Levaidag

Tjoflöjt allihopa!

Jag har haft en skrivkramps-vill-inte-orkar-inte-men-vill-innerst-inne-blogga...

Har helt enkelt haft lite annat för mig och det blev bla fem dagar i fjällen med
älsklingen. Han ska ju åka vasaloppet och jag följde med till Långberget nära
Sälen/Trysil.


Ojjojj...har inte åkt längdskidor på många, många år så det var lite pirrigt att
tänka sig in i hur det skulle gå. Nyekiperad med underbart sköna skidkläder och
riktiga vandringskängor på för att slippa halka och ramla runt i snö och is.

Mina muskler är ju inte så starka numera efter allehanda behandlingar och för lite
muskelträning, men jag har ju gått med pumpstavar nu ett tag så det borde ju funka
i alla fall en liten bit på vägen...


Väl uppe på Långberget hyrde vi skidor åt mig redan söndag kväll (29/1) och
elljusspåren lockade, så jag fick glida fram lie försiktigt....Hujja vad stel jag blev
och darrig i knäna, hur ska detta sluta? Var förståss rädd för att ramla trots att jag
åkte väääldigt sakta första kvällen. Det blev bara teståkning medan darlingen
svischade iväg på skidorna och framför mig såg jag en allt mindre ryggtavla.



Det var kallt så någon längre tur blev det dock inte för oss första kvällen.
Långberget är ju mer eller mindre ett träningshotell för skidfantaster och jag är
glad att jag följde med för det blev fokus på åkning, så jag gav mig den på att klara
av en slinga första dan. Det gick förståss stappligt och min älskling följde med en
bra bit för att se att jag tog mig framåt....



Jag:        -Hjäääääälp, en backe!
Darling: -Älskling, du klarar det, böj på knäna och slappna av, det är ingen backe,
det är bara en liten lutning, en knix bara.
Jag: -Ok då, men tänk om jag ramlar?
Darling: -Det gör du inte, åk nu ska du se att det går bra.
Jag: -Iiiiihhhh...hjäääälp vad fort det går! (det gick inte fort)...ÄÄÄHHhh...PLADASK!

När jag kommit över knixen ramlade jag förståss och skrattade, sprattlande med
skidor och stavar högt och lågt. Är ju inte så smidig så det fick bli assistans av mannen
att ta av skidorna så jag kunde ta mig upp över huvud taget...hehe..


Älskar träd, både på vintern och smmaren.

En äldre dam i 75-års åldern seglade förbi, stannade till och frågade om det gick bra,
alla är såååå snälla och vänliga i spåren. Jodå, jag är bara lite nybörjare igen. Alla är
vi barn i början säger hon snällt och seglar vidare lätt som en fjäder.
Har inte stått på längdskidor sedan jag var barn då jag mer eller mindre åkte
varje dag efter skolan uppvuxen i Luleå.



Nåväl, jag släppte iväg darlingen så han kunde göra sina mil och jag fortsatte enträget
min envisa åkning. En stor backe till, som var stor denna gången fick mig att ta av
skidorna och traska ner, det var ju smartare. Kände att det börjar flyta riktigt bra så jag
ökade takten och kände ett bra glid under skidorna. När jag åkt ca 3,5 km kom så en
liten backe som jag bara inte kunde missa så var jag lite stursk, den klarar jag!

Åkte hela vägen ner och väl nere så....PLADASK! Skrattade igen för mig själv och tänkte,
det var ju inte så farligt att ramla ju. Ett danskt par kom förbi, stannade och såg att allt
var OK med mig. Strax efter har darlingen varvat mig och kommer lägligt.
Han hjälper mig upp och....PLADASK!..jag halkar till och ramlar igen...på RUMPAN!


Upp på hästen bara och efter hela 4,5 km var jag så äntligen i mål, så nöjd och stolt.
Inga skidor efter lunchen men väl en promenad med kameran istället.

Så höll vi på nästan en vecka och för var dag blev jag lite duktigare, inte dag 2 dock för
träningsvärken gjorde sig väldigt påmind, kunde knappt gå och det gjorde ont i svanskotan
av den sista ramlingen på rumpan. (det är fortfarande svårt att sitta, men det är en baggis)


Det var så vackert däruppe!

Dag 3 och 4 blev bättre och jag åkte riktigt bra, kände ett sug efter mer lärdom så sista
dagen åkte jag hela 9km! och det var jättekul. Hade ju lärt mig banan lite (den snällaste),
så jag visste vad som väntade och var jag skulle knäppa av skidorna...hihi...darlingen såg
jag passera på andra spår som korsade min och han åkte mellan 3-5 mil per dag,
I am imponerad!

Darlingen in action....det är dag men mulet...

Väl på väg hem från ett kallt och vackert landskap pajjade fläkten, så vi fick stanna i Torsby
för att byta ut den på en Volvoverkstad och det gick strålande. Vi hann äta lunch, så var det klart.
Kanonservice måste jag säga.


Sista dan kom solen...

Ja, det var mitt lilla äventyr mellan cellgiftsbehandlingar och en udda vardag.

Väl hemma blev jag så taggad att träna mer så jag har gått ut med stavar varje dag utom igår,
och jag känner att jag blivit starkare, klarar mer och känner mig mycket piggare.
Har tom fått muskler på armarna, mycket tack vare pumpstavarna tror jag och gymmet
börjar ge resultat. Går på sjukgymnastiken för att få proffessionell hjälp.

Så nu har jag inte tid att skriva mer, för jag ska iväg till gymmet för dagens pass.

Jag har en målsättning och plan att om jag tränar mig starkare så orkar jag även
ta emot cellgifter under en lång tid framöver och det sammantaget gör mig friskare, trots att
cytostatika bryter ner. En daglig kamp för att kroppen ska må bra och själen ska få ro.


YES, jag klarade det och attans vad roligt det var!

Tjolahopp!