Levaidag

Tusen miljoner gånger tack för era UNDERBARA, ärliga, fina och
framför allt långa kommentarer med tröst, stöd och pepp.

Livet är en berg&dalbana och ibland fastnar den där förbaskade saken
man åker i längst ner och man får liksom veva upp den för hand...

Ni och många andra hjälper mig att veva upp det lilla åkdonet jag sitter i.

Lördag kväll ringde det på dörren..."plingplång"....
Där står en person som jag känner litegrann och som spontant frågar hur jag mår.
Ville kolla till mig....

Jag blev glad över att hon vågade ringa på och bjöd således in henne.
Jag blev glad över att hon sett att jag inte mådde bra, att hon vågade trotsa sin
rädsla att "inte störa".

Jag blev glad över att någon som jag inte direkt umgås men som jag känner
vågade bryta vanliga mönster, nämligen det många tror, att man vill sörja ifred.
Men så är det faktiskt inte, man vill det ibland, men ofta är det skönt
med ett telefonsamtal eller ett kort eller ett spontanbesök.

Vi hade en underbart rolig kväll som slutade på småtimmarna och jag lärde mig
massor av henne, men framförallt så blev jag oerhört varm i hjärtat.

Alla era kommentarer tex det är att bry sig!
Vi är så rädda för att bry oss, jag ska inte slå mig själv på bröstet för
jag är lika dålig på det som alla andra. Jag tänker ofta på personer som kanske
mår dåligt, men jag förmedlar inte alltid tanken.....

Men när man får den där känslan av att man inte alls är ensam, utan omgärdad
av kärlek och underbara männsikor, då lyfts man upp och orkar lite till.

Jag har hittat olika vägar att få hjälp med bearbetningen, men jag är inte den
som har tålamod utan vill ha resultat, helst direkt, annars blir jag oerhört
frustrerad och deppig, men inser att jag måste gilla läget och skynda långsamt.

Tack än en gång till alla era fina kommentarer och tips!
Och tack Heidi för en mysig lördagkväll!