Det är mycket nu....

Veckan som gått har fyllts med en hel del skulle jag vilja påstå.
Kanske inte i er värld där jobb, tider, träningar, barns aktiviteter,
gräsklippning och blomsterodling, avslutningar både på jobb
och skolor bråkar om utrymmet.
 
Mitt liv är ganska tyst numera, då jag inte kommer så långt,
mer än korta promenader i stugan eller balkongen hemma.
Någon gång i veckan åker jag och handlar med mor och far
eller maken. Dagarna blir ganska långtråkiga måste jag
erkänna.
 
I stugan är det bättre för där kommer jag ut och förra fredagen
kom jag äntligen från stan. Maken har börjat bygga altan till
stugan där han även byggt tillfälliga ramper under bygget.
 
Före altan på framsidan....
 
Altanen igår kväll efter att många hjälpt till. Snart, till midsommar är det helt klart och då ska
här dansas och firas. Här finns plats för både loungemöbler, parasoll, matbord och dans.
När allt är klart ska jag gå loss med stora krukor med blommor i. Längtar så efter det pysslet,
att få göra vackert med blommor. Har inte köpt en enda blomma än i sommar, men det kommer.
 
Anna och Tomas som bor grannar lite längre upp kom med härliga
jordgubbar och glass och vi är så glada att ha så fina vänner i våra liv.
Stugan var full av liv och mycket människor, grillning i byggpausen
och mycket skratt och goda energier.
 
Är så stolt över maken min för han har aldrig byggt altan förut.
Nu har han haft hjälp av många duktiga vänner och dotter Anna
som alla gjort ett fantastiskt jobb.
 
Dessa kossor välkomnade oss i uppfarten med samstämmiga bröl hos Ammie
när jag rullade fram i slow motion. Inte för att jag kom utan för att bonden kom med vatten.
 
Jag har gjort det jag klarar, så kökstjänst har funkat bra för mig. Ett bygge tar dock på
krafterna för alla inblandade och jag var helt slut efter lördagen då många var med.
 
Det frustrerande i mitt liv är att jag orkar i små doser men ibland blir det mer och då
får jag vila hela nästa dag och kanske även dagen därpå.
 
I måndags var en sådan dag då jag tog mig en liiiten promenad med rollatorn
på 400 meter upp till Ammie, granne och väninna. En efterlängtad dusch väntade
i deras nyrenoverade badrum där jag bara kan rulla in med rullatorn. Vår dusch är
ännu inte anpassad i stugan, så jag är tacksam att ha fina vänner att duscha
hos. Att få en lång härlig dusch i värmen var som att komma till himmelriket,
och jag blev rejält bortskämd med både lunch och jordgubbar till efterrätt.
 
Promenad och dusch fick bli måndagens aktivitet, så jag blev körd tillbaka
med bil till stugan där jag satte mig i öronlappsfåtöljen och bara var.
 
Tisdag var det dags för mig att åka till stan igen för att handla, vattna blommor
och greja hemma några dagar. Mor och far hämtade mig i Sikhall och därefter
gjorde vi något så normalt som att handla mat. Det är en ENORM ansträngning
för mig och är helt slut efteråt. Men jag VILL välja min mat själv, vill vara så
självständig det nu bara är möjligt.
Efter uppackning av varor sov jag två timmar och resten av kvällen blev
i vilans tecken. Som ni märker så blir det inte så mycket gjort på en dag,
men det får vara så. Jag har inte något större val än att gilla läget.
 
Igår kom sköterskan för att ta blodprover hemma för första gången
och det kändes lyxigt att slippa baxa mig till vårdcentralen för ett stick.
På eftermiddagen kom sjukgymnast och arbetsterapeut igen för att
göra justeringar på rullstolen och så fick jag lite fler redskap för att
underlätta min vardag.
 
Jag har fått ett träningsschema av sjukgymnasten som jag tränar varje dag.
Hantlar för armar o överkropp. Benövningar för att stärka musklerna som inte finns.
Tycker att jag går och står liiiite bättre. Har dock satans ont i nacke, rygg och axlar
av den statiska gången med rollatorn. Får träna bort det onda och tänka på hållningen.
 
 
Det har hänt något med mitt vänstra ben som är oerhört positivt.
Jag märkte det igår. När jag sitter på en stol så kan jag numera ta fram
underbenet, alltså gunga fram det från stillastående. För någon dag
sedan kunde jag inte rubba underbenet framåt. Bakåt har gått bra
hela tiden men framåt har varit omöjligt.
 
Min teori är att jag har mindre kortison i kroppen. Jag har trappat ner
så att jag snart inte har något kortison alls. Två dagar till med två
tabletter Betapred så är jag fri från detta elände med kortison.
Jag sover bättre, sover jättemycket faktiskt. Är trött jämt och det
är inte så konstigt med tanke på att jag inte sovit knappt alls de
senaste månaderna.
 
Benet blev halvt förlamat i samband med att jag började äta höga
doser med kortison på sjukhuset när jag inte kunde andas då jag
hade metastaser i lungorna.
 
De har inte hittat något orsak till skadan i benet mer än att det är
femoralisnerven som klämts av någon anledning. De har inte
heller hittat metastaser där nerven går ut.
 
Min teori är att jag fått så mycket kortison att nerven blivit
svullen. Jag vet inte, men nu återstår att se om jag blir bättre
i benet efter att kortisonet "runnit ur kroppen". Strålning som
jag väntat på i ryggen kanske vi ska avvakta med lite.
Ska prata med min onkolog om detta för man strålar inte
i onödan om det inte finns anledning. Och det är viktigt
att känna in vad som är vad. Läkare har inte alltid rätt.
 
Kortison är både en räddare och en gift som förstör mycket i
kroppen. Dessutom ser jag ut som en hamster i ansiktet.
Inte kul!
 
Med idog träning SKA JAG BLI BRA I BENET!
Det räcker med att jag har en cancersjukdom, jag har
fått smaka på hur det är att vara handikappad och man
blir väldigt isolerad så länge man inte har specialfordon,
hemhjälp och trapphiss. ( i stan)
 
På ett sätt är det lättare att bo på landet för där är
folk närmare varandra, man går bara över och
umgås. I stan har folk fullt upp med sitt och det ska
planera så det blir inte så mycket umgänge hur
konstigt det än kan låta.
 
Men nu har jag inte tid att bara ta det lugnt.
Imorgon kommer dotter, bror med familj och
resten av syskon och släkt placeras hos
föräldrar och bror.
 
På lördag är det bröllop igen.
Brorsdotter Josefin ska gifta sig och det ska
bli så roligt med kalas igen i kärlekens tecken.
 
Dags att  att förbereda för övernattning för
familjen med mat och annat gott.
 
Imorgon har jag min tredje behandling med Kadcyla
i Uddevalla och därefter blir det full rulle inför
bröllopet.
 
Önskar er en solig och härlig helg.
Det ska vi ha och solen kommer att lysa
på brudparet.
 
 
 
 
 

Kommentarer :

#1: eva linder

Hej där i stugan
En sån fin altan o sen när den är färdig o du tänker möblera o pynta blir så fint Ser framemot att se bilder.Själv har jag varit på mina barnbarns examen De är underbar Har fått reda på att jag via försäkringskassan skall få rehab i 12 veckor för min fibromyalgi,, äntligen Fast det blir inte förrän efter sommaren, men bättre sent än aldrig,
Till midsommar skall jag åka ut till min papas sommarstuga på Orust Där var jag mycket som barn, man blir så lugn i stugan, undrar varför
Önskar er en fin midsommar kram Eva

Svar: Hej Eva,Vad bra att du får rehab, fibromyalgi måste vara tärande. har själv en nära väninna med fibro och det är oerhört svårt och tufft att leva med ständig värk.
Orust är så vackert så njut av havet, klipporna och skönheten i naturen.
Kram på dig och njut av sommaren!
Pysseltokig optimist

skriven
#2: Kia(ängeln Simons mamma)

Underbart att höra att du kan röra benet så bra.Mannenoch jag rymde hemmet igår och åkte till värmländska skogarna till Hennickehammars herrgård.Underbar massage och god mat.Vi orkade inte se alla glada studenter...vår Simon skulle också ha blivit student igår.Kompisarna på gatan såg till att ta bort ballonger och lövruskor för att skona oss.Vilka helt underbara ungdomar....kommer nu att hålla tummarna för att du blir bättre och bättre.Altanen kommer att bli din oas
Det är helt underbart ....vår inglasade altan är 50 kvadrat meter och där är vi så ofta vi bara kan.Man kan ju inte veta hur vårt svenska sommarväder blir.Ha det jättegott,kram Kia

Svar: Ja Kia, det är som svårast när stora helger kommer, när skolorna slutar, när familjen är samlad, när stora saker händer. Hur skulle det varit OM....hänger för alltid i luften. Bra att ni åkte iväg. Det är viktigt att inte bli förlamad av sorgen utan att fortsätta leva, att göra saker man mår bra av.Njut nu av midsommarhelgen som kommer, det ska vi göra.
Kram!
Pysseltokig optimist

skriven
#3: Susann Jansson

Gokväll Anne!

Terrassen ser ut att bli jätte fin. Vi har nyligen byggt en ny terrass vid vårt hus och den används flitigt. Det är så skönt att njuta av fågelsång, vindspel och en god kopp kaffe.
Du nämner om att du har mycket värk, jag lider också av mycket värk ( har bla artros och artrit ) och använder mycket Back on track produkter, de lindrar min värk ganska bra. Du har kanske hört talas om produkterna, jag köper mina på djuraffärer de finns säkert på nätet att beställa.
Ett litet tips bara, du får säkert många.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att du skall få njuta av en varm och trevlig midsommar och framförallt ha mindre ont.
Kramar
Sanna

Svar: Hej Sanna,Tack för tipset med back on track. jag känner till produkterna. Som tur är har jag ingen värk i den bemärkelsen att jag lider. Jag har bara stelhetsont av statiskt användande av rollatorn. Det är bättre nu när jag medvetandegjort mig hur jag använder armar, axlar och nacke. Så det går ingen nöd på mig.
Härligt att även ni kan njuta av terrass och fågelsång.
Önskar dig en skön och solig midsommar!
Pysseltokig optimist

skriven
#4: Nathalie

Hej du fina! Nu vill jag inte vara okänslig men så kanske det blir ändå nu... Hittade iallafall till madeleines blogg efter att inte varit inne på bloggen sen 2008. (Då var jag 14 och mycket känslig.) Minns hur jag grät och hur jag tyckte att livet var så orättvist. Kunde inte hitler få den sjukdomen istället? Vad jag tyckte var "skönt", var att du skrev att hon hade gått bort och vad som skulle hända. Då slapp vi andra leva i ovissheten liksom. Nu undrar jag, om det händer dig något, vem kommer meddela oss här på din blogg?? Jag må vara egoistisk men samtidigt vill jag att du ska veta att jag bara vill dig väl och jag hoppas att du inte tar illa upp! Massa styrkande systerskapskramar till dig! <3

skriven
#5: Anne

Hej Nathalie,
Ja den frågan kan ju tyckas vara känslig men högst relevant. Nu har jag tänkt leva många år till så ni får stå ut med mig..hihi....men när du frågar så. Tja...har inte tänkt på det men den dan jag inte kan skriva längre ska jag nog be min dotter och make som får hjälpas åt att skriva några rader från mig. Allt har en ände så även en blogg. Men jag har för avsikt att skriva ett bra tag till, så länge jag har något att tillföra och att jag tycker det är kul. Kram på dig!

skriven
#6: Anonym

Tänk hur livet kan vända!.. du var en tuff brud, mycket kaxig!!...även för de som tror de är bäst och snyggast kan livet förändras. Kanske det slår tillbaka på något vis!! Trots det önskar jag dej förståss en lyckad framtid.

skriven
#7: Kia(ängeln Simons mamma)

Blir chockad,arg och förtvivlad över hur vissa är funtade.
Ska man kommentera på bloggar så är det väl på sin plats att inte vara så feg att man inte skriver sitt namn utan kallar sig Anonym.All styrka till dej Anne,ha en jättefin helg.Kram Kia

Svar: Håller med dig Kia, feghet är en ynkedom! Kram och tack för stödet!
Pysseltokig optimist

skriven
#8: Maggan

Nej, den som det slår tillbaka på är inlägg "Anonym" #6..genom att i detta läge kunna skriva något så här..när avundsjuka,bitterhet och någon sorts illvilja ligger i botten.
Jag/Vi hoppas du tar tillbaka och ber uppriktigt om förlåtelse. Vad skulle du vinna med detta inlägg ????
Anne, Önskar dig allt gott och en fin helg. En trogen följare av din fina och livsbejakande blogg. Kram/M

Svar: Tack så mycket för ditt stöd Maggan,Detta är en livsbejakande blogg, det är min intention och glädje, kärlek och hopp är nyckelorden. Små människor har mycket kvar att utveckla, ödmjukhet te x. Att tro sig veta hur en människa är utan att veta, än värre att skriva så gement, ja då är man ute på hal is.
Önskar dig en skön midsommar!
Kram på dig!
Pysseltokig optimist

skriven
#9: Anna

Jag håller faktiskt med "anonym", men önskar så klart lycka till!!

Svar: Hoppas att solen lyser även på dig i Karlstad!
Pysseltokig optimist

skriven
#10: Anonym

Anne använde du syrgas i hemmet? Jag har syrgas till o från men har fått ökat mera om dagen. Ska jag göra något ansträngande så är det tvär stopp för min andning. Så då gäller min trogna vän rullstolen. Har jag ej den så skulle jag ej komma ut bland folk o naturen o njuta av allt runt omkring mig.
Det är ej tumörerna som påverka syrsättningen. Läkarna vet ej vad det är. Prata om något allergiskt men från vad???.
Detta bröt ut av Lungeninflammationen jag fick i April. Nu ska de göra några allergi tester o ser om de hittar något.
Blev strålade i ryggen 2010 av en tumör. Därefter har jag fått mer ont i ryggen. Kan ej står stilla länge. Måste då sätta mig o vila.
Livet är förändrat.... Men är positiv att komma upp stående varje dag.

Svar: Hej anonym,Vad jobbigt för dig att behöva ha syrgas. Peppar, peppar, jag har inte behövt ha syrgas tack och lov. Efter strålningen mot metastaserna i lungorna har jag kunnat andas igen, så jag tar det som ett tecken på att tumörerna är bortstrålade.
jag har inte ont heller utan endast stelhet av statiska rörelser med rollator och stappliga ben. hoppas du mår bättre snart och slipper syrgasen. Tyvärr får många problem med lunginflammationer och hemska biverkningar.
Önskar dig all bättring och att din midsommar blir fin!
Kram!
Pysseltokig optimist

skriven
#11: Birgitta

Oh, vad Du ger mycket! Skulle vilja ge Dig en varm kram! Vänligen Birgitta

Svar: Varm kram tillbaka Birgitta och önskar dig en varm och härlig midsommar!
Pysseltokig optimist

skriven
#12: Per-Åke Pettersson (Äkta man till Anne)

Hej du "Anonym" #6.
Några ord för att svara upp mot dig!
VAR (!) och TRO (!) är inga ord som gör sig här. ÄR (!) är det som skall användas med hänvisning till din kommentar!
1) Anne ÄR fortfarande TUFF. Tuffare än de flesta och mycket tuffare än en ynkrygg som verkar i anonymitet! Garanterat!
2) Anne ÄR fortfarande KAXIG (lite mer avrundad i kanterna dock än tidigare) i så måtto att hon vet vad hon VILL och vet vad hon KAN. Mer än dom flesta. Utan den kaxigheten hade hon inte kommit så långt som hon har kommit och hittills hanterat livets vedermödor på det sätt hon gjort. Vedermödor som INGEN, INGEN skall behöva gå igenom.
3) Hon ÄR fortsatt bland dom BÄSTA på det hon behöver göra för att ta sig vidare i livet. En FÖREBILD för många. Hon GÖR, hon TAR STRID och hon KAN!
Ja, Hon KAN, Hon KAN, Hon KAN! Fysiskt tar det dock bara lite längre tid, men vad är egentligen tid!
4) Snygghet sitter i betraktarens ögon så det kan jag bara kommentera ur eget perspektiv. Hon är inte bara SNYGG, hon är den VACKRASTE av alla, förädlad av MOTGÅNGAR, förädlad av FRAMGÅNGAR, förädlad av KÄRLEK.
Det hon inte är förädlad av är SAKNAD! Saknaden av sin bortgångna dotter, en saknad som är värre än hennes egen sjukdom!
Om det är DET du insinuerar i ditt inlägg så är du välkommen att ta kontakt i öppenhet/oanonymitet så är jag beredd att ge dig flera insikter:
* En i svagheter och styrkor
* En i hur livet utvecklar sig, inte straffar utan utvecklar sig!
* En i ödmjukhet inför den egna bitterheten till händelser i livet
* En i hur man går vidare i livet i kärlek och utan fördömmanden och i insikt om sig själv.
5) Att hennes sjukdom skulle vara något som slagit tillbaka mot hennes ambition/kaxighet och skönhet tar jag mig friheten att kommentera enligt följande: En omogen och elak kommentar från en outvecklad person! Min osminkade kommentar.
6) Alla kan inte älska alla. Det är fullt förståerligt och utefter var och ens erfarenheter har alla en självklar rätt till en åsikt. Tror (men vet självklart inte) är Du en person som fått stå tillbaka på något sätt för någon som haft större ambitioner än dig själv och som du retat/stört dig på. En kvinna som är både ambitiös, intelligent och vacker är störande för många!
7) Ursäkta Anonym #6, men din lyckönskning känns lika osmaklig som din anonymitet! ! Kan inte ta till mig din "finhet"! Sorry, men jag har också mina mänskliga begränsningar!

"Hoppas Solen skiner i Karlstad!"

skriven
#13: anonym

Alltså detta var så jäkla bra skrivet av din make. Jag smäller av så bra det han skriver. BRAVO!!! Så sant så rätt./Varm hälsning från norr.

Svar: Ja, min man är fantastisk. Älskar honom enormt och han är den snällaste och mest omtänksamma man en kvinna kan ha. Jag är lycklig och tacksam att vi har det så bra.Önskar dig en skön midsommar!
Pysseltokig optimist

skriven
#14: Kia(ängeln Simons mamma)

Anne,detta kallar jag kärlek.Din älskade man skrev så bra.Så rätt han har i att saknaden av ett älskat barn gör att egna sjukdomar och krämpor läggs lite åt sidan.Du vet precis som jag att "Den svenska avundsjukan" är en svår "sjukdom"Under alla sex år som jag har varit en flitig besökare av din blogg så har du peppat och gett så mycket till dina läsare.Att man sedan får läsa en kommentar från en,ja jag vet inte vad....finner inga ord.Kramar Kia

Svar: Ja, Kia, man blir både förvånad och sårad över hur en människa helt ogenerat slänger iväg välriktade och elaka kommentarer som feg anonym avsändare. Den personen skulle aldrig gå fram till mig personligen för att säga samma sak. Personen ifråga har aldrig förstått vem jag ÄR, vad jag står för och vad jag behövt gå igenom för att bli den jag är idag. Ingen människa på jorden ska behöva förlora sitt barn och ingen människa på jorden ska behöva få cancer, INGEN. Kram på dig och önskar dig en skön och härlig midsommarhelg!
Pysseltokig optimist

skriven
#15: Lena

Men alltså vad var det där för jävla kommentar!?
Jag har bara kikat in lite sporadiskt från virkgruppen Anne men skulle lätt vilja lära känna dig IRL. Du verkar vara en så fin person. Älskar att din man skrev inlägget. <3

skriven

Kommentera inlägget här :