Man slutar aldrig att förvånas....

En fantastisk helg är till ända, solig, glad och kärleksfull.
Min brorsdotter Josefin har gift sig med sin Jonatan och
de var ett så vackert par, klänningen bedårande och festen
glad och livsbejakande.
 
Kärleken ska firas ordentligt och vi har haft förmånen att
uppleva bröllop varje sommar de senaste fyra åren. Det
finns ingen annan fest som toppar ett bröllop och det ena
bröllopet är inte det andra likt.
 
Så jag är glad och tacksam över att ha fått vara med.
Jag "rollatordansade" till och med  med familj, maken,
små syskonbarnen och alla som dansade. Det gick
riktig bra och roligt var det. Vänsterbenet fungerar
lite bättre och jag kan gå lite mer med tryck utan att
vara rädd för att benet viker sig, så jag får träna på.
 
Rolig helg var det då hela familjen var samlad och
huset var fullt här med familjen, härligt!
 
 
 
Nåväl...hmmmm, nu har jag funderat lite sedan igår då jag
läste alla kommentarer som kommit på mitt förra inlägg.
Jag är en öppen person och det har sina fördelar men ibland
även nackdelar. Jag har valt att inte granska alla kommentarer
före publicering för jag tror i grunden på öppenhet och god ton
i min blogg. Näthatare göre sig icke besvär!
 
Jag är inte rädd för att ta en konflikt, Däremot är detta inget
forum för konflikthanering utan en blogg där man kan få en
stunds läsning om lite av varje, funderingar om  livet, vackra
bilder, känslan av optimism och glädje. En blogg där kärlek
är viktigare än hat, där ljuset överskuggar mörker, en blogg
där man kanske kan få pepp och styrka att klara mer än man
trodde var möjligt.
 
Det är min intention, att leverera något som gör människor
glada eller stärkta i att "klarar hon så klarar jag". Ibland får
man också läsa om ledsna stunder, för dom har vi ju alla,
och då är igenkänning något oerhört viktig för de som gått
i samma skor. Jag har själv gråtit och skrattat mig igenom
många bloggar genom åren och vi behöver tröst när livet
går i uppförsbacke.
 
Först tänkte jag tanken att hen nedan som skrivit denna
kommentar, ska jag inte ens lägga en minuts tanke på.
Men sedan tänkte jag ett varv till och blev väldigt arg.
En person som tror sig "känna" mig.
 
En utvecklad människa skriver inte så!
En människa med empati
och lite vanligt hyfs skriver inte så!
 
Jag undrar om du skulle ha det civilkuraget och komma
fram till mig på stan och säga exakt samma sak?
Jag tror inte det. Bakom anonymiteten kan den fege
gömma sig.
 
Nu ska du få din egen stund hos mig "Anonym"
-------------------------------------------------------------------------------
#6:  Anonym                              

Tänk hur livet kan vända!.. du var en tuff brud, mycket kaxig!!...                                                                      

även för de som tror de är bäst och snyggast kan livet förändras.

Kanske det slår tillbaka på något vis!! Trots det önskar jag dej

förståss en lyckad framtid. skriven för 2 dagar sedan

-------------------------------------------------------------------------------

Det finns ett talesätt som du säkert hört någon gång.
"Den som är fri från skuld ska kasta den första stenen"
/Jesus
 
Din kommentar andas avundsjuka och bitterhet, men det värsta av
allt är nog att du mellan raderna tycker att det är "rätt åt mig" att
jag både förlorat en dotter i cancer och själv fått obotlig cancer.
På grund av att jag uppfattats som kaxig och snygg? Är det ett brott?
Är det ett brott så grovt att man önskar en medmänniska olycka?
 
Jag lever inte i dåtid, jag tittar framåt men eftersom detta verkar
vara dåtid, då jag enligt dig "var", så kör vi en "var-blogg" så får du
sedan avgöra om du hade velat gå i mina skor.
 
Varför vill jag då göra detta? Jo, kanske kan jag ge ett litet uns av
ödmjukhet och att det väcker tankar hos dig. Allt är inte svart eller
vitt, allt har en historia och alla gör vi en resa som inte syns utanpå.
 
Jag och mina sex syskon har haft turen att få bra gener, alltså gener
som hos gemene man uppfattas som vackert. Vackra föräldrar födde
många blonda vackra barn. Så var det. Inget att hymla om, Jag är inte
bekant med jante, jag är ju finskfödd. Där är sisu ledordet.
 
Men tro inte att allt var frid och fröjd för det. När jag var liten och gick
i skolan fanns det barn av alla de sorter och ända fram till fyran var
jag lyckligt ovetande om vad elaka barn och mobbing var. Jag var ett
normalt barn som lekte med kompisar, dockor och hoppade hopprep.
 
Men i fyran bytte jag skola när vi flyttade till ett villområde, detta var
i Luleå. Då började något som jag inte önskar en enda unge! Jag blev
ett lämpligt mobbobjekt. Men dessvärre så förekommer mobbing i varje
skola och jag tror även i varje klass. Mobbing tar ner ett barns
självförtroende och all självkänsla man byggt upp under livet. Att tala
om för föräldrarna att man fick stryk i skolan, det vågade jag inte,
man gör inte det.
 
Ibland fick jag leka med tjejerna, de tre som var värst. Det kan tyckas
konstigt att man vill leka med sina plågoandar, men man vill så gärna
passa in. Nästan varje dag efter skolan fick jag glåpord efter mig.
De slog mig och inte bara lite. En satte sig på mig och de två andra slog.
 
Varför blev jag då mobbad? Mobbare har aldrig anledning, de hittar en.
Jag råkade ha glasögon och då blev jag "glasögonormen". Jag råkade
vara smal och då blev jag retad för att jag var "stolpen" eller "korven
i brödet", "finnjävel", ja det fanns många epitet på mig. De retade mig
för att jag hade fula kläder, inga märkeskläder minsann. Varje dag fick
jag veta att jag var ful och då blir man ful inuti också. Man tror sig inte
vara värd någonting. Skolan gick dåligt och jag var rädd varje dag.
 
Nästan hela mellanstadiet var som en enda dimma och jag kommer inte
ihåg en enda kung i kungaätten eller något annat heller som vi lärde oss
under de åren. Jag har förträngt två år av mellanstadiet helt.
Kommer inte heller ihåg vad läraren hette eller klasskompisarna som
var snälla. Kommer bara ihåg både för och efternamn på de tre tjejer
som hade som sport att mobba och slå. Hemma hade jag tack och
lov några snälla kompisar som vi bodde grannar med.
 
Föräldrarna började ana oråd och det kom fram hur illa ställt det var.
Det var riktigt illa och jag hade mått så dåligt utan att någon visste.
Vi bestämde oss för att flytta till södra Sverige, börja om och ge oss
en chans att bryta förtryck och en skola som blundade för att mobbing
över huvudtaget existerade.
 
Vi planerade allt, flyttbilen var klar som var på väg ner mot söder.
Den allra sista dagen i skolan minns jag att vi tittade på en film
från Egypten och pyramider. Efter filmen sa min magister att jag
hade något att säga. Jag ställde mig upp och sa att jag ska flytta
till Vänersborg. Klasskompisarna frågade; Närdå?
Jag svarade; NU! och så gick jag. Bänken var tömd kvällen innan
och klasskompisarna satt med förvånade blickar när jag gick.
Innan jag gick fick jag visa på kartan var Vänersborg låg och det
var väldigt, väldigt långt bort, nästan som i Spanien.
Bilen väntade utanför för att inte sista dagen skulle bli tråkig.
 
Sedan började ett nytt liv....
 
I början av augusti en varm sommardag började jag på Öxneredskolan
i Vänersborg. Sjätte klass hade precis börjat och jag tyckte det var så
fantastiskt att barnen gick med sommarkläder och att vi dessutom
skulle till Boteredsjön och bada, på skoltid. Jag har hamnat i himlen.
I Luleå hade vi täckjacka och minusgrader på morgonen när vi flyttade.
 
En helt ny värld öppnade sig. Alla var så snälla och de tyckte till och
med att jag pratade så fint, norrländska hade ingen hört förut och ingen
hade varit så långt upp i Sverige. Helt plötsligt som att vända på en hand
var jag lite exotisk. Mycket av den tappade kunskapen tog jag igen
och jag pluggade stenhårt för att bli DUKTIG! Inga fel på proven blev
mottot och det gick bra i skolan och kompisar fick jag snabbt.
 
Hela högstadiet pluggade jag också, var lite nördig sådär, men vi var
några "pluggnördtjejer" som tävlade om att vara bäst. Jag var bra på
tyska och syslöjd och matte, hade höga betyg, nästan bara fyror och
femmor och det var en REVANSCH! Jag var bra på mycket. Jag blev
inte retad för att jag pluggade, pressade blommor och tog hem
knyppeldynan från slöjden för att knyppla spets. Jag dög som jag var.
 
Jag uppfattade mig inte som snygg, nej tvärtom, jag var fortfarande
"ful" och förstod inte riktigt att killar var något man ska vara intresserad
av när man är 15-16 år. Jag hade det så bra under min korkek så.
I nian började jag förstå att jag kanske inte är så ful ändå. Men
finnar det hade jag i mängder och jag tyckte själv jag var ful på
grund av det. 
 
I tonåren är det fel på det mesta men någonstans vände det och i
gymnasiet blommade jag ut som en ros faktiskt. Under gymnasiet
gick jag mycket modevisningar både hemma och i Stockholm,
och gjorde en del små modelljobb. Jag blev erbjuden jobb på Elite
agenturer i NY och blev intervjuad av John Casablancas i Sthlm.
Jag fick vända hem med orden att ha tandställning ett år, sedan
skulle jag passa i NY. Jag sa nej tack, då får det vara och så fick
det bli. Jag tänker inte ändra en millimeter på mig själv för jag
bestämde mig för att duga som jag är.
 
Från att bli betraktad som ful till att få modelljobb, det var väldigt
konstigt i mitt inre, men jag förstod att jag ändå såg bra ut. Det
retade jättemånga i en liten stad. Jag var alltid snyggt klädd för
jag jobbade extra, tjänade mina egna pengar och kunde köpa de
kläder jag ville. Jag var ändå blyg, kände mig inte alls kaxig, men
Jag uppfattades nog som en isprinsessa som ingen kommer åt.
Det var ju bara jag och såg inte det som andra tycktes se.
I en liten stad ska man smälta in, inte tro att man är något.
I kyrkokören var det underbar gemenskap och vi hade mycket
kul ihop under högstadiet och gymnasiet. Även politiken var en
del av mitt liv och där hade jag många vänner. Oj vad kul vi haft!
 
Jag lärde mig egenvärde och att ingen någonsin ska trampa på
mig igen. Så det kan hända att många uppfattade mig som tuff.
 
Har man gått en hård skola så lär man sig strategier för att överleva.
Jag har uppfostrat två barn på egen hand i många år och samtidigt
pluggat och stretat för att komma framåt i livet. De åren var oerhört
tuffa ekonomiskt men jag bestämde mig för att klara det, att barnen
skulle få det dom behövde ändå med kärlek och engagemang. Jag
fick ett bra jobb som jag trivdes fantastiskt med och där fick jag utveckla
mig själv. Oerhört roliga år på ett ungt företag med nybyggaranda och
mycket glädje. Jobbade nästan bara med män så jag lärde mig att
vara rak och tydlig, tala samma språk som gav mig mer skinn på
näsan.
 
Mitt liv har sannerligen inte varit en dans på rosor men jag kan ändå
plocka många guldkorn i minneskorgen som är väldigt fina.
 
Tuff? Ibland måste man vara tuff för att inte bli trampad på.
Tror mig vara snyggast? Aldrig någonsin har
jag gått omkring och tänkt att Åhh vad snygg jag är! Däremot
vet jag att jag har sett bra ut och det behöver jag väl inte skämmas
för! Är det mer tillåtet att säga att man är ful? JANTE!
Tror mig var bäst? En tävlingsmänniska vill vara bäst och vad
det är man är bäst i spelar ingen roll för det handlar om att
vinna över sig själv och ibland även andra, att prestera mera.
Vi lever i ett sådant samhälle så det är inte konstigt att även jag
har tävlat. I skolan, på jobbet, osv. Att hitta nya lösningar på
saker utvecklar en människa och vi har det alla i oss.
I landet lagom får man inte sticka ut, Ajjajj!
 
Kaxig? Ja när det behövs, när det finns en anledning,
återigen handlar det om att vara övertydlig ibland
när det är något som är viktig för mig eller som jag brinner
för, då kanske jag har uppfattats som kaxig och jag skäms
inte för det heller. Nobody puts me in a corner!
 
Jag reagerar egentligen inte på hur andra har uppfattat
mig, vi är alla olika och jag är sannerligen inte älskad av
alla och jag älskar inte heller alla. Jag väljer mina riktiga
vänner med stor omsorg och endast DE vet vem jag är
och vad jag är för en person. Ingen annan kan säga att
de känner mig än de närmaste!
 
Vem jag var har ingen som helst relevans och varför
skriver jag då allt detta? Om min barndom? Det är
väl inte nödvändigt att dra upp det?
 
Jo, jag reagerar för det har relevans, för det "Anonym"
skriver är precis samma mobbing som jag utsattes för i skolan.
Inte fysiskt, men sublimt, verbalt och det är gement!
Det går rakt in i det sår som rivs upp igen. Mellan raderna
säger du; "Det är rätt åt dig att du har förlorat en dotter och
själv är cancersjuk" "Du må ha varit kaxig och snygg men
nu är du inte det längre" Pilutta dig! Blir du glad och nöjd
av att få trycka till lite? Mår du bättre då????
 
Jag är en ganska snäll person, snäll mot de snälla,
men om någon går bakom ryggen på mig, eller gör
mig illa på något sätt så får de höra det och jag är
inte rädd för att stänga dörrar till s k vänner som
visade prov på att inte vara riktiga vänner.
Door closed!
 
Avundsjuka och bitterhet är som syra, den fräter sönder
människor och jag hoppas, hoppas innerligt att du en dag
kan se livet lite mer genom ödmjuka glasögon. Om du
en gång känt mig och att jag på något sätt sårat dig så
ber jag så mycket om ursäkt, men svårt att be om
ursäkt till en anonym ansiktslös person.
 
Detta inlägg var nödvändigt att skriva, för jag vill visa
att det är inte OK att skriva vad som helst på nätet bara
för att man kan gömma sig bakom en anonym fasad.
Det har hänt förut, det händer hela tiden och jag tänker
inte det passera förbi utan jag reagerar starkt på just
ord som sårar och kränker.
 
Du "anonym" har inte gått i mina skor och jag lovar dig
att om du skulle läsa boken om mitt liv så skulle du
aldrig någonsin velat gå i mina skor.
 
Det som hänt bakåt i tiden lär vi oss av och det som
händer nu är det enda som betyder något. Vi kan
ha visioner och mål för framtiden men de målen
ändras hela tiden. För saker händer längs vägen,
både positiva och negativa som gör att vi måste
ändra riktning. Jag har fått ändra riktning många
herrans gånger, och börja om, men jag står här än.
Och jag är tacksam över alla lärdomar jag fått.
 
Aldrig någonsin kan jag acceptera min dotters död,
men jag har fått lära mig att leva med saknaden.
Aldrig någonsin ska jag sluta kämpa för att överleva
min egen cancersjukdom.
 
De som håller mig vid liv är min dotter, make och
familj samt alla underbara vänner vi har, alla
underbara kända och okända människor som
genom åren peppat och stöttat mig genom
svårigheterna som jag inte ens önskar min värsta
fiende. För hat är förgörande.
 
Tack för allt det GODA ni gett mig!
 
För störst av allt är KÄRLEKEN!
 
 

Kommentarer :

#1: Maria

Hej
Blir så berörd när du skriver om allt du upplevt och upplever. Det är ingen lätt resa du har haft. Jag har läst din blogg i cirka ett och ett halvt år när min mamma fick cancer.
Och du ger så mycket energi tillbaka. Och man kan ändra sin negativa tanke genom att du förmedlar ett annat sätt att tänka. Önskar dig glad midsommar och tack för en tänkvärd blogg i många avseenden.

skriven
#2: birgitta

Ja vad ska man säga. Vilken berättelse, så stark så man tappar andan nästan. Att berätta så naket
så öppet om din historia. STYRKA! Klump i halsen fick man. Du är en helt otrolig människa Anne. Kan verkligen skriva och beskriva. Finner inga ord. Känner mig så berörd.
önskar dig och din käresta en skön midsommar Kram

skriven
#3: Elisabet Roslund

En helt fantastisk människa är du Anne! Vacker begåvad empatisk och har ett hjärta av guld. Allt det bästa önskar jag dig, din man, din familj och vänner. Våra älskade änglabarn har vi med oss i vår ständiga saknad.........................

En Varm Kram från mig/Elisabet

skriven
#4: Karin

Väl talat. Tänkte att det finns så små människor att dom måste få hoppa på en som ligger. Jag tycker ditt öde är oerhört brutalt, vilken förälder står väl ut ens tanken på att förlora ett barn - och nu är du själv sjuk! Du om någon är väl värd respekt. Det ger mig mycket att läsa en blogg som din för det hjälper mig hitta verktyg att möta sånt som kan bli svårt i livet. Fortsätt skriva! Kram från Karin

skriven
#5: gunbritt granlund

Du finaste, vad ledsen jag blir när jag läser det här. Du som är så positiv trots allt. Som är så vacker o har så vackra döttrar o verkar lycklig trots allt. Den anonyma måste ha problem med avundsjukan, som jag uppfattar som den värsta vi har. Blunda o fortsätt att kämpa för du är verkligen en kämpe! Jag följer din blogg o har gjort det hela tiden. Önskar dig en härlig sommar o jag tror på ditt tänk!Kram till dig o din familj

skriven
#6: Sannah Lindberg

Fina Anne, så väl formulerat. Bra att sätta ner foten. Ingen har rätt att trampa på sina medmänniskor, dessutom att göra det anonymt är så fult och fegt. Du är så stark och jag hyllar dig för att du är så öppen och utlämnande. Missunnsamma och bittra människor kommer tyvärr alltid att finnas men det berättigar verkligen inte till att man är elak mot andra.

skriven
#7: Mia

Jösses vilken historia men jag är så glad att du delar den. Du är bäst Anne glöm inte det!! Kram snyggast och kaxigast❤️

skriven
#8: Ammie

Kära "Anonym" du är inte värd Annes långa berättelse...hennes liv tillhör bara henne !
Anne ....du är så fantastisk OCH vacker ... så jäkla kaxig....sluta aldrig med det ...<3
Det är sällan jag gör det men nu så.....sätter "onda" ögat på anonym....hoppas att du får det du förtjänar ....önskar inte någon annan än just dig "bara" hälften av det elände Anne kämpar med varje dag och tvingas leva i/med ...och jag vet...du kommer inte att klara det :)
Anne <3 <3 <3 <3 <3 <3

skriven
#9: Lan

Blir chockad & saknar ord för att beskriva vad jag känner av att läsa att det faktiskt på riktigt finns människor som agerar så som "anonym" gör...det saknas förmodligen någon skruv nånstans, oavsett är det fruktansvärt och riktigt obehagligt och inte värt att lägga en endaste liten tanke på mer framöver för dig. Tack för att du delar med dig av din uppväxt & liv, gripande (och intressant-spännande saker du gjort i livet!)att läsa om och vilka föräldrar du hade/har som såg signalerna med mobbningen och som helt sonika packade väskorna & drog söderut med sina barn, nog inte alla som haft modet eller förståndet att göra och vad härligt att läsa att det sen blev så mkt bättre. Ha nu en riktigt härlig Midsommar! Stor Varm Kram/Lan

skriven
#10: Kia(ängeln Simons mamma)

Anne,du är bäst och snyggast.Eftersom vi inte känner varandra vet jag inget om din kaxighet...hi,hi.Men här har du en som är kaxig(har varit snygg och bäst..hi,hi igen)Blev precis som du mobbad i lågstadiet och vet du varför?Jo bara för jag var duktig i skolan och så var jag mager på den tiden.Mobbing har funnits i alla tider och dom som mobbar är oftast svaga personer.Blev så glad att mina fina söner blev utvalda i skolan som kamratstödjare mot mobbing.Dom har alltid varit goda kamrater.Viktigt för mej eftersom jag blev mobbad.Det var inte roligt när en sk klasskompis mamma ringde min mamma och sa att din dotter är sprut narkoman!!!???Detta var på högstadiet.Min sprutnarkomani bestod av att jag har haft diabetes sedan barnsben och är tvungen att ta insulinsprutor flera gånger/dag.Herregud säger jag,tack och lov var min mamma också kaxig och drog i gång ett stort pådrag i skolan.ALLA kom utom mamman som anklagade mej för narkoman.Detta är så typisk för gapiga och anonyma människor.Idag kan ju en del lite mer om just diabetes men cancer som är också så vanligt vet ingen hur den sjukdomen kan förstöra kroppen.Är så glad att du orkade skriva till Anonym #6 vilket du absolut inte hade behövt.En journalist lärde mej något bra när vi var med i en kvällstidning efter Simons död
En dåres tal besvaras tigande....vi fick ju en del elaka kommentarer.Detta var när jag hade anmält två läkare,det kan vi ta vid senare tillfälle.Önskar dej och dina nära och kära en fantastisk Midsommar,ha det så gott.Kram från Kaxiga Kia

skriven
#11: Ella

Som vanligt har du ett sätt att skriva som gör mig så berörd (vet att jag kommer att läsa igenom texten en gång till...) Vill skicka dig den vackraste midsommar bukett med sommaren vackra blomster - du är speciell ska du veta! Hoppas ni får en skön helg, vi firar med svärfars som vanligt. Har blivit så medveten om att vi har dem på lånad tid - de närmar sig ju 80 men är pigga och klara i skallen, vilken lycka! Här i norr hade vi 0 grader i natt, burr! Hoppas du får dig en "svängom" på din fina altan! :) kram från Norrland/Ella

skriven
#12: Hippas

Käraste Anne!

Öppet, ärligt ... rakt från hjärtat!
Grymt bra skrivet som alltid. Mitt i prick!

Har inga ord för att uttrycka min ilska och förvåning över vad Anonym skriver ... men jag har däremot några synonymer till just det ord hen väljer att underteckna sitt inlägg med ...

Anonym = okänd, onämnd, hemlig, opersonlig, oigenkänd, obemärkt ... och vem om jag får fråga ... vill leva sitt liv så?

Du sammanfattar allt så bra på slutet ... för precis så är det - störst av allt är kärleken <3

Kramar i mängder <3 <3 <3

skriven
#13: Lena C

Bästaste Anne!
Nu är jag faktiskt mållös och det är ju inte ofta jag är det (eller hur?)
Vilken liten, liten människa som måste ha skrivit det där! Jag säger som andra, vilken tur att du ÄR kaxig, hur hade du annars orkat? Jag är också kaxig och det SKALL man vara!! Men sen har du också världens största hjärta, du är min idol, det vet du!!! Största kramen till dig!!!!

skriven
#14: kristina

Så bra du skriver och vad bra att du tar strid mot Anonym.Jag har oxå fått liknande kommentarer för att jag delat mitt liv o de minas sjukdomar, kommentarer så elaka att man förvånats. Ber och hoppas att sånt inte kncl´ker dig du ahr så mycket att kämpa med ändå och gör det så bra.
jag har följt dig sen jag hittade dig , jag har oxå metaster i lungorna efter bröstcancer. Försöker se glaset halvfullt och inte halvtomt älskar oxå pyssla men iorken har varit lite till det hru gärna ajg än vill.Allt jag gör måste ske i sägen då jag inte kan sitta efter mina bilolyckor. Men känner igen mig i mcyket du skriver. gläds åt det positva du kan se och a tt du försöker göra så mycket utifrån dina resurser. Min syn är så dålig idag så jag ser inte de fel ajg skriver men akn hoppas att du förstår ändå. Stor kram fårn Umeå

skriven
#15: Annika

Anne!
Trodde eller vill inte tro att nån kan skriva så....
Men det var så skönt och läsa det du skrev tillbaka.
Vill bara önska Dig & De Dina en sköööön Midsommar!!!
Kämpa Anne
Kram från en Sandhemsbo till en annan Sandhemsbo

skriven
#16: cornelia

Du skriver så fint. Jag läser din blogg då och då. Vi delar samma öde du och jag med våra döttrar som for iväg för tidigt. Angående kommentaren från Anonym så är det beklagligt. Det är fegt att skriva på det sättet och sen inte stå för det med namn. Man upphör aldrig att förvånas hur människor kan vara ibland.

skriven
#17: Sanna

Att en del människor inte kan låta bli... Så oerhört smaklöst och okänsligt. Det fina som kommer ur detta är att det finns så många människor som inte kan låta bli att överösa dig med FINA och STÄRKANDE kommentarer. Jag tycker det är fantastiskt att så många hejar och peppar dig Anne. Men det är tack vare att du är du och allt du delar med dig av. Jag personligen (som följt din blogg sedan 2007, tror jag) tycker det är omöjligt att inte gilla dig. Och även fast jag inte känner dig är min uppfattning att du är en fantastiskt människa med en lika fantastisk inställning till livet.

Trevlig midsommar!

skriven
#18: Anne

TACK till alla underbara fina människor som följer min blogg, både ni som följt mig från början och ni som kommit in längs vägen. Härliga positiva människor som också har delat med sig av sina livsöden. Ni har förlorat barn, ni har haft sjukdomar, ni har anhöriga som varit sjuka. Många unga har läst som haft svårigheter på olika sätt. Allt från självmordstankar till ätstörningar och depressioner.

Många av er har fått stöd i min blogg, ni som haft det tungt har tänkt i nya banor och börjat se på ett nytt sätt, att det finns ljus i tunneln. Har jag gjort något litet så är jag nöjd med det jag åstadkommit och jag fortsätter gärna att skriva.
För innerst inne är vi alla ganska lika. Vi möter motgång och medgång någon gång eller många gånger i livet. Ingen går fri, det ska gudarna veta.

Vi vill känna igen oss, att vi inte är ensamma i våra funderingar som ibland bara går runt i huvudet. Jag har själv fått tröst många gånger i andras bloggar eller i slutna FB grupper jag är med i.

TACK för ert stöd, det stärker mig i att fortsätta skriva, inget kommer att hindra mina fingrar att studsa fram på tangentbordet.

Jag har ca 450-550 läsare per dag och det är många. De flesta läser bara utan att kommentera, man gör som man vill. 99,9% som kommenterar ställer bra frågor, peppar eller skickar en hälsning. Det är bara roligt, fortsätt med det. Jag läser alla kommentarer, ibland svarar jag, men bara när jag orkar. En blogg är en tvåvägskommunikation och jag vill att det ska fortsätta vara det. Att skriva ut i tomma luften och aldrig få respons skulle nog göra att jag slutade blogga.

De allra flesta av oss har sunt förnuft och en del har bara inte utvecklat sin empatiska förmåga. En del gör det aldrig, så de kan vi inte ödsla mer energi på.

Så nu stänger vi den här tråden tycker jag och går vidare, framåt i positiv anda, precis som jag vill ha det.
TACK än en gång för ert stöd!
Kärlek till Er!

skriven
#19: Laila

Hej
Har följt dig på bloggen ganska länge men aldrig kommenterat innan (har själv kronisk cancer, bröstcancer med återfall i skelettet). Vill bara ge mig tillkänna och säga att du skriver fantastiskt bra. All kärlek till dig! Kram, Laila

skriven
#20: Bitty

Du är FANTASTISK! Det var bara det jag ville säga. Kram / Bitty

skriven
#21: Karro

Man kan bara beklaga att såna människor överhuvudtaget uttalar sig. Antagligen har de aldrig behövt gå igenom svåra saker i livet som borde gett de förmågan att känna ödmjukhet och omtanke och framförallt inte känslan att inte vilja att någon annan ska lida såsom man själv gjort. Har man gått igenom svåra kriser i livet lär man sig uppskatta hälsa och glädje även hos andra, och inte önska andra olycka och elände.

Du är fantastisk Anne och vi är många som följt dig länge och även dina döttrars bloggar. Det ska inte ens vara nödvändigt att behöva förklara sig för såna idiotiska kommentarer som den "modiga" Anonym plitade ner. Hoppas den personen någon gång kommer till självinsikt om sitt eget beteende.

Stor kram

skriven
#22: Nicka

Jag blir inte förvånad längre.. det finns folk till allt. Spar Din energi till annat.. Vill Önska Dig en trevlig midsommar Go'aste Anne ! Du finns alltid i Mitt hjärta. Kramar till Er alla..

skriven
#23: Eva linder

HEJ vad fint du har skrivit o berättat om din barndom o din resa. Tyckte det var starkt av dina föräldrar att flytta o vad bra att det blev bra.Det där med mobbning sitter verkligen djupt Har i hela min bardom fått höra att jag är tjock , av vuxna Det har fått mig att känna att jag inte duger i hela mitt liv Ändå när jag ser på kort när jag var liten ÄR jag inte tjock Har också i vuxen ålder fått höra att jag är "så präktig"o tror att jag är något bara för att jag inte dricker SPRIT Nu tänker jag inte så mycket på vad de har sagt men så här om dagen träffade jag en bekant på gatan som sa -hej Eva kände inte igen dig du måsteha gått upp mycket i vikt!!!! Jag blev så ledsen (jag har gått upp) mummlade något o gick Tänkte sen .....är det verkligen det man säger till någon man inte har sett på länge Finns det inget annat än att tala om hur man skall se ut eller vara,.......Då komden där hemska känslan fram , den man fick som barn höra att man var tjock ha det gott kram Eva

skriven
#24: Siw

Hej du fina fina människa!
Jag måste få tacka dig för det skriver, det du lär ut! Och speciellt det du skrev om mobbing. Jag tillhör nog ungefär samma typ av människa som du, fattade aldrig ens att jag såg bra ut-trodde jag var ful, fet och dum :( Tror väl det även nu ibland, det liksom bara poppar upp när man som minst anar. Att då få läsa din barndoms- och ungdomshistoria är som balsam :) Någon mer har upplevt detsamma!
Sedan vill jag ge dig så otroligt mycket cred för den kamp du för aktivt och den kamp du gått igenom. Tänk så här: du ger så himla mycket mer till omvärlden att det hinner bli så mycket mer kamp :)

skriven
#25: Bea

Stor respektfull kram till Dig Anne <3 Du är helt fantastisk, unik och värdefull. Lyckliga din familj och vänner är som får ha dig i sina liv.
Tack för att du berättar och berör.
Kram från Bea <3

skriven
#26: Elin

Fina Anne! Som du själv skriver så lyser det bitterhet om den anonyma kommentaren, jag blir nästan ledsen för den personens skull, samtidigt som jag förstås blir arg av att du ska behöva läsa och beröras av en sådan kommentar. Hoppas att personen som skrev det hittar ett sätt att ta vara på och tycka om livet, och hoppas att Du slipper att någonsin få sådana kommentarer av någon ensam och bitter person igen.
Massa kramar till dig Anne, du förgyller livet för massa människor!

skriven
#27: Maja från skellefteå

hade missat detta, men du-en mycket mycket liten människa dristar sig till att skriva så som denne gjort.

Du är en STOR människa!

skriven
#28: Carina

Kära Anne! Du är en sann inspiration för mig och många andra. Vilken kämpe som trots stor sorg och svår sjukdom kan se glädjeämne och guldkorn i vardagen. Jag önskar av hela mitt hjärta att du ska få många fina år med din dotter,man, familj och vänner. Du är värd all lycka! Tack för alla tänkvärda och fina inlägg här! Många kramar och önskan om att du får en härlig sommar från Carina

skriven

Kommentera inlägget här :