Nu ska jag berätta något mycket ovanligt och något som inte många får ta del av.
Det handlar om en tidsresa på ett sätt som man bara kan uppleva känslan av, den
går nästan inte att beskriva men som jag brukar säga så ska jag ändå försöka.....
För ca 15 år sedan gjorde jag tillsammans med två väninnor, Anna och Anita helgresor
till Stockholm emellanåt och en sommardag blev det dags igen. Vi hade fantastiskt roligt
som alltid när vi gjorde något tillsammans. Det hände tusen saker och vi bara ramlade in
i roliga situationer och galna upptåg, sådant som var ganska overkligt, nästan som på film
ibland, vi var alltid glada och upptäckarlustan var stor och den sociala förmågan var det
inget fel på. Vi har fantastiska minnen från våra storstadsresor och oväntade möten var vi
nog experter på, vet inte varför men alltid hände något oväntat och det var både spännande
och oskyldigt. Vad vi var med om är en annan historia.....
Efter en händelserik helg tog vi Säfflebussen hem, en långfärdsbuss som mestadels
pensionärer åkte för den var billig och vår budget tillät inga lyxiga resor på den tiden.
Trötta och oerhört fnittriga satte vi oss vid en fyrasits med säten mitt emot varandra.
En äldre dam i 85-års åldern frågade om hon kunde få sitta bredvid oss och gärna sitta
framåt, för bakåtsittande gjorde henne illamående. Självklart, varsågod, sa vi och den
eleganta vältaliga kvinnan satte sig bredvid oss och vi började prata. Ja, prata och prata,
vi skrattade mest hela vägen hem som tar ca 5 timmar. Mellan skratten berättade vi
för henne vad vi varit med om och hon var lika glad som vi. Uppfriskande och energigivande
för oss alla fyra som delade med oss av våra historier. Hon berättade vad hon varit med om
och det var inte lite det.
Vi kunde inte sluta skratta, och prata det var vi väldigt bra på allihop. När vi väl var hemma
så körde vi hem damen i bil till hennes port så hon kom in ordentligt. Därefter skildes våra
vägar och vi förundrades över vilken fantastisk kvinna detta var som hade så mycket att
berätta och att hon tyckte om oss och våra äventyr.
Sedan har vi till och från pratat om denna mycket livserfarna och beresta, kvicktänkta
kvinna. Henne måste vi träffa igen, det finns ingen som hon. Hon är en av få som har
rest så mycket och levt så mycket som man inte per automatik gjorde förr i världen,
då allt handlade om barnafödande och uppfostran och att kvinnan var hemma, Nä
inte hon inte, jo hon födde barn och så, men självständig, det var hon bestämt ändå.
Som det brukar göra så rann det möjliga mötet ut i sanden men Anna mötte henne på
stan emellanåt genom åren och växlade lite prat med henne. Det blev aldrig av det där
sitta och prata länge mötet......
.....Vi visste inte om hon levde längre.....
.....men så en dag....närmare bestämt vid nyår så läser jag en annons i
tidningen där det står att vår kära bussväninna firar sin nittionionde födelsedag på
självaste nyårsafton. Samtidigt läser Anna samma sak och vi båda tänker samma
tankar...nu eller aldrig! Vi skriver till varandra i FB och gör en Anna-Anne-Anita-tråd.
Vi måste gratulera henne, Anna ringer henne, bokar tid, vi tar med termos med kaffe,
kakor och blommor med ett handgjort kort till.
Dagen kom och den 6 januari fick vi äntligen träffa Marianne som vi inte sett på
15 år, så lite nervösa var vi trots allt. När hon öppnar dörren ser vi en otroligt
strålande glad dam, stiligt klädd och fin i håret.
-Åhh vad roligt att ni kommer och hälsar på mig.
-Vi ville så gärna komma och äntligen få träffa dig igen!
Där innanför dörren till hennes hem hamnade vi i en annan värld, en värld som
nästan var som i en saga. Tiden hade stannat och tingen, möblerna, minnena,
fotografierna, tavlorna sände en hel värld av berättelser, resor, värme, kärlek
och vi var en del av denna värld för en stund. Vi var åter i ett nästan overkligt,
spännande möte. Som om vi var i en film, en film som en hel biosalong med
människor tittade på, en berättelse så spännande att ingen ville stiga ur sina
stolar, ville bara höra mer......
Vi var i ett land som bara var vårt, ett land som man öppnar en hemlig
dörr till, lite som Narnia och där berättas alla osannolika sagor innanför
garderobsdörren.....bara för de invigda....
Men det var på riktigt och det var en av de viktigaste möten jag haft med en
människa i hela mitt liv. Jag vet inte vad det är, men jag tror att vi alla 3
blev totalt förälskade i denna roliga, intelligenta, kvicktänkta dam. Ett minne
har hon som ingen annan, jag tror att hon har fotografiskt minne.
När vi pratat och skrattat i flera timmar så fick vi avsluta vår date och med
vill-inte-gå-känslan kramade vi om vår vän och planerade in en ny
tjejkväll med middag på stan och vin därtill.
För Marianne är ingen tant, hon är en tjej, precis som vi, så det så!
Snart blir det ett nytt spännande möte ute på krogen med Anita 55, Anna 44, Anne 48 och
Marianne 99 år. Fast vi är alla lika unga i sinnet.
Vi bara längtar efter att få höra en ny historia som vår vän är så bra på att berätta.
Jag är tacksam att ha fått möta en gammal människa som inte alls är gammal, bara
till åren, men långt ifrån gammal i sättet, intellektet och livskraften.
Möten är viktiga och berikande, låt inte ålder få styra utan gå på känsla, personkemi,
intresse och öppna sinnet så kan under ske! Jag tror att vi gav varandra tid, tid att
lyssna fullt ut på något som inte går att slå upp eller googla eller ens se på TV.
Det genuina berättandet som knappt finns längre fick utrymme, precis som när
jag satt i farfars knä när jag var liten. Där man bara hörde gungstolens knarr och
väggklockans tickande. Ron, lugnet och en ocean av bilder som fladdrade förbi
när berättandet stod i centrum.
Tidigare ikväll ringde Marianne till var och en av oss, tackade för en rolig
dag och sa att hon blivit tio år yngre på bara några timmar. Till Anna sa
hon att vi var tre vackra blommor i en bukett. Tänk vad ett möte kan
betyda. Jag blir alldeles varm i hela hjärtat.
Tack Marianne, vi bokar en ny date snart igen.
Visst kan äldre människor ge väldigt mycket.Min mans farmor blev 101 år och 6 mån.Simon älskade sin "gammelfarmor"Vi hälsade alltid på när vi var i Göteborg där hon bodde.Hon var alldeles klar och hade ett fantastiskt minne.Tyvärr så orkade hon inte leva efter att Simon gick bort.Hon blev helt förstördHan fick som tur var fira hennes 100 årsdag.10 mån efter det att Simon lämnade oss så orkade inte hennes kropp längre.Hon var också en fascinerande gammal dam.Idag blir det rosor och många ljus hos Simon som firar 19 år i änglahimlen.Ha en fin dag,kram Kia
skriven