Levaidag

...Så lika bra att skapa lite mening i natten...
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva men fingrarna liksom styr sig själva.
Har sagt det förut och säger det igen, att det är egentligen inte min hjärna som skriver,
utan det är känslan som kommer precis i detta nu när fingrarna får dansa lite på
tangenterna, de får bida sin tid att känna in och då kommer oftast saker ut som
jag inte ens tänkt ut sekunden innan.

Är det så när författare sätter sig ner och bara gör ett kapitel eller fem på  en kvart?
Om så är falet så borde jag bli författare, en sån där som bara gör rakt upp och ner.
Sån är jag, det går fort när jag skriver, ingen eftertanke, bara kör.
Redigerar stavfel när jag efterläser och ändrar meningsbyggnad när jag skrivit i min iver.

Men jag är inte en författare, även om jag skulle vilja, djupt inne i mig bor nog en.
Den där som vill nå uuuut och som vill förmedla en spännande intrig som ingen kan
sluta läsa, den som vill se upplösningen...tja, om andra kan så kan väl jag!

Jag kan nog känna att jag är min egen när jag sitter här och skirver, ingen förlagsredaktör
som pekar på ditt och datt som borde ändras utan det är bara rakt upp och ner.
Det gillar jag med bloggandet att jag själv bestämmer vad som ska komma på pränt.

Mina ord, mina känslor och mina tankar. Like, superlike... att få bestämma själv!

Nåväl, vad är nattens tema för det är ju sommarnatt och då är det läge att sväva ut lite.
Som den där serien för många år sedan..."En röst i natten".

Jag får bli min egen röst då....

Jag kan reflektera över så många saker, har blivit så selektiv och intuitiv på senare tid.
Det som slår mig nu är att det känns som att jag lever på en helt annan planet än alla andra.
Vad menar jag med det? Det är lite svårt att förklara men jag ska försöka.

När jag jobbade (som ju är den största delen av en människas vardagsliv) så var allt
en ända stor transportsträcka.
Vakna i urottan
Slå på kaffet
Duscha sovandes
Blåsa håret
På med snygga kläder
Äta frukost snabbt som attan
Borsta tänder
Göra mig anständig (smink)
Skramla ihop alla saker som ska med (dator, väska med tusen saker i, inte glömma mobilen)
Springa till bilen
Köra till stationen
Precis hinna till tåget
Åka en timma till Göteborg (om inte förseningar inträffar, vilket det gör hela tiden)
Springa till stombussen Nr 16 som tar mig till Lindholmen där jag jobbar
Gå från bussen till jobbet (bara 5 minuter)
Jobba hela dagen, tjo och tjim och tusen saker...Och det var kul, oerhört stimulerande.
Vid 17-tiden samma visa tillbaka hem
Buss, sena tåg som dröjer och kanske hemma vid 19-tiden.
YES vilket fantastiskt liv!
VARJE DAG!
Trött
Slut
Orkade inte så mycket mer....

Så höll jag på i många många år och nu är det...INGENTING!
Jag är sjukskriven sedan en lång tid tillbaka och det gör mig så ONT.
Att inte kunna bidra till min egen försörjning via ARBETE.

Men jag har jobbat, försörjt mig och mina döttrar på egen hand,
sparat, gnetat och gett mina barn kärlek, närhet  och upplevelser sedan de var små.

Men nu när det bara är jag som ska rättfärdiga mig själv, bara mig, ta hand om,
krama om, trösta, i min egen situation, när jag inte är PRODUKTIV, hur gör man då?

Jag har ett svar på det och det är en stor tröst för mig själv; JAG LEVER!
Just nu räcker det att jag lever, har en fantastisk man, en underbar dotter, en stor familj,
och underbara vänner.

Träffade en bekant idag som nyss blivit arbetslös coh hon mådde verkligen fruktansvärt dåligt.
Det kan jag förstå fullt ut, för arbete är en försörjning och ett yrkesliv som oftast är oerhört
berikande, men det finns alltid utvägar trots att det kan kännas hopplöst just då.

Det är lite absurt att jämföra det ena med det andra, men jag känner att för mig handlar det
bara om att ta tillvara det som är just här och nu, idag, imorgon, nästa vecka, om en månad.
Idag mår jag bra, har mått bra i fem veckor för cellgifterna har varit vilande.

Jag "ser fullt frisk ut", men inne i kroppen bor ett monster, en lömsk jävel som jag bestämt mig
för att bemästra. Jag är frisk, det har jag som ett mantra i min hjärna och varje tanke som jag
skickar till mina celler i kroppen ska få veta det. JAG ÄR FRISK!
Den stora knölen på halsen påminner mig varje dag om att jag inte alls är frisk, det är bara en
yttre illussion. Ingen kan se på ig att jag är sjuk.

Jag är levnadsglad, upplever saker varje dag i glädje och kärlek med min man och vänner.
Jag super in varenda andetag, lever med naturen i stugan, gör det lilla till något stort.

En dags upplevelser kan vara
Stiga upp
Sätta på kaffet
Duscha
Äta frukost i lugn och ro i naturen om vi är i stugan
Läsa tidningen
Lyssna på radio
Ta en stavgångsprommis
Stanna upp och se något som är intressant
Ta en bild eller två längs vägen, njuta av blommor
Hemma igen, vila lite med virkning eller annat pyssel
Laga lunch
Läsa en stund och vila
Lite provtagning eller cellgifter till och från
Vila igen i form av att pyssla med något
Middag och mys med älsklingen
Lite tvätt kanske och annat vardagligt
Göra kvällen..tja...ganska ordinärt om man får säga,

Men jag saknar inte jobbet längre, förstå mig rätt.
Skulle inte vilja annat än att få jobba men nu när omständigheterna är
utanför min kontroll så får man bara gilla läget och göra det bästa av livet ändå.
Saknar jobbarkompisarna förståss, men man hittar ett annat flow när man inte har
något annat val än att försöka må så bra som möjligt och att bygga upp en kropp
samtidigt som cellgifter/cancer gör att kroppen förfaller.

Nu har jag byggt upp mig sälv tack vare att jag inte jobbat, för det handlar om mitt liv,
att jag behöver all kraft jag förmår för att leva länge än.

Så ni som undrar hur jag kan se så fräsch ut så lovar jag er, att jag kommer att göra allt
för att fortsätta att se fräsch ut.
Snart kommer jag att tappa mitt hår igen, för nya celgifter belägrar min kropp nästa vecka,
och jag hoppas innerligt att jag får ha kvar håret när det viktigaste av allt äger rum.
Nämligen min dotters bröllop, och då ska jag vara den stoltaste och lyckligaste moren
i hela universum...när min Christine får sin fina man Jonas.

Oj vad jag kommer att gråta...glädjetårar...det längtar jag efter...nedräkningen har börjat!

Gertrud Wide psykolog och pedagog. Arbetar med psykosyntes,

Modet att mötas. IMAGO par och relationsterapi, konflikthantering kommunikation och sexologi.

Heléne Olivegren – Sjugymnast och dansinspiratör

 

Det går inte att återge det vi varit med om men det jag kan säga är att för oss som var där har det berikat våra liv och vi har kontakt med varandra även efteråt, peppar varandra och tar vara på det vi lärt oss i alla våra övningar. Vi somnade som små lamm på kvällarna och såg fram emot nästa spännande "terapidag"

Vi var slitna när vi kom av behandlingar och svåra trauman, men när vi åkte strålade vi som friska och lyckliga par. "Det handlar inte om hur man har det utan om hur man tar det"

Det är ingen klyscha, DET ÄR SANT!

Vi tar verkligen vara på våra liv både tillsammans och var och en för sig.

För i alla förhållanden behöver man luft, så glöm inte att ta vara på din egen tid och intressen.

På Brännö skrev jag och älsklingen en sång om alla deltagare. Vi hade ju tid på fyra dagar att göra research och att lära känna alla underbara personligheter så vi sjöng av kärlek till alla som var med  Avslutningsfesten var fantastiskt rolig med god mat, vin och sång.

Det var svårt att landa i verkligheten efter en både tuff och berikande kurs, men vi landade i något underbart, nämligen ett dop som var så livsbjeakande och härligt. Min brors-dotters-son döptes och jag är "gammelfaster"! Det låter väldigt gammalt så jag vill gärna bli kallad "tant Anne", för tant är jag gärna, hihi.

Efter kyrkan och dopet då vi strax njuter av ljuvliga kakor

och tårta till lille Viggos ära.

Jag fick förmånen att mysa med lille Viggo läääänge under kalaset.

........Känner mig frisk och lycklig och jag ÄR verkligen LYCKLIG!

...vill inte men måste...

...till det det tråkiga...Jag fick börja en kur med cellgiftet Xeloda i tablettform i slutet av maj och den visade ingen barmhärtighet. Efter tre dagar när vi skulle på ett stort kalas i Hamburgsund blev jag illamående och så yr så jag inte kunde stå på benen. Jag var med ett par timmar, åt av den fantastiska maten med nöd och näppe och med stor möda tog jag mig till camingstugan vi hyrt för att stirra i väggen tills jag somnade. Nej, jag drack inte en droppe vin men det kändes som jag hade druckit 3 flaskor. Inget kräk men jag kände mig som en fyllehund när koncentrationen var i nivå att ta en fot framför den andra. Vidrigt helt enkelt och jag var så oerhört svag i ben och hela kroppen så jag kände att så här ska det väl inte vara att ha livskvalitet!

 

 

Så jag fick avbryta kuren. Därefter krävde jag att få träffa min onkolog som var i Chicago på BC-konferens som handlade om just min HER-2 pos BC. (Ett strå i hatten för Emiliastudien) Inte lätt ska jag säga att kräva min egen onkolog, så jag fick en ordination av min fd onkolog att ta halva dosen Xeloda. Det godtog jag INTE!

JAG KRÄVER ATT FÅ TRÄFFA Dr. KLINT! Ja, man får tala med stora bokstäver för att nå fram. Under min sedvanliga herceptinbehandling kom han in till mig, bokat förståss, tillbaka efter Chicago. Han förstod dilemmat, eller så gjorde han mig till viljes. Min tumör på halsen har vuxit oroväckande fort och det är inte acceptabelt att jag inte fått något som kan hejda förloppet. Jag vill ta BORT tumören, operera/stråla, hur svårt kan det vara? Har rekat lite och presenterade detta för Dr. Klint. Får se om det gav gehör.

 

Ska nu få ett annat cellgift, (gammalt som gatan) Taxol som är utvunnen ur amerikansk idegran. Jag fick Taxotere förra omgången och jag kan säga att den var INTE SNÄLL! Jag kommer att tappa håret igen och jag kommer ihåg förra gången när jag sa; "Det är inte det värsta som hänt mig". Nu säger jag "Jag vill inte tappa håret en gång till!"

Jag har ju precis fått tillbaka mitt vanliga hår och "ser frisk ut",

det gör mig så ledsen, men vad har jag för val?

 

Den nya Emiliastudien har gett goda resultat och jag hoppas att jag ska få ta del av dessa mediciner. De har inte kommit till Sverige än men är under snabbremiss via läkemedelbolaget Roche.

Jag vill ha T-DM1 NUUUUUUUUUUUUUUUUUU!

 

Läs mer på;

http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/roche_ab/pressrelease/view/stor-studie-visar-lovande-resultat-foer-ny-maalinriktad-behandling-vid-her2-positiv-broestcancer-768400

Bröstcancerpatienter som får en ny målinriktad behandling, trastuzumab emtansin (T-DM1), levde längre utan att deras sjukdom försämrades och gav upphov till färre biverkningar jämfört med dagens godkända behandling. Det visar data från en stor fas III-studie (EMILIA) som presenteras som en av huvudnyheterna på den pågående cancerkongressen ASCO i Chicago. I studien, där även svenska patienter varit med, ingår patienter med spridd HER2-positiv bröstcancer.

Men .....jag har inte deppat ihop, det gör jag ALDRIG!...jag TAR TILLVARA!

 

Framför allt lever jag här och nu, det har jag jobbat ihop till mångfallt, och den stora, stora, stora gåvan i livet här och nu är att jag ska få uppleva min dotters bröllop i juli, det är större än något annat i detta nu! Det spelar ingen roll om jag har peruk eller mitt eget hår, för jag får vara MED! MED min älskade dotter när hon gifter sig med sin Jonas...det är STORT!

Nu kommer vi då till den rosa filmen som jag ser sååååååå fram emot!

 

Vad ska jag ha på mig? Har panik, för jag har inte hittat den ultimata klänningen än och jag vill ju vara fin med vacker klänning och gärna hatt (en utmaning med hatt, men jag vill)

Så den som är klädintresserad får gärna ge mig tips på någon butik i Göteborg med närhet. Vill vara dressad, retrostil är lite kul á la Mad Men stuket eller Jackie Kennedy..ja ni förstår ni som vet vad jag menar. Håret lite 60-tals stuk med en liten pillerburk, så där stiligt elegant.

Jag vill bara vara representabel på min dotters bröllop så ge mig lite tips är ni rara. Den här klänningen skule passa perfekt, jag som älskar orange just nu!

Jag kan sy, men det är bara i yttersta nödfall.

 

Lite mysigt roligt i början sedan det tråkiga inbäddat och till slut roligt igen, precis som livet ÄR, för det går inte som rälsen, livet gör bara krokiga vägar för de flesta av oss, men vi har själva makten att se vad som händer där i de krokiga snåriga skogsvägarna. Kanske man upplever något man aldrig kunde tro, små under! Jag har upplevt små blåmesungar som blir matade av sina föräldrar mitt i vår stugträdgård. Det är STORT!

 

Tack för att ni orkat läsa ända hit! Jag lovar inte att skriva imorgon, men under kan ske när som helst hehe...