Förra veckans oerhört turbulenta berg och dalbana var en stor
och tung puckel att bearbeta. Svåra beslut att fatta och familjen
som fick besked att mitt tillstånd inte alls är bra gjorde hela
tillvaron till ett gungfly för oss alla.
I torsdags fick jag komma hem från Uddevalla sjukhus med
en hög boost av kortison I kroppen och jag kunde andas!
Sjukhusmiljön har en förmåga att göra människor sjukare,
eller åtminstone känslan av att vara sjukare. Man ligger I
en säng eller går I en korridor om man orkar.
Slammer, vårdpersonal som springer, städare, matvagnar,
ronder och besökare i en strid ström. Gamla sjuka dementa
patienter som skriker från sina rum och i detta ska man
försöka hitta ett lugn och samtidigt förstå vad man fått till
sig av onkolog, sköterskor och palliativ personal.
Palliativa avdelningen är lugn i vanliga fall men den var
ihopslagen med en annan avdelning över sommaren och
man fick dela rum med andra dödsjuka patienter som mådde dåligt.
Inte alls upplyftande när man bara vill ha lugn och ro.
Nåväl, om jag behöver åka in igen så är avdelningen på
sin plats igen. Sköterskorna är fantastiska! All eloge till dom.
De är ödmjuka, inkännande och tar sig tid att fråga hur man mår.
Särskilt nattsköterskorna var roligt att prata med och när
lugnet infann sig så pratade vi ganska länge, jag och de
goa tjejerna.
Man ska inte vara rädd för ordet palliativ. Jag skrev in mig där
i våras för att få experthjälp och att etablera den i tid så jag lär
känna min kontaktsköterska. Det visade sig vara ett bra drag.
De har all medicinsk journalföring och en läkare har koll på just
mitt sjukdomsförlopp. Har jag frågor eller behöver mediciner
ringer jag direkt till min sköterska på hennes mobil. I ett nafs
har jag fått den hjälp jag behöver för stunden.
De har lite mer resurser som betyder snabba insatser. Jag
De har lite mer resurser som betyder snabba insatser. Jag
behöver aldrig gå via akuten utan ringer upp dit direkt.
Att komma hem förhöjer livskvaliten och man känner sig
friskare än på länge. Så i fredags kom den berömda
kortisonboosten då jag blev manisk som ett höghus.
5e dagen med högdos betapred och jag kunde andas igen.
Jag städade, plockade miljoner pryttlar, ouppackade väskor från stugan,
tvättade, städade badrum, kök, bäddade rent...mm.mm...utan att flåsa!
Så här mycket har jag inte orkat göra på en och samma gång på väldigt länge.
Skulle ha kunnat fortsätta men maken stoppade mig.
Vi fick även spontanbesök från Stockholm då dotter och syster med familj
kom hem för att vi skulle umgås över helgen. Jag var så glad att
få krama mitt barn och att få landa i varandras ledsenhet och sorg över
allt som hänt.
Vi hade mysiga stunder både ute i naturen och hemma hos mina
föräldrar allihop tillsammans. Jag har mått bra hela helgen och
den glädjen man känner att kunna göra en så vanlig sak som
att andas och att orka gå några hundra meter är obeskrivlig.
Jag orkade till och med baka en hallonpaj på söndag kväll.
Igår kom så vardagen igen och min var att ha ett möte med
kommunen. 5 personer kom för att gå igenom mitt behov av
hjälp hemma. Orken räcker till det basala som att duscha,
laga mat och plocka lite. Inga tunga lyft eller bärande är möjligt
längre. Nu ska vi testa 10 dagar vad jag behöver så det
kommer en tjej varje dag och hjälper mig på förmiddagar
med tvätt, städ, bädd och allt det min kropp inte kan.
Hemmet har förfallit fullständigt och så viktigt som det
är att ha en bra miljö omkring sig. Renovering av badrum
har förstärkt stöket, men nu blir det ändring till det bättre!
Igår åkte vi för att handla tillsammans och det funkade
jättebra. Jag körde bilen och hon kånkade och bar i och
ur bil, in i hemmet och in i kyl och frys. Idag kommer hon igen
vid nio så jag får skynda mig att skriva klart.
Nu kan jag ägna mig åt saker som jag mår bra av istället
för att lägga den lilla energi jag har på att försöka med
omöjliga projekt som bara ger frustration. Min man får
avlastning och det kan behövas! De som står bredvid
får dra ett oerhört tungt lass både psykiskt och fysiskt.
Jag har alltid haft svårt att be om hjälp, men när den väl
kommer så är det en stor befrielse.
Jag har funderat mycket på det där med att vara i total
närvaro, hur vi lyckas med det eller ej. Vad är viktigt för
oss just nu och vad prioriterar vi i en given situation.
Alla lever vi i vår egen verklighet och verkligheten är
lika olika som det finns människor på jorden. Så vi kan
konstatera att det finns miljarders olika verkligheter
på en och samma planet.
Så bryter vi ner den till vår lilla lilla egna värld.
En frisk person har tusen järn i elden från morgon
till kväll, det hade jag också. Mycket engagemang
på många olika håll, vänner och bekanta, föreningsliv,
resor, fester, pysselkvällar, bokklubbar och tjejmiddagar.
Vi fokuserar på allt det som ska göras och det är gott så.
Men i min numera mikrolilla värld har det mikrolilla blivit
stort. Att ta en fika med en väninna en liten stund, att
ta den stunden tillsammans är jätteviktigt. Att ringa det
där samtalet som man så länge tänkt att göra och att
få prata i ett lugnt flöde utan stress. Det är också viktigt.
Min man sa något så bra igår och vi vet ju att det är så,
ändå negligerar vi hela tiden "Här-och-nuet"
Han skrev t om ner det till vännerna för att vi ska bli
påminda om vad som är viktigt;
Hej vänner! Blir allvarlig en stund.
Det sägs/funderas att:
Det skulle vi vilja göra....
Vi borde träffas och ......
Men ofta blir det en följdtanke,
Det sägs/funderas att:
Det skulle vi vilja göra....
Vi borde träffas och ......
Men ofta blir det en följdtanke,
att det hinner jag/vi inte nu,
utan det gör jag/vi nästa vecka/månad....
Vad är viktigt just nu?
Vänner: Det enda vi har är tid men bara tiden vi har just nu!
Vad är viktigt just nu?
Vänner: Det enda vi har är tid men bara tiden vi har just nu!
Gör det ni velat göra länge. Må bra och gör det nu!
Stor kram till er alla!
Stor kram till er alla!
//Per-Åke
Verkligheten är både komplicerad och prioriteringsfylld,
men ibland blir jag ställd över att så många har så
mycket som "måste" göras att de inte hinner stanna upp.
"Kom över på en fika en stund, det skulle vara mysigt",
kan jag säga till vänner i stan. Många bor nära varandra
så det är egentligen ingen stor tidsåtgång. På landet
fikar vi ofta tillsammans eller tar en kvällsmacka ihop,
inget krångligt alls och på landet bor vi flera km från
varandra. Med bil tar det 2 minuter så Inga problem.
I Stockholm och Goteborg förstår jag att det blir lite
logistikproblem men grejen är den att vi blivit så
oerhört fokuserade på yttre aktiviteter så att det
lilla hamnat i kläm. Som det lilla fikat hemma hos!
Fika ute på stan är mer vardag än hemma numera.
Men i grunden handlar allt om att ta sig lite tid, släppa
måstebestyren för en stund och bara avvika från den
plan man hade på morgonen när man gick till jobbet.
Omprioriteringar gör vi hela dagarna på jobbet, men
hemma är alla måsten ett rent tvång. Varför?
Bara undrar? Till vilken nytta?
Jag har nog blivit mer sensitiv och känner av både
stress och ofokusering hos mina medmänniskor
på ett helt annat sätt än jag gjorde förr.
Jag ser stressen hos vänner och det är deras
verklighet. Hos mig har det infunnit sig ett lugn.
Jag känner mig lugn trots att orkanen blåser runt
mig. Saker jag inte kan påverka försöker jag att
hantera genom att bara släppa. Att gilla läget
eller att acceptera är oerhört svårt, men man
kan ändå finna ett lugn i att bara leva på.
Att omforma, omprioritera och att hitta kvalitet
på tillvaron så att varje dag blir meningsfull
utan stress och utan alla "måsten" man ändå
inte hinner göra.
För "måsteberget" kommer aldrig att ta slut, det
kommer alltid att förfölja oss så länge vi lever.
Vi får bara lära oss att gå vid sidan om berget
ibland för att kunna leva i harmoni.
Så idag blir det förmiddags städ med hjälpen
och sedan tänker jag göra precis vad jag vill.
Kanske åka och köpa lite höstblommor med
en väninna, det återstår att se.
Jag älskar tidig höst och nu skiner solen på blå himmel,
så dagen kommer att bli helt fantastisk!
Denna dag ska jag ta vara på. Gör det ni med.
Denna dag ska jag ta vara på. Gör det ni med.
