November är onödigt

November är den enda månaden på året som jag helst vill hoppa över!
Något händer....livet blir grått, trist och känns tomt och innehållslöst.

Man orkar ingenting, vädret är grått, kallt och regnigt.
Inspirationen är på -1000 och hur man än försöker så bor det någon
hemsk svart gegga i kroppen som hindrar en från att göra det man
egentligen vill göra.
Höstdeppighet kallar vi väl det, men det känns sååååå onödigt.



Varför ska en månad förstöra humöret bara för att den existerar?
Har försökt med all möjlig slags mindfullness men slår huvet i väggen
varenda år! I år är den av naturliga skäl än mer påtaglig...

Snälla ni, ge mig tips på hur jag ska orka mig igenom dagarna!
Det är inte bara november, det är den hemska sorgen också som
tagit besittning i varenda cell min kropp och hela min sargade själ!

Jag går i sorgterapi, läser böcker, umgås med vänner och familj,
jobbar, promenerar, fixar hemma men orkar mest bara det
nödvändigaste för att hålla näsan över vattenytan.

Det går bra ibland och jättedåligt emellanåt.
Men det är tomt! TOMT! TOMT! TOMT OCH OERHÖRT TYST!
Själen är tömd på känslor, det kommer ingen gråt, inget skratt
bara ett tomt INGENTING!

Jag försöker hela tiden, men allt tar kraft. Orkar inte ens gråta för det tar
också kraft även om det är skönt!


Orkar inte blogga heller så ofta, för jag är tom på ord.
Orden kommer inte till mig längre som förut.
Jag har aldrig planerat ett enda ord i min blogg,
de har kommit naturligt, men nu kommer inga ord längre.

Det kan tyckas som självömkande det jag skriver men
det är inte min mening, jag bara känner så här just nu.
Självömkan är fult!

Man ska vara positiv och se saker i färg, inte i svartvitt som
jag ser allt i nuförtiden. Ingen hit precis...

Det är fult att vara sårbar och det är fult att inte må bra.
Man ska visa ett gott sken utåt och säga att allt är bra.
Då blir alla andra nöjda!
Men det är inte bra, det kan aldrig mer bli bra!



Ge mig hopp någon!
Kan någon av er därute som förlorat ett barn säga att det blir bättre?

Hur har ni överlevt?
Har ni hittat en ny mening med livet efter att ert barn dött, eller er
man eller fru?

Har ni orkat jobba och fortsätta som vanligt?
Eller begär jag det omöjliga av mig själv?
Men man måste ju för man har inget annat val!
Man kan ju inte leva på luft.
Och där fastnar jag mellan måste och att inte orka.

Jag förstår att ett år av saknad är inte lång tid, väldigt
kort faktiskt. Har precis börjat förstå på rikigt att
Madde inte kommer tillbaka.


I början är man fullpumpad av adrenalin för att fixa med
begravning och sten och alla papper och brev som dimper ner
och minnesdagar och födelsedag och årsdag, allahelgonahelg,
fundera på vad man ska göra med alla saker, kläder, skor osv...

Sen när första året är till ända trodde jag i min enfald att...
Nu har jag varit duktig som klarat allt detta på ett år.
Nu ska det bli bättre....men då kom sorgen som förlamar
hela ens tillvaro....den tomma sorgen!

Tankar som snurrar i tusen km/tim.
Undrar hur Madde har det där på andra sidan?
Är hon ledsen, är hon glad?
Ser hon oss?
Är hon med oss?
Sörjer även hon?
Vill hon hellre vara med oss här?
Vad tänkte hon innan hon drog sitt sista andetag?
Hade hon panik, för hon ville ju inte dö!
Hon kanske inte alls vill vara död där på andra sidan?
Jag vill trösta och krama henne men hon svarar inte på mina rop.

Snälla ni underbara människor som följt min blogg. jag behöver er!
Skriv vad ni tror tänker och tycker.
Jag ska lyssna på er, ge mig tips och råd på hur man går vidare.
För jag vet inte hur man gör.
Ni som har gått längre i er sorgbearbetning får gärna berätta.
Ingen blir gladare än jag.




Jag behöver hopp om att ljuset kommer tillbaka i mitt liv!











Kommentarer :

#1: aurora

Hej, det blir bättre, ljuset kommer! jag förlorade min far hastigt för tre år sedan och vissa dagar är jag fortfarande förlamad av sorg men skillnaden är att jag kan hantera det nu. jag kan min sorg, jag har lärt mig den. Sanningen för mig är att man går vidare, för även om man känner att allt är ett stort svart hål så går fortfarande dagarna, det blir morgon och det blir kväll igen. Jag brukar fokusera på de yttre faktorerna när jag känner mig nere, vad är det för väder, hur mår jag fysiskt. Allt för att ge hur jag mår en annan anledningen än sorg. T.ex. varför är jag så väldigt ledsen över pappa just idag? jo, för att det är mörkt och kallt och en tråkigt trist dag, då kommer tankarna lättare. Men ibland låter jag bara sorgen komma, jag tömmer mig själv helt enkelt.

Jag har inga barn och kan inte ens försöka förstå hur du har det. Det jag har är flera sorger som jag lever med varje dag, men det är jag som lever med dom inte dom med mig.

Jag kommer ihåg att du skrev en gång att din dotter flyger över världen och att en liten fågel väckte dig en gång, håll fast vid dom tankarna för det är där din dotter finns, i ditt hjärta, i din själ. Hon finns alltid med dig. Även i dina mörkaste stunder.



Jag hoppas att du hittar något vettigt i mitt sena natt inlägg:)



Vi tänker på dig.



kram/aurora

skriven
#2: Cilla

Gokväll,

Måste bara tala om att en kvinna jag känner förlorade sin dotter för 3 år sedan och det är som du säger, ibörjan är man uppe i varv med allt som ska fixas osv.osv.

Sorgen verkar bli som tyngst när allt lagt sig och tystnaden kommer.

Hon har haft många downs under åren, men då och då ser livet lite ljusare ut.

Hon har ett barn och två barnbarn nu, men naturligtvis bär hon alltid med sig saknaden.

Faktiskt så tycker hon också att det är extra mörkt och tungt nu på hösten.....efter den härliga sommaren och före nästa vår. Det är ju som att ett mörkt täcke lägger sig över hela tillvaron.

Har du läst Malin Sävstam som förlorade två barn och man i Tsunamin? En underbar bok om att komma ut på andra sidan, att kunna leva och uppskatta livet trots att man bär med sig en sorg hela tiden.



Jag kan inte ens försöka förstå hur det känns, trots att det faktiskt händer hela tiden att föräldrar förlorar sina barn.

Det finns bevis att man kan komma vidare... hoppas du finner din väg. Det är ju en process och rätt var det är så ser det lite bättre ut.



Har följt dig hela tiden och önskar dig verkligen all lycka.

Hoppas du kan hitta kärleken, för den kan få dig att sväva, det behöver du.

skriven
#3: Anna

Kära Anne, jag har ingen nära familjemedlem som jag förlorat, senast var när jag var i 10 års åldern tror jag.. Idag när man tänker hur man skulle reagera så känner jag igen mig mkt i dina frågeställningar. Kan förstå dig samtidigt som jag inte upplevt det, kanske konstigt och fel av mig att säga? men frågorna känner jag igen och dem skrämmer mig oftast..... Tänker på dej och vet att du är stark och madde finns inom dig för att ge dig styrka! Stora kramar till dej!

skriven
#4: Sandra

Hej Anne!

Jag förlorade min mamma för snart 2,5 år sen i cancer med. Det var verkligen inte lätt, jag bodde ihop med henne och var bara 19 år gammal när hon tog sitt sista andetag. Jag hade inte så mycket tid att sörja den första tiden eftersom det var så mycket som skulle fixas. Stod där själv med två bilar, två hundar en stor lägenhet och ett brustet hjärta. Det är tur att man har sin familj och sina vänner som hjälper en att bearbeta sin sorg, fast att man måste bearbeta det mesta av den själv. Som jag alltid sagt så förstår ingen hur stor sorgen är om man själv inte har upplevt den. Det är lätt för någon att säga " det går över så småningom". Än idag tror jag att min mamma ska ringa mig eller knacka på min dörr och stå där med sitt leende, samtidigt som jag har börjat acceptera att hon inte finns mer. Jag vet inte vad som gör mest ont av dessa två sakerna. För båda tankarna gör jätteont. Jag har börjat leva lite mer nu men ibland får man panik och bara vill låsa in sig och gråta, jag tror alltid det kommer vara såhär. Men det är nog något bra, för man måste få gråta ibland, det känns ju lite bättre sen. Man harj u varit med om något fruktansvärt. Jag tycker du ska ta det som det kommer. Ett år är ju inte alls mycket som du säger, och mina 2,5 år utan mamma låter mycket men det är det inte heller. Dessutom så är november en urtråkig månad och förknippas med tristhet och deppighet! Men ANNE, HÅLL UT!! Något jag tycker du ska göra är att dra ut dig själv fast du inte vill..gå en runda, fika, träffa vänner. Låt inte November dra ner dig helt!

Hoppas du mår bra snart! Mvh Sandra :)

skriven
#5: Catharina

Anne,

min pappa gick hastigt bort för 7,5 år sedan. Min mamma säger alltid att det första året fokuserade hon på att "det första året är värst" och att det var jobbigt att uppleva allting en första gång och att många säger att det första året är det tuffaste. För henne var det i stället det andra för då blev det en verklighet, att pappa inte längre fanns fysiskt hos henne. Jag får en känsla av att det är det du upplever nu, att det blir verklighet för dig att Madde inte längre finns fysiskt. Det enda jag kan säga är att jag önskar så att du får må bra. Kramar, Catharina

skriven
#6: linda

hej, vilken fin blogg du har !

tänkte bara fråga om du kan lista ut svaret på mig gåta, gåtan finns på min blogg, lqnda.blogg.se

skriven
#7: Helena Bergwall

Hej Anne

En annan f.d kollega till mig miste sin son för några år sedan. De har startat ett nätverk för föräldrar som förlorat ett barn. Logga in på http://lonnstam.se/FEBE/index.html Du kan där maila till Anna-Lena som är initiativtagare till närverket. Kram Helena

skriven
#8: Kia Hulin

Hej Anne Det verkar som om när vi gått igenom det första året med allt som hör till med högtidsdagar,vissa helger och den värsta dagen dödsdagen,så börjar man sakta och lite tydligare verkligen förstå att mardrömmen är så jäkla verklig.Det är snart 21 mån sen vår älskade Simon blev en ängel,jag upplever att vissa dagar är extra tunga,håller med dej att november gör det inte lättare.Det bästa är att få många positiva upplevelser.Kram Kia i Lidköping

skriven
#9: Annika

Förlorat både mamma ( cancer) & pappa (bilolycka) inom loppet av 9 månader, tror inte det kan jämföras med att mista ett barn ( är själv mamma till två killar 7 & 9) Man vänjer sig vid sorgen, lär sig leva med den, jag har deppdagar ännu och det är över 2 år sedan mamma gick bort. Ångest ja....jag planerade inte bli föräldralös vid 36 års ålder är ju inte vuxen ännu LER. Många dagar suger, många dagar är underbara, jag har lärt mig att försöka välja glädje i vissa situationer...Visst första året var jobbit men det är inte slut där på något sätt, saknaden försvinner aldrig tror jag. Min man förlorade sin kusin då han bara var 7 år, hans föräldrar är med i en förening "vi som förlorat våra barn" kanske kan något såndan hjälpa dig att komma vidare.....Varma kramar från ett regnigt Göteborg

Annika

skriven
#10: Helen

Oh Anne



Kramar om dig jätte mycket önskar att jag fick göra det också en dag...

Namaste Helen i Skåne

skriven
#11: Amanda

åh Anne, gör ont i mig och läsa att du är så nere just nu. jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men ska försöka dela med mig lite av mina tankar o eventuella råd iaf. jag förstår att måste kännas svårt att tänka tanken: hur går jag vidare? men på något sätt så blir man stark när det är som svårast. detta kan väl inte jag säga att jag vet säkert att man blir, men jag tror o hoppas det iaf. och sen att ta tillvara på alla de fina minnen o alla små positiva saker i livet kan också göra att allt kännas lättare. jag lovar dig anne, tids nog kommer du att må bättre. all kärlek o kramar till dig <3

skriven
#12: Amanda

åh Anne, gör ont i mig och läsa att du är så nere just nu. jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men ska försöka dela med mig lite av mina tankar o eventuella råd iaf. jag förstår att måste kännas svårt att tänka tanken: hur går jag vidare? men på något sätt så blir man stark när det är som svårast. detta kan väl inte jag säga att jag vet säkert att man blir, men jag tror o hoppas det iaf. och sen att ta tillvara på alla de fina minnen o alla små positiva saker i livet kan också göra att allt kännas lättare. jag lovar dig anne, tids nog kommer du att må bättre. all kärlek o kramar till dig <3

skriven
#13: Anne

Tack alla ni underbara för era fina tips och peppande ord och att ni skrivit så ingående om era egna upplevelser om sorg som ni själva genomlevt.

Det värmer mig oerhört att det finns människor därute som tar sig tid att skriva!

Vi surfar så snabbt och hinner inte reflektera,

men ni har tagit er TID!!!

Era varma ord stärker mig i att fortsätta.

Har gått med i föreningen Vi som mist barn.

Där kanske jag kan få möjlighet att gå vidare med hjälp av andra som gått igenom samma sak men på olika sätt.

Tack snälla NI ALLA för era fina inlägg!

Varm kram till er alla!



skriven
#14: Anna

Jag skickar nu styrka till dig, jag kan inte förstå hur du känner inte ens sätta mig in i din situation. Jag har förlorat nära vänner och familjemedlemmar. Kan inte känna din smärta men jag vet hur min kändes..det allra värsta är att man måste tyvärr gå igenom det. Men du ska veta att jag tänker på dig och din familj och på Madeleine mycket och ofta sedan jag började följa hennes kamp och blogg..och jag vill skicka styrka till dig och mycket värme och hoppas att det lättar snart!

Kramar Anna

skriven
#15: Yasmine

Hej Anne,



Vad glad jag blir av att lasa att du forsoker ga vidare. For det ar vad din Madde vill att du gor. Jag har sjalv varit sjuk i cancer nar jag var yngre, men den kampen vann jag men jag har en god van till mig som forlorade sin mamma for 2 ar sedan snart.

Kande hennes mamma mycket val och hn berattade for mig att den forsta tiden var som mest intensiv. Att det senare avtar och att man borjar tanka mer. Du vet att sorge arbete ar mycket psykologiskt och gar i faser. Dar den forsta ar fornekelse sen, chock, reaktion och bearbetningsfasen. De tar olika tid for de olika faserna. Min gissning ar att du ar pa den tredjefasen. Att din bearbetning inte har borjat an... Men det kommer Anne. Hall ut!!

Vand dig till Han som tagit hem din alskade dotter. Las Bibeln och du kommer att finna ro. Madde ar i goda hander hos Han som skapade henne i borjan.



Hall dig ocksa sysslosatt!



Du kommer att klara detta Anne. Var stark i din tro pa att Madde vill att du ar stark och var stark i din tro pa Herren.



Ma sa gott!



Yasmine.

skriven
#16: Veronica

Hej!

Jag tycker du verkar vara en snäll och underbart go människa. Jag har aldrig förlorat någon nära, inte ens någon mor-/farförälder så jag antar jag har tur. Men jag är i samma ålder som madde (jag är 20) och det får mig att inse att livet kan ta slut när som helst, man måste ta vara på livet. Jag har inga bra tips på hur man ska gå vidare men du är en fatastisk människa så jag vet att du kommer att klara dig bra, även om det kanske aldrig känns riktigt bra. Min spanska lärare (som är från mexico) berättade något som var väldigt vackert. Hon har tre barn, men ett utav min lärares barn dog när hon bara var en bebis. När någon frågor henne hur många barn hon har säger hon att hon har 4, för även om en utav dom inte är med oss så är det fortfarande hennes barn. Det är tydligen så man gör i mexico och jag tycker att det var väldigt vackert så jag tänkte att jag kunde dela med mig det till dig!



Jag skänker massor med varma kramar till dig!

skriven
#17: Maritha

Hej! Har följt din och din dotters blogg länge och känner så med dig när du är ledsen. Har inte själv förlorat nåt barn men gick igenom en svår tid 2007.Jag förlorade min mamma och pappa inom loppet av 15 dagar, min dotter var sjuk och var bara skinn och ben och min systers pojke fick tillbaka cancern för andra gången. Håller med dig att första året är det så mycket som ska göras och man har inte riktigt förstått allt, sedan nu vid snart tre år sedan så är sorgen lite annorlunda. Den sköljer över en med väldig kraft ibland, men dagarna går ändå.Ta en dag i sänder, ett bra tips är att göra nåt för dig själv som ger dig lite glädje varje dag. Fika med en kompis, se ett bra program, äta lite gott, lyssna på bra musik.... Det är ju så att fast saknaden är så enorm så behövs det nån liten positiv sak varje dag för att orka sörja.Det hjälpte mig. Stor styrkekram!

skriven
#18: Kristin

Hej.



Jag har ett tips, ta du kontakt med henne själv, hon har svårare att göra sig synlig än vad du har att göra dig synlig för henne.

Det tar ungefär 2år innan den avlidne gått över på "andra sidan". Då kan du få kontakt med henne. Just nu finns hon i ett "mellanläge" där det kan vara svårt att få kontakt.

En väninna till mig tog kontakt med sin man som avled i cancer vid 42års ålder. Tro mig, det funkar och hon fick väldigt mycket värdefull information, information ingen annan än de två kunde vata något om. Idag, efter detta "samtalet" har hon lättare kunnat gå vidare då hon vet att han alltid finns där vid hennes och sönernas sida. Varje dag hjälper han barnen med läxorna, det var hans "uppgift" som levade och som han fullföljer även på "andra sidan".



Ta kontakt, du kommer inte bli besviken. Det kan dock hända att du får vänta något år till dock...



Hälsningar

Kristin

skriven
#19: Mia

Hej!



Jag har tyvärr inga bra råd att ge dig. Jag har följt din och din dotters blogg länge. Jag brukar inte skriva men idag kände jag att du behöver en hälsning.



Det måste vara en förälders värsta mardröm. Att behöva begrava sitt barn just som hon slår ut i full blom.



Jag ska tända ett ljus för dig ikväll.



Stora varma styrkekramar till dig!

Mia

skriven
#20: Paila

Kära Anne!



Jag hamnade på din blogg sida då jag höll på goggla gravstenar och hittade då Maddes gravsten! Väldigt vacker sådan!

Jag och min sambo är på jakt på en sten till våran dotter som dog i min mage för nu 1år och 8månader sedan och har hittat den perfekta stenen men färgvalet är svårt!

Att hitta en gravsten till sitt barn gör ont. fruktandsvärt ont liksom sorgen och saknaden man bär på vardag.



Vissa dagar ramlar man ner på golvet då det kändes som det hände igår och man dras tillbaka över känslan man hade den dagen..

och andra dagar går sorgen lättare.. man kan resa sig upp och forsätta sin vandrig tillsammans med sitt underbara barn med sig i hjärtat.



När man hamnar i de dagarna när det känns tungt så brukar jag gråta, gråta gråta grå och ännu mera gråta.. få ut all sorg.. så man senare kan ställa sig upp igen och ta ett par steg till...



Mina varmaste kramar till dig!

skriven
#21: Sandra

Skickar all min styrka till dig idag

skriven
#22: Lottie Anderbern

Har följt din blogg lite sporadiskt under sista året. Varje gång får man en klump i halsen och vill gråta, men den får en också att leva i nuet och uppskatta det man har, vilket man oftast är väldigt dålig på. Jag går alltid in och ger min dotter en extra kram och puss där hon tryggt ligger och sover. Att ha barn är att ständigt oroa sig för att det skall hända dem något. När jag kör sonen till bussen i tidig morgontimme för att han skall gå i skola på annan ort så kommer klumpen tillbaka-tänk om bussen krockar, han blir överkörd, överfallen etc etc. Hjärnan rusar iväg och man fokuserar på det ofattbara som inte får hända istället för att leva i nuet och ta vara på varenda minut med sina älsklingar. Du har trots allt överlevt det ofattbara som inte får hända och någonstans finns din vackra dotter och hon och du själv hjälper andra människor att tänka till och uppskatta det dem har och att leva i nuet! Fortsätt kämpa, medmänniskorna och själarna finns i det tysta runt omkring dig!

skriven
#23: Anonym

Fina Anne!

Ljuset kommer att komma tillbaka till dig...

Är själv mamma till en ängel. Min fina änglapojke, Jonathan, dog i min mage i vecka 42 i feb i år. 9 månader har gått och min sorg är inte lika påtaglig längre. Kanske för att jag inte fick lära känna honom, jag vet inte!!!

Han finns med mig varje dag och jag tänker på honom ofta. Får aldrig se han växa upp, ta sina första staplande steg, hans första tand, trösta honom när han är ledsen.

Min räddning i min sorg har bla varit VSFB och andra föräldrar som har änglabarn. Där får man älta, gråta hur mycket man vill utan att de blir trötta på en.

Tyvärr är det redan många som har glömt bort min son i min umgängeskrets, därför är det skönt att fortfarande få prata om honom med människor som förstår.

Man lär sig mycket utav livet när man går igenom en stor sorg. Man tar inget för givet och lär sig också att man inte har några garantier för någonting här i livet.

Jag försöker ha några "måsten" varje dag och en gång i månaden går jag och får ansiktsbehandling för att rå om mig själv.

Alla energislukare har jag raderat ur mitt liv och jag umgås bara med människor som ger mig positiv energi.

Jag pratar med Jonathan varje kväll innan jag ska somna för jag tror han hör mig...

Jonathan är mitt första barn och pappan och jag har gått skilda vägar och gjorde det redan 4 mån efter hans död, så jag jobbar med sorgen helt själv.

Jag ger aldrig upp hoppet av att få ett levande barn och ett syskon till min son men det ser ut att dröja ett bra tag till...

Hoppas att mina ord ger dig lite styrka på vägen framåt.



Varmaste kramar till dig!!!

skriven
#24: linna

jag följer som du vet din blogg o jag vill bara skicka massa värmande kramar. jag vet inte hur det är i din sits i din plats. jag förstår att frågorna är många å att det är svårt att veta hur man ska bete sig. jag har turen att få ha alla nära kära med mig...mammor eller pappor ska inte överleva sina barn.



jag kan bara skriva vad jag tror o vet. å jag har pratat med min pappa öm detta flera ggr att vi ska mötas sen. och jag bara vet att jag kommer göra det. ingen tröst kanske.



du kämpar bra! o vill du bara skriva ner nonsens o upprepa allt du tänjker på så är bloggen perfekt för det.



bara massa dravel nu men jag tänker på dig.

kram

skriven
#25: Jenny

Hej Anne!



Med detta inlägg vill jag egentligen bara ge dig en kram. Jag har aldrig varit i den situationen du befinner dig i så jag kan inte säga "jag förstår". Allt jag kan göra är att ge dig en kram.



Jag tror att när man dör så är man inte borta, man lever vidare i en annan dimension. Jag tror också att hur gärna man än vill LEVA så får man i dödsögonblicket frid, man känner en innerlig trygghet och kärlek. Det finns ingen ångest i döden!

Madde är inte borta. Det finns anledningar till att hon inte svarar på dina rop, anledningar vi som fortfarande lever inte känner till.

Madde är inte borta. Hon finns omkring er, ser er, och framför allt KÄNNER er.

För dig har det gått ett år, för Madde finns ingen tid. Hon lider inte, hon längtar inte, hon har frid. Och ni kommer att ses igen och hon vet det.



Som sagt. Jag har aldrig varit i din situation, så jag kan inte säga att jag förstår. Jag kan inte heller säga att det jag skrivit ovan är sant, men det är åtminstone det jag innerligt tror på, och det vill jag ge dig i allafall.

skriven
#26: Karro

Egentligen tänker jag att jag inte borde skriva något, jag vet ju inte alls hur det är för dig.



Men... jag tror innerligt på att när vi har dött, så finns det bara kärlek, kärlek, kärlek. Jag tror att vi besöker våra nära och kära när i inte går på jorden längre, visar oss i drömmar, tankar, små tecken. Jag tror inte att vi längtar tillbaks till livet, för det livet som var planerat för oss den gången är slut. Jag tror att själen får vila, bearbeta, lära sig av det gågna livet. Madde finns hos dig och vakar över dig.



Jag tror att när man lever så har vi ont, är rädda, är arga, glada, tänkande. När vi sen dör tror jag att vi bara känner kärlek. Jag vet inte om du mediterar Anne, fått känslan av det. Jag är relativ nybörjare i det, men känslan jag får när jag mediterar, det fullständiga lugnet, tankar som stillar och en känsla av fullständig lycka. Så tror jag det känns när själen är fri från kroppen.



Det är lite tankar jag har om "andra sidan". Det dämpar inte din sorg efter din älskade dotter på något sätt. Men det är några tankar... Det beror ju hur/vad man tror och tänker förstås.



Jag kan inte föreställa mig din situation. Men jag sänder mina varmaste tankar till dig.

skriven
#27: Maria

Hej!

Jag tycker inte att du ska lägga skuld på dig själv för att du känner som du gör. Det är helt ok att vara helt utpumpad och tom. Man måste vara det ibland. När jag har varit i sorgeperioder har jag tänkt att det är som ett slags ’mellanläge’, en slags paus. Det känns kanske inte som vila, för det känns inte som att man får ny näring, men jag tror att man får det. Jag tror helt enkelt att kroppen tar lite ’time out’. Ibland har jag också lyckats med att frikoppla mig från min sorg i korta stunder. Då tänker jag något i stil med att ”nu låser jag in min sorg i det här inbrottssäkra skåpet i 20 minuter medan jag tar mitt bad. Sedan låser jag upp det igen, men just nu vilar jag och då är jag helt tom.”



Det gäller bara att komma ihåg att inget blir värre av ett ’mellanläge’, man går inte bakåt i någon process eller så. Jag tror att det är ett slags viloläge, även om det kanske inte känns så, och man kan behöva sådana också. Under tiden kan man, om man ids och orkar, ta hand om kroppen. Det här är en blogg som inte alls handlar om sorg, men som kanske ändå kan ge inspiration: http://komtillbaka.blogspot.com/.



Kramar

Maria

skriven
#28: Anna Maria

Anne,

jag sänder kraft- och strykekramar i massor.

skriven
#29: mireille

Hej Anne!



Det var snart åtta år sedan jag o min man drabbades av stor sorg. (Förlorade vårt första barn Cornelia i magen på slutet av graviditeten) Har inga minnen på det sättet som ni har med Madde efter alla era år tillsammans o som skulle ha blivit så många fler. Men den korta tid vi fick med Cornelia dvs i magen o den stunden vi hade henne hos oss på bb är guld värt. Som tur var min storasyster Linda med i bakgrunden o tog en massa bilder som nu idag är guld värda. Idag har vi två fantastiska killar på snart 7 o 4 år. De älskar att se på Cornelias fotoalbum o se o beundra sin storasyster som de aldrig har träffat fysisk. När de frågar om de hade funnits om Cornelia hade klarats sig så svarar jag absolut men ni hade kommit senare bara. O att gå till graven då o då är också så naturligt för deras del. De tycker ju att det är ju inget konstigt men hade ngn talat om för mig att mitt liv skulle se ut så här före hennes tid så hade jag sagt att det skulle jag aldrig klara av. Men jag står här idag o klarar faktiskt av det. Det är tufft framförallt första åren. Glädjen kom jag ihåg att jag undrade om jag nånsin skulle känna, den äkta gläjen i magen men den kom nog som först nu för ett år sedan. Självklart blev jag överlycklig när mina söner föddes men i bakhuvudet fanns ju den förbannande sorgen kvar. Den vill man ha samtidigt som man vill bli av med den. För om den försvinner har jag glömt henne då? Min stora skräck, men inners inne vet jag ju att det gör hon aldrig. Idag känner jag glädje o lycka på riktigt igen men tid det tog det. Hur som helst all styrka till dig Anne, har följt din o davids o maddes blogg en bra tid nu. Ni verkar så underbara allihop. Skriver i nutid om Madde med för hon är ju bland er fortfarande. Många kramar

skriven
#30: Line

Kära Anne!



Du har varit med om det värsta en människa kan gå igenom!!

Vill så gärna skriva något som gör att det ska kännas lättare....det är svårt.

Jag har hittat din blogg nu i helgen och har läst och gråtit.

Du skriver så fantastiskt ärligt och fint.



Den perioden du har nu är säkert en del i sorgarbete som måste få vara..

Många pratar om att det första året med alla högtidsdagar mm är svårast.

Men jag tror att det är nu - när allt det har lagt sig och man förväntas "gå vidare" som det riktiga sorgarbete börjar.



Det är säkert bra att ha kontakt med andra som är i samma situation.



Vill bara säga att du finns i mina tankar och jag skickar dig massa med ljus och värme!!



Underbart att du har en så fin andra dotter och barnbarn som du får och kan ge kärlek till.

Jag ska själv bli farmor i april och längtar till att få pussa på den lilla krabaten!!



Stor kram från Line



skriven
#31: Line

Hej igen Anne.



Har du funderat på att träffa Benny Rosenqvist? Jag har en väninna som miste sin son för några år sedan och det hjälpte henne att få svar på många frågor.

Ser att du har läst iallafall en av hans böcker.

Jag har hans telefonnummer om du vill. Han har mottagning i Malmö,Stockholm och Järvsö.



Kram

skriven
#32: Paulina S

Anne, jag har tänt ett ljus för dig och dina två barn.

Kram Paulina

skriven
#33: veronika

Har följt din dotters blogg i samband med att min man fick en obotlig cancer diagnos. Vi är endast 30 år gamla. Jag ser lite av min framtid i dina ord och din sorg, det gör väldigt ont. Jag försöker att inte läsa om människor som gått bort redan nu då det gör mig så ledsen men behöver på nått sätt se att man kan överleva en stor förlust av någon så nära. Jag kommer nog att återkomma till din blogg så småningom och hämta kloka ord från dig, så jag hoppas du fortsätter blogga. Jag vill så gärna tro att man kan fortsätta leva och gå vidare även om det känns otänkbart just nu. Jag har allt du går igenom nu framför mig och det känns så tungt.

skriven
#34: Stine

Hej, jag brukar vara inne och lösa din blogg. Det är lite terapi samtidigt som det är härligt att läsa dina tankar! jag förlorade min mamma i cancer för ett år sen, hon blev 49 år! Jag har funnit ett jättestöd i att besöka ett medium, inte alla som tror på det. Men det är helt underbart och läkande för en stund! Man får lite andra tankar! Bara ett litet tips! Ta hand om dig! /Stine

skriven
#35: Sandra

Jag gick i samma skola som Madde på gymnasiet. Jag kände henne inte så bra, vi hejade ibland på varandra och utbytte några flyktiga ord. Jag har följt hennes och din blogg ända sen artikeln i TT. Jag har aldrig förlorat en familjemedlem, så jag har inga råd eller tips att ge. Det enda jag kan ge dig är cyberkramar och skicka dig styrka för att kunna hålla ut under de mörka stunderna. När jag har det jobbigt brukar det hjälpa om jag tänker på att efter regnet kommer solen. Massor av kramar och hoppas ni får en underbar december och jul.

skriven
#36: Johanna

För att madde vill att du ska klara av de. jag såg henne när hon va med på Teatern Lisystrate och hon lyste på något sätt och jag vet att hon vill att du ska kämpa för hon vill att du ska leva för henne Kram

skriven

Kommentera inlägget här :