En sån underbar tid vi har! Vår i luften, fåglarna sjunger och solen
värmer från klarblå himmel. Termometern har visat 15C idag och nästan
lika varmt flera dar i rad. Man blir ju sååååååå lycklig!
Har pysslat lite också, får ett riktigt flow när vädret är så här och saker
bara gör sig själva, lätt och enkelt och vips är det klart.
Häromveckan, närmare bestämt på alla hjärtans dag fyllde min dotter år,
Ingen dålig dag att födas på. Hon var egentligen beräknad till Olof Palmes
dödsdag den 28/2, men det var meningen att hon skulle komma just 14/2.
Jag sparar på allt, en riktig skrotnissa är jag. Det rosa snöret är utklippt
av en favoritklänning i velour som både Christine o Madde använde.
Madde klippte ner den till top och nu är det ett flätat band kvar. Det blommiga
tyget är från en gammal 70-tals långkjol.
När man väl börjar så flödar ideerna. Jag har så mycket fina tyger så nu är
det dags att sy för brinnande livet tänkte jag. Ett förkläde + sjalett till
systerdotter 3 år blev till. Glassigt härligt tyg. Det gröna tyget i sjaletten
är en mjuk top som Madde haft. Kul att sy små saker för då ser man
resultatet snabbt,lite otålig som jag är....hehe...
Och så idag vaknade jag kl. 05,10!!!! Ping, klarvaken, gick upp, läste
tidningen, drack kaffe och såg morgon TV samtidigt som jag virkade lite.
Kl. 10 skulle jag infinna mig i Uddevalla för att få cellgifter igen.
Det gick superbra, man börjar bli rutinerad...
Kl. 12 blev det god lunch med darlingen på stan och vädret var helt
fantastiskt strålande! Åkte hem och såg att termometern stod på +15C
och solen gassade från blå himmel.
Fram med utemöbler och dynor med fårskinn på för säkerhets skull.
Och där landade jag pladask! I stolen i solen i värmen...
Virkar en ryggsäck till systerdotter...av restgarner förståss så det blir lite
pippistuk över det hela. Nu är det bara att sy ihop och så innerfoder och
lite finlir så blir den nog fin för en 3-årig systerdotter.
Satt där och virkade och virkade och virkade...och tårarna började komma,
de trillade ner, rann ner längs kinden....de fick rinna och jag virkade vidare
gråtandes både över livets skönhet och förgänglighet. I mina kreativa stunder
släpper jag alla tankar och låter varandet flöda, då kommer även känslorna fram.
Tänkte på Madde och den oerhörda saknaden jag känner. Saknaden känns
som allra störst när allt är som allra bäst...visst är det märkligt.
Solen, värmen, kärleken, harmonin...och då kommer även sorgen!
Jag gick in vid 16,30 tiden, lade mig för att vila en stund och sov som ett barn
i två timmar.
Fick ny luft och åkte till älsklingen, vi lagade mat, åt och pratade länge så där
harmonisk och bra som det ska vara en helt vanlig onsdag kväll.
Det onda gick över och jag fick tillbaka mig själv igen.
Jag gör mitt liv till det bästa jag kan, men jag tillåter mig att vara ledsen,
för det renar och stärker. Tårar tvättar bort det onda och glädjen blir så
mycket större när leendet får bryta igenom igen.
Mannen vallar skidor inför vasaloppet och jag bloggar en stund....känner att livet är
gott att leva, precis som det ska kännas en helt vanlig onsdag.
Nattinatti i våriga fantastiska landet Sverige!
Har haft bokklubb igen...
Ikväll blev det min tur att ordna bokklubben och vi var 5 av 8 tjejer som kunde ikväll.
Bjöd på varm "Chorizosoppa" och mycket prat, skratt och roliga bokhistorier avhandlades
under kvällen. Vi har tydligen läst en del sedan förra gången för vi gick igenom 12 av de
senaste veckornas böcker som plöjts med glädje och entusiasm.
Jag vill verkligen rekommendera fler att starta en bokcirkel. Dels lär man känna nya
människor och om man är blyg finns det alltid något att prata kring. Alla känner inte
varandra i cirkeln, men de flesta av oss är bekanta ändå genom väninnorna.
Fördelen med en bokklubb är att man vågar sig på att läsa böcker man annars inte skulle välja,
för man blir lite smittad om någon berättar om senaste lästa boken med inlevelse och glädje.
Till desserten fortsatte vår egenhändigt skriva spänningshistoria och värdinnan för nästa träff
får stafettpinnen vid kvällens slut. Skrev en oerhört rafflande fortsättning på Anitas välmålade
start av historien. Nu har Elli fått min och vi väntar med spänning hur berättelsen fortlöper,
vilka vägar den tar och vad hon ser framför sig.
Det är en ruggig historia som utvecklar sig och är riktigt spännande.
Vi får väl se om vi publicerar den en dag, kanske på min blogg...eller rentav som bok!
Många läsvärda böcker som vi lånar friskt av varandra så flera böcker kommer att läsas
och presenteras mer än en gång. Men eftersom vi gillar att läsa så kommer alltid nya böcker
att vilja läsas av oss boknördar som inte kan somna utan en bok.
Natti alla underbara där ute, nu är jag verkligen supertrött, men nöjd med kvällen.
Hostan sitter i, men penicillinet börjar göra sitt, det är ett gott tecken. det finns hopp alltså!
Bjöd på varm "Chorizosoppa" och mycket prat, skratt och roliga bokhistorier avhandlades
under kvällen. Vi har tydligen läst en del sedan förra gången för vi gick igenom 12 av de
senaste veckornas böcker som plöjts med glädje och entusiasm.
Jag vill verkligen rekommendera fler att starta en bokcirkel. Dels lär man känna nya
människor och om man är blyg finns det alltid något att prata kring. Alla känner inte
varandra i cirkeln, men de flesta av oss är bekanta ändå genom väninnorna.
| Författare | Titel | Betyg |
| Linwood Barclay | Utan ett ord | 4 |
| Karin Alvtegen | Skuld | 3 |
| Karin Alvtegen | Saknad | 3 |
| Jessica Andersson | När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var | 3 |
| Kathryn Stockett | Niceville | 4 |
| Selma Lagerlöf | Herr Arnes penningar | 3 |
| Maria Ernestam | Busters öron | 4,5 |
| Michael Nyqvist | När barnet lagt sig | 3 läsvärd |
| Ann Rosman | Själakistan | 4 extra + |
| Lucy Dillon | Ensamma hjärtan & hemlösa hundar | 3 feel good |
| Curtis Sittenfeld | Presidentens hustru | 4 |
Fördelen med en bokklubb är att man vågar sig på att läsa böcker man annars inte skulle välja,
för man blir lite smittad om någon berättar om senaste lästa boken med inlevelse och glädje.
Till desserten fortsatte vår egenhändigt skriva spänningshistoria och värdinnan för nästa träff
får stafettpinnen vid kvällens slut. Skrev en oerhört rafflande fortsättning på Anitas välmålade
start av historien. Nu har Elli fått min och vi väntar med spänning hur berättelsen fortlöper,
vilka vägar den tar och vad hon ser framför sig.
Det är en ruggig historia som utvecklar sig och är riktigt spännande.
Vi får väl se om vi publicerar den en dag, kanske på min blogg...eller rentav som bok!
Många läsvärda böcker som vi lånar friskt av varandra så flera böcker kommer att läsas
och presenteras mer än en gång. Men eftersom vi gillar att läsa så kommer alltid nya böcker
att vilja läsas av oss boknördar som inte kan somna utan en bok.
Natti alla underbara där ute, nu är jag verkligen supertrött, men nöjd med kvällen.
Hostan sitter i, men penicillinet börjar göra sitt, det är ett gott tecken. det finns hopp alltså!
Badkarsindikatorn...
Hej igen sedan vääääldigt länge! Ni undrar väl om jag övergett er, men
nejdå så lätt blir ni inte av med mig....
Har haft total allergi mot datorn, har bara varit inne på FB via telefon och
formligen haft fobi mot datorn och ju längre det gått desto mindre har jag velat
starta den lilla burken....till slut har jag tänkt, ska nog aldrig mer skriva ett enda ord.
Har nog tappat förmågan....
Men nu så ska jag göra mig lite bokmärken här och där. Har dessutom haft jordens
infuensa och legat som en ynklig man i en vecka, snörvlat, hög feber och hosta,
ja ni vet. Älsklingen, moren och broren har levererat mat, tidningar, och annat nödvändigt
som mumsmums och ingefära....har levt på ingefärste, nyponsoppa, inte så mycket
annat har varit gott, smaken har varit obefintlig och livet har gått på sparlåga.
Igår skulle jag haft bokcirkel hemma hos mig, men det blir framskjutet en vecka.
Men idag hände något, det kändes som att det vände. Solen skiner (fortfarande) och värmen
kändes genom fönstret. På med kläder och gå ut i skogen, sakta, vääääldigt sakta, snigelfart.
Fick med mig mobilkameran och stannade till, kände in, lyssnade på fåglarnas läkande
körsång och kände solen värma mina bleka kinder. Kände hopp om livet men samtidigt,
en ångest över att jag inte kan få cellgifter imorgon då jag varit så dålig.
Var på VC igår och trodde att jag har lunginflammation men det har jag inte.
Första gången någonsin jag måste skjuta upp en behandling. Och snart ska jag röntgas
igen för att se om tumörena minskat eller åtminstånde inte vuxit!
Nåväl, fick en riktig kick av att snigla mig fram i skogen så när jag kom hem hällde jag upp
ett riktigt varmt härligt bad med Rosmarin/Eucalyptusmilk och badade, läste bok,
drack tranbärsjuice, läste tills jag blev skrynklig, hällde på mer varmt vatten.
Superbra produkter, använder många olika Weleda prod. Snyggt med glasflaskor.
Jag njöt verkligen och kretiva tankar började snurra i huvudet igen, skaparlusten,
vill göra saker, YES, ett gott tecken!
Vad är då "badkarsindikatorn"?
Jo, jag har ju tränat, promenerat med pumpstavar, går på gym (hos sjukgymnasten)
och har börjat vattengympa även det hos sj.gymnasten. Min kropp börjar anta en annan
form än den jag hade för ett år sedan då kortisonet var ett måste efter varje behandling.
Då, för ett år sedan kunde jag hjälpligt kliva ner i ett badkar och att ta mig upp var ett
stort projekt som bara den envisaste kan klara med stor list och ilska.
Nu när jag kliver upp inser jag att jag helt enkelt kliver upp utan större problem alls,
jag kan tom stå på ett ben och ta på mig byxor el. ta på en strumpa ståendes.
Men badkaret är den största förändringen och det tänker man inte på som frisk och fullt
rörlig, men jag kommer aldrig att glömma hur svårt det var och att min träning har hjälpt
mig att bli både smidigare och piggare.
Till sommaren kan jag t om ta på mig en klänning som visar att jag har en midja igen.
delfinmagen är snart ett minne blott. men träningen fortsätter så fort jag piggnat till,
för jag ser och känner förändringarna. Då ska tilläggas att jag får cellgifter 2 v. av 3!
Jag tror på att man kan läka sig själv, och trots att mitt HB är oroväckande lågt känner jag
mig piggare nu än för 6 månader sedan, hur förklarar man det? (Influensan undantaget förståss)
Det känns frustrerande att jag legat som en platt fisk när jag kommit in i ett träningsflow
och den glädje det innebär att orken räcker till att t om jobba ett par timmar per dag.
Men det är ju några dagar kvar till första mars, så jag hinner nog pigga på mig än mer tills dess.
Nä nu ska jag sy lite, fick en enorm lust att sy ett litet förkläde av ett glassigt tyg till systerdotter.
...och så en semla förståss. Gör ett "mjölkundantag" idag...
Hittade söta minisemlor hos http://bakfnatt.blogspot.com
nejdå så lätt blir ni inte av med mig....
Har haft total allergi mot datorn, har bara varit inne på FB via telefon och
formligen haft fobi mot datorn och ju längre det gått desto mindre har jag velat
starta den lilla burken....till slut har jag tänkt, ska nog aldrig mer skriva ett enda ord.
Har nog tappat förmågan....
Men nu så ska jag göra mig lite bokmärken här och där. Har dessutom haft jordens
infuensa och legat som en ynklig man i en vecka, snörvlat, hög feber och hosta,
ja ni vet. Älsklingen, moren och broren har levererat mat, tidningar, och annat nödvändigt
som mumsmums och ingefära....har levt på ingefärste, nyponsoppa, inte så mycket
annat har varit gott, smaken har varit obefintlig och livet har gått på sparlåga.
Igår skulle jag haft bokcirkel hemma hos mig, men det blir framskjutet en vecka.
Men idag hände något, det kändes som att det vände. Solen skiner (fortfarande) och värmen
kändes genom fönstret. På med kläder och gå ut i skogen, sakta, vääääldigt sakta, snigelfart.
Fick med mig mobilkameran och stannade till, kände in, lyssnade på fåglarnas läkande
körsång och kände solen värma mina bleka kinder. Kände hopp om livet men samtidigt,
en ångest över att jag inte kan få cellgifter imorgon då jag varit så dålig.
Var på VC igår och trodde att jag har lunginflammation men det har jag inte.
Första gången någonsin jag måste skjuta upp en behandling. Och snart ska jag röntgas
igen för att se om tumörena minskat eller åtminstånde inte vuxit!
Nåväl, fick en riktig kick av att snigla mig fram i skogen så när jag kom hem hällde jag upp
ett riktigt varmt härligt bad med Rosmarin/Eucalyptusmilk och badade, läste bok,
drack tranbärsjuice, läste tills jag blev skrynklig, hällde på mer varmt vatten.
Superbra produkter, använder många olika Weleda prod. Snyggt med glasflaskor.
Jag njöt verkligen och kretiva tankar började snurra i huvudet igen, skaparlusten,
vill göra saker, YES, ett gott tecken!
Vad är då "badkarsindikatorn"?
Jo, jag har ju tränat, promenerat med pumpstavar, går på gym (hos sjukgymnasten)
och har börjat vattengympa även det hos sj.gymnasten. Min kropp börjar anta en annan
form än den jag hade för ett år sedan då kortisonet var ett måste efter varje behandling.
Då, för ett år sedan kunde jag hjälpligt kliva ner i ett badkar och att ta mig upp var ett
stort projekt som bara den envisaste kan klara med stor list och ilska.
Nu när jag kliver upp inser jag att jag helt enkelt kliver upp utan större problem alls,
jag kan tom stå på ett ben och ta på mig byxor el. ta på en strumpa ståendes.
Men badkaret är den största förändringen och det tänker man inte på som frisk och fullt
rörlig, men jag kommer aldrig att glömma hur svårt det var och att min träning har hjälpt
mig att bli både smidigare och piggare.
Till sommaren kan jag t om ta på mig en klänning som visar att jag har en midja igen.
delfinmagen är snart ett minne blott. men träningen fortsätter så fort jag piggnat till,
för jag ser och känner förändringarna. Då ska tilläggas att jag får cellgifter 2 v. av 3!
Jag tror på att man kan läka sig själv, och trots att mitt HB är oroväckande lågt känner jag
mig piggare nu än för 6 månader sedan, hur förklarar man det? (Influensan undantaget förståss)
Det känns frustrerande att jag legat som en platt fisk när jag kommit in i ett träningsflow
och den glädje det innebär att orken räcker till att t om jobba ett par timmar per dag.
Men det är ju några dagar kvar till första mars, så jag hinner nog pigga på mig än mer tills dess.
Nä nu ska jag sy lite, fick en enorm lust att sy ett litet förkläde av ett glassigt tyg till systerdotter.
...och så en semla förståss. Gör ett "mjölkundantag" idag...
Hittade söta minisemlor hos http://bakfnatt.blogspot.com
1000 böcker att läsa....
Vi är 8 tjejer som startat en bokcirkel där vi pratar om böcker förståss och filosoferar
kring "BRA eller anus" som de galna kompisarna Filip& Fredrik hade sagt...
Vi träffas ambullerande hos varandra en gång i månaden och det är benhårt.
Inga uppskjutande datum för att inte alla kan, bara de flesta kan, annars rinner det
lätt ut i sanden.
Cirkeln fick namnet "ERICA" eftersom det var premiärkvällens namnsdagsbarn.
Vi äter gott med vin därtill och umgås innan böckerna recenseras. Vi tar med
vilken bok vi vill som har varit läsvärd och BRA. Det finns ingen tid för dåliga böcker
i vår klubb. Det handlar inte om akademiska utsvävningar heller gubevars!
Om man har en braig cooffetablebook eller en bok kring sitt intresse om det så är
hur man gör ett duvslag spelar ingen roll, bara man känner att "det här vill jag förmedla"
Jag fick flera bra tips på böcker jag inte annars hade plockat själv på bibblan,
och bibblan vettni....det är en guldgruva. ÄLSKAR att gå där och känna, bläddra
läsa baksidor, lägga tillbaka, gå på känsla, humör och upptäckarglädje. Har inte plats
med fler köpta böcker i bokhyllorna.
Lånar ganska mycket böcker men hinner dessvärre inte läsa alla och ibland
lånar man böcker som inte alls är intressanta när de väl ligger på nattduksbordet
och bara vääääntar på att bli lästa. Nej, det ska kännas ganska fort att det är
en bok att räkna med, en bok man förförs av...in i en annan värld.
"Utan ett ord" av Linwood Barclay
...läs den, en riktig bladvändare som du inte kan släppa förrän du läst ut den.
Du vaknar. Huset är tomt. Din familj är borta.
14-åriga Cynthia skriker åt sina föräldrar och slår igen dörren till sitt rum. När hon vaknar nästa morgon förväntar hon sig en konfrontation, men istället är huset tomt. Hennes mamma, pappa och storebror är borta.
25 år senare bestämmer sig Cynthia för att delta i ett tv-program om olösta fall i ett sista försök att få veta vad som hände den där natten. Först händer ingenting. Sen ringer telefonen. En mansröst säger att hennes familj förlåter henne. Cynthia är nära att bryta ihop. Är hennes familj vid liv? Varför har de aldrig hört av sig? Cynthia börjar forska i försvinnandet, och trådarna leder till fruktansvärda hemligheter. Kanske hade det varit bättre att låta det förflutna vila.
Utan ett ord är en skrämmande thriller i bästa Hitchcookanda som snabbt blivit en internationell storsäljare och översatts till över 20 språk. 
"Allt är bara bra, tack" av Moa Herngren
Lea har åkt till Paris på sabbatsår för att fly Sverige och sitt stressiga liv. Där träffar hon den karismatiske bohemen Michel och kastas in i en kärlekshistoria som till en början verkar vara direkt från himmelriket.
När hon blir gravid väljer Lea och Michel att flytta hem till det trygga Sverige för att bygga upp ett liv för sin lilla familj. Där finns också Leas välartade Östermalmsfamilj som till att börja med välkomnar den nye svärsonen med öppna armar.
Men när barnet kommit och pressen ökar visar det sig att Michel inte passar in i mallen. Med whisky före frukost, konstnärsdrömmar som aldrig tar fart och en växande svartsjuka är han inte den familjefar han borde vara. Långsamt inser Lea att livet håller på att gå över styr. Som utsliten småbarnsmamma med ensamt försörjningsansvar kämpar hon på i det längsta. Det är först när katastrofen är ett faktum som hon inser att hon måste fly...
Allt är bara bra, tack handlar om Lea som vill älska och bli älskad till varje pris. Om en kärlek som kanske egentligen är någonting annat och ett ensamt hjärta som vägrar släppa taget om drömmen om tomtebolycka med mamma, pappa, barn på lycklig promenad genom sommarstan en solig söndag. Den handlar om Famous Grouse, skam, svartsjuka och att bita ihop sina käkar det hårdaste man kan, blunda och tänka på något annat en stund. Gripande och läsvärd!
Två av de böcker vi hade med förra gången och som jag läst. Jättekul med bokcirkel. Varje värdinna har sitt eget lilla sidotema för kvällen, det kan vara en dikt som läses eller en rolig tidningsartikel, vad som helst. Inget måste! Vi har även börjat skriva en egen berättelse som kan sluta var som helst. Nästa gång är det min tur att presentera fortsättningen på historien eftersom jag ska hålla träffen i slutet av februari. Måste börja skriva för den startar väldigt bra. Tack kära Anita för förra gången!
Har ni något bra tips till mig på en bok eller något kul man kan göra under kvällen som sidotema så tar jag tacksamt emot alla tips.
Här är några böcker som "Ericorna" läst och tyckt till om.
Moa Herngren
Allt är bara bra tack
Linwood Barclay
Utan ett ord
Jeffrey Archor
Dömd till fängelse
Roslund & Hellström
3 sekunder
Ann Rosman
Själakistan
Jessica Andersson
När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var
Ny bokrapport kommer i slutet av februari...
Läsbart täcke....allt går att sälja med mördande reklam...
Tjingeling!"Glömde" att jag har en blogg också....
Tjoflöjt allihopa!
Jag har haft en skrivkramps-vill-inte-orkar-inte-men-vill-innerst-inne-blogga...
Har helt enkelt haft lite annat för mig och det blev bla fem dagar i fjällen med
älsklingen. Han ska ju åka vasaloppet och jag följde med till Långberget nära
Sälen/Trysil.
Ojjojj...har inte åkt längdskidor på många, många år så det var lite pirrigt att
tänka sig in i hur det skulle gå. Nyekiperad med underbart sköna skidkläder och
riktiga vandringskängor på för att slippa halka och ramla runt i snö och is.
Mina muskler är ju inte så starka numera efter allehanda behandlingar och för lite
muskelträning, men jag har ju gått med pumpstavar nu ett tag så det borde ju funka
i alla fall en liten bit på vägen...
Väl uppe på Långberget hyrde vi skidor åt mig redan söndag kväll (29/1) och
elljusspåren lockade, så jag fick glida fram lie försiktigt....Hujja vad stel jag blev
och darrig i knäna, hur ska detta sluta? Var förståss rädd för att ramla trots att jag
åkte väääldigt sakta första kvällen. Det blev bara teståkning medan darlingen
svischade iväg på skidorna och framför mig såg jag en allt mindre ryggtavla.
Det var kallt så någon längre tur blev det dock inte för oss första kvällen.
Långberget är ju mer eller mindre ett träningshotell för skidfantaster och jag är
glad att jag följde med för det blev fokus på åkning, så jag gav mig den på att klara
av en slinga första dan. Det gick förståss stappligt och min älskling följde med en
bra bit för att se att jag tog mig framåt....
Jag: -Hjäääääälp, en backe!
Darling: -Älskling, du klarar det, böj på knäna och slappna av, det är ingen backe,
det är bara en liten lutning, en knix bara.
Jag: -Ok då, men tänk om jag ramlar?
Darling: -Det gör du inte, åk nu ska du se att det går bra.
Jag: -Iiiiihhhh...hjäääälp vad fort det går! (det gick inte fort)...ÄÄÄHHhh...PLADASK!
När jag kommit över knixen ramlade jag förståss och skrattade, sprattlande med
skidor och stavar högt och lågt. Är ju inte så smidig så det fick bli assistans av mannen
att ta av skidorna så jag kunde ta mig upp över huvud taget...hehe..
Älskar träd, både på vintern och smmaren.
En äldre dam i 75-års åldern seglade förbi, stannade till och frågade om det gick bra,
alla är såååå snälla och vänliga i spåren. Jodå, jag är bara lite nybörjare igen. Alla är
vi barn i början säger hon snällt och seglar vidare lätt som en fjäder.
Har inte stått på längdskidor sedan jag var barn då jag mer eller mindre åkte
varje dag efter skolan uppvuxen i Luleå.
Nåväl, jag släppte iväg darlingen så han kunde göra sina mil och jag fortsatte enträget
min envisa åkning. En stor backe till, som var stor denna gången fick mig att ta av
skidorna och traska ner, det var ju smartare. Kände att det börjar flyta riktigt bra så jag
ökade takten och kände ett bra glid under skidorna. När jag åkt ca 3,5 km kom så en
liten backe som jag bara inte kunde missa så var jag lite stursk, den klarar jag!
Åkte hela vägen ner och väl nere så....PLADASK! Skrattade igen för mig själv och tänkte,
det var ju inte så farligt att ramla ju. Ett danskt par kom förbi, stannade och såg att allt
var OK med mig. Strax efter har darlingen varvat mig och kommer lägligt.
Han hjälper mig upp och....PLADASK!..jag halkar till och ramlar igen...på RUMPAN!
Upp på hästen bara och efter hela 4,5 km var jag så äntligen i mål, så nöjd och stolt.
Inga skidor efter lunchen men väl en promenad med kameran istället.
Så höll vi på nästan en vecka och för var dag blev jag lite duktigare, inte dag 2 dock för
träningsvärken gjorde sig väldigt påmind, kunde knappt gå och det gjorde ont i svanskotan
av den sista ramlingen på rumpan. (det är fortfarande svårt att sitta, men det är en baggis)
Det var så vackert däruppe!
Dag 3 och 4 blev bättre och jag åkte riktigt bra, kände ett sug efter mer lärdom så sista
dagen åkte jag hela 9km! och det var jättekul. Hade ju lärt mig banan lite (den snällaste),
så jag visste vad som väntade och var jag skulle knäppa av skidorna...hihi...darlingen såg
jag passera på andra spår som korsade min och han åkte mellan 3-5 mil per dag,
I am imponerad!
Darlingen in action....det är dag men mulet...
Väl på väg hem från ett kallt och vackert landskap pajjade fläkten, så vi fick stanna i Torsby
för att byta ut den på en Volvoverkstad och det gick strålande. Vi hann äta lunch, så var det klart.
Kanonservice måste jag säga.
Sista dan kom solen...
Ja, det var mitt lilla äventyr mellan cellgiftsbehandlingar och en udda vardag.
Väl hemma blev jag så taggad att träna mer så jag har gått ut med stavar varje dag utom igår,
och jag känner att jag blivit starkare, klarar mer och känner mig mycket piggare.
Har tom fått muskler på armarna, mycket tack vare pumpstavarna tror jag och gymmet
börjar ge resultat. Går på sjukgymnastiken för att få proffessionell hjälp.
Så nu har jag inte tid att skriva mer, för jag ska iväg till gymmet för dagens pass.
Jag har en målsättning och plan att om jag tränar mig starkare så orkar jag även
ta emot cellgifter under en lång tid framöver och det sammantaget gör mig friskare, trots att
cytostatika bryter ner. En daglig kamp för att kroppen ska må bra och själen ska få ro.
YES, jag klarade det och attans vad roligt det var!
Tjolahopp!
Jag har haft en skrivkramps-vill-inte-orkar-inte-men-vill-innerst-inne-blogga...
Har helt enkelt haft lite annat för mig och det blev bla fem dagar i fjällen med
älsklingen. Han ska ju åka vasaloppet och jag följde med till Långberget nära
Sälen/Trysil.
Ojjojj...har inte åkt längdskidor på många, många år så det var lite pirrigt att
tänka sig in i hur det skulle gå. Nyekiperad med underbart sköna skidkläder och
riktiga vandringskängor på för att slippa halka och ramla runt i snö och is.
Mina muskler är ju inte så starka numera efter allehanda behandlingar och för lite
muskelträning, men jag har ju gått med pumpstavar nu ett tag så det borde ju funka
i alla fall en liten bit på vägen...
Väl uppe på Långberget hyrde vi skidor åt mig redan söndag kväll (29/1) och
elljusspåren lockade, så jag fick glida fram lie försiktigt....Hujja vad stel jag blev
och darrig i knäna, hur ska detta sluta? Var förståss rädd för att ramla trots att jag
åkte väääldigt sakta första kvällen. Det blev bara teståkning medan darlingen
svischade iväg på skidorna och framför mig såg jag en allt mindre ryggtavla.
Det var kallt så någon längre tur blev det dock inte för oss första kvällen.
Långberget är ju mer eller mindre ett träningshotell för skidfantaster och jag är
glad att jag följde med för det blev fokus på åkning, så jag gav mig den på att klara
av en slinga första dan. Det gick förståss stappligt och min älskling följde med en
bra bit för att se att jag tog mig framåt....
Jag: -Hjäääääälp, en backe!
Darling: -Älskling, du klarar det, böj på knäna och slappna av, det är ingen backe,
det är bara en liten lutning, en knix bara.
Jag: -Ok då, men tänk om jag ramlar?
Darling: -Det gör du inte, åk nu ska du se att det går bra.
Jag: -Iiiiihhhh...hjäääälp vad fort det går! (det gick inte fort)...ÄÄÄHHhh...PLADASK!
När jag kommit över knixen ramlade jag förståss och skrattade, sprattlande med
skidor och stavar högt och lågt. Är ju inte så smidig så det fick bli assistans av mannen
att ta av skidorna så jag kunde ta mig upp över huvud taget...hehe..
Älskar träd, både på vintern och smmaren.
En äldre dam i 75-års åldern seglade förbi, stannade till och frågade om det gick bra,
alla är såååå snälla och vänliga i spåren. Jodå, jag är bara lite nybörjare igen. Alla är
vi barn i början säger hon snällt och seglar vidare lätt som en fjäder.
Har inte stått på längdskidor sedan jag var barn då jag mer eller mindre åkte
varje dag efter skolan uppvuxen i Luleå.
Nåväl, jag släppte iväg darlingen så han kunde göra sina mil och jag fortsatte enträget
min envisa åkning. En stor backe till, som var stor denna gången fick mig att ta av
skidorna och traska ner, det var ju smartare. Kände att det börjar flyta riktigt bra så jag
ökade takten och kände ett bra glid under skidorna. När jag åkt ca 3,5 km kom så en
liten backe som jag bara inte kunde missa så var jag lite stursk, den klarar jag!
Åkte hela vägen ner och väl nere så....PLADASK! Skrattade igen för mig själv och tänkte,
det var ju inte så farligt att ramla ju. Ett danskt par kom förbi, stannade och såg att allt
var OK med mig. Strax efter har darlingen varvat mig och kommer lägligt.
Han hjälper mig upp och....PLADASK!..jag halkar till och ramlar igen...på RUMPAN!
Upp på hästen bara och efter hela 4,5 km var jag så äntligen i mål, så nöjd och stolt.
Inga skidor efter lunchen men väl en promenad med kameran istället.
Så höll vi på nästan en vecka och för var dag blev jag lite duktigare, inte dag 2 dock för
träningsvärken gjorde sig väldigt påmind, kunde knappt gå och det gjorde ont i svanskotan
av den sista ramlingen på rumpan. (det är fortfarande svårt att sitta, men det är en baggis)
Det var så vackert däruppe!
Dag 3 och 4 blev bättre och jag åkte riktigt bra, kände ett sug efter mer lärdom så sista
dagen åkte jag hela 9km! och det var jättekul. Hade ju lärt mig banan lite (den snällaste),
så jag visste vad som väntade och var jag skulle knäppa av skidorna...hihi...darlingen såg
jag passera på andra spår som korsade min och han åkte mellan 3-5 mil per dag,
I am imponerad!
Darlingen in action....det är dag men mulet...
Väl på väg hem från ett kallt och vackert landskap pajjade fläkten, så vi fick stanna i Torsby
för att byta ut den på en Volvoverkstad och det gick strålande. Vi hann äta lunch, så var det klart.
Kanonservice måste jag säga.
Sista dan kom solen...
Ja, det var mitt lilla äventyr mellan cellgiftsbehandlingar och en udda vardag.
Väl hemma blev jag så taggad att träna mer så jag har gått ut med stavar varje dag utom igår,
och jag känner att jag blivit starkare, klarar mer och känner mig mycket piggare.
Har tom fått muskler på armarna, mycket tack vare pumpstavarna tror jag och gymmet
börjar ge resultat. Går på sjukgymnastiken för att få proffessionell hjälp.
Så nu har jag inte tid att skriva mer, för jag ska iväg till gymmet för dagens pass.
Jag har en målsättning och plan att om jag tränar mig starkare så orkar jag även
ta emot cellgifter under en lång tid framöver och det sammantaget gör mig friskare, trots att
cytostatika bryter ner. En daglig kamp för att kroppen ska må bra och själen ska få ro.
YES, jag klarade det och attans vad roligt det var!
Tjolahopp!