För vi är väl alla barn innerst inne...
Man bara smälter när man ser den här....ingen är för gammal för Bamse!
På lördag blir det fest
Det ska bli så fantastiskt roligt.
Hela familjen är samlad med syskon, barn, mormor&morfar, farmor, mostrar,
morbröder med fruar och kusiner.
Lilla Lovisa fyller 1 år och vi samlas allihop för att ha en underbar helg tillsammans.
Christine kom hem ikväll och jag och hon har haft en supermysig mor&dotterkväll!
För mig är du alltid min lilla älskade rosenknopp, älskade Christine ...
men knoppen har slagit ut i full blom!
Imorgon lite jobb och sedan förberedelser för lördagens kalas.
Lovisa Madeleine mitt hjärtegull till systerdotter fyller 1 år!
Vi ska fira henne och ha en alldeles underbara helg tillsammans!
Kära Lovisa;
Så kom du till oss du älskade barn och grep våra hjärtan med kraft.
Med ens fick allting mera mening, långt mer än det någonsin haft.
Du ler så du strålar, din själ lyser klar, du fångar all ömhet omkring.
Små fötter och fingrar, din hud och din doft, så underbart skapat allting.
Ditt liv ska vi följa och finnas för dig och dela din glädje och sorg.
När skuggorna hotar ditt solsken, är vi din tryggade borg.
Idag vill vi visa för vänner och släkt, den gåva vi fått bevara;
Ett barn att få älska och skydda från ont, en lycka svår att förklara.
Är det du, allra käraste barn som kommit till sist ändå?
Om du kunde begripa vad vi längtat, men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist, det vågar vi knappast tro.
Fast det var min enda beständiga dröm, som aldrig kom till ro.
Kom sätt dig hos mig lilla barn. Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna att du är mig nära, jag vill höra dina andetag.
Tänk vad allting krångligt och konstigt med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå.
Älskar dig min lilla systerdotter som om du var min egen.
Äldsta och yngsta kusinen, två av mina älsklingar,
Lovisa och Christine i somras! Lovisa utforskar Christines öra.....
Hela familjen är samlad med syskon, barn, mormor&morfar, farmor, mostrar,
morbröder med fruar och kusiner.
Lilla Lovisa fyller 1 år och vi samlas allihop för att ha en underbar helg tillsammans.
Christine kom hem ikväll och jag och hon har haft en supermysig mor&dotterkväll!
För mig är du alltid min lilla älskade rosenknopp, älskade Christine ...
men knoppen har slagit ut i full blom!
Imorgon lite jobb och sedan förberedelser för lördagens kalas.
Lovisa Madeleine mitt hjärtegull till systerdotter fyller 1 år!
Vi ska fira henne och ha en alldeles underbara helg tillsammans!
Kära Lovisa;
Så kom du till oss du älskade barn och grep våra hjärtan med kraft.
Med ens fick allting mera mening, långt mer än det någonsin haft.
Du ler så du strålar, din själ lyser klar, du fångar all ömhet omkring.
Små fötter och fingrar, din hud och din doft, så underbart skapat allting.
Ditt liv ska vi följa och finnas för dig och dela din glädje och sorg.
När skuggorna hotar ditt solsken, är vi din tryggade borg.
Idag vill vi visa för vänner och släkt, den gåva vi fått bevara;
Ett barn att få älska och skydda från ont, en lycka svår att förklara.
Är det du, allra käraste barn som kommit till sist ändå?
Om du kunde begripa vad vi längtat, men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist, det vågar vi knappast tro.
Fast det var min enda beständiga dröm, som aldrig kom till ro.
Kom sätt dig hos mig lilla barn. Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna att du är mig nära, jag vill höra dina andetag.
Tänk vad allting krångligt och konstigt med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå.
Älskar dig min lilla systerdotter som om du var min egen.
Äldsta och yngsta kusinen, två av mina älsklingar,
Lovisa och Christine i somras! Lovisa utforskar Christines öra.....
Människor värmer!
Tusen miljoner gånger tack för era UNDERBARA, ärliga, fina och
framför allt långa kommentarer med tröst, stöd och pepp.
Livet är en berg&dalbana och ibland fastnar den där förbaskade saken
man åker i längst ner och man får liksom veva upp den för hand...
Ni och många andra hjälper mig att veva upp det lilla åkdonet jag sitter i.
Lördag kväll ringde det på dörren..."plingplång"....
Där står en person som jag känner litegrann och som spontant frågar hur jag mår.
Ville kolla till mig....
Jag blev glad över att hon vågade ringa på och bjöd således in henne.
Jag blev glad över att hon sett att jag inte mådde bra, att hon vågade trotsa sin
rädsla att "inte störa".
Jag blev glad över att någon som jag inte direkt umgås men som jag känner
vågade bryta vanliga mönster, nämligen det många tror, att man vill sörja ifred.
Men så är det faktiskt inte, man vill det ibland, men ofta är det skönt
med ett telefonsamtal eller ett kort eller ett spontanbesök.
Vi hade en underbart rolig kväll som slutade på småtimmarna och jag lärde mig
massor av henne, men framförallt så blev jag oerhört varm i hjärtat.
Alla era kommentarer tex det är att bry sig!
Vi är så rädda för att bry oss, jag ska inte slå mig själv på bröstet för
jag är lika dålig på det som alla andra. Jag tänker ofta på personer som kanske
mår dåligt, men jag förmedlar inte alltid tanken.....
Men när man får den där känslan av att man inte alls är ensam, utan omgärdad
av kärlek och underbara männsikor, då lyfts man upp och orkar lite till.
Jag har hittat olika vägar att få hjälp med bearbetningen, men jag är inte den
som har tålamod utan vill ha resultat, helst direkt, annars blir jag oerhört
frustrerad och deppig, men inser att jag måste gilla läget och skynda långsamt.
Tack än en gång till alla era fina kommentarer och tips!
Och tack Heidi för en mysig lördagkväll!
November är onödigt
November är den enda månaden på året som jag helst vill hoppa över!
Något händer....livet blir grått, trist och känns tomt och innehållslöst.
Man orkar ingenting, vädret är grått, kallt och regnigt.
Inspirationen är på -1000 och hur man än försöker så bor det någon
hemsk svart gegga i kroppen som hindrar en från att göra det man
egentligen vill göra.
Höstdeppighet kallar vi väl det, men det känns sååååå onödigt.
Varför ska en månad förstöra humöret bara för att den existerar?
Har försökt med all möjlig slags mindfullness men slår huvet i väggen
varenda år! I år är den av naturliga skäl än mer påtaglig...
Snälla ni, ge mig tips på hur jag ska orka mig igenom dagarna!
Det är inte bara november, det är den hemska sorgen också som
tagit besittning i varenda cell min kropp och hela min sargade själ!
Jag går i sorgterapi, läser böcker, umgås med vänner och familj,
jobbar, promenerar, fixar hemma men orkar mest bara det
nödvändigaste för att hålla näsan över vattenytan.
Det går bra ibland och jättedåligt emellanåt.
Men det är tomt! TOMT! TOMT! TOMT OCH OERHÖRT TYST!
Själen är tömd på känslor, det kommer ingen gråt, inget skratt
bara ett tomt INGENTING!
Jag försöker hela tiden, men allt tar kraft. Orkar inte ens gråta för det tar
också kraft även om det är skönt!
Orkar inte blogga heller så ofta, för jag är tom på ord.
Orden kommer inte till mig längre som förut.
Jag har aldrig planerat ett enda ord i min blogg,
de har kommit naturligt, men nu kommer inga ord längre.
Det kan tyckas som självömkande det jag skriver men
det är inte min mening, jag bara känner så här just nu.
Självömkan är fult!
Man ska vara positiv och se saker i färg, inte i svartvitt som
jag ser allt i nuförtiden. Ingen hit precis...
Det är fult att vara sårbar och det är fult att inte må bra.
Man ska visa ett gott sken utåt och säga att allt är bra.
Då blir alla andra nöjda!
Men det är inte bra, det kan aldrig mer bli bra!
Ge mig hopp någon!
Kan någon av er därute som förlorat ett barn säga att det blir bättre?
Hur har ni överlevt?
Har ni hittat en ny mening med livet efter att ert barn dött, eller er
man eller fru?
Har ni orkat jobba och fortsätta som vanligt?
Eller begär jag det omöjliga av mig själv?
Men man måste ju för man har inget annat val!
Man kan ju inte leva på luft.
Och där fastnar jag mellan måste och att inte orka.
Jag förstår att ett år av saknad är inte lång tid, väldigt
kort faktiskt. Har precis börjat förstå på rikigt att
Madde inte kommer tillbaka.
I början är man fullpumpad av adrenalin för att fixa med
begravning och sten och alla papper och brev som dimper ner
och minnesdagar och födelsedag och årsdag, allahelgonahelg,
fundera på vad man ska göra med alla saker, kläder, skor osv...
Sen när första året är till ända trodde jag i min enfald att...
Nu har jag varit duktig som klarat allt detta på ett år.
Nu ska det bli bättre....men då kom sorgen som förlamar
hela ens tillvaro....den tomma sorgen!
Tankar som snurrar i tusen km/tim.
Undrar hur Madde har det där på andra sidan?
Är hon ledsen, är hon glad?
Ser hon oss?
Är hon med oss?
Sörjer även hon?
Vill hon hellre vara med oss här?
Vad tänkte hon innan hon drog sitt sista andetag?
Hade hon panik, för hon ville ju inte dö!
Hon kanske inte alls vill vara död där på andra sidan?
Jag vill trösta och krama henne men hon svarar inte på mina rop.
Snälla ni underbara människor som följt min blogg. jag behöver er!
Skriv vad ni tror tänker och tycker.
Jag ska lyssna på er, ge mig tips och råd på hur man går vidare.
För jag vet inte hur man gör.
Ni som har gått längre i er sorgbearbetning får gärna berätta.
Ingen blir gladare än jag.
Jag behöver hopp om att ljuset kommer tillbaka i mitt liv!
Något händer....livet blir grått, trist och känns tomt och innehållslöst.
Man orkar ingenting, vädret är grått, kallt och regnigt.
Inspirationen är på -1000 och hur man än försöker så bor det någon
hemsk svart gegga i kroppen som hindrar en från att göra det man
egentligen vill göra.
Höstdeppighet kallar vi väl det, men det känns sååååå onödigt.
Varför ska en månad förstöra humöret bara för att den existerar?
Har försökt med all möjlig slags mindfullness men slår huvet i väggen
varenda år! I år är den av naturliga skäl än mer påtaglig...
Snälla ni, ge mig tips på hur jag ska orka mig igenom dagarna!
Det är inte bara november, det är den hemska sorgen också som
tagit besittning i varenda cell min kropp och hela min sargade själ!
Jag går i sorgterapi, läser böcker, umgås med vänner och familj,
jobbar, promenerar, fixar hemma men orkar mest bara det
nödvändigaste för att hålla näsan över vattenytan.
Det går bra ibland och jättedåligt emellanåt.
Men det är tomt! TOMT! TOMT! TOMT OCH OERHÖRT TYST!
Själen är tömd på känslor, det kommer ingen gråt, inget skratt
bara ett tomt INGENTING!
Jag försöker hela tiden, men allt tar kraft. Orkar inte ens gråta för det tar
också kraft även om det är skönt!
Orkar inte blogga heller så ofta, för jag är tom på ord.
Orden kommer inte till mig längre som förut.
Jag har aldrig planerat ett enda ord i min blogg,
de har kommit naturligt, men nu kommer inga ord längre.
Det kan tyckas som självömkande det jag skriver men
det är inte min mening, jag bara känner så här just nu.
Självömkan är fult!
Man ska vara positiv och se saker i färg, inte i svartvitt som
jag ser allt i nuförtiden. Ingen hit precis...
Det är fult att vara sårbar och det är fult att inte må bra.
Man ska visa ett gott sken utåt och säga att allt är bra.
Då blir alla andra nöjda!
Men det är inte bra, det kan aldrig mer bli bra!
Ge mig hopp någon!
Kan någon av er därute som förlorat ett barn säga att det blir bättre?
Hur har ni överlevt?
Har ni hittat en ny mening med livet efter att ert barn dött, eller er
man eller fru?
Har ni orkat jobba och fortsätta som vanligt?
Eller begär jag det omöjliga av mig själv?
Men man måste ju för man har inget annat val!
Man kan ju inte leva på luft.
Och där fastnar jag mellan måste och att inte orka.
Jag förstår att ett år av saknad är inte lång tid, väldigt
kort faktiskt. Har precis börjat förstå på rikigt att
Madde inte kommer tillbaka.
I början är man fullpumpad av adrenalin för att fixa med
begravning och sten och alla papper och brev som dimper ner
och minnesdagar och födelsedag och årsdag, allahelgonahelg,
fundera på vad man ska göra med alla saker, kläder, skor osv...
Sen när första året är till ända trodde jag i min enfald att...
Nu har jag varit duktig som klarat allt detta på ett år.
Nu ska det bli bättre....men då kom sorgen som förlamar
hela ens tillvaro....den tomma sorgen!
Tankar som snurrar i tusen km/tim.
Undrar hur Madde har det där på andra sidan?
Är hon ledsen, är hon glad?
Ser hon oss?
Är hon med oss?
Sörjer även hon?
Vill hon hellre vara med oss här?
Vad tänkte hon innan hon drog sitt sista andetag?
Hade hon panik, för hon ville ju inte dö!
Hon kanske inte alls vill vara död där på andra sidan?
Jag vill trösta och krama henne men hon svarar inte på mina rop.
Snälla ni underbara människor som följt min blogg. jag behöver er!
Skriv vad ni tror tänker och tycker.
Jag ska lyssna på er, ge mig tips och råd på hur man går vidare.
För jag vet inte hur man gör.
Ni som har gått längre i er sorgbearbetning får gärna berätta.
Ingen blir gladare än jag.
Jag behöver hopp om att ljuset kommer tillbaka i mitt liv!
Benny Rosenqvist
Håller på med boken Ljusfolket som Benny Rosenqvist skrivit nyligen.
Den säger mycket om hur våra val i livet påverkar oss i många liv.
Vi som tror på livet efter detta känner hopp och kraft av att det finns
något större som styr våra liv, att det finns en annan sida av livet
som fortsätter när vi dött.
Vi styr förståss våra liv i stor utsträckning alldeles på egen hand.
Men vi kanske redan innan vi föds väljer att utsätta oss för saker
som inte alltid är så behagliga, för att lära oss.
Vi kanske kommer ner en tid för att lära andra något som de behöver
utveckla, och även oss själva.
I att hitta rätt i livet bland all det sorl av ljud, upplevelser, jobb, kärlekar,
barn, teknik, prylar, konsumtion, sorger osv.. ska man även hitta sin egen
själsliga plats i tillvaron, vilket är oerhört svårt för de flesta.
Att få ihop livspusslet i 250 knyck klarar ingen i längden.
Just därför gillar jag att läsa böcker som ger lite andra dimensioner
av livet och vad som finns därute i universum som vi inte ser.
Vi har alla en intuition som kommer någonstans ifrån. Våra guider
visar oss vägen i vårt undermedvetna.
Att kunna öppna själen är nyttigt och ger tröst och en känsla av trygghet.
Jag är inte rädd för att dö längre, men jag vill ändå leva fullt ut
så länge jag är här på planeten jorden!
Jag tror även att det finns männsikor som Benny som kan se och prata
med själar på andra sidan. Han är nog en av de få som kan göra det fullt ut.
Jag är öppen för det och känner att jag har änglar och guider som bär mig framåt.
Annars skulle jag inte sitta här och klara av allt det jag klarar.
Något håller mig uppe och det är inte bara familj och vänner utan självklart
även all hjälp jag får från universum.
Så imorgon ber jag om att få en bra och ljus dag!
Kram på er mina änglar och guider!
Den säger mycket om hur våra val i livet påverkar oss i många liv.
Vi som tror på livet efter detta känner hopp och kraft av att det finns
något större som styr våra liv, att det finns en annan sida av livet
som fortsätter när vi dött.
Vi styr förståss våra liv i stor utsträckning alldeles på egen hand.
Men vi kanske redan innan vi föds väljer att utsätta oss för saker
som inte alltid är så behagliga, för att lära oss.
Vi kanske kommer ner en tid för att lära andra något som de behöver
utveckla, och även oss själva.
I att hitta rätt i livet bland all det sorl av ljud, upplevelser, jobb, kärlekar,
barn, teknik, prylar, konsumtion, sorger osv.. ska man även hitta sin egen
själsliga plats i tillvaron, vilket är oerhört svårt för de flesta.
Att få ihop livspusslet i 250 knyck klarar ingen i längden.
Just därför gillar jag att läsa böcker som ger lite andra dimensioner
av livet och vad som finns därute i universum som vi inte ser.
Vi har alla en intuition som kommer någonstans ifrån. Våra guider
visar oss vägen i vårt undermedvetna.
Att kunna öppna själen är nyttigt och ger tröst och en känsla av trygghet.
Jag är inte rädd för att dö längre, men jag vill ändå leva fullt ut
så länge jag är här på planeten jorden!
Jag tror även att det finns männsikor som Benny som kan se och prata
med själar på andra sidan. Han är nog en av de få som kan göra det fullt ut.
Jag är öppen för det och känner att jag har änglar och guider som bär mig framåt.
Annars skulle jag inte sitta här och klara av allt det jag klarar.
Något håller mig uppe och det är inte bara familj och vänner utan självklart
även all hjälp jag får från universum.
Så imorgon ber jag om att få en bra och ljus dag!
Kram på er mina änglar och guider!