt på grusvägen och förstod att detta var svårt för mig.
Jag började storgråta, hulkade mig och försökte stoppa gråten. Dragan sa, låt det komma,
helt OK. Jag blev arg mitt i gråten, inte på honom, utan på den jävla cancern
som tagit mitt barn. Reaktionen kom helt utan förvarning och Dragan frågade mig
om jag varit här sedan Madde dog. Jag svarade mellan tårarna att detta är första gången
sedan Madde och jag var här senast.

Dragan; "Ska vi vända och åka tillbaka?" Visste inte att detta var första gången du
är här efter Maddes bortgång, om jag bara hade vetat, då kanske jag inte velat
utsätta dig för en så svår upplevelse.
Jag; "Nej, jag måste göra detta. Det var ju jag som föreslog detta ställe som betydde
så mycket för min älskade dotter."

Dragan kände en enorm vanmakt och det kan jag förstå,
med tanke på att vi inte känner varandra. Men kände att han är en bra människa,
och jag förstod att han led i sin vanmakt. Men jag beundrar honom för att han vågade
ta min smärta, att han vågade stanna bilen, stänga av den och bara låta mig
få gråta klart, att han tog in och lyssnade, det är stort.
Det varade kanske 30 minuter, vet inte, för tiden stod still.
Det stora i det svåra var att Dragan vågade vara HÄRVARANDE!

Där satt vi i bilen, jag gråtandes och han lidandes mitt i situationens allvar.
Efter ett bra prat mellan två kännande människor, som inte kände varandra startade han bilen
efter att jag sagt;  Nu kör vi ända fram, jag vill göra detta, för det är så viktigt för mig.

Väl på parkeringen fortsatte vi att prata och det var en underbar känsla att kunna dela detta
med man som vågade, ett djupt och intressant samtal åt båda håll mellan två främmande
människor. Jag är tacksam för den stunden som gav mig en insikt att det är svårt att möta sorg.
Men Dragan gjorde det bra, han tillät sig att känna med mig och för sin egen skull.
Det var en fin stund.

Hoppning, snabb gallop och fältritt var det bästa Madde visste...en
enorm frihetskänsla, och fort skulle det gå :-)

Vi steg ur bilen och allt kändes bättre, jag var beredd att möta allt som jag upplevt med Madde.
Vi steg in i det nya fina kontoret som byggdes ganska nyligen intill det nya ridhuset.
Det fina nya ridhuset som Madde hann rida i innan hon blev sjuk.
Jag mötte kanslisekreteraren som jag så väl känner igen och vi frågade om vi fick ta bilder.
Hon kom ihåg Madde mycket väl och godkände fotograferingen bland hästarna.
(Kommer inte att publicera bilderna förän artikeln är publicerad om jag får. )

Nåväl, efter fotandet i hagen bland hästarna gick vi in i stallet där vi mötte de hästar som
Madde ridit på och vi träffade en tjej som jag kände igen från den tiden. Hon ryktade sin häst.
De som var i stallet var förståss nyfikna varför vi tog bilder och jag svarade.
Tjejen kom ihåg Madde och hon sa;
"Jo, jag kommer ihåg henne, för hon var mycket här i stallet..."

Madeleine, en av de sista gånger hon red...här har hon ridit i
skogen och på fälten.

När vi gick ut mötte jag Maddes ridlärare, men vi bara hälsade och jag kände att nu
är det läge att åka härifrån, för annars börjar jag storböla igen.
Själslig smärta gör ont, men det känns bättre efteråt. Har börjat lära mig att;
Om man utsätter sig för det jobbiga första gången så blir det sällan lika jobbigt nästa gång.
Vad än det är, så utsätt dig för svåra minnen för det blir alltid bättre sedan...

En dag kommer jag att ta med Lovisa Madeleine, systerdotter till stallet,
visa henne hästarna och den underbara omgivningen där hennes kusin Madeleine
hade sina bästa själsliga stunder i livet.
Att umgås med hästar är själ!!!

För varje "första gång" kommer sorgen att bli lättare att bära.
Att tillåta sig att gråta är så oerhört skönt, man vill gråta, få ut de gråa svarta,
det måste ut, annars fastnar det i olika organ, så gråt, gråt när du är ledsen.
Vi har fått gråten och tårarna för att rensa ut slagg, sorg, ilska och vanmakt.
Gråt är BRA, så var inte rädd för att din medmänniska gråter.

Bra Dragan att du orkade möta min sorg och TACK för en fin stund
med dig, hästarna och  kameran i hagen.

Sorgbearbetning sker på lika många sätt som det finns sörjande på jorden,
så tillåt dig att göra din process som du vill  och känner, det är viktigast av allt.




GRATTIS mitt älskade änglabarn Madeleine på 23-årsdagen!

Du föddes en varm vårdag 7 maj, en liten söt parvel på 2850g och 49cm lång.
liten som en späd fågelunge med ett ynkligt litet skrik.
Du var den snällaste, gladaste lilla tjej man kunde önska sig, lugn och harmonisk.
Kunde sitta i mitt knä hur länge som helst för att betrakta allt som hände runtom.
Du var en riktig mammis som ville vara nära.


Här borstar du tänderna p en camping utanför Amsterdam. 1 år.


Madde på fest någonstans, kanske på Lipz...

Den dagen vi åkte hem från BB var det 30C varmt och du låg i en korg med
rosa klädsel, så i den åkte vi hem. Du hade bara en blöja och en klänning på dig.
7 maj har så gott som alltid sedan dess varit en varm dag, kanske för att just
du min ängel föddes denna dag.


Madde tv. var i Cadiz -06, pluggade spanska med 2 väninnor.
Diplomutdelning. till höger, pinsamt, minns ej hennes namn, hjärnsläpp!

Vi fick låna dig i 20 år innan änglarna tog dig alltför tidigt, men under dina unga år,
har du gjort mer avtryck på människor än många hinner göra under ett helt långt liv.
Mitt älskade barn, du är för alltid levande i mitt hjärta, men saknaden gör ont,
ibland är den så smärtsam så det gör ont i kroppen  och emellanåt outhärdlig.


Här firar du efter Lysistratemusikalen. / Du ville också vara påskkärring liten.

Alla som förlorat barn förstår vad jag menar, man lider tills den dan man får mötas igen.
men idag mitt barn ska jag gå till graven, tända ljus, lägga blommor och vara hos dig,
i mina tankar under dagen, precis om alla andra dagar.


Här är vi i Paris.

Jag kan ju inte köpa någon present till dig, men jag ska hälsa på lilla Alice  som
fyller 2 år just idag. Hon är också speciell och precis lika underbart söt, liten, näpen,
glad och oerhört älskvärd som du. Alla älskar Alice, precis som alla älskar dig!
Hoppas änglarna sjunger för dig idag och att du får ett stort kalas i himlen.
Presenten till Alice är lika mycket en present till dig.


Här är vi alla tre i thailand -06 på heldagsbåttur runt öarna kring Phi Phi.


Thailand -06 på vårt mysiga lilla kvartersrestaurant ovanför Kaaron beach.



Här sjunger du tillsammans med goa väninnan Caroline i musikalen Lysistrate.
sista musikalen du gjorde innan du blev sjuk. Här hade du redan ont i magen.
men där och då fanns inte ens cancer på kartan...

Och här kommer en hälsning från Jill också, med låten som hon sjöng på din
begravning....Kärleken Är. Tack Jill för att du gjorde detta, Madde vet att du
var där bara för hennes skull. Du är genuint ödmjuk och god. Tack Jill!

Sparlåga...

Tänk om livet gick på räls och man visste från ena timmen, dagen, veckan till den
andra vad som skulle komma. Vad tråkigt det skulle vara att veta allt!

Igår var jag i Uddevalla för att få min 3-veckors dos med Herceptin och det är ju
numera en rutin. En rutin som börjar ta på mitt psyke. OK, den ger mig livet,
så det är jag oerhört tacksam över. Att få X antal år till på den här jorden.

Tänk er känslan av att vara på väg bort från cancernörden i tre veckor åt gången.
och när tre veckor (21 dagar) gått är man tillbaka i cancer-vård-apparaten igen.
Var 3:e vecka påminns jag om att sköterskan tar på sig sina handskar upp till
armbågarna för att sätta nålen och hänga fast giftet i ställningen.

Men innan dess har jag preparerat mig med EMLA-plåster för att sticket inte ska
kännas så mycket. Sätta mig i bilen för att åka samma väg jag numera har åkt
så många gånger att jag inte ens vill räkna. Då ingår även de gånger jag åkte till
Madde på palliativa i just Uddevalla. Varje gång påminns jag om våning 14 där hon
låg orörlig i sina smärtor, bara några veckor kvar att leva.

Jag är på våning 13 var 3:e vecka för att just jag ska ha förmånen att överleva.
Dundermedlet Herceptin ska göra mig till en överlevare.
Men turena till Uddevalla har varit alldeles för många sedan 2008, då Madde låg där.

70 gånger är en underdrift med alla turer fram och åter, bakom en ambulans eller
för min egen del. (bortse från min egen strålbehandling på 25X 16 mil =400mil ToR GBG)
Madde åkte också till JK GBG var 3.e v. i ambulans, för att få cellgifter så vägen dit kunde
jag mer än väl när mina egna strålbehandlingar var igång. (efter cellgifter X6 i Uddevalla,
och mina nuvarande 17 Herceptin var 3.e v.)

Jag är ändå så oerhört tacksam över att få denna dyrbara medicin som dessvärre inte
alla som har HER-2 positiva skulle behöva. Många kvinnor är med i "blindstudier" utan el.
med få herceptinbehandlingar, inte ens alla län i Sverige har samma policy.
Tar upp det i ett annat inlägg.

När Madde åkte akut in åkte jag i egen bil bakom och grät  och skrek i bilen för att få ur mig
sorgen innan hon hann se mig igen. För jag ville inte att hon skulle se min ofattbara sorg.

Den sista resan glömmer jag aldrig. Den sista resan som både hon och jag visste
skulle bli just den sista av av alla resor hon gjort.
Den resan som innebar resan mot slutet. Efteråt fick jag veta att hon pratat med läkaren,
och jag hade frågat hennes läkare hur långt hon har kvar.
Han sa; "Min bedömning är att hon har ett par veckor kvar, så ta hem henne och gör det ni
kan för att få så fin tid ni kan tillsammans." och Madde ville hem, och förstod utan att hon
någonsin skulle uttala det för oss.

Hon blev drogad halvt medvetslös med morfin för att vi skulle kunna ta henne in
i ambulansen, bära henne på bår upp till lägenheten via vår spiraltrappa.
Vår kontaktsköterka var med, en ung kvinna som var väldigt bra.

När jag såg ambulanspersonalen, de var 4 stycken, för de kallade in mer ambulanspersonal
för att kunna ta upp henne i lägenheten. Madde låg inbäddad i en uppbåst bår med filtar, så
man såg bara ansiktet, ett till synes livlöst ansikte, och jag bröt ihop.
Skrek rakt ut och kontaktsköterkan tog in mig i köket och höll om mig.

Jag visste att Madde aldrig mer kommer att kunna gå ner för dessa trappor, aldrig mer
kunna gå själv i sitt eget hem. Lägenheten var väl förberedd och belamrad med specialrullstol,
stor lift för att kunna ta henne ur specialsängen och i rullstolen, vilket kunde ta minst en timma
för att hon hade så fruktansvärda smärtor, men hon VILLE till varje pris kunna sitta i stolen för
att kunna se dagsljuset på balkongen eller sitta med vid matbordet och äta i goda vänners lag.

När hon väl satt i rullstolen, med kateter och stöd var det bara hon som kunde säga när det
var dags för liften igen. Hon var med på våra kvällar med fest och god mat i goda vänners lag.
När myskvällarna var till ända ringde vi hemvården och mardrömmen att ta henne tillbaka till
sängen igen.

För de som inte vet hur det går till lägger man en slag "nätpåse" under henne, vilket är ett jox
i sig, som hänger med karbinhakar på den stora liften som ska lyfta henne från stolen till
sängen utan att skada henne. Med de smärtorna hon hade ville jag bara fly för det var fruktansvärt.
några millimeter fel kunde få henne att skrika av smärta...och familj o vänner såg på och led.

Bara så ni vet...det var Maddes vilja, hon styrde och bestämde att hon skulle till varje pris,
Hur helvetiskt det än var. Och vi som var runtom grät, gick in i olika rum för att gråta med
en kudde i ansiktet,under tiden som hemsjukvårdens personal som kunde vara 2-5 personer
gjorde sitt jobb.

Jag stod förståss intill under lyften med all personal och höll Maddes huvud för att minska
smärtan så gott det gick, och Madde kunde bli arg på mig för att jag höll "fel", och jag blev arg
på henne av ren desperation. Hon kunde ju inte bli arg på någon annan så det tog jag!

Dessvärre fanns det ingen dundermirakelmedicin för att Madde skulle få  förmånen att överleva.
Det gör så fruktansvärt ont varje gång jag ser det stora höga sjukhuset och det första
jag ser är balkongen på våning 14 där hon tittade ut från sin säng som vi rullade ut
varje dag. Bara för att hon skulle få se himmel, sol, måne, eller tom en regnbåge.
Hon fick höra när Fjordfestivalen var igång med stoj, fest och glam.
Samma "Fjordis" som hon hade varit på året innan, och hon hade gett en miljon för att
få vara just där och dansa, sjunga och festa med sina kompisar istället för att ligga i
en säng i väntan på att dö.

Det gör ont, så fruktansvärt ont!
Jag har någon slags invävd sorg, som inte går att förklara, men ibland kan det kännas som
tortyr. Min egen smärta från nålstick, svettningar, feber som jag haft idag är ingenting.
Men tröttheten, den påtvingade påminnelsen om vad som hände på det sjukhuset jag tvingas
åka till var 21 dag i 1,5  års tid efter min dotters död. Jag bävar, våndas för varje gång.
Tvingar mig själv med stor möda att ta mig dit varje gång. När jag är klar med behandlingarna
har jag åkt från påminnelsen om smärta, kamp om överlevnad, frustration och mer smärta än
någon kan förstå och miljoner tårar, för att snart komma tillbaka igen.

Men jag åker tillbaka igen och igen och igen! Bara 5 gånger kvar var 21:a dag.
Jag har fått tiderna igår av min sköterska som sprutat in gifterna i min kropp
i snart 1,5 års tid. nästa vecka väntar återbesök med onkologläkaren.

Vävs ihop med Madde och hennes resa. Min egen cancerresa är på något sätt en parentes.
Är det en parentes eller har jag inte kommit så långt i min bearbetning som jag trodde?
Kan man putsa av sig och gå vidare som jag så gärna vill, för min och Christines skull?

Vet faktiskt inte...får ta det i små portioner och det jag skrivit nu är ett led i att se vad som
hände på riktigt utanför Madeleines positiva tänk i hennes egen blogg.
Det här är bara det lilla, Det finns så mycket mer som jag inte klarar av att förmedla,
men att jag klarat av att skriva ner dettta är ändå en del i att fejsa verkligheten som den var.

Ingen kan förstå fullt ut, inte ens mina närmaste, för det syns inte utanpå.

Hardcore fact...Inga bilder, inget lull, bara mina ord.