Levaidag

Våren gör sitt antågande med dunder och brak. Livet har så mycket att
erbjuda så datorn får snällt vila i sin ensamhet och bloggandet har inte varit
någon prioritet alls trots att många går in och läser. TACK alla goa för det!

Är så glad och tacksam att så många vill läsa min blogg, men jag har funderat
mycket kring bloggandets vara eller icke vara ganska länge nu och behovet av
att skriva har inte varit så frekvent så då har jag låtit det bero helt enkelt.

Jag tror att man är illa ute om man börjar skriva för sina läsare istället för att
skriva det som kommer ur ett inre behov av att skriva.

Mitt liv är fyllt av allehanda saker som gör mig till en hel människa, det riktiga livet,
IRL som det numera heter. Jag prioriterar tiden med vardagliga saker och umgänget
med min kärlek, goa vänner & familj. Kan medge att FB är en lätt fälla att ramla i,
så det har varit  mer FB än blogg så det är nog dags för ett FB-stopp istället.


Tjaa...vad betyder det egentligen?

Visst har världen blivit knepig. De sociala medierna tar allt större plats i våra liv.
Det är inte bara av ondo om man klarar av att använda det rätt.
Tack vare bloggandet och FB har jag fått kontakt med helt fantastiska människor,
underbara möten jag inte skulle vilja vara utan. Nätverkandet är betydelsefullt i
många olika sammanhang både i yrkeslivet och privat för oss alla.

Men nu är jag här och vill skriva av mig lite...för min egen skull.

Livet kretsar väldigt mycket kring existensiella saker. Vad vill jag göra med det liv
jag fått och hur ska jag göra det så bra som möjligt trots att döden skrattar mig
rakt i ansiktet?

Jag har döden på ena axeln och livet på den andra. De sitter där obevekligt båda två
och resonerar med varandra dag som natt. Ingen av dom ger sig, attans vad dom kan
vara envisa ibland. När man fått ett "bäst-före-datum" så sitter det ju där som ett
mjölkpaket som surnar...Men man kan lukta sig fram till att det håller ett tag till.


Så jag väljer kärleken som kan förflytta berg!

HA, där fick du din sure jävel, jag håller nog längre än du tror din glädjedödare!
Sitt du där och rabbla prognoser och överlevnadsstatiskt i månader räknat...
för det pågår studier hela tiden kring förbättrade läkemedel och alla forskare är
såååå angelägna om att just deras studie visar längre överlevnad.

JA, det är en tävling, en tävling både för forskare och oss patienter. För forskare
att få en fjäder i hatten och ett erkännande att just deras forskning visade överlevnad
med X antal månader/år. För oss med cancer, vilken det än må vara önskar vi inget
hellre än att just den forskare som ger sitt yttersta ska lösa just min typ av cancer.

Läkemedelsföretagen är förståss inblandade och det finns ett ekonomisk incitament
att hitta mirakelmedicinen som ska hitta cancerns gåta. Cancer är komplicerat, för det
finns tusentals olika cancerformer, även inom bröstcancer finns det åtskilliga.
Läkemedelsföretagen är bara intresserade av de som inbringar stora pengar så det
finns ingen rättvisa där heller.

Vi som inte är initierade har bara läkarnas rekommendationer att tillgå vad gäller den
medicinska biten. Sedan kan jag som individ göra mycket för att livet ska te sig bra ändå.
Jag kan läsa forskningsrapporter, göra mig påläst så att onkologen får något att bita i,
för den som är påläst får även en egen kunskapsbank att bolla med. Det kanske inte gör
så mycket i slutänden men du själv känner att det finns en påverkansmöjlighet och ett
ifrågasättande av behandlingsmetodiker, kosthållning etc..



Nu sitter jag inte och läser rapporter dagarna i ända, nej jag lever ett alldeles vanligt liv
där även cancern kan få hälsa på ibland, för det är viktigt att få pyyysa ut ibland.
Onsdagsrutinen till Uddevalla lasarett är numera en helt vanlig del av mitt liv.
Tisdagsrutinen på vårdcentralen - provtagning för att kolla värden inför cellgifterna har
gett mig gräddfil direkt till provlabbet och jag känner sköterskorna där..ojj vad de sticker bra!

Mår ganska bra trots behandlingar två veckor av tre. Just denna vecka är det behandlingsfritt
och återhämtning från trötthet och illamående som ligger någonstans i periferin. Inte så illa
så jag behöver tabletter utan mer en obehagskänsla som jag "KBT-tänker" bort.

Mina rutiner har ändrats drastiskt, jag somnar tidigt om kvällarna och vaknar tack o lov ganska
tidigt. Något som dock är förändrat i trötthetshänseende är att jag måste vila 2 tim varje em.
Ungefär kl. 16-18 sover jag och somnar på två röda! Efter det kan jag ha kväll som vanligt.
Ibland bara en timma, men vilandet är nödvändigt för att orka i längden.


Somnade i solen i stugan och älsklingen lyckades fånga mig sovandes.

Jobba, träning, bra kost, ingen alkohol och vila gör att jag fungerar som de flesta andra.



Shit vad vi har krattat på stugtomten, Underbart att klara detta som
jag inte hade klarat under förra cellgiftsbehandlingen 2010-2011.

Jag har så många saker att se fram emot och jag gläds åt det som händer här och nu.

Jag och älsklingen har varit i stugan några dagar och där tankar jag verkligen livet bland
tusentals vårkvittrande fåglar, fantastisk stjärnhimmel som man inte ser i stan och det totala
lugnet där bara VI är fokus mitt i naturens fantastiska samspel. Vi har vattendunkar
med oss till disk och tvätt och kokar vatten. Det är en frihetskänsla i det att använda resurserna
på det mest minimala sättet och jag lovar er att jag är som allra lyckligast när vi är i stugan.



Vi krattade infarten från löv och annat bös, man får ju
"städa vid sin egen dörr först."....

Vi sätter på vattnet snart igen så vi kan duscha osv....men man finner ett andligt lugn
när man är ett med naturens varande.

Igår morse fick jag en underbar upplevelse, ville tvätta håret och vädret var fantastiskt. VÅR!
Gick ut i pyjamas med en balja varmt vatten, schampo och handduk. Ställde baljan på ett bord
under träden nära skogen. Fåglarna flög runt omkring mig och sjöng, kvittrade som en stor kör,
de ville liksom visa att just dom fanns till för någon som vill para sig och få små fågelungar,
så att just deras gener lever vidare. Livet börjar på nytt för alla levande varelser.

Schamponerade håret och tittade upp med skum i håret, stannade till och kände en närvaro
som var så stor och så mäktig. Där står jag med alla dessa småfåglar flygandes omkring
mig som om de sa att det är helt naturligt att jag står där med schampo i håret och finns till i
samspel med fåglarnas vårglädje. Solen värmde gott trots att det var tidigt på dagen.

Gick in till min älskling som jobbade uppkopplad mot kontoret, mötte mig rufsig och blöt i håret,
...och då kom tårarna...jag grät av både lycka och sorg. Lyckan av att få uppleva just detta
och samtidigt sorgen att inte veta om jag får uppleva det igen.......


Inte bara småfåglarna hördes utan även gässen som är på väg tillbaka..


Och dessutom fick jag se två fjärilar som jagade varandra, parningslek
förmodligen...

Vetskapen om livets förgänglighet kan man konstatera....

I stugan är livet här och nu, men just den platsen i Dalsland har även en andlig och
helande kraft som inte går att återskapa någon annanstans. Jag är så tacksam över
att få vara där och njuta av det totala lugnet och känslan av att vara ett med naturens
kraft, brisen från Vänerhavet och stjärnorna i den totalt tysta nattsvarta himlen.
Man ser stjärnbilderna, stjärnfall, satelliter och månen stor och mäktig som en lampa.

När vi åker därifrån känns det alltid lika jobbigt, vill tillbaka innan vi ens har satt oss i bilen....


Man vill ju inte lämna detta, vill vara där jämt, men är snart tillbaka, odla lite
köksträdgård, blommor och annat som ger kraft.

Nåväl...plikten kallar och livet är här och nu även i stan. Kom hem till stadens
vårtecken, nämligen gatsopbilen som tvättade vägarna från grus.
Fina vägar utan grus, det är VÅR på riktigt!

Vad har jag gjort då?...Pysslat lite förståss, som jag gör för det mesta.



Ryggsäcken har jag virkat av restgarner som legat och skräpat i skåpet,
likaså fodret som jag sytt av tyg som leget i lager. De gröna knapparna är från
70-talet som jag hittat förra året i en tygbutik som har "allt från förr". "Pippiväskan"
är till min systerdotter 3 år."Man tager vad man haver"...

Har dessutom blivit "gammelefaster", min brorsdotter har fått en son, så nu är det dags
att pyssla lite till...sticka en babykofta hör traditionen till. Har stickat till alla mina syskonbarn,
och nu blir det en ny generation...syskonbarnsbarn....det ni! Sticka, sticka,sticka ;-)

Visst är livet fantastiskt...för det är just HÄR och JUST NU!