Personliga bröllop....

Jag har blivit helt uppslukad av bröllopstankar och bröllopsplanering.
Det är inte det minsta jobbigt, bara huuuuur roligt som helst!
 
Jag och min blivande planerar och har väldigt kul tillsammans.
Vi sjunger, nynnar och funderar i flera varv vilka låtar som ska vara med vid
vigseln och vem som ska sjunga vad som ju är brukligt på en stämningsfull
och känslofylld vigsel.
Jag lovar...jag är ingen Bridezilla!...
 
Prällepratet hade vi förra helgen och vi pratade i flera timmar om allt mellan
himmel och jord, mycket givande på alla sätt. Att vi känner prästen
Torbjörn gör att vigseln kommer att bli både personlig och kärleksfull.
 
Det är en hel del som ska pysslas med så att bröllopsdukningen blir inbjudande
och vacker och då går jag igång på alla cylindrar, utsmyckning, bordsplacering,
pyssel, pyssel, pyssel och Anne är i pysselhimlen.....först samla, samla, samla
ihop material så att jag kan genomföra min idé och jag vet precis hur det kommer
att bli, i alla fall i huvudet, men jag kan ju inte avslöja vad det är förrän efter
bröllopet, för det ska ju vara en överraskning för gästerna.
 
Det jag kan säga är att vi kommer att vara på landet och festen hålls i ett
gammalt sädesmagasin där det finns takbjälkar och trägolv, så det är
en dröm att inreda ett bröllop i. Maten och personal köper vi in utifrån och
vi har haft genomgång med en bra cateringfirma som vi har full tillit till.
De tar med allt som har med mat att göra inklusive porslin, dukar och servetter.
 
Det roliga pysslet tar jag hand om, och det är mitt privilegium. :-)
Man ser så vackra inspirationsbilder på nätet så man kan sitta i timmar och
förlora sig, men jag har ett tema klart och vet vad jag vill ha.
Tänker både ekologiskt och ekonomiskt men även hållbart. Det är inte så
tråkigt som det låter. Har mycket saker hemma och har köpt en del på loppis
så det blir personligt och charmigt med hela paketet.
 
Inspirationsbilder....
 
Det blir levande musik och en massa roliga överraskningar som ju
hör till ett bröllop.

Mera inspiration....
 
Eftersom vi har stugan nära festplatsen så har vi tid att planera i lugn och ro,
behjälpliga grannar och vänner kommer att vara till stor hjälp, före, under och
efter bröllopet och det är jag tacksam över. Annars hade vi nog inte orkat genomföra
en så stor upplevelse som ett bröllop.
 
Men oj vad jag längtar och ser fram emot den stora dagen!
Men resan dit är också rolig på alla sätt.
 
Det är inte bara målet utan även resan dit som är minst lika fantastisk!
 
Nä, nu ska jag och min älskade blivande ner till sjön och njuta av den vackra
kvällen, stilla vattnet och ta ett dopp. Inte jag då men min viking...hihi...
 
Vackra Vänern som min älskling tog bild på igår kväll....och tog premiärdoppet....HUJJJA! KALLT!
Njut av försommaren nu, för den kommer inte tillbaka!
 
 
 PS;
Ge mig gärna tips på vackra dukningar eller ännu roligare,
Hur gjorde du på ditt bröllop?
Hur gifte du dig?
Har du gift dig flera gånger, eller att ni har förnyat löftena efter många år?
Vad minns du mest från ditt bröllop?
Om du inte är gift, vill du gifta dig en dag och hur skulle det se ut?
 
 
 
 
 

Härlig vår och sommar till mötes....

Tack alla underbara människor för gratulationerna!
 
Bröllop är verkligen speciellt på alla sätt, en stor glädje och hopp
finns inbakat i den känslan.
Vi planerar för fullt och har många kära vänner till hjälp på olika sätt.
Utan våra vänner skulle vi nog inte orka dra i ett så stort kalas, så
vi är oerhört tacksamma att ha så många fina människor omkring oss.
 
Checklistorna börjar bockas av och de viktigaste sakerna är klara.
Präst
Kyrka
Festplats
Musik/Band
Mat
Inbjudnningarna
Klänning (nästan klart)
Logistikschema
Placeringskort
 
Ja, visst är det massor av pyssel kvar, men vi har haft roligt tillsammans,
jag och min blivande med det vi hittills gjort klart och nu lämnar vi över en stor
del av förberedelserna till våra toasmaster/toastmadame och värdar.
De är fantastiska på att hitta på saker, så det kan inte annat än bli kanonbra!
 
Längtar såååå, men njuter även av resan dit.
 
Till helgen ska vi njuta av Stockholm igen tillsammans med goda vänner,
de som också är våra värdpar på bröllopet.
 
Och vi ska tjoa ihop på Friens Arena på fredag kväll.....
För då spelar Bruce Springsteen igen. Första gången för mig dock.
Har inte varit någon fan på det sättet men upplevelsen kommer att bli rolig
i goda vänners lag. Så ikväll styr kosan till KH.
 
 
 
 
 

Då är det officiellt.....Vi gifter oss!

Nu har alla fått veta som ska veta och inbjudningarna har gått ut.....
 
Äntligen är det dags......
 
Jag och min älskade Per-Åke ska gifta oss i sommar och det känns helt fantastiskt!
Det blir ett julibröllop och vi ser oerhört mycket fram emot glädjen, kärleken
och festen med nära och kära.....
 
 
Vi planerar för fullt och är kloka nog att lämna bort en hel del till våra kära vänner
som ska vara värdar och värdinnor.
 
Det blir ett på landet bröllop med mycket romantik och jag har nu fullt upp med att hitta
en romantisk klänning och bukett som passar min ålder och kroppsform.....
 
Det är mycket att tänka på inför ett bröllop, men vi har full koll och är strukturerade.
Lite skönt att ha kommit upp i ålder då man kan vara lite mer "icke-bridezilla"
.....säger jag nu i alla fall...
 
Tips emottages tacksamt, gärna på saker som man inte tänker på som man kommer på efteråt...
 
Nu har vi bara roligheter att se fram emot och jag älskar verkligen min blivande man!
Djupt och innerligt...vi har gjort en otrolig resa och det ska vi fira tillsammans med de
närmaste och goda vänner. Vi skulle vilja bjuda så många fler men man måste tyvärr
begränsa sig, men ett stort bröllop blir det vilket jag önskat mig.
 
Äääääälskar stora kalas med dans och hela paketet!
 
Min älskade dotter gifte sig förra året och de härliga festligheterna sitter kvar än i hjärtat,
så nu är det vi som fyller på bröllopskänslorna både hos oss själva och alla andra.
 
 
 
 
 
De orden stämmer verkligen på mig och Per-Åke för vi har ju levt ihop
förr och var kloka nog att hitta tillbaka till varandra efter många år.
 
Älskar dig min underbara finaste!
 
 

Besök på jobbet.....

Igår var jag i Göteborg och hälsade på mina kära kollegor.
Det blev stora kramkalaset eftersom jag inte varit där det senaste året.
 
Vi käkade lunch, pratade och skrattade men framför allt uppdaterade ALLT
som hänt både på jobbet. Men framför allt uppdaterade vi det viktigaste av
allt, nämligen vad som händer i våra liv och på ett år händer mer än vi kan tro.
 
Jobbar på Norra älvstranden där det finns många stora och små företag och det
har varit en fantastisk utveckling där sedan vi flyttade dit för 10 år sedan. Då var allt
ett enda stort bygge och det fanns bara grusvägar överallt, inga skyltar och man
undrade vart vi hade flyttat föreaget. Men det blev till det bästa till slut.
 
Så här kan det se ut på vår och sommar då vi äter lunchen precis utanför vårt kontor där vi har bryggan
och segelbåtarna precis utanför. Underbar utsikt över vattnet och skvalpande från salt västkustvatten.
Detta saknar jag, att sitta ute på våren med kollegorna och lapa sol en stund kring lunch.
 
Efter några timmar tog jag stombussen in till stan för att shoppa lite och jag lämnade jobbet med
vemod. Vill ju sååååååå gärna jobba och känna att man bidrar till samhället och att jag sulle få en
normal tillvaro, men det får vi hoppas att jag kan i framtiden. Nu är det fokus på tillfrisknande.
 
 Väl i Nordstan så ramlade jag mitt i en flash mob. En mycket proffsig kör som kom sjungande,
men jag hade inte närvaron nog att spela in det. Jag ÄLSKAR flash mobs, så det var kul att
uppleva.
 
Här kommer ett exempel på flash mob och just denna blir jag sååå rörd av.
 
 
 
Dags att ta en cykeltur för jag har legat och vilat hela dagen efter gårdagens äventyr i Göteborg,
men det får det vara värt.
 
Puss o kram på er!
 
 

Hyllning till min älskade finaste!....

Nu ska jag skriva om något riktigt roligt för ovanlighetens skull och det handlar
om glädje, kärlek, beslutsamhet och en väl bevarad total överraskning som kärleken
min hållt hemlig...
 
Jag och P-Å på dop i för ca ett år sedan...
 
Som ni säkert känner till så var jag på Vidarkliniken i Järna i 3 veckor och kurerade mig efter en lång
och tung vinter med cellgiftsbehandlingar och total trötthet.
 
Den 16/3 åkte P-Å upp för att hämta mig och att vara ifrån varandra i hela tre veckor var jobbigt,
och längtan var enorm under den tiden. Vi åkte till broren och hade myslördag tillsammans med
familjen i Sthlm. På söndag morgon fick kärleken plötsligt väldigt bråttom.
 
- Anne vi måste var klara om 10 minuter!, sa han väldigt bestämt framemot 12-tiden och jag tänkte,
vad i Jössenamn denna brådska!...men OK vi åker innan det blir för sent för det tar ca 5 timmar hem
ändå och jag förstår att han vill köra i dagsljus.
 
Väl hemma vid 18-tiden utanför hemmet reagerade jag på att någon varit och gjort fint i loftgången
med blåbärsris och en fina krokus, städat och snyggt, men min darling ställde sig framför mig,
tog sina armar om min hals och sa....jag har nog inte varit riktigt ärlig mot dig dessa veckor..
...och jag tänkte att...vad har han ställt till med?
Sedan gav han mig en knippe med 6 nycklar och jag fattade absolut ingenting!
 
Väl inne i hallen såg jag genast att han bytt badrumsdörren mot en fin ny snygg vit dörr och jag
bara gapade; "har du grejat under tiden jag varit borta?"...helt otroligt, och genast såg jag fler
saker som var annorlunda. I köket fanns nya vita trälister på golvet som saknats i många år.
 
...och ytterligare en ny dörr till arbetsrummet....jag bara gapade...men gudars vad du grejjat!
Helt fantastiskt!...men vad konstigt, någon har varit här i förväg och tänt ljus och gjort fint,
jag fattar ingenting....åhhh, vad händer, i vardagsrummet är det vackert dukat för 7 pers,
med finaste påskdukningen...men ingen är här, men i soffan ligger en trött liten 4 årig gosse
och sover och jag tänker....detta luktar skumt....varför ligger Nils där, och det känns som att jag är
med i en dolda kameran eller film, för det händer nya saker hela tiden så jag hinner inte reflektera
över allt som kommer i mitt synfält.
 
Snart ser jag att dörren till Maddes gamla rum är stängt och även där, ännu en ny fin dörr, både
till Maddes rum och en till klädkammaren. Vid detta laget har jag upptäckt 4 nya dörrar och
10-kronan trillar ner...ahaa...nycklarna!...det går inte så snabbt när man är i glädjechock.
 
Jag börjar ana ugglor i mossen så jag öppnar Maddes rum som varit ett förråd det senaste året.
Vad skådar mina gröna ögon när jag öppnar dörren?
 
"VÄLKOMMEN HEEEEEEEM" skriker 4 av våra vänner, Anita & Robert, Carolina & Robert som
alla legat i dubbelsängen knäppt tysta i en enda hög och väntat på att jag ska öppna dörren.
(Min darling fipplade mycket med telefonen på väg hem och nu förstod jag att han smsat regelbundet
till gänget när vi beräknas vara hemma)
 
Jag börjar skratta hysteriskt av glädje och detta rum är totalt ommålat, även taket, och säng
med tillhörande bord och annat har flyttats från det gamla sovrummet hit till att ha blivit ett helt
nytt fräscht sovrum till mig och älsklingen! Total makeover kan man säga.
 
Är helt överväldigad och alla skrattar hysteriskt av glädje. Ser att Robert O har förkläde på sig
och jag har förstått att det vankas fin middag, eftersom han är en fantastisk hobbykock.
I köket puttrade maten på spisen, men i all chock så upptäckte jag aldrig att maten var
servera-klar för än jag såg Robert med förklädet på.
 
Jag går genast in i mitt gamla sovrum för att se vad som hänt där och JO...även där är allt
ommålat, även taket och ytterligare 2 dörrar hittar jag till duschrummet (som kan öppnas från
2 rolika rum). Nya trälister överallt och fina dörrfoder överallt. Mitt gamla sovrum har nu blivit
ett extra mysrum i direkt anslutning till vardagsrummet.
 
Jag har inga ord att beskriva denna totala överraskning som P-Å och vännerna hållt hemlig
under hela tiden och många har varit inblandade i städning, strykning av gardiner, pyssel,
vacker dukning, "vita små lögner i telefon" vad man gör just nu när vi talats vid...hihi...
P-Ås dotter Anna, vännen Johan har gjort massor, dörrarna och listerna, min mor har varit
här och städat och fejjat och darling har slitit till sent varje kväll efter jobbet för att hinna allt.
 
Jag går runt i lägenheten och tar in allt som hänt och när jag går in i badrummet så
upptäcker jag ännu något fantastiskt...en ny tvättmaskin och tumlare!!!! Och så har han
satt upp en lång bänkskiva längs väggen att vika tvätt på...
Jag har sprungit till tvättstugan som står i ett eget hus på gården i flera år och nu kom den
lyxen att kunna tvätta hemma. Förut tyckte jag att det funkade med tvättstuga, men nu är det
roligt att tvätta när man kan slänga i en tvätt när man vill utan tidspress.
 
Väl inne i köket igen så ser jag....en ny kaffebryggare...herregud, detta är ju som julafton
of my life!....
 
Kvällen sprudlade och vi firade i skumpa innan vi satte oss till bords allihop.
Vi åt en fantastisk 3-rätters middag, drack goda viner till och jag kände mig som en prinsessa.
 
Aldrig någonsin har jag varit med om ett sådant mottagande och Total Makeover hemma!
Jag känner mig som den mest tursamma kvinnan i världen som har en sådan fantastisk man
och så oerhört fina vänner.
 
Jag sjöng tacksamhetens lov i hjärtat när vännerna framåt midnatt cyklade hem att jag
är en sådan priviligierad människa som får uppleva en sådan kärlek från man, familj och
goda vänner.
 
Kärleken är så förunderligt stor!
 
 
...och älskade Per-Åke och jag flyttar ihop, det är klart!
 
            
 
 Till min älskade finaste....
 
........
Aldrig ska jag sluta älska dig
du är allt jag har och allt jag ber om
hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
att du är där för mig som jag är där för dig
ge inte upp....

Livet är en gåta du är gåtans svar
allt annat må försvinna om du blott stannar kvar
för också när jag tvivlar det känns som allt är slut
jag sjunker ner i hjälplöshet och inte hittar ut

Aldrig ska jag sluta älska dig
du är allt jag har och allt jag ber om
hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
att du är där  för mig  som jag är där för dig
ge inte upp......

Ge aldrig upp
Älskar dig så!
 
(En bit av Jonas Gardells fantastiska låt Aldrig ska jag sluta älska dig)

 
           
 

Fortsättning på vistelsen på Vidarkliniken....

Efter vistelsen i Järna tog det några dagar att landa i vardagen och jag insåg
ganska snart att det inte går att köra fulltempo utan att krascha på kvällarna.
Fulltempo för mig är inte samma sak som för en fullt frisk, men vardagens helt
normala bestyr är tillräckligt för att jag ska bli trött.
 
Promenerade ca 4km i förrgår och det kändes som att bestiga ett större berg,
men jag klarade det och det är huvudsaken. Vila kan man göra efteråt. Fick
herceptinbehandling i måndags i Uddevalla och det kan ha sinkat hjärtat lite också.
 
Igår blev det heldag på Sahlgrenska för att göra en PET-CT och jag fick äta 06,00,
därefter ingenting, bara dricka vatten eller kaffe. kl. 13,00 började provtagning,
dricka kontrast 30 minuter och sedan injicering av radioaktivt isoptop före den
något jobbiga PET-CT undersökningen. Jag har cellskräck som försvunnit sedan
många år men har kommit tilbaka iform av panikångest just i dessa sjukhusapparater
som man ska ligga trång och stilla i länge. Jag tog det säkra före det osäkra och fick en
dos lugnande så jag slapp lida i onödan och det gick bra till slut.
Det var gårdagens aktivitet och på kvällen fick jag och darling middag serverad av hans
dotter Anna och det var supermysigt!
 
Nåväl, åter till Vidarkliniken....
Dagarna var schemalagda med fasta tider och vilotider. På förmiddagarna hade jag två
olika terapier och det var målningsterapi kl. 09,15 och  läkeeurytmi 11,30.
 
Målningen var mer terapi än konst och vi fick måla vått i vått med akvarell. Inte det
lättaste kan jag säga och jag trevade med färgerna den första veckan. Det var intressant
men samtidigt frustrerande att det inte blev som jag tänkt mig när målnngen torkat.
Det roliga vara att man kunde fortsätta på samma målning nästa dag, bara att blöta
hela pappret igen och köra på. jag har en förmåga at gå in i detaljer, på gott och ont,
så jag kände en liten ilska växa i mig att jag inte var nöjd....någon gång med det jag
åstadkommit.
 
Jag påtalade detta för min terapeut att jag bara blev arg inimbords och behövde nog ett
annat yttryckssätt än akvareller, så jag bad att få testa torrpastell, vilket jag gjort tidigare
och varit tillfreds och harmonisk med. 1,5 vecka kämpade jag med akvarellerna.
 
När torrpastellerna väl kom fram kände jag ett enormt lugn och där fann jag mitt "flow".
Torrpasteller är omedelbara och mustiga i färgerna och jag formligen älskar att sudda
fram en böljande fri form med fingrarna. Jag smular pastellerna genom en sil och suddar
ut med fingrarna. Det är en fantastisk process och det blev ett par tavlor varav den ena
jag är oerhört nöjd med för den föddes ur min själ. Målningsterapin gav mig kraft och
energi men framför allt tllit till mig själv och min egen förmåga att skapa utan prestation.
 
Här satt jag och målade...
 
Läkeeurytmi...vad är det?

Ordet eurytmi har sitt ursprung i det grekiska språket och betyder vacker,

skön rytm som visar på dess egenskap att skapa balans, harmoni och helhetskänsla. 

Läkeeurytmi är en väl använd terapiform inom den antroposofiska vården.      

Det handlar exempelvis om övningar som inriktar sig på andning,

cirkulation och koordination. Syftet är att bidra till balans, harmoni och helhetskänsla.

Människan är själv aktiv och blir därigenom medvetet närvarande i de egna rörelserna.            

Man stimulerar de läkande krafterna i sig själv.

 

 
Nu ska jag vila en stund....fortsättning följer...
 
 

Hemma igen från Vidarkliniken i Järna.....

Todelidooooo...I am home again!
Som ni förstår har jag varit på rehabilitering på Vidarkliniken i Järna 25/2-17/3.
 
Nu har jag landat hemma efter 3 veckors upplevelser, vila, rehabilitering och mycket sol,
vackert väder hela tiden och även en stor längtan hem....
 
Motsägelsefullt, ja, men borta är bra ett tag men hemma är alltid bäst till slut.
Hur mycket serverad god mat man än får och hur många underbara behandlingar med
insmörjningar, fotbad och varma omslag man än upplever ,så känns det till slut som att
nu är kroppen mättad. Kropp och själ har fått sitt och nu väntar det vanliga livet ivrigt
att få levas fullt ut. Längtan hem till älskade mannen, familj och vännerna.
 
Här sitter jag på en upp och nedvänd eka och lapar sol sista dagen innan jag ska åka hem.
Det var mellan -15-20 C på nätterna men soligt och klarblå himmel på dagarna under hela tiden.

Jag kommer att skriva några episoder om hur jag haft det och vad som händer innanför väggarna
på Vidarkliniken i stora drag. Eftersom det är ett sjukhus så kunde jag inte fotografera så mycket,
men några bilder kommer längs vägen..
 
Först och främst så vill jag säga att jag mår tusen gånger bättre nu än när jag kom till Järna.
Då var jag trött, sliten kropp och less på alla behandlingar och dessutom mentalt trött.
 
Att vara kroppsligt trött är jobbigt men går att hantera, men när det mentala börjar svikta, ja
då är det svårt att peppa sig själv med glada tillrop. Och när andra gör det är det som att kasta
vatten på en gås...
 
Men tiden på Vidar gav mig nytt hopp och ny energi att "keep on walking"...
 
Andra dagen fick jag träffa en antroposofisk läkare och vi gick igenom alla kroppsliga sviter
efter lång tids cellgiftsbehandling, strålning och viktuppgång.
Jag ordinerades en hel del antropsofiska medel och behandlingar som ska hjälpa upp inre
och yttre "förfall".. ;-)
 
Så här blev det;
 
Före varje måltid fick jag tabletter och flytande tinkturer för att stärka lever och immunförsvar,
mage/tarm och svaga leder. Jag blev erbjuden mistelterapi men valde att inte ta det eftersom jag
inte tror på det fullt ut och jag lyssnar på min egen magkänsla.
 
Chelidonium-  Skelört, fört matsmältningen och gallan - Flytande tinktur
Hepatodoron-  Hepatodoron är grekiska och betyder ”hjälp för levern” och vinlöv och
                        jordgubbslöv är centrala beståndsdelar i denna medicin.
Absint-             Malört, Anis och fänkål bla som används för matsmältningen, illgrön.
 
Dessa tinkturer/tabletter  fick jag i en liten pyttedos före maten. Ibland fick jag även
kummindroppar för magen.
 
Varje förmiddag fick jag fotbad i Formica-myrsyra som skulle få fart på mina sovande  fötter.
Underbart skönt och efteråt smorde jag in fossingarna i Weledas "skin-food"
 
Efter varje lunch skulle alla vila med ett varmt omslag runt midja och lever. Jag fick rölleka på
en nästan het tygbit som omslöts med en ullfilt runt kroppen. På det lades en varm "flaska"
och där låg man och njöt av värme och vila. Ofta somnade jag en timma....
 
Otroligt skönt att ha värme på magen. Den fylls med hett vatten och håller värmen
väldigt länge. De användes flitigt till allt.
 
Varje kväll fick jag fot och underbensinsmörjning med väldoftande olja. Efteråt skulle jag
vila med en varmvattenflaska under fötterna och en filt runt kroppen. Risken var stor att jag
somnade. Underbart!...tänk bara...varje kväll....
 
Efter alla aktiviteter och behandlingar skulle man vila minst 20 minuter så det blev mycket vila.
 
För natten fick jag en spruta i axeln som skulle ta bort stelheten runt tumörområdet som
jag haft på halsen och för vänster arm som inte har lymfkörtlar.
 
Jag fick även en lavendelinmörjd hjärtkompress varje kväll inför insomnandet med en varm
vattenflaska ovanpå. Superskönt. Flaskan tar man bort efter en stund förstås.
 
2 gånger i veckan fick jag helkropssmassage, mjuk taktil med olja och inbäddad i varm
filt efteråt var det lätt att somna på förmiddagen.
 
Skötersorna var rara och ödmjuka osm änglar och de började alltid morgonen med att
komma in på mitt rum för att fråga hur natten varit och om jag sovit gott.
de följde upp mitt kroppsliga och mentala mående hela tiden och en gång i veckan
var det blodprovstagning och läkarsamtal. Allt i antroposofisk anda.
 
Vi åt vegetariskt, biodynamisk, ekologisk närodlad mat som var riktigt god och fisk fick
vi en gång i veckan och ägg på söndagar. Äggen saknade jag mest för det äter jag nästan
varje dag hemma. jag ville gå ner i vikt men det var så mycket kolhydrater i maten så jag
gick upp i vikt av mat och all vila så mina promenader räckte inte långt...
 
Jag promenerade mycket, varje dag blev det 1-2 promenader runt i området och en dag
tog jag en 2 timmars promenad genom skogen. Mitt i skogen undrade jag vad jag har
gett mig in på i halka, snö och svårt att ta sig fram, men det var bara att följa stigen.
 
Schemat var fullspäckat varje dag, och de andra terapierna jag fick tar jag upp i nästa
inslag. Nu hinner jag inte mer för idag, men är snart tillbka med fortsättningen.
 
Kram så länge och tack för att ni haft tålamodet att vänta på mig.
Jag mår bra och är piggare än på länge.
 
Fortsättning följer....
 
 
 
 
 
 
 

Sportlovstider.....

I helgen var jag och älsklingen i stugan för att känna lite "fjällkänsla".
I Dalsland är det lite mer snö så vi fick ett ryck på lördagen när vi kände
en härlig kramsnö sjunka ner under fötterna....
 
.....Jaaaa, vi gör en snögubbe!.....
 
 
Snöhennen "Henny"......
 
 
Under tiden som snöbubben växte, insåg vi i jämlikhetens tidevarv att det finns inte längre några
snögubbar, i alla fall inte i Sverige, för här måste ju allting heta hen nuförtiden....
 
Så det fick bli en "snö-hen"....snöhennen "Henny"......
 
Shitpommfritt vad roligt vi hade....vi har nog skrattat hela helgen tack vare att Henny blev till.
 
Ja, vad vore livet utan barnasinnet...?
 
Stugan bjuder på mycket mys framför brasan, ett glas rött till maten och total tystnad utanför
husknuten. Umgänge med goda grannar och långa promenader i naturen.
 
Nu visade det sig att jag inte orkar så mycket längre, går som en gammal traktor och jag är
ständigt trött, dygnet runt. Cellgiftseländet börjar ta ut sin rätt. På torsdag kanske jag får
sista cellgiftskuren om provsvaren tillåter det, vi får se.
 
Jag har varit mentalt stark fram till före jul, sedan har tröttheten urlakat både kropp och själ.
Försöker, men hittar inte energin eller glöden att vilja orka lite till och lite till.
Är  bara jävligt trött på skiten för att tala klarspråk.
 
Är så lycklig över att jag har en kärlek vid min sida som ger mig dagliga skratt och värme.
Det hade jag inte förra omgången och det är stor skillnad att vara stark ensam och att ha
ett dagligt stöd i en livskamrat. Visst är vänner och familj betydande, men det kan aldrig
ersätta tvåsamheten. Jag vet, för jag har provat båda alternativen.
 
I eftermiddags när vi kommit hem från stugan kraschade jag i soffan coh sov 3 timmar.
Nu ska jag lägga mig att sova för natten, för jag är så trött så jag knappt orkar hålla ögonen
öppna.
 
Trötthet kan ta kål på den starkaste av viljor.
 
...och vad hände med "Henny"..? Jo, den började smälta idag stackarn, näsan hade ramlat av,
och ena tutten hade ramlat av...lte symboliskt roligt....hatten hade blåst av och de flesta
attiraljer hängde lite varstans.....men barnasinnet...det har vi kvar ;-)
 
 
Puss o kram och natti!
 
 
 
 
 

Grattis älskade dotter på födelsedagen!

 
 
Hjärtliga gratulationer till min älskade förstfödda dotter Christine på 27-års dagen!
 
Du föddes en kall februarieftermiddag då snön vräkte ner och låg i höga drivor runt husknutarna.
Kvällen innan du föddes minns jag att vi hade middagsgäster och allt var som vanligt, Men jag
kände mig lite konstig och okoncentrerad då vi spelade kort. Jag var väldigt fnittrig och det brukar
jag inte vara. Och nej jag hade inte druckit vin heller, Kände mig ändå nästan berusad.
Det var en udda känsla eftersom jag var nykter. På den tiden var det inte ens tal om att man
kunde ta ett glas vin till maten när man var gravid. Det fanns inte på kartan.
Den som bröt mot det förbudet blev mer eller mindre betraktad som kriminell.
 
Vattnet gick på natten och det var dags att åka in, så det blev taxi in till Vänersborgs lasarett
som då ännu fanns. Det var ganska tufft med värkarbetet, för värkarna stannade upp och jag fick
värkstimulerande medel vad det nu var och epiduralbedövning. ...
 
Tja, du var inte så ivrig att komma ut, för det tog ungefär 15-16 timmar, men den dagen var
ändå så mysig för jag vill minnas att det var Ulf Elving som spelade romantiska låtar på
radion hela dagen. Alla hjärtans dag 14 februari 1986....
 
Men när du väl föddes  vid 16-tiden, så uppenbarade sig den vackraste bebis av dom alla
på hela jordklotet (jag vet,så säger alla mammor).
Du hade massor av mjukt mörkbrunt hår och dina kinder var alldeles rosiga.
Det såg ut som att du varit ute i friska luften och ditt skrik lärde jag känna igen genast.
 
Barnmorskan som tog emot dig sa..."Åhh en sådan underbar rosenknopp"...
Och rosenknoppen blev du kallad och även "lilla knoppen".
 
Du och jag fick komma till "22.an" efter ett par dagar och där blev vi ompyssalde av
stränga gammeldags sköterskor som "visste bäst" hur man ammar och annat smått
o gott. Jag satt på en gummiring hela veckan för jag blev sydd pg av att jag sprack.
 
Ja, kanske onödig information för dig, men det är verkligheten ibland för många
födande kvinnor....
 
22:an var ett eftervårsställe, en gammal sekelskiftesvilla dit man blev placerad
en vecka för att lära sig amma och vila. Barnen låg ännu i barnsalar och sköterskorna
rullade ut bebisarna vid amning och på dagarna fick man ha sitt barn hos sig förstås,
Men inte på natten....
 
Jag hörde att du skrek på natten, för man känner igen sitt eget barns skrik,
och sköterskorna tröstade dig så jag skulle få sova. Snart förstod jag
också att du hade kolik. Det var en tuff resa för oss båda, men vi fixade det.
 
Du var en glad, nyfiken och livlig tjej med mycket bus i blicken. Du charmade
alla i din omgivning var än vi var sjöng du och trallade, hittade på egna små
låtar och du var en helt ljuvlig unge att ha omkring sig.
Du var väldigt aktiv och vila/sova var inte riktigt din grej. Du var med överallt
och var vi borta så somnade du i knät i någons famn, det funkade jättebra.
 
Någon ängslig mamma var jag inte och det är en av fördelarna att få barn
tidigt. Allt ordnar sig även om man inte har så mycket pengar som ung.
 
Du har hunnit med så mycket i ditt liv, rest mycket och bott utomlands,
jobbat med tusen olika saker och varit oerhört kreativ och driftig ända sedan
du var väldigt liten. Kan själv har varit ditt mantra, och det har ju varit på
gott och ont ibland så där i tonåren.....ja alla känner väl igen det...
 
Musik och sång har präglat ditt liv och din oerhört roliga humor, ditt smittande
skratt och optimistiska personlighet....allt ordnar sig...alltid!
 
Jag blir alltid så glad när vi träffas, när du busar till det och dansar din dans
i köket som är just din "Kicki-dans" och vi skrattar gott...
 
Du är min vackra, underbara, intelligenta och charmerande dotter med ett
stort hjärta. Du är en mycket älskvärd person, en väldigt speciell och unik
människa. Att jag fått den stora förmånen att få vara din mami, det är en ynnest!
 
Tack för att du är just DU, mitt hjärtebarn. Du berikar livet för mig och så många
andra och jag älskar dig mest av allt i hela världen och det vet du.
 
Du är inte bara min dotter utan även min bästa vän och det är stort, för vi har
gått igenom mycket tilslammans i vått och torrt i stort och smått.
 
Förra sommaren gifte du dig med din Jonas och vi fick vara med om ett helt
fantastiskt bröllop i Trosa tillsammans med familj och era vänner. Vi har även lärt
känna Jonas fina familj.  Nu är du vuxen på riktigt.
Jag är så innerligt stolt över dig mitt barn.
 
 
Puss och kram hjärtat mitt!
/Mami
 
 
 

Vila, vila, vila och sedan konsert...

Den sista tiden har varit extremt tröttsamt, för jag har sovit mer än jag varit vaken.
Tröttheten har kommit smygande, nästan så man till slut inte reflekterar över det,
utan tänker att det är det normala.
 
Men det är ju inte normalt att somna så fort man sätter sig i en soffa eller
varhelst det finns en skön sittplats.
 
Cellgiftsbiverkningarna har kommit som ett brev på posten och jag har nog
varit ganska trotsig mot tröttheten ganska länge, men nu går det inte längre.
 
Igår fick jag mig en läxa. Tidigt på morgonen vid 5-tiden fick jag ett starkt och
obehagligt tryck för bröstet och på förmiddagen åkte jag till vårdcentralen för att
ta EKG vilket min sköterska på onkologen rekommenderade mig att göra.
 
Herceptinet som jag nu fått i flera år är inte snällt mot hjärtat så det var bäst att
göra som sköterskan säger. EKG togs och jag fick träffa en läkare på VC.
 
Han ville inte chansa så jag blev direkt remitterad till akuten för ytterligare
undersökningar och blodprovstagningar.
 
Det sista stället jag vill hamna på, tänkte jag. Där blir man ju sjuk!
Där florerar allt från influensor till kräksjuka så jag var extremt nojjig när jag kom dit.
 
Jag ville genast ha eget rum att vänta i och det fick jag. Därefter kom den ena
sköterskan efter den andra in. En äldre rutinerad sköterska stack in en pvk i armen
snabbt och lätt,  och en annan tog ett nytt EKG och en tredje kom in och frågade hur
jag mådde och så höll det på. Jag räknade till att 6 olika sköterskor var inne under min
vistelse där.
 
En urgullig ganska  ung läkare undersökte mig och han var verkligen rar och med ett
stort hjärta. Han var av utländsk bakgrund och bröt lite, men i dessa tider då många
klankar på att vi har för många invandrare i Sverige så måste ja säga en sak.
Många inom sjukvården däribland läkare som har utländsk bakgrund som jag mött har
många gånger haft en stor medmänsklig attityd och de stannar till, lyssnar, har empati.
Fler sådana behövs i vården. Denna läkare pratade om familjen och dess betydelse.
 
Vi hade ett intressant samtal samtidigt som han lyssnade på mitt hjärta och lungor.
Innan han gick frågade han mig om jag vill ha kaffe. Vilken annan läkare frågar det?
Jag blev jätteglad! Han bad mig ringa på klockan så att en uska kunde ge mig kaffe.
 
Uskan kom och frågade även om jag ville ha en smörgås, vilket jag inte ville ha med
tanke på hur mycket bakterier som kan följa med den mackan.....
 
Sedan kom ytterligare en läkare på kirurgsidan för att kolla mitt hjärta igen!
Tusen och åter tusen  frågor och jag kände att de tar mig på allvar i alla fall.
 
Jag låg där i 4 timmar, slumrade mellan provtagningar och samtal.
Kirurgläkaren hade hosta och hostade rakt ut! Jag blev irriterad och sa till honom
att jag är väldigt infektionskänslig, så jag skulle uppskatta om han hostar i
armvecket, vilket han ändå inte gjorde. Han hostade i handen.
Oerhört nonchalant! Han såg på mina prover att de vita ligger på 1,9 vilket
innebär att jag kan bli sjuk av minsta lilla.
 
(Referensvärde för vuxna över 16 år är på 4,0-10,0 x 109 vita blodkroppar/liter.)
 
Jag kände att är det någonstans jag kommer att bli sjuk så är det på sjukhuset.
Har ändå hittills lyckats hålla mig undan influensor och annat jox.
 
En av sköterskorna berättade för mig att två patienter hade kommit till akuten
förra veckan med vinterkräksjuka och spytt rakt på golvet i väntrummet!!!
Har man kräksjuka så ska man hålla sig hemma!
 
Ja, vad säger man?
 
Hygienen ska vi inte tala om. Jag såg inte att en enda sköterska spritade
händerna varken när de kom in till mig eller när de gick ut! Jo, kanske den
första som satte pvkn, men jag är osäker...
 
Ska det vara så i svensk sjukvård att handhygienen är så undermålig.
Nu kan det ju hända att de spritar händerna utanför, vad vet jag, men jag
är van vid från Uddevalla att de spritar händer hela tiden.
 
Jag var på akuten på NÄL, så nu får de sig en offentlig känga!
NÄL har stora problem, det är känt, men att inte sköta hygienen och hosta
när det kommer in patienter som är svårt sjuka, det är oacceptabelt!
 
Jag gör allt jag kan i vardagen för att undvika smittor och är mycket för mig själv.
Det räcker väl tillräckligt att bli straffad dubbelt. Först att vara sjuk i cancer,
sedan att inte kunna umgås med alla man vill bara för att de råkar vara förkylda.
 
Då kräver jag att en läkare åtminstånde kan ha det hyfset att inte hosta rakt ut!
 
På vårdcentralen är de toppen, där vet de att jag inte ska sitta ute bland andra,
så jag får gå rakt in i provtagningen och väntar eller så får jag ett rum att vänta i.
 
NÄL är det sista stället jag vill hamna på om jag blir sjuk.
Där städas det inte tillräckligt väl och är någon städare är sjuk så blir det inget städ.
Jag har hört detta från säkra källor!
 
Janne Josefsson kanske skulle ta och göra en uppdrag granskning hur det står
till på det sjukhuset egentligen och hur dåligt personalen mår.
Det känns som att det onormala har blivit normalt på NÄL.
Personalen orkar inte bry sig längre för de är så slutkörda och patienterna får lida.
 
Jag tror att det är en stor brist i ledningen och hur de sköter ekonomin.
Biblioteket ska läggas ner på NÄL. Mig veterligen är bibliotek något som
finns på alla sjukhus.
En del har t om bokvagnar som de går runt avdelningarna med.
 
Varför fungerar det inte på NÄL helt plötsligt? Spara pengar...jojo, till förmån för vaddå?
I Uddevalla finns ett bra bibliotek i alla fall....än så länge.
 
Vi lägger våra skattepengar på detta och jag bara undrar vart alla pengarna går???
 
Nåväl, nog om detta.
Slutkontentan av mitt besök var att det inte var något fel på mitt hjärta tack och lov.
 
Väl hemma somnade jag i soffan och sov i 3 timmar innan jag åkte till kärleken,
stekte pannkakor och fortsatte att sova på hans soffa......så ser det ut nu.
 
Nu har jag sovit tillräckligt för denna gång.
 
Ikväll ska vi går på konsert med goda vänner. Det ska bli riktigt kul.
Först middag ute och därefter First Aid Kit.
 
Och Nej, jag lär inte bli mer sjuk ikväll, än den risken jag tog på sjukhuset igår.
 
 
 

La Famillia och konstupplevelser i helgen....

Denna helg som varit åkte jag med kärleken till Stockholm för att fira min dotter Christine
och svärsonen Jonas födelsedagar i förskott.
 
Torsdag morgon fick jag mina sedvanliga cellgifter och jag kände en enda stor suck av
trötthet och även lessamhet och sorg över att jag ska behöva upprepa detta gång efter gång
som aldrig verkar ta slut, men allt har ett slut, så även cellgifter. En gång kvar, sedan blir det
något annat. Direkt efter sjukhuset bilade vi till KH och jag sov hela vägen upp.
 
Fredagen blev solig och rolig och vi försökte att göra passande saker utan att
behöva trängas med allt för många människor på konstmuseér och annat som
vi besökte. Det är ju influensatider och jag har tentakler och handsprit och försöker
undvika hostande människor. Inte lätt dock när folk är så oförskämda så de hostar
rakt ut utan att ta hänsyn till andra.
Hur svårt kan det vara???
Alla har väl ett armveck??
Ska jag behöva isolera mig ännu mer för att folk är oförskämda och ohyfsade???
 
Nåväl, vi begav oss till Liljevalchs Vårsalong med goda vänner och insöp alla
tokiga, galna, knäppa, roliga och fantasifulla  verk som visades.
Verkligen konstens "Gott-och-blandat-påse".
 
Är du i Sthlm så är utställningen väl värd att se. Många skratt men även
ogillande och avsmak finns med på paletten. Konst ska beröra även om
man inte alltid tycker om det man ser. Diskussionerna gick varma i alla fall.
Gillade denna brinnande tavla som var enormt stor....
 
Bilden lånad från http://www.svd.se/kultur/tatt-mellan-verken-pa-liljevalchs-varsalong_7852828.svd
Ella Tillema: Är det mitt huvud som brinner..., olja på duk. Foto: LARS PEHRSON
 
Fredagkväll blev det la Famillia-fredagsmys hos systeryster där vi bakade supersmarriga
pizzor, sådär egenhändiga precis som man själv vill ha dom med fina råvaror.
 
 
Lördag blev vi sugna på Fotografiska museét och David LaChapelles stora utställning,
och den var verkligen stor. Knôkat med folk så det var väl mindre bra, men
även denna utställning var sevärd.
En helt galen utställning och rakt på och brutalt om man säger så.
Kanske inget man tar med barnen på...men absolut häftig!
Vi hade roligt där tillsammans med dotter, svärson och hans föräldrar.
 
De två högra bilderna gjorde David LaChapelle 2009 samma år Michael Jackson dog.
 
Lördag kväll blev det återigen La Famillia födelsedagsmiddag på en italiensk restaurang där
personalen är väldigt trevlig och serverar god mat. Även svärsonens föräldrar var med denna afton.
En supermysig kväll då det kändes så där italienskt fullt ut med mycket prat och skratt
och födelsedagshyllningar till finaste paret Christine och Jonas i förskott.
 
 
Fika med Christine och Jonas på Fotografiska museét
 
Ja, det var lite om min helg som varit....en helt underbar helg med mycket intryck och
upplevelser och långa promenader i solen med min kärlek.
Jag formligen älskar att promenera runt i Stockholm, en mil blev det nog på lördagen.
 
Jag behöver väl knappast nämna att jag sovit mer än jag varit vaken igår.
Idag har jag varit på benen igen men inte gått utanför dörren sedan jag kom hem.
Kroppen har tagit mycket stryk av cellgifterna och det börjar visa sig nu, för inte
ens kortisonet kan hålla mig vaken längre som den gjort tidigare.
Nu är det bara attt acceptera förfallet tills jag kan återuppbygga kroppen igen.
 
Så imorgon är det dags att traska en promenad i alla fall.
 
Tjingeling!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Årskrönika 2012, del 3 ....

 
I måndags fick jag pausa skrivandet för jag skulle gå på mitt allra första Zumbapass.
Det var såååååååååå roligt och jag blev lurad att dansa och tjoa trots att jag
egentligen inte orkade, men hjärnan övervann tröttheten och man orkar mer än man tror.
Jag har blivit så stor av cortionet och lite rörelse i vinter så nu finns ingen återvändo,
inga undanflykter annat än att börja röra på fläsket!
 
Igår kände jag mig dock som en överkokt spagetti i kroppen och det var en vilodag i
slowmotion. Sov t om på eftermiddagen ett par timmar, tråkigt men nödvändigt.
 
Nåväl....
 
April 2012;
Jag och kärleken åkte till dotter och svärson i Stockholm och så gick vi på Jesus Christ Superstar.
Umgänge med familj och vänner varvades med cellgiftsbehandlingar och provtagningar.
 

Kungsträdgården är fantastiskt vacker just denna tiden. En riktigt romantisk plats att uppleva.
Jag ser också att utseendet förändrats drastiskt igen för var månad som gått under året.
Cellgifter bryter ner något fruktansvärt och det går inte att hejda "förfallet". Här har jag ännu
ett normalt utseende....
 
Pysslet fick ta plats vilket det alltid får göra. Ständigt kreativt flöde &  jag började
fundera på bröllopsförberedelserna för min dotter Christine och hennes blivande man.
 
Maj; 2012;
 

Maj är alltid en jobbig månad eftersom Madeleine fyller år 7 maj. Den tiden då allt
är som allra vackrast och värmen kommit tillbaka, ja då livet är som störst.
 
En jobbig period började även i andra avseenden för en tumör vid halsen/nyckelbenet började
växa okontrollerat. Nya strategier sattes in och jag fick cellgiftet Xeloda i tablettform att äta
varje dag. Jag mådde fruktansvärt dåligt av dessa, hade yrsel och illamående.
 
Jag minns att vi åkte till stugan för att få ro och tystnad och jag skulle ta mig från bilen till
huset och det kändes som att jag var sjösjuk för var steg jag tog, allt gungade, så jag fick
ligga ner den mesta tiden, då kände jag inte yrseln så påtagligt. Jag gick som en full stork
och fann ingen som helst livskvalitet i detta.
I slutet av maj fick jag avbryta kuren, då jag inte tålde den. En oerhörd frustration bodde i mig
och jag kände att inget hjälpte mot cancernördarna. Skulle detta bli min sista sommar...?
En kort vila från cellgifter påbörjades.....
 
Jag gav mig ändå DEN på att inte deppa ihop, så jag hittade på saker att göra, sitta kunde jag
i stunder, så jag sydde på altanen i stugan. Och med den utsikten mådde jag i alla fall bra i själen.
Gamla fula stolsdynor fick nytt liv här.
 
Vi tog hand om varandra jag och kärleken.....
 
 
 .....fortsättning följer....
 
Så....då fortsätter jag...tog en välbehövlig promenad i snön.
 
Juni 2012;
 
4-7 juni åkte jag och kärleken på parkurs till Brännö som CTRF bekostar för par där den ena har eller
har haft cancer. Läs gärna mer om hur du kan ansöka här; http://www.livslust.net/
Rekommenderar kursen det allra varmaste! När vi kom hem därifrån sa alla att det strålade om oss,
så kursen gav oss en skjuts att ta vara på det goda, fokusera på det som går att hantera. Här på bilden
ska vi precis sjunga en sång för alla deltagarna som vi skrev till avslutningsmiddagen. Den handlade om
alla underbara par vi lärt känna dessa fyra dagar. Vi var 5 par och man svetsas samman väldigt fort.
 
Direkt när vi kommit hem från Brännö blev det barndop...
 
Lille Viggo, brorsdotters-sonen och jag blev då gammelfaster.... hujja, det lät gammalt!
 
Vi var mycket i stugan där vi har våra underbara bofasta vänner och vi åkte på 40-årsgalejj
sittandes på bänkar på ett flak...helkväll på bygdegården då Anna blev 40.
 
Vi firade midsommar i stugan med några syskon och deras familjer....

Och vi gjorde kransar att ha i håret som sig bör....


Fortsättning följer.....
 

 

 
 
 

Årskrönika 2012, del 2 ....

 
I torsdags fick jag cellgifter igen, men nu är jag åter på benen efter en helg med
cortisonbiverkningar och oerhörd trötthet, men det har gått bra även denna gång.
Inatt har jag sovit 12 tim så jag har fått vila och återhämtning, så nu är jag på G igen.
 
Dessutom blev det en myshelg med mina föräldrar, systrar och deras barn.
Sena julklappar till barnen och systrar samt fredags och lördagsmys med kvalitet.
 
Då fortsätter vi igen med årskrönikan med lite överlappning från del 1...
 
mars 2012;
"Livet kretsar väldigt mycket kring existensiella saker. Vad vill jag göra med det
liv jag fått och hur ska jag göra det så bra som möjligt trots att döden skrattar mig
rakt i ansiktet?"

"Jag har döden på ena axeln och livet på den andra. De sitter där obevekligt båda två
och resonerar med varandra dag som natt. Ingen av dom ger sig, attans vad dom kan
vara envisa ibland. När man fått ett "bäst-före-datum" så sitter det ju där som ett
mjölkpaket som surnar...Men man kan lukta sig fram till att det håller ett tag till."
 
Ja, så kände jag de 13 mars och just den månaden hade jag ingen lust att blogga, så
det blev ett enda inlägg.
 
Det hände desto mera och jag levde för var dag så mycket jag kunde och vi var i stugan
en hel del för att jag skulle få så mycket energi som möjligt. Försökte jobba lite också,
men det blev för tufft att  jobba samtidigt som man skulle överleva för dagen.
Jag fick cellgftsbehandlingar 2 veckor av 3 med en annan typ som heter Navilbine samt
Herceptin som jag fick var 3.e vecka och som pågår ännu.
Status på mina tumörer var det lite si och så med, hände det något? Ovissheten var jobbig,
och det existensiella tog stor plats i mina tankar.
 
17 mars;
 
Vi förlovar oss, jag och min älskade P-Å.
 
Och älskling överraskar mig med restaurang och  konsert med Jill Johnson.
 
April 2012:
 
Stuglivet fick ta plats då våren tittade fram och vi var där en del med familj
och vänner. Finns ingen annan plats som läker kropp och själ så bra.
 
Strandprommis med syster och hennes familj, vinter möter vår.
 
 

18 April;
"Medicinerna hjälper; Tumörena har INTE VUXIT, de sitter STILL i båten. Skelettascan visade
att skelettet är helt friskt och INGEN spridning i kroppen förutom de jag redan har vid lymfkörtlarna 
i buken och vid nyckelbenet".....Utandning och tacksamhet rådde då....!
 
Jag hade även frågor och svar från er bloggläsare;
 
I slutet av april började förberedelserna för dotters bröllop som skulle hållas 28 juli.
Så stugan belv en pysselhåla hela våren och så en myshelg med väninnorna.
Stickning och virkning, mat och vin var temat.
 
Jag, Anita och Maria är glada pysslerskor.
 
Maria blev ju mormor till min brorsdotters son Viggo, så jag stickade en väst.
 
Fortsättning följer med del 3 snart....ikväll...ska bara iväg med en väninna
och testa Zumba för första gången.
 
Måste få igång kroppen för jag har blivit så stor av all cortison så kroppen
och ansiktet är runt, runt...väldigt runt och vattensängsmjukt liksom ;-)
 
Tjingtjong so long!
 

Årskrönika 2012, del 1....

 
Tänka sig att jag sitter här ännu och skriver, funderar, verkar och LEVER!
Om jag ska vara ärlig så trodde jag inte riktigt att ett år till skulle läggas till,
utan snarare att nedräkningen hade börjat, nedmonteringen av mitt liv.
 
Trodde inte när jag fick diagnosen första gången 2010 att jag skulle dö,
detta fixar jag med en klackspark, värre saker hade jag varit med om och
min dotters död hade gjort mig starkare. Nu när jag fick tillbaka cancernörden,
en spridning, så tänkte jag att; om Madde dog av sin cancer, varför ska då jag
överleva, det tog ett år för henne att vandra in i döden, så då är det väl dags för mig
med....bara att acceptera, rätta sig i ledet, men inte utan kamp!
 
Tankarna pendlade mellan hopp och förtvivlan.
Hur ska jag leva den korta tid jag har kvar?
Hur många månader handlar det om?
Vad ska jag prioritera för att underlätta för dotter, man och familj?
Hur ska jag kunna sova när så mycket står på spel?
Hinna ta hand om försäkringar, begravningsförberedelser och vita arkivet?
Vilken musik, blommor, ett sista skrivet tal till mina kära ska jag ha på min begravning?
Städa ur, skåp, lådor, förråd och spara, ge bort, slänga.
 
Vad vill jag lämna till eftervärlden, och hur sjuttsicken ska jag hinna med allt jag vill?
Skapa, var kreativ, hinna få ur mig alla ideer jag har, det gav både eld i baken men även
en stress som ibland gjorde mig galen av oro.
 
Ibland visste jag varken ut eller in. Vad spelar det för roll om 10 år...nä ingenting!
Det mesta spelar ingen större roll om 10 år om det inte handlar om upplevda minnen
tillsammans med nära och kära. Minnen spelar roll, jätttestor roll, det betyder allt!
 
Det tog ganska lång tid för mig, nästan hela år 2012 att inse att jag kan inte göra mer än
att vara människa så gott det går, vare sig jag är frisk eller sjuk med en tung diagnos.
Mitt kontrollbehov kan inte sträcka sig ända in i döden, någon gång kan jag väl släppa
allt planerande för annars blir jag galen istället och en galen person vill ju ingen ha att
göra med.
 
Vi gick på nyårsrevy i januari "Roberts revy" som hade allt som en revy ska ha.
Många skratt och en härlig helkväll var det.
Teckningen ritade jag till Robert för premiärkvällen.
http://levaidag.blogg.se/2012/january/den-stora-depparedagen.html
 
Visst planerar jag saker, men inte längre om döden, utan har bestämt mig för att leva
för att leva och planera för livet, för framtiden. För jag har lika stora möjligheter som
vem som helst, egentligen. Ingen vet något om framtiden, även om jag fått en sk
"dödsdom" av min onkolog..."din metastaserade bröstcancer är inte botbar".....
..."vi ska göra allt vi kan för att förlänga ditt liv"...."finns ingen möjlighet att stråla
vid halsen där du strålats tidigare"....mm..mm...
 
Jag strålades vid halsen efter mycket tjat..och se....tumörerna försvann!!! Efter att just
tömörena vid halsen försvunnit fick jag tillbaka mitt hopp igen. Även om jag ännu har
tre tumörer i magen som jag får behandling för så känner jag att.....onkologer vet inte allt!
De vet inte vem jag är, vilken fighting spirit jag har. De vet inte hur mycket just min kropp
klarar. De vet inte hur mycket kropp och själ kan samverka, hur mycket kraft man kan få
av nära och kära och vänner och bekanta och alla människor som finns runt en på olika sätt.
 
Jag har turen att få så mycket pepp av omgivningen, även av er som jag inte känner.
Alla har inte den ynnesten, men jag tror på universums krafter.  Man är aldrig ensam,
men samtidigt är man alltid ensam med själva sjukdomen, tankarna, ångesten som kryper
på emellanåt, den kan man inte fly ifrån eller bädda in.
 
Onkologen vet att nya mediciner är på intåg och det vet jag med. Vi har pratat om det varje
gång och jag är en påläst patient, och att vara påläst innebär makt att trycka på.
Jag kräver den bästa medicinen som är tillgänglig. Nu får jag det...snart...väldgt snart.
Läkarnas uppgift handlar om att rädda liv, men vi vet också att den har en prislapp.
 
Behandlingarna har varit tuffa, särskilt i början av året då ingenting verkade fungera,
och jag grät varje gång jag lade mig i sängen på Uddevalla sjukhus för att få cellgifter.
In på tredje året med detta elände, hur länge ska jag orka???
 
I början av året trodde jag att mitt liv var uträknat, att de skrivit palliativ behandling på
läkarintyget för att jag snart skulle dö, men nu vet jag bättre. Jag ska inte dö, i alla fall
inte på bra länge än.
 
I min ensamhet kom funderingarna, men handarbetandet och pysslandet fick mig på
andra tankar, eller snarare inga tankar alls. Det blev en meditation då tiden stod stilla,
fokus på här och nu, och så är det än. Jag mår fysiskt och psykiskt dåligt om jag inte
har något för händerna.
 
 
Virkade en ryggsäck till systerdotter av restgarner i mars
Januari blev...jävlaranamma, nu ska här tränas och gås ner i vikt...hmmm känns det igen?
Hälsodrycker och stavgång och inga mjölkprodukter skulle ätas.
Jag, mannen coh goda vänner gick på Roberts Revy som var superrolig
Jag startade en bokklubb tillsammans med mina  väninnor på Ericadagen 24 januari.
 
Februari blev lite mer av hälsa då jag och min käresta åkte till Långberget en vecka för att
åka längdskidor inför vasaloppet som han skulle åka för 10.e gången.
Det blev även en hel del pysslande och ett av pysslen blev ett förkläde till systerdotter.
En rejäl influensa hann jag med också i februari som däckade mig totalt.
 
Mars blev hoppets månad, hopp om vår och sommar. Stugan var en härlig plats
att vara på, kratta löv och höra fåglarna sjunga. Behandlingarna gjorde mig trött,
så trött att jag sov varje eftermiddag var jag än befann mig. Stuglivet, det enkla
med min kärlek läkte både kropp och själ mitt i allt det svåra.
Kärleken gav mig livet!...och gör än idag!
 
Långberget gjorde mig så här pigg och glad i början av februari.
http://levaidag.blogg.se/2012/february/glomde-att-jag-har-en-blogg-ocksa.html
 
Fortsättning följer snart, jag tar lite i taget så blir det inte så långt att läsa.
Tanken är att det ska bli fyra delar....
 
Imorgon ska jag få ytterligare en behandling av FEC, nr 5 i ordningen, eller nr 8
om man räknar med de jag fick år 2010. Igår tog jag prover på VC och jag har
bra HB i alla fall 124, bättre än jag haft på länge, resten vet jag först imorgon.
 
 

God Jul alla underbara bloggläsare!

 
 
 
Önskar er alla en riktigt God och fröjdefull Jul!
 
 
 
 
 
 
Julvisa
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid!
Giv mig Guds ära, änglavakt, och över jorden frid!
Giv mig en fest som gläder mest den konung, jag har bett till gäst!
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, giv mig en änglavakt!
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
Nu är det Julaftonsmorgon och jag slår in paket, det roligaste kvar alltså.
Ett tips; jag använder gamla tapetprover och det funkar väldigt bra att göra
vackra paket av.... man måste inte ha julpapper.
 
Kram på er och
 

Jag har fått den allra bästaste julklappen!

I måndags var det återigen dags för mig att åka till Göteborg och göra PET CT som jag gjorde
för exakt ett år sedan. Man får dricka kontrast i 45 minuter och därefter så läggs man på en
brits i ett lugnt rum. En radioaktiv isotop med sockerlösning sprutas in i armen och sedan ska
man ligga stilla en timma för att isotopen ska gå runt i kroppen och fånga upp cancercellerna.
Isotopen lyser där cancerceller finns och är aktiva. Ja ungefär så...
 
Sedan röntgar de med en skiktröntgen där man får ligga still i ca 20-30 minuter.
Ingen big deal alls egentligen tyckte jag, men min kropp tyckte något helt annat.
Nålen i armen var ganska tjock och det gjorde jävulusiskt ont, då mina vener börjar bli lite
slitna, men det var bara att gråta en stund så gick det snart över, men den mentala smärtan
blir svårare och svårare för var gång att hantera. Kroppen fattar ju att man inte ska ha ont,
aldrig någonsin, och det är ju kroppens eget försvar som talar.
 
Sedan tänkte jag att hipp och hoj nu var det över, då är det bara att lägga sig på britsen
i röntgenrummet och göra det som göras skall. När de ska skjuta in mig i röret så säger
kroppen...STOPP! Du ska inte in där! Fick akut panikångest och började gråta hysteriskt.
Jag vill INTE MER, orkar inte ta allt detta, när ska det vara nog?..sa jag till sköterskan.
Har hållt på i tre år med tusen undersökningar och behandlingar, när ska jag få bli frisk och
slippa detta som tär på psyket så oerhört och kroppen blir svag?
 
Sköterskan fattade direkt. Du ska inte behöva lida. Vill du att jag ger dig lite Sobril?
Hon fick ett omedelbart Ja. Ge mig så jag klarar undersökningen, och jag fick en dos
som räckte nästan precis. Men de sista minuterna pratade jag med mig själv i huvudet
och förklarade för mig själv att detta är inte farligt, det är bara kroppen som protesterar,
så gå in i din bubbla en stund så är det snart över. Det gick ju bra till slut.
 
Tur att min älskling var med så att jag kunde komma ut och krama honom efteråt.
Sedan var det bara att åka hem och vänta på resultatet.
 
Tiden går ju så fort i juletider och jag har som alla haft fullt upp. Onsdag kväll hade jag
pysselkväll med tre väninnor. Vi gjorde julkort, slog in paket och en av oss stickade.
Lite glögg och julklappslotteri är ett roligt inslag och alla har roligt när äggklockan tickar
och man ska ta det paketet av varandra som ser lockande ut. Alla blir alltid nöjda, men
det är en rolig lek. Slår man en 1a eller 6a med tärning så får man byta paket.
 
Skål kära vänner och tack för en supermysig kväll! Eva, Anita och Maria, mina härliga goingar!
Jag tillverkade ca 30 julkort som går iväg...idag..så ha tålamod ni som inte fått än.
 
När så torsdag kom kl. 9,00 var det återigen dags för min 4:e FEC behandling denna omgång.
(Har nu fått sammanlagt 7 st FEC+ 3 st taxotere + ca 40 st herceptin) Emlakrämen hade tagit
ordentligt så jag kände inget av sticket i porten. Behandlingen i sig är numera rutin så det brukar
gå bra. Först Herceptin och därefter 3 cellgifter ur tre olika påsar. Det tar ca 2,5 tim per gång.
 
11,30 skulle vi träffa min onkolog och det var lite nervöst för vi skulle få svaret från PET-CTn.
Han såg glad ut när han kom in, så det bådar gott tänkte jag och sköterskan såg också
ganska glad ut. Når det är dåliga besked kan de oftast inte annat än att se allvarliga ut.
 
Dr, Klint viade oss röntgenbilderna och förklarade att.......
Tumören i halsen visar INGEN AKTIVITET, den ser ut att ha dött! Knölen är kvar men det kan
vara en inflammation efter strålningen och att huden gått i nekros.
 
Tumören är BORTA...BORTA!
Vi kunde inte ta in det, jag bara gapade av chock. "Menar du att det inte finns någon cancer
vid halsen längre? sa jag och han fick återigen förklara för min chockade hjärna.
 
Sedan väntade vi på de dåliga nyheterna som man alltid gör när det goda kommer först.
Vi såg tre tumörer i magen på tre olika ställen. En vid levern som har funnits där hela tiden,
och två längre upp imagen vid brösttrakten fast i magen. De är alla ca1 cm.
 
Nu ska vi bekämpa även dessa och vi vet inte om de två övre är nytillkomna. Vi vet inte heller
om den nuvarande medicinen hjälper och de vuxit eller krympt, för jag har inte fått PET-CT
var 3.e månad som det var tänkt från början så de har inte mycket att jämföra med.
 
Vad jag minns från ett år tillbaka så fanns inte de vid övre magen.
Men det finns bara en väg och det är att bekämpa även dessa och de är så små än så det
ska bannemig gå med rätt läkemedel, och det finns ännu ett helt batteri att ösa ur.
Kärleken håller mig till den positiva person jag är och det är jag så innerligt glad för.
 
Goda vänner också som jag håller oerhört kärt och vi har ett rikt liv tillsammans, jag och
min kärlek och allt bus vi gör med vännerna. De allra flesta har utflugna barn så då är vi fria
att göra de saker som hör till "efterrättsåldern". Ibland längtar vi efter vännerna med småbarn
och då blir det mys med familjer, också supermysigt. Och så har jag systrar med småbarn,
så jag har fullt upp med att både ge och få kärlek.
 
Jag och min älskling har fått så mycket älskvärda ord och kärlek från alla håll och kanter
efter detta positiva besked att det GÅR att förändra tillvaron till total GLÄDJE efter detta
besked. Trots att jag ännu har cancertumörer som är aktiva så känner jag mig helt plötsligt så
mycket FRISKARE. Jag ska bekämpa även de små nördarna, det har jag präntat in i min
kropp, planterat alla de små friskfrön som ryms i en kropp. Fröna är miljoners miljoner
i antal och de ska göra mig totalt frisk tills jag blir gammal och dör av ålder.
 
Tanktens kraft är så oerhört stor, att ändra matvanor och att ha kärlek omkring sig läker.
Att vara snäll mot sig själv och att rensa dåliga energier omkring sig.
Att bara göra det som känns bra för en själv och att inte åka med för att andra vill.
Att meditera, vara i ett eget flow ger enorm läkning, det gör jag med pysslandet.
Att var ute i naturen och stanna upp för de små detaljerna, lyssna på fåglarna tex.
Att ta hand om kroppen, bada, smörja in kroppen med väldoft och en skvätt parfym.
Att vårda det yttre, ta på lite smink och röda läppar trots att håret är borta och kroppen
mest liknar barbappappas, men snygga kläder hjälper mot det mesta.
Att läsa något roligt varje dag, inte bara elände för det får vi till oss ändå.
Att äta god mat och unna sig en dessert ibland är livskvalitet.
Att se en bra film på bio eller DVD.
Att resa och ta in nya intryck att spara i hjärnans hårddisk.
 
Ja, det finns så mycket att glädjas över och jag har tack och lov lätt för att glädjas åt mycket.
 
Hoppas att även ni därute har många saker att glädjas över, hur svårt ni än har det emellanåt.
För det kommer alltid ljusa stunder. Ingen kan ha strålande sol jämt för då skulle vi inte
uppskatta det heller till slut. Det vet vi ju när vi haft flera veckors hetta på sommaren
och längtar efter regn. Vi behöver kontasterna i livet helt enkelt.
 
Sedan kan man tycka att cancer är en onödig erfarenhet och det håller jag med om, men
då kan vi räkna upp tusen andra sjukdomar som ingen heller vill ha, eller de som är totalt
förlamade efter trafikolyckor och behöver assitans dygnet runt, det vill igen heller ha.
Eller det som händer runtom i världen, att barn blir skjutna dagligen, många som dör
pg a hatbrott av olika slag. Vi vet inget om morgondagen, så vi får ta vara på dagarna.
 
Livet bara är så och vi får gilla läget och de som är fullt friska vill jag skicka en god
tanke till. VAR TACKSAM! Gnäll inte för gnällandets skull, det gör många tyvärr.
Börja medvetandegöra ditt sätt att tänka och agera så kommer så mycket att gå
oerhört enklare och smidigare. Livet är en resa och den ska vi hantera, och hur vi
hanterar livet kan vi bara själva avgöra. Det du ger får du mångdubbelt tillbaka.
 
Hoppas ni ser de små sakerna ibland på er stig framåt, för det har jag lärt mig.
Livet blev så stort helt plötsligt....stort av det lilla....
 
Så jag vill ge alla en STOR Julkram!...och lova att inte stressa ihjäl er inför jul.
Ett roligt spel kan vara kul att köpa eller låna av någon som tröttnat på sitt,
på loppis finns många spel. Roligt att umgås med spel kring i jul....
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

...och det är bagarnas fel....bagarnas fel...tralala...

Gårdagen började väldigt tungt och sorgfyllt. Jag grät mest hela dagen vart än
jag gick eller åkte med bilen så var ögonen tårfyllda och livet kändes tungt,
tills jag träffade en väninna på stan som hjälpte mig ur min sorgebubbla.
 
Efter mötet, ett spontant sådant så kände jag hopp och tillförsikt. Jag kände
en så tydlig närvaro av Madeleine som jag inte känt förut och hon gav mig
svar på mina frågor och känslan av att Madde är med mig, att hon hjälper mig
och vägleder mig i mitt arbete mot mitt eget tillfrisknande.
 
Tack Madeleine för att du är med mig och jag är övertygad om att du ger mig styrka
från andra sidan, dit vi alla en dag får en enkel biljett. Men jag ska leva tills jag blir
gammal. Det har jag bestämt i själ och hjärta.
 
Gårdag kvällen blev så en kväll med glädje, god mat och kärlek. Men framför allt
blev det årets lussebullebagarkväll med kärleken och vännerna Bengt & Hippas.
 
Kvällen började hos mig med god thaisoppa, bröd och vitt vin till.
 
Antal portioner: 4
Ingredienser;
  400 g kycklingfilé
1 purjolök
  2 burkar  kokosmjölk
  3 dl vatten
2 st hönsbuljongtärningar
1 tsk röd currypasta eller efter smak
2 tsk finhackad färsk ingefära
(1 citrongräs)
300 g frysta broccolibuketter
100 g sockerärter
1 strimlad röd paprika
1/2 färsk chilifrukt skuren i smala skivor
saften av en lime + rivet skal
 0,5 dl färsk koriander eller bladpersilja till garnering
 
Jag gör soppan olika varje gång och ibland blir det gryta med ris och grädde istället för kokosmjölk.
Varmt nybakt bröd till är mumsens!
 
Våra fina, glada, härliga män gjorde degen med kärlek och entusiasm.
 
Lussebulledeg på jäsning.....

....Bakar balla bagarns bulle....
 
...Och de e baaaagarnas fel....
 
Ett tips som vi gjorde; Lägg marsipan i degen när den är på bakbordet och baka
in marsipanen i den färdigjästa degen....MUMS vad saftigt och gott det blev!
 
Vi bakade, skrattade, busade, gjorde tokroliga lussebuns, skojade och stojade...
...normala lussebullar bakas inte i mitt hem i detta härliga sällskap...ok några enstaka då.
 
...normala lussebullar....

 
Ett tips till i alla bakande stugor ute i landet. om man inte tycker sig hinna träffa vänner
innan jul för att man har sååååå himla mycket att göra så gör som vi.
Slå ihop bakandet så man kan både umgås och baka samtidigt.
 
Både dubbellt så roligt och det roligaste lussebullebaket jag någonsin haft :-)
 
Gårdagen var verkligen kontrasternas dag.
Tack kära vänner och älskling för en uuuunderbar kväll.
 
lånat av http://www.marianilssonthore.se


Bokcirkel igår...och vinterpromenad idag....

Igår var en sådan där dag då det som inte fick hända hände.
 
Förmiddagen gick i ganska sakta mak och jag kände en värk i magen
som inte bådade gott. Jag hade starka smärtor, ja rentav kramper och
försökte på alla vis att få bort smärtan. Lade mig i tusen olika krokiga
ställningar för att mildra det onda.
 
Tänkte att, jaha, då var det kräksjuka för mig lagom till kvällens mys
hemma hos mig då jag har bokcirkeln. Jag har ju ätit penicillin i 2 veckor
och svampmedicin på det, så det kunde ju vara medicinbiverkningar.
 
Jag tog mig i kragen och åkte till stan för att handla och det kändes lite bättre
på eftermiddagen. Väl hemma började jag med efterrättspajen och påbörjade
matlagningen, och PANG mitt i matlagningen kom kramperna igen.
 
Tänkte att, shit, då får jag ställa in, blev så ARG! Jag vill ju ha roligt!
Bet ihop och tänkte att det GÅR över! Väninnan Anita kom och jag sa som det var,
att det kanske inte funkar, maten står och puttrar på spisen så väninnorna
får hjälpa mig att göra klart.
 
När så Eva kom kändes det återigen bättre, tack o lov var vi bara tre denna kväll,
och väninnorna hjälpte mig med det sista innan vi satte oss till bords.

Lingon- och kolapaj

10 bitar
över 45 min

Ingredienser

125 g Svenskt Smör
2 msk socker
2 1/2 dl vetemjöl
1 ägg
1 msk vatten

Fyllning:
3 dl Vispgrädde
1 dl socker
1/2 dl ljus sirap
3-4 dl lingon
 
Hacka samman smör, socker och vetemjöl till en grynig massa. Tillsätt ägg och vatten. Arbeta snabbt ihop till en deg. Tryck ut den i en pajform, ca 24 cm i diameter. Låt stå kallt ca 30 minuter. Grädda pajskalet i ugn, 200º, 15-20 minuter. Blanda grädde, socker och sirap. Låt koka på svag värme ca 15 minuter. Lägg i lingonen och rör om. Häll lingonkolan i pajskalet strax före serveringen.
Servera gärna med kall vispad grädde eller glas, smaksatt med kanel.
 
I----------------------- ------------------------ ------------------------- ------------------- -------------------I
Jag släppte tanken på det onda, åt varm soppa, ett glas vin och jag kände mig
varm inombords. pratet, skratten och värmen spreds i rummet och det onda försvann!
 
Vi avhandlade böcker vi läst, och ämnena avlöste varandra i en strid ström som det
alltid gör i goa väninnors sällskap.
 
Jag fick en ren och välsignad aska som Eva hade med sig hem från ett Ashram i Indien.
De som var där på Ashramet bad för mig hela tiden och askan är välsignad av en guru,
eller munk av något slag. Jag ska ta en knivsud på tungan varje dag, det renar och stärker
själen. Askan kommer från ett mangoträd. Jag har tillit och vill TRO, det skadar aldrig att TRO på något.
 
Tack Eva för detta fina kärleksbudskap! Det känns stort att okända människor ber för mig.
 
Anita hade även fyllt år så jag gav henne ett par torgvantar jag stickat.
 
Lyckad kväll blev det som alltid i gda vänners lag!
 
 
Idag tog jag en frisk KALL vinterpromenad till gärdet ett stenkast från där jag bor, landsbygd med
getfarm och sädesfält så långt ögat når, bara 5 mineuter promenad dit och på vintern är det helt
magiskt där. -10 C, snön knastrade högt under kängorna, kinderna brände av kölden, men på ett
skönt sätt, för jag var varm i hela kroppen. Tog bilder längs vägen och där just i det ögonblicket
fångar jag naturens hjärta. Hittar alltid hjärtan i naturen i olika skepnader.
 
Här blev det solen som lyste genom en buske...och voilá...ett solhjärta!
 
Nu ska ni ha en jättehärlig helg, och det ska jag med.
 
Sitter ännu i skidkläderna, får slänga mig i duschen för jag ska träffa min älskling på
Majobar där vi ska ha lite AW och mingel, för jag längtar efter prat i massor,
och ett glas vin eller två...och pussar på mannen jag älskar.
 
 
Han har ju varit bortrest hela veckan så nu blir det helgmys!
 
Pusselipuss till er alla!

Adventstid är mystid.........

Ja då är jag här igen......och vad har hänt sedan senast?
 
Förra torsdagen fick jag cellgifter igen, omgång nr 3 av FEC, eller snarare Nr 9
i ordningen om man räknar med förra cellgiftsomgången för 3 år sedan....
Herre min je....det är tre! år sedan och jag är ännu igång, det är helt otroligt vad
en människokropp kan klara av. Men jag har den inställningen att om själen och
det mentala får vara intakt och igång, livfullt och närvarande med familj och vänner
så orkar man även svåra motgångar.
 
Men det kommer naturligtvis inte gratis, det kostar i form av engagemang och
medveten vilja att försöka leva som vanligt så gott det går trots att döden är
ständigt närvarande i form av många av obesvarade frågor om när, hur länge får
jag vara kvar här, kan jag göra något mer än jag redan gör för att förbättra mina odds,
är jag beredd på nästa smäll och vad ska PET-CTn säga den 18 december?
 
Man talar om fem-års överlevnad och nu har det gått tre år.....och den är ju
väldigt relativ beroende på hur spridd en cancer är, var den sitter och har
man otur kan det sprida sig till vitala delar. Men vi får hoppas och ha tillit
att mina tumörer krymper och krymper och krymper och att inga vitala delar är
angripna, ja vi får snart svar på det....jag ska minsann se till att jag ändrar
på min diagnos från kronisk, obotlig till BOTBAR, allt är möjligt!
 
Jag har haft tur, endast en isolering på sjukhus än och jag tänker inte åka in igen!
Äter ännu penicillin och tröttheten har varit oerhört påtaglig nu efter att kortisonet
lämnat kroppen för denna omgång. Sov i 12 h inatt, det är oerhört ovanligt med
tanke på att jag knappt sover 3 h per natt numera, så det var skönt att få sova.
 
Vill även ta upp det som inte pratas så mycket om, nämligen hur parrelationen
påverkas av att den ena har cancer. Partnern som inte har cancer som står bredvid
och känner sig ganska maktlös har en tuff situation, to m tuffare än för den sjuka
på ett sätt, för jag vet ju hur jag mår både inuti och utanpå, vad och hur jag tänker och känner.
 
Man sätts på prov och i förkylningstder så känns det extra ledsamt.
Närhet är ju viktigt i alla relationer men när båda är förkylda så får man ibland sova
i var sitt sovrum och inte pussas heller för den delen.
Som cancersjuk har man en hel del biverkningar av medicinerna och en av dom är
torra slemhinnor och svamp. Inte kul alls, och jag har nu en pågående svampinfektion i
matstrupen som jag medicinerar bort med tabletter. Känns ju inte så fräscht....
 
Det är inget som man får veta i förväg utan man lär sig med tiden vad som händer i kroppen,
och när jag inte kan svälja maten, bara små bitar åt gången som tar emot, då vet jag att jag
har svamp även om den sitter långt ner i matstrupen. Och maten smakar....ingenting.
Smaklökarna fungerar inte och väggarna i munnen är sköra.
Letar ständigt efter nya smaker att äta som smakar något och det är så frustrerande.
Men man lär sig att gilla läget även med det, för det är ändå ett ganska litet problem.
 
Förra helgen var jag och min älskling i Varberg och såg "Grottmannen" som
Robert Samuelsson framförde på teatern. Han var fantastiskt rolig, och jag skrattade
så tårarna rann! Det var en riktigt härlig vitamininjektion. Väl värd att se och den handlar
om skillnaderna mellan manligt och kvinnligt, hur tokigt det kan bli när vi ska kommunicera,
missförstånden och alla igenkännande situationerna som vi alla har varit i gav så många
skratt. En bra pjäs för alla parrelationer! Har velat se den länge men nu blev det av.
 
http://www.vf.se/kultur-noje/noje/hyllad-grottman-saljer-ut-i-karlstad
5 december har Robert föreställning i Karlstad. Gå och se!
 
Efter föreställningen hade vi eftersnack och mys i pianobaren på stadshotellet,
ett glas vin och prat med Robert &Carolina och sonen hade somnat gott i vagnen.
 
På söndag gick vi till kyrkan mitt på torget i Varberg. Det var fullsatt som det brukar vara 1a advent.
Fin stämning och blödiga jag gråter alltid till psalmerna och den maffiga motettkören som sjöng
tillsammans med gosskören. Jag fick sitta med munskydd för många hostade, och
ska jag kunna gå ut så måste jag ha munskydd med mig i influensa och kräksjuketider.
 
Många är oerhört nonchalanta och hostar rakt ut och det gör mig så arg! Man kan
hosta i armvecket, det är inte svårt, men är man infektionskänslig ska man inte behöva
isolera sig mer än nödvändigt. I japan har folk munskydd och det borde vi också införa,
för då skulle inte så många bli sjuka samtidigt som det är nu. jag går omvägar när jag
ska handla och har "tentakler" som känner av när folk snörvlar och hostar.
 
Nåväl...väl hemma blev det pladask i tröttheten och igår har jag inte gjort många knop
förutom att åka till Maddes grav och tända ljus, köpte lite pysselgrejjer och mat, sedan blev
det soffan hela kvällen och djup sömn i 12 timmar.
 
På dagen igår hann jag dock göra ett pyssel i alla fall och här nedan kommer några jag
gjorde förra veckan.
 
Igår köpte jag mossa , hjärtan på tråd och ett par gröna växter i olika nyanser och så lite fix.
Fatet är inköpt på råvarulagret i Fritsla när jag var på "strålningsresan" Voilá, grön ljusstake.
 
 
Adventsljusstaken...

Min dotter Christine fick sina adventspaket till "strutkalendern" och hon blev så glad :-)
Jag älskar att göra paket...
 
Den stora tomten som hängt med i 20 år får stå bakom "sagoskogen"...kass bild tagen med
dålig mobilkamera...
 
Lite sagoglitter och små djur här och där....
 
Julhararna bor i den lilla mossbeklädda skogen....
 
De stora Tilda-änglarna tar jag fram till jul. De får representera mina döttrar, Christine och Madeleine.
...också kass mobilbild...
 
Ja, det var lite av pysslet och det kommer mera hela tiden för jag formligen älskar adventstiden,
mer än själva julafton faktiskt.
 
Njut av december, välkomna den ljusa snön för vi behöver ljus och barnen får leka ute,
åka pulka och komma in med varma rödmosiga kinder. Bättre kan det inte bli i juletider.
 
Idag ska jag försöka mig på att göra kristyränglar.
Bilden lånad av http://lisassaxofon.blogspot.se/2009/11/kristyranglar.html
 
Man kan göra roliga kristyrbilder också med barn, även dessa från,
http://lisassaxofon.blogspot.se/2009/11/kristyranglar.html


 

 
 
 
 


 
 
 
 

Håret av och hatten på.....

Förra fredagen 9/11, dagen efter min tredje cellgiftsbehandling, så var det äntligen dags.
Håret hade blivit tunnare och tunnare, egentligen ända sedan maj-juni, men håret ville
inte riktigt ramla av helt, utan blev något mellanting mellan rumpenisse och gråhårig tant!
 
Tänkte att i Barcelona kan jag ju ändå fixa till det så det ser någorlunda ut, men sedan
ska det bort, pronto! Längtade verkligen att få av det lilla jag hade som kallas hår.
Hade hår överallt och när det faller av så blir det VÄLDIGT mycket hår helt plötsligt......
 
Fredag kväll blev det då god middag hos väninnan, hennes man och några vänner
och efterföljande rakningsceremoni, suddiga mobilbilder, får väl bjuda på det i brist på annat.
Hög koncentrationsfaktor på darlingen....de klippte en frisyr av något slag först....
 
Både Anita och älskling turades om att klippa, snagga och raka lite här och var,
och då behöver man påfyllning på vinet...själv var jag hög på cortison så något vin blev det icke.
Men roligt, det hade vi. Jag ville ta bort allt och de hade nog en större process inom sig än jag.
Väl hemma mitt i natten så bad jag min man att ta bort ALLT, raka resten, och så fick det bli.
 
Det här är ingen big deal för mig, jag har ju gjort det här förut, men denna gång har jag ett
annat förhållningssätt, ett starkare och mer bejakande. Jag är JAG inifrån och ut.
Jag kommer inte att dölja min skalle med peruk, det är mitt sätt.
 
Jag ska vara rak, stolt och fräck i min nya look!
Foto: Karin Jansson/Sveriges Radio
 
Det är ju så bra nu för på vintern kan man ha fräcka hattar och mössor.
Inköpt idag då jag hade väninnedag med Ammie.
Även denna fick följa med hem och en tillhörande dödskallescarf som var fräck.
 
Att göra rituler av jobbiga saker kan också bli något häftigt om man vänder på det.
Vem gör en sådan här sak bara så där..."Jag ska byta frisyr, ska nog raka av det",
Nä, riktigt så enkelt är det ju inte, men nu KÄNDE jag verkligen för att fräcka till mig.
Vem får en sådan "chans" att testa på att vara lite fräck och cool?
 
Det var nästan så jag kände för att göra en tatoo på huvudet också, men det går ju inte så
bra ihop med cellgifter och ev. infektioner, men tanken var god :-)
 
Nåväl, jag förstår att detta för många är så oerhört jobbigt och försöker hitta en peruk
som passar någorlunda. Jag har en peruk men den kommer jag inte att använda.
Det känns som att jag krymper när jag tar på den och det känns som att jag ska
dölja något. Så är det för mig och jag står för det.
 
Det kändes så bra i lördags när vi var på munskänkarnas vinmässa bland 2200 besökare.
Jag ville vara med för minglets skull och träffa en massa folk jag inte sett på länge, vatten
funkade alldeles utmärkt även där. Jag minglade och var STOLT och lycklig över att vara JAG
utan hår och det gick alldeles utmmärkt. Jag kände inga "OJOJOJ-blickar" alls tack och lov.
Snarare ett "WOW vad fräck du är"...och det är ju alltid kul för egot...hihi... :-)
 
Jag har haft några dagars stiltje efter helgen då inte mycket har hänt med energin, men
igår och framför allt idag har jag känt att nu är energin tillbaka lite mer.
 
Så gårdagen blev en lite annorlunda dag. Jag var med på P4Väst igen och jag lägger
ut intervjun här om ni vill lyssna på vad vi pratade om.
 
 
Hejs svejs i lingonskogen från en glad Anne.
Sitter här med goaste Ammie och fikar tidigare idag på ett mysigt fik, Mejeriet.