Christine och Per-Åke.
Älskade mamma, älskade kärlek.
Tulpanernas tid är här.....
Jag formligen ääääälskar tulpaner just vid denna årstid!
Mycket och kraftfullt i sprakande eldiga och rosa, orange, röda, lila
färger. Rött o ljusrosa är faktiskt fint ihop också.
Hela vårt hem har tulpaner i olika längd och form och jag njuter.
Om man vill ha ett enkelt men dekorativt matbord till middagen
Så finns tulpaner och anemoner att klippa ner i små vaser. Sött
att ha många i rad. Den stora tulpanbuketten kan få bo i en
vacker vas.
Vackert!
Eller ett lågt stilfullt arr till helgens middag kanske. Inte så svårt
som det ser ut. Klipp ner, låg stjälk, snett in tätt i blöt oasis. På djupt fat.
Nu så...efter lättsamt kommer ofta det tunga....
Jag är sjuk, jättesjuk. Dödligt sjuk. Ligger nu i säng.
Mina ben bär inte längre. Får hjälp med lift till toa,
dusch och rullstol. Har personlig ass mellan 8-17
varje dag.
Min röst bär inte längre. Min dotter fick avbryta semestern
för att vi ska få lite gemensam tid.
Nu fokuserar vi på att ha kvalitetstid med maken, dotter,
familj och närmsta vännerna.
Alla behandlingar är avbrutna. Hela hjärnan är
angripen av metastaser och nu håller vi igång
den tack vare kortisonbehandling. Jag vill inte
stråla hela hjärnan vilket skulle bli i mitt fall.
Risken är att jag blir än mer svullen och en
grönsak. Har även lungorna och andra ställen
med metastaser.
Min resa här på jorden börjar sitt slut, vilket vi alla
sörjer just nu. Men jag är lugn i det. Jag kan inte
längre göra annat än go with the flow...
Och jag ser att Madde är redo. Hon väntar i ljuset
vid lägerelden och hon badar i sitt eget ljus.
Den dagen jag är redo reser hon sig upp,
tar minn hand och vi går tillsammans mot
nya äventyr. Jag är inte rädd.
Har en del att göra så än har jag inte tid att dö.
Men en sak betackar jag mig för. Inga mirakel
kurer tack! Dom tar jag bort direkt.
Hej så länge, skriver när orken finns där,
numera i små portioner.
Nu sova en stund till.......
Taggar:
cancer;
Gott Slut och Gott Nytt!
Gott Nytt År vill vi önska med denna somriga bild från stugan I somras.
Fotbolls VM stod för kvällens underhållning då vännera och vi mös på kvällen.
Grill och mys med finaste vännerna I Sikhall.
Alla nöjda och fotboll på TV....livet är allt gott!
Mitt första dopp I supervärmen med förlamat ben. Skönaste badet ever!
Njut av 2015 som börjar imorgon.
Gott Slut och Gott Nytt År!
God Juuuul!
Då kom äntligen dopparedagen, den dag på
året då vi nog har som allra störst förväntningar.
Det har även jag, vill ha det där supermysiga med
fina blommor, arrangemang här och var, julkort
som står framme, doft av nygriljerad skinka
och rent och snyggt överallt.
Morgontomten kanske lämnar ett litet paket vid
fotänden på dotters säng. Det har han gjort så
länge hon kan minnas. En liten luva, med frukt,
lite godis och ett paket i väntan på kvällen.
Christine blir snart 29 år men jag är barnsligt
förtjust i våra gamla traditioner och en dag kanske
hon för över de där små och mysiga sakerna till
sina barn.
Det blir en något avskalad jul i mitt tycke i år då
orken tryter efter några minuters fix och jag är ju
precis den jag alltid varit, vill ha kontroll.
Ränderna går aldrig ur.
Att be mig sitta ner och ta det lugnt är tusen mer
gånger stressande för hjärna och kropp än
att göra i sakta mak. Så jag kör. Bära eller brista.
Dotter var på bullebak igår hos far sin och jag
åt nyss den smarrigaste, största bullen jag skådat.
Bullar kan dom far och dotter. Det är kul!
Jag och dotter bakade vår mörka mjuka pepparkaka
i förrgår, eller hon bakade och jag läste receptet.
Ett recept jag bakat sedan 1986, det året hon föddes.
Så hon fick häftet med många kakrecept vi gjort just kring jul, och
denna jul är det dags att lämna över.
Nu ska vita duken på till julbordet och jag ska
göra ett vackert färgglatt tulpanarrangemang.
Mor och far kommer i eftermiddag och min
mans barn och barnbarn firar vi med i
mellandagarna. En bra lösning i år.
Vi ska förstås till Maddes grav och tända
ett rött hjärteljus också, men hon är med
oss i våra tankar och hjärtan. Varje ljus
vi tänder är ett ljus för min lilla ängel.
God Jul och ta hand om varandra.
Tänk på att julen är barnens högtid.
Den dagen på året då vi vuxna ska
glädjas med barnen och deras tindrande
barnaögon. Vi har te x aldrig haft alkohol
till jul. Julmust eller julöl har alltid funkat.
Jag vill inte vara moraltant, ett portvin
eller glögg till osten och pepparkakorna är
gott, och då är det njutningsfullt.
Så njut i glädje och kärlek!
Att ta vara på tiden.....
Nu sitter jag här i Arla morgonstund och njuter av
den där magiska tystnaden då man bara hör
köksklockan ticka och frysen susa lite tyst och
försiktigt. Ljuden liksom förstår att de ska ge ro
i sinnet och vagga kroppen in i en behagligt
skön meditation denna fjärde advent.
Har tänt ett rött juleljus till Madeleine som ska få vara med
mig denna morgon. Sedan får den brinna vid hennes grav
över julen. Vaknar till med kaffe strösslad med kanel och
en lussebulle med mycket mandelmassa i.
Bläddrar i senaste numret av skönhetsmagasinet
som dotter jobbar för och denna gång är det en
djupintervju med Maria Montazami.
Tar även fram mina gamla julbaksrecept som jag bakat
sedan barnen var små. Nu är det Christine som får lära
sig hur man gör och ta med sig mina tallade och smet
fläckade gamla recept.
Julgodis och hobbypepparkakor blir det nog också
mest för doften och pysslets skull. Extra mysigt att
få baka med älskad dotter. Maken får göra roliga
pepparkakor.
Fjärde ljuset brinner och jag tittar även i den vackra boken
December som jag fick i rolig present i programmet
Nobel & Myrbäck i P4 Väst. För de som inte vet så har
jag varit gäst ett antal gånger nu under ett par års tid
med jämna mellanrum. Där har jag berättat hur man
kan leva med en dödlig sjukdom och ändå vara lycklig.
Hur man kan leva med sorg efter ett barn som dött och
ändå gå framåt och vidare i livet i glädje men kantat i
ett sorgband.
Lite roligt och det var några till som fick ta emot priser i
olika kategorier med humor i blicken. Detta var på Nobeldagen
och Susannes efternamn passar ju bra en sådan ärofylld dag.
Ja, vi ska ta vara på varandra inte bara kring jul utan
resten av året också. Tiden är bara till låns, den växer
inte på träd. Grenar växer, frodas av blad, blommor
och frukt. Men när frukten faller, multnar och blir ny
jord och näring ja, då är cirkeln sluten och vi med den.
Julen för mig är lugn och ro, god mat, inte allt,
utan det jag alltid ätit. Mors o fars finska lådor,
framför allt morotslådan tillhör favoriterna.
Morotslåda med russin o ris, lantlåda och potatislåda.
I år blir det inte heller någon gris i vår spis, utan
en vildsvinsskinka som är färdigrimmad åt oss att
hämta idag på en gård i närheten.
Vi har även köpt närodlat lammkött av en väninnas
syster att göra köttbullar av, så lite nytänk får man ha.
Vad får inte fattas på ditt julbord? Skriv och berätta
för jag älskar era kommentarer, man får en tvåvägs
kommunikation och jag triggas att skriva mer.
Så funkar vi ju...morötter och belöning...hihi...
Igår hade vi en supermysig dag. Jag och dotter
julshoppade och maken inväntade oss på
Olearys för mat och en öl.
Det var så skönt att komma ut för de rullade mig
i rullstolen hemifrån och senare vid sex gick vi
till julens bästa konsert i kyrkan med Kammarkören.
De är roliga, underfundiga och stämningsfulla.
Flera annorlunda arrangemang som körledaren
är fantastisk på att få fram. Julstämningen
satt som en smäck!
Hos oss delar vi upp julen på flera dar för
att hinna träffa barn, barnbarn och familj.
Alla är utspridda i olika länder och firanden,
så vi fångar varandra i omgångar.
Det funkar bra det med.
Jag får ynnesten att få vara med dotter min en
hel vecka och det är bästa julklappen!
Sressa inte ihjäl er. Jag vet hur det är för jag
ville alltid göra den perfekta julen med hela
bak och matkittet, julstäd, manglade dukar
och dofta gott, fina paket och ja ni vet.
Vaken sent varje år natten till julafton helt slut.
På julafton grät jag av trötthet men samtidigt
av nöjdhet att jag hann. Hann på mitt sätt,
för vi kvinnor vet ju oftast bäst själva.
Mannen köper gran, och julklappar den 23e
och sedan är det jul. Hmmmm, nu raljerar jag...
Jag behöver inte gråta i år. Jag har koll och
det jag inte hinner struntar jag i. Make och
dotter, mor och far är till stor hjälp och jag
tänker pyssla med det jag gillar mest.
Att göra mysigt.
Och de manglade vackra spetslakanen är
färdiga att rulla ut, tack vare kära mor som
manglar och stryker alla mina fina monogram
handdukar och lakan. Det är juligt om något.
Så släng aldrig era vackra spetslakan. Använd som duk eller
sy om till sängkappa, gardiner, draperi i tvättstuga mm.
Örngott med spets och knyte går utmärkt att använda som
stolsöverdrag, bara att knyta runt ryggstöd och klart.
Har även använt dom som tabletter på bordet med
knytena hängande nedåt. Banden är fina att kråsa då.
Nu till jul kan man ha rödvita linnehanddukar som
tabletter eller servetter. Jättefint!
Finns billigt på loppisar och bokstäverna
spelar ingen roll om de inte är dina initialer,
huvudsaken är att det är vackert.
Så där fick ni en släng av Återbruka meratips också.
Nä, nu är det dags att sätta fart på dagen.
Vaknade vid sex men nu är himlen
otroligt vacker i rosalavendel färg då,
solen lyser svagt genom de tunna molnskikten.
Dagen bådar gott och jag mår bra. Känner mig
pigg i huvudet för ovanlighetens skull.
Så jag tar vara på även denna dag.
Kärlek till er!
Äntligen fick jag krama om dotter....
Så ringde hon.....
Mamma, jag kommer en dag tidigare, idag.
Blev förstås världens lyckligaste mamma och
maken hämtade henne på station med största
resväskan då hon stannar över hela julen.
Nu ska det mysas, kokas knäck och bakas
vår traditionsenliga mjuka pepparkaka.
Några Ernst inspirerade saker lär det också bli.
Jag har haft väninnemys också med Ammie, vi
shoppade julklappar och köpte attiraljer på
blomsteraffären till gårkvällens pyssel. Hon
sover också över och det känns så livgivande
att ha vänner omkring sig.
Christine lagade dundergod Mowitzkyckling som
stod och väntade på oss i en påse vid ytterdörren
på dagen tillsammans med hemlagad senap
och fint julkort från underbara vännerna Monika
och Tomas. Det var lyxigt och välsmakande!
Vi somnade sent och jag var överjordiskt trött!
Mina ögon var som stora pingpongbollar,
stirrade rakt fram och tänkte ut hur jag ska
orka resa mig ur stolen, ta tag i rollatorn,
och gå till sängen. Ett långt tankeprojekt.
Hjärnan är överbelastad och svullen.
Kortison och morfin är en konstig blandning
som gör att man är både överpigg och ybertrött
samtidigt. En ekvation som innebär att man
ändå vaknar kl. 03. Sov 4 timmar igår eftermiddag
och det var för väl det att jag kan kompensera
sömnförlusten på dagen.
Ikväll blir det sömntablett så jag får sova ett
långpass i alla fall. Lördag imorgon och
sovmorgon.
Men idag kl. 09..pling..tant RUT kommer och
julstädar hos oss och det kommer att dofta
härlig såpa i huset när hon swishat fram.
Är så innerligt tacksam att rutavdraget finns
så även jag som sjukskriven kan prioritera
städtjänster.
När väl make och dotter åkt till sina jobb
och möten ska jag passa på att göra mina
hemliga virkprojekt som blir julklappar.
Längtar tills det är tomt i huset...hihi.
Mitt senaste alster, stor grytlapp i dubbelt garn.
Och en våffelmönstrad som Ammie fått i julklapp. Ett gammalt
klassiskt mönster från 70 talet.
Maileg tomtarna hälsar. Hjärtklänningen virkade jag för ett tag sedan.
Mer pyssel kommer nog under dagen.
Nu ska jag försöka somna om en stund. Brukar lyckas sådär.
12.15...
Och dagens pyssel blev en finfin "dörrkrans" som jag gjorde
tillsammans med väninnan Ammie. Så rolig att göra och
inte så traditionell. Nya ideer är alltid kul.
Så nu är jag jättenöjd med loftgången.
Vårt förra pyssel ovanpå en gammal trampsymaskin där jag
ändrar efter årstid.
Hoppas det kan inspirera någon.
Nu ska jag vila medan 'Rut' städar så bra.
Så kom svaret och planen.....
Somnade av ren utmattning sent igår efter en lång dag.
Vi valde att åka på julshopping direkt efter beskedet, bara
för att få göra något roligt. Sedan blev det kvällsfika hos
goaste Robert o Carolina .
Vänner, helar, tröstar och stärker. Kärlek till er ♡
Beskedet då......
Vid 14.00 prick satt vi i väntrummet på cytostatika
mottagningen i Uddevalla. Väntade på min onkolog
och sköterska. Höll makens hand, såg djupt in i
hans ledsna, trötta ögon med mina tåriga svidande.
I den stunden höll jag fullständigt på att bryta ihop.
Om jag börjar gråta nu blir det ett förtvivlat gråt
som inte går att stoppa så håll ihop för guds skull,
tänkte jag. Några hulkar kom och jag sa till maken;
Jag måste hålla ihop, får inte börja gråta och tittade
mot en högtalare i taket där Lotta Brome pratade om
något jag inte ens uppfattade. Väntan blev några
minuter mer än det borde och nerverna dallrade
utanpå oss båda.
Dr. Klint och min sköterska kom in med allvarliga
miner och gråten kom men jag samlade mig och
blev den lyssnande men ifrågasättande patienten.
Vad finns att göra?
Prognos?
Tid?
Raka frågor ger raka svar.
Thats me in a nötskal!
Jag har 4-5 metastaser i båda hjärnhalvorna. Hjärnan skyddar
sig själv mot gifter så då tar inte celllgifter heller på hjärnan.
När väl mettisarna finns där så återstår strålning i de flesta fall.
Då mitt tillstånd blivit motoriskt, talmässigt och balansmässigt
drastiskt sämre kommer jag att få helstrålning mot hjärnan efter
jul, i januari. Så det FANNS ETT ESS I KLINTS ROCKÄRM!
Det blir tufft, men jag får ytterligare lite TID! All tid räknas som
ger mig livskvalitet. Jag får en lugn jul med familjen, jag kan se
fram emot mitt 50 årskalas utan att oroa ihjäl mig.
Jag vågar titta 3 månader framåt. Det räcker för nu. Prognosen är
dålig men så länge jag får lite mer tid finns det alltid HOPP
om ännu lite mer tid.
Den som har vill ha mer heter det ju..hihi...men i mitt fall
önskar jag inget annat än tid. Mettisarna i lungor
och buk var inte alarmerande spridda, men ändå spridda.
Så behandling mot hjärnan först och jag har svarat jättebra
mot strålning tre gånger tidigare med gott resultat utan att
metastaserna kommit tillbaka. Så nu kör vi ett tag till ;-)
Vi gick in i mötet med inställningen att det inte fanns något
mer att göra. Min onkolog Leif Klint är en klippa som gör ALLT
för att hitta nya lösningar och det gjorde han även denna gång!
Han forskar även kring min typ av BC. Her-2 positiv.
Rejält omtumlade gick vi ut och känslorna, tårarna,
utmattningen av anspänning, tomheten,
känslan av overklighet, vissheten om det bra i det dåliga,
gav oss nya möjligheter igen. Tack för det!
Jag har haft en orolig sömn inatt efter allt, sovit
3 timmar. Inte konstigt alls. Vi informerade de
närmaste sent igår kväll och mina egna tankar
åkte karusell i huvudet.
Det jag kan säga om vetskapen att tiden är utmätt,
hur det känns, är att det går inte att beskriva.
Man tror sig veta, typ alla-ska-vi-dö tillropen.
Ingen vill dö i förtid! Inte heller jag.
Men när man får några månader åt gången
stannar livet upp. Man kan omöjligt ta in det
faktum att det handlar om mig. Jag kan inte,
hur ska då mina kära kunna det?
När jag är överjordiskt trött och utmattad har jag
i stunder tänkt att, nu, nu tar det slut, livet rinner
ur mig. Då finns en konstig acceptans samtidigt
som jag sörjer min egen situation, gråter, frågar
mig varför jag fick de tyngsta bördor av alla.
Självömkan och uppgivenhet. Alla känslor kommer
i dagen. De existensiella frågorna tar plats.
De måste få sitt berättigande. Men det finns inga svar.
Så det enda jag kan göra åt saken är att
go-with-the-flow, leva på som vi alltid gör.
Men vid varje tungt besked måste man få
gegga av sig, älta och gråta för att i det ta
all kraft och styrka att leva i glädje igen.
Dagens glädje blir att fina väninnan Ammie
tar med mig på fortsatta julinköp, lunch,
fikapaus några timmar, så jag får känna
mig vanlig och tjattra på och skratta som
jag och Ammie är experter på.
Är så tacksam över att jag är rik.
Rik på fina vänner.
De är mina gädjeankare!
Det finns så mycket kärlek i världen....
Tänk så mycket det betyder med små och alldeles vanliga saker
här I världen. Som att väninnor hälsar på så där spontant men
också planerat.
Idag fick jag en rivstart på morgonen med att min goa sköterska
Ditti kom och tog prover på mig samt diabetesprov för att kolla så
att mitt socker håller sig på normal nivå. När man får mycket
kortison kan man få diabetes så det ska kollas regelbundet.
Förmiddagen ägnade jag åt vila i sängen och lite väninnebabbel
med Lena C i telefon. Somnade gott en stund på förmiddagen
innan dagens lunchväninnemys skulle starta.
Kära Ida som jag träffar alltför sällan hade med sig godaste
kycklingpajen, pepparkakscheescake, blommor och choklad.
Hon swishade fram allt utan att jag behövde lyfta ett finger!
Men då vet jag också att hon är en riktig "Doer", hon bara
känner sig hemma och gör. Sånt gillar jag, gräv och leta
så hittar du snart det som behövs.
Ida till vänster och Anna till höger.
Goa Anna kom på spontanbesök, hon hade lunch så hon ville kika in
och vi blev tre glada tjejer som babblade och hade supermysigt!
Anna sprang vidare på jobb och jag och Ida fick ännu några timmar
att umgås och bara vara tillsammans. Det är just det, att få vara
tillsammans som är det viktigaste, ta sig den lilla eller stora tiden
som man hinner för stunden.
Jag är lyckligt lottad med så fina vänner och väninnnor, det har
jag sagt förut men det tål att sägas igen. Alla träffar jag inte jämt,
men vissa hinner man bara träffa ibland och det känns ändå som
igår. Det finns hjärteband! För alltid band!
När maken kom hem skrev vi färdigt alla julkort och det kändes bra
att ha det gjort. Fick ett litet anfall i högerarmen då hand och arm
bara ramlade ner och då är det bara att vänta tills jag kan få igång
armen igen. Ibland är det talet som blurrar igen, får inga ord igenom
min mun men de finns i hjärnan. Som att jag är onykter ungefär i
ett ganska rejält stadium.... ;-)
Det är väl en kombo av att metastaserna i hjärnan trycker på och
att jag äter morfin. Är inte tillvand än fast jag äter små doser.
Det har gått fort, oroväckande fort och jag vågar inte vara ensam
längre stunder. Väntar otåligt på att få assistent a.s.a.p!
Nya förutsättningar varje dag och det gör mig oerhört trött!
Förlamande trött, kan bara inte få ur mig någonting och det
kära vänner inför jul är oerhört frustrerande. Jag vill ju ha
fiiiint och kanske baka en liten kaka eller knäck.
Men det får jag göra när dotter kommer på fredag.
Och OJ vad jag ser fram emot att få krama
min stora älskade Christine som jag får rå om hela julen.
Hon behöver miljoner kramar just nu...av mig och alla andra.
Sedan hände en annan fantastisk sak idag via posten.
Ett stort kuvert hittade hit med fyra vackra garnnystan,
choklad och ett vackert kort från en okänd kvinna.
Jag är med i Virka Meragruppen I FB där vi utbyter
ideer och visar våra alster. Hon ville ge mig uppmuntran
i den situation jag nu befinner mig i och tar sig den tiden,
skriver ett fint kort, bifogar lyxiga garner till en virksyster
någonstans I Sverige.
Det finns så mycket omtanke och kärlek i världen så jag
blir alldeles rörd och varm i hjärteroten.
Det finns inte bara näthat.
Det finns mycket mer nätkärlek!
Inte glömma det, kärlek är starkare än allt annat!
Vykortet har hon även målat och hon har en hemsida av
sina alster på www.helenagoodwill.se
Tack fina Helena för den kärlek du gav i form av vackert garn!
Imorgon ska vi vara hos min onkolog kl.14,00 och då kommer
domen på hur det ser ut i hela kroppen, från hjärna till bäcken.
Ett möte som jag för första gången inte vill vara med om, men
måste fejsa verkligheten i bilder. Var sitter dom, hur många är
dom och hur stora är dom? Känner ju att det bor elaka troll där
uppe som vill mig ont. I lungorna är det förtätat, det känner jag
också men hur ser det ut? Fejsa även det imorgon.
Hur känner jag då?
Hur känner jag nu?
Just nu känner jag bara uppgivenhet.
Hur fort ska detta gå?
Finns det något mer att göra?
Ja det svaret har min onkolog att grunna på
fram till morgondagens möte.
Han har trollat förr så hoppet står till att han har
ännu något i rockärmen för att förlänga mitt
liv lite till.
Vi får tro på det och hoppet överger man aldrig.
Ulmerkottar och morfin....
Ja då har jag fått brisera den tråkiga bomben om mitt
försämrade tillstånd och var och en har fått förhålla
sig och börja bearbeta sin ilska, sorg och ledsenhet på
sitt egna sätt.
Jag väljer att berätta som det är hur ont och jobbigt det
än känns. För att inte berätta, hålla inne gör bara saken värre.
Jag vill vara ärlig mot mig själv, kunna ge mina kära tid
att få agera och reagera innan det är för sent.
Alla sörjer på sitt eget sätt men det viktigaste tror jag är
att alla får vara med på båten. För mig de närmaste,
dotter, make, familj och närmaste hjärtevännerna.
Man får gråta, skratta, ha galghumor, leva som
vanligt, göra roligheter, göra primalskrik, ha sin
egen gråtbur (min brukar vara bilen eller youtube)
Jag lever mitt i skiten och har just nu fullt upp med
att hantera en nytillkommen smärta från hell!
I knäna av alla ställen. Vi försöker hitta en smärt
stillning med läkares hjälp. Alvedon, ipren, voltarenkräm,
morfin, ja en coctail av piller som hjälper ibland och
ibland inte. Igår låg jag hela dagen i soffläge,
försökte slumra lite, men har lärt mig att det är
en omöjlighet att sova när man har ont.
Så jag virkar för att hålla fokus på något annat.
Och det fungerar stundtals...
Men i lördags hade vi så roligt. Maken hämtade mig
från sjukhuset och det blev permis över helgen.
Jag blir utskriven per tel. nu på morgonen.
Jag köpte mig en färgglad klänning och vi
rullade med rullstolen ner till vännerna för
att baka lussebullar och äta god mat,
umgås, skratta och ha roligt.
Fina väninnorna Anita o Hippas.
Min fina bagardarling.
Något mörk bild, men vårt sköna bagargäng med skiftande huvudbonader.
Och skönsång i kanon.....
Vad är då en Ulmerkott? Tja, vet inte men fantasin
får bestämma det från gång till annan.
Tror B fick till en ringmur med något i denna gång.
Barnslighetsnivån var lika hög som vanligt. Hippas fick till en
Adam och jag en Eva. Tror vi fick till ett par normala lussebullar,
resten var total anarki! Hur kul som helst!
Det roligaste i livet är att få umgås med härliga
människor. Över en bit mat, gott vin och skratt.
Det räcker för att man ska vara lycklig.
Det är sällan de stora åthävorna som räknas, utan
just de där ögonblicken när ögon möts i glittrande
skratt eller tårögt samförstånd och kärleken i det.
Om ni undrar vad jag vill, vad ni kan göra för mig,
om ni vill så är det att just ta den lilla stunden,
komma över en kvart, ta en kopp kaffe med mig,
gärna en kaka till, det tackar jag för.
Ring före bara så jag e hemma, spontanbesök
funkar jättebra, även om jag har morgonrock
på. Det är mötet som är viktigt.
Och nej jag vill inte vara i fred och tassas på
tå för. Jag är här och nu. Ring till mig, jag
svarar för det mesta.
Många säger; hör gärna av dig om du vill
ha hjälp. Men det är jag skitdålig på,
att våga be om hjälp alltså. Vem ska man
fråga vad, ja ni vet.
Nu kommer i alla fall en tjej idag, Anette
som har en assistansfirma och jag känner
henne lite grann. Ska anlita hennes firma
för att få en assistent. Kan inte längre lita
på att jag inte ramlar, slår mig, får ett
svimningsanfall eller har så ont i benen
så jag behöver hjälp med dusch och
förflyttning hemma. Matlagning,
och vanliga bestyr som att bädda är
inte längre möjligt.
Just nu är det värsta smärtan. Tvi vale,
är det så här det kan vara?
Tur man inte vet något om morgondagen.
Därför ska jag leva idag, varje dag,
och ta den glädje och motgång som
just denna dag bjuder på.
Mer kan jag inte göra.
Hur jävligt det än känns tänker jag
ändå göra minst en sak per dag
som får mig att må bra.
Nu ska jag försöka sova en stund till,
då smärtstillande börjar verka.
Arla morgonstund på er!
Att fokusera på det som healar....
det bara är så nu. Jag är sjuk, jättesjuk, det vet alla.
Under en tid har jag hostat förfärligt, varit väldigt trött,
och jag har försökt hoppas att jag har propp i lungan,
kanske någon infektion igen eller någon annan åkomma
som går att ta bort med lite dundermeddussin.
Flåsandet vid minsta ansträngning, t om när jag pratat
en stund är frustrerande jobbig. I tisdags gjorde jag
PET CT i Göteborg dit maken följde med.
Efteråt åt vi på det mysiga Cafet kringlan på Haga.
Här serveras både god lunch och fika och de har goda soppor
och vegetarisk mat. Supermysig inredning. Mitt favvohak på Haga!
Morgonen därpå, onsdag åkte vi till Uddevalla sjukhus för
ännu en cellgiftsbehandling. Sköterskan såg mitt allmän
tillstånd. Jag berättade om att jag haft svimningsanfall och
små korta känselbortfall i händer, yrsel och balansproblem.
Hon konsulterade onkolog och skickade upp mig till palliativa
för utredning. Behandling därmed utesluten. Jag fick först
vanlig slätröntgen och senare CT torax (lungor) och hjärna.
Svar från PET CTn får jag först på onsdag. 17e.
Igår kom så svaret av palliativaläkare och min kontaktsköterska.
Maken fick slänga sig hit för de ville att han är med. Då förstår
man att det är allvarligt.
Det de såg på CTn var spridning, metastaser i hjärnan, ett
antal centimeterstora. Vet ännu ej hur många och var de sitter.
Det är min onkologs uppgift att ta detaljerna. Men att de stör
min kropp och trycker på är uppenbart. Jag får små 'anfall'
som liknar EP anfall. Jag försvinner någon minut som ett
slags svimningsbortfall och kommer tillbaka efter en stund.
Talet är blurrigt och tar en stund att hitta orden.
Mycket obehagligt och jag har noll kontroll. Än har jag inte
ramlat. Senast idag hände det igen när jag låg i sängen.
Min kontaktsköterska var hos mig just då tack och lov.
Efteråt är jag dödstrött, som att jag tagit sömntabletter.
Jag har även tätare i och kring lungor med pålagringar
på tidigare metastasering. Även detaljer kring det kommer
nästa vecka. Hostan och andfåddheten skvallrar om mitt
dåliga syresättningstillstånd. Så länge jag är still och
inte pratar hostar jag inte, men minsta ansträngning
talar för ett kraftigt försämrat läge. Thats hard fact.
Nu är fokus på att svälla av i hjärnan och lungor
för att jag ska bli lite piggare. Betapred, kortison
i höga doser är det man kan ta till. Att lindra,
att göra det så bra som möjligt, att ge mig
livskvalitet. Att ge mig lite mer tid utan svår
kamp. Att få så många bra dagar som möjligt.
Kanske t om några bra månader om jag har tur.
Botet finns inte, har inte funnits, det har vi vetat länge.
Förlängning av liv har funnits hela tiden, även nu, för
varje dag jag lever är ju förlängning av mitt liv.
Tuffa fakta för dotter, make, familj och vänner.
Tuffa fakta för mig som har skiten.
Jag har livet till låns en stund till.
Men jag måste göra bokslut nu.
Allt det jag vill säga.
Allt det jag vill skriva.
Det viktigaste till mina kära.
Till dom personligen.
Jag är inte rädd för att dö längre.
Men jag vill inte dö.
Jag är rädd för hur jag ska dö,
på vägen in till andra sidan.
När jag väl är där är det lugnt,
då får jag träffa Madde.
Men jag vill vara kvar.
Trots att min Madde dog bara 20 år gammal.
Jag vill finnas för min Christine,
hon är mitt allt, jag behöver henne,
hon behöver mig.
För min man, familj och vänner.
Jag har ju så mycket kvar.
Men mitt liv blir ett fullt liv när än jag dör.
Jag hoppas att jag får fylla 50 i februari,
ha en brakfest med massor av champagne,
god mat och glada upptåg.
Jag har det som mål såklart.
Tänker inte kasta in handduken så lätt.
Men man kan diskutera vad ett fullt liv är.
Det finns folk som inte lever sina liv,
bara låter dagarna gå. Är det livet?
Trots att de kanske är både 60, 70, 80
år. Ingen kan leva medvetet fullt ut
varje dag, men vi kan försöka göra livet
meningsfullt så ofta vi kan.
Alla har vi olika syn på vad meningsfullt
innebär, och det är bra bara vi är medvetna
om vart vi vill i livet. Att vi går vår egen väg.
Min väg skulle kunna bli en hel bok, en
brokig, sned, snubblande, med stora
omvägar, grenar och snår att korva sig
igenom, stigar, asfalterade vägar och
ibland även motorvägar, korta bitar.
Livet har gjort mig stark.
Jag har varit olycklig.
Jag har varit och är lycklig.
Lycklig på ett tacksamt sätt.
De senaste åren har öppnat
upp mig till en varmare person,
mer ödmjuk än den jag en gång var.
Svåra törnen och hårda slag gör
en människa ödmjuk och tacksam
när man får uppleva lycka och kärlek.
Och det har jag i mängder, Kärlek!
Det har gjort att jag orkat, min
kärlek och make gör varje dag till
en bra dag med små och stora saker.
Han är en riktig hittepåare!
Och han får mig att skratta varje dag.
Som när vi fick det tunga beskedet.
Då åkte vi och käka lunch på stan,
köpte en fin pyjamas till mig att ha
på sjukhuset....och vi åkte till
garnaffären och han köpte mig en massa
fina garner för att kunna virka här.
Det är kärlek det!
Jag har ju mina dilleperioder då jag gör ett gäng liknande saker
tills jag tröttnar och hittar på något annat.
Grytlappar har varit min terapi ett tag när jag bara orkat
sitta på en stol.
Ja, grytlappar var det, har gjort fler men inte tagit bilder än.
Garn healar och ger energi.
Garn är billigare och bättre än vilken psykolog som helst.
Garn ger fantasi, kreativa tankar och man virkar in kärlek.
Garnalstrena ger jag bort, dubbel glädje.
Garn aktiverar hjärnan för hittepåmönster måste tänkas ut.
Jag ska virka så länge jag lever, så det så.
Men imorgon får jag permission och då ska vi baka ett berg
med lussebullar tillsammans med vännerna Anita & Robert,
Bengt & Hippas. Mändelmässe ska vara i förstås.
Det blir bara galna figurer, inget präktigt här inte!
God mat och vin hör till. En jätterolig tradition vi har för oss.
Förebilden....efterbilden blir nog en helt annan.
Tjoflöjt på er!
PS. Jag vaknade till ett långt Luciatåg imorse,
så vackert och överraskande. Började gråta,
är ju sååå blödig för sånt. Läkaren på avdelningen
var stjärngosse. Sött tycker jag.
Ha nu en riktigt fin Lucia imorgon.
Kärlek till er!
Jill och lördagsmys på Rondo...
Igår vilade jag hela dagen för att orka kvällens roliga.
Vi hade lyckats få tag på biljetter på blocket till Jills
show som är slutsåld den närmaste tiden. Vi fick
kanonbra platser vid scenen och vi åt god meny
med vin därtill innan.
Showen var fartig, härlig och glad och Jill imponerade
med att även dansa och släppa loss.
En positiv kväll och jag orkade trots att det blev väldigt
sent.
Efter showen gick vi backstage som jag hade kommit
överens med Jill om. Baxade mig ner genom trappor
och kulvertar in mot deras krypin och det var då
ingen glamourös tillvaro om ni tror det. Ner genom
kök och slammer, soptunnor och betong. Så om
ni tror att det är glammigt hela tiden så är det fel.
Träffade henne i alla fall och vi fick kramas och
prata en stund innan hon skulle hem till familjen.
Jill är en väldigt varm tjej med ett stort hjärta.
Har träffat henne flera gånger i olika sammanhang.
Bland annat på Madeleines begravning 2008 då
hon sjöng Kärleken Är. Det var magiskt trots en
så sorglig stund. När hon igår sjöng den igen
blev jag helt överrumplad för jag trodde inte att
den skulle vara med. Men jag tillät mig att fälla
mina tårar och i nästa låt var jag glad igen.
Så Jill kommer alltid att ha en speciell plats i
mitt hjärta.
Sedan pustade och frustade jag tillbaka till utgången
med maken och kryckor som stöd. Min syresättning är
otroligt dålig just nu. Men det var värt varenda steg att
få krama om denna härliga och engagerade vackra kvinna.
Tack Jill för att jag och maken fick
ännu en dag att minnas.
Bättre ett litet inlägg än inget alls....
ÅHej på er igen och tack för ert pepp och kärlek när jag
inte orkat skriva. Jag är ganska skruttig och det går
tyvärr inte att ljuga bort. En tuff höst har vi haft och
det gäller alla med brist på sol och blå himmel. Är man
försvagad i kropp och immunförsvar märks det än
tydligare. Jag VILL blogga men vill också lägga min
lilla energi på att uppleva saker med familj och vänner
i den takt jag orkar.
Jag har haft en väldigt upplevelserik höst och november.
29 oktober - 3 november åkte vi till Prag,
en fantastisk stad som jag varmt rekommenderar.
Skriver en reseskildring om det separat någon dag.
Direkt efter hemkomsten belägrade lunginflammation mina lungor
så någon behandling blev det inte. Antibiotika och vila 10 dagar.
18 november fick jag äntligen behandling igen. Oron sprider sig
när dessa blir uppskjutna gång efter annan.
21-23 november åkte vi till Öland för att fira svägerskan som
fyllde 50 och det var en fantastisk helg då jag även fick
umgås med finaste dotter flera dagar.
Virkade en sjalfilt i present ca 1,75 x 60 cm i mjuk mohair i flera
trådar och färger. Mönstret är sk stjärnmönster.
Lite mörk bild, men färgerna är lite klarare i verkligheten.
25 november hade jag behandling igen och sedan på
kvällen hade vi bokklubb hemma hos mig. Trött efter
dagen förstås men har fina väninnor som hjälpte mig
att laga maten. Bokprat och skratt ger också energi
och så kan man vila nästa dag.
Tips på god soppa som vi åt med gott vitt vin till.
http://www.ica.se/recept/rostad-gronsakssoppa-med-vitlokscreme-715388/
Den 26 november åkte vi till Göteborgsoperan med goda vänner
och såg sista föreställningen av Figaros bröllop.
Riktigt bra och väldigt läcker scenografi.
I söndags 30 november gick vi på julmarknad och jag
beställde en julvildsvinsskinka. Jättegott. Lite marmelader
fick flytta hem också. Lammfärs köpte jag hos väninnans
syster för någon vecka sedan också som har fårfarm.
Bra kött som blir fin julmat.
Igår gjorde jag och väninnan Ammie fint på vår loftgång
och skapade julgrupper inne. Sedan drog vi till O'Learys
för att äta och dricka öl med bokklubbsgänget tillsammans
med våra män. En kväll då vi skrattade så där ända från
magen ni vet, när skratten aldrig tar slut. Ojoj vilken
underbar kväll vi hade. Finaste vännerna i världen!
Nu måste jag sluta för mina systrar kommer snart med
sina barn. Vi ska julpyssla med papper, lim, flirtkulor,
toarullar mm på det där härligt barnsliga sättet.
Kram på er och tack för ert tålamod på uppdateringar.
Tidiga mornar sitter jag i köket och virkar, käkar skinkmacka
och njuter av adventsmyset. Mina virkalster visar jag nästa
gång. Det har väl blivit ca 10 stora grytlappar hittills.
Tjoflöjt!
Höstaktivitet på Strömstad SPA....
Jag verkligen äääääälskar hösten så där i början när löven
faller och det är torrt och fint, solen skiner i brittsommarkänsla,
och när luften börjar bli krispig och klar med mycket syre i.
Den hösten har vi fått känna av lite grann i början, men nu,
nä nu är det inte kul längre. Ingen sol, men regn och hala löv
som ligger klistrade på marken minner om att snart, väldigt
snart kommer frosten och biter tag i den svarta blöta asfalten.
Och då kommer halkan och jag bävar redan, inte för att jag
är den ängsliga sorten i förskott, det brukar jag ju deklarera
ganska ofta att vara i detta nu.
Men i helgen fick jag en föraning hur det kan vara för
gamla och handikappade som behöver rollator eller
kryckor på halt underlag.
Vi var på Strömstad SPA för att fira bonussonen som
fyllde 25 år. Lördagen tillbringades i baddelen med
alla de tillbehör som hör ett SPA till. Jag simmade och
VILKEN frihet det var att få flyta, känna sig normal i
benen när jag väl kommit ner i vattnet med hjälp av maken.
Jag kan simma hjälpligt med starka armar och starkt högerben
och ett ynkligt viftande med vänster ben, men jag simmar.
MEN vad halt det var på golvet, framför allt i omklädningsrummet.
Kryckorna slant iväg så jag nästan flög på rumpan, men lyckades
parera upp balansen så jag stod upp trots allt.
Sedan är det inte det mest handikappvänliga SPA då man måste ta
sig upp för ett antal trappor för att komma till bastu/upplevelsedelarna.
Bubbelbad är inte aktuellt alls då jag inte kommer ner i den.
Men med kryckor tog jag mig upp och ner för trapporna. Nej, de hade
ingen hiss till den del alla vistas mycket på.
Så betyget blir dåligt vad gäller handikappvänlighet.
Just i lördags var det 450 gäster på spat och det var fullt överallt
så middagen på kvällen blev också underkänt. Personalen klarade
inte trycket så vi fick vänta alldeles för länge på betjäning och
servitören var väl inte den vassaste kniven i lådan, men var väl
överstressad får vi förmoda.
Man lägger ändå ganska mycket pengar på boende, mat och
skön trivselkänsla på ett spa, men lördagen var inte rätt dag
om man ville ha en lugn spakänsla.
Där har Petter Stordalen en del att göra. Ett så stort och
egentligen väldigt trevligt hotell och spa borde ha mycket
mer handikappvänliga faciliteter. Är det någon grupp
människor som behöver extra ompyssling så är det väl
ändå de som har armar och ben som inte fungerar fullt ut.
Människor är väldigt vänliga och frågar ofta om de kan
hjälpa till om det ser besvärligt ut så det tackar jag extra för.
Men vi fick vår stund på söndag eftermiddag då vi var nästan
själva i baddelen och det var sååååå skönt. Jag simmade igen
och slappnade av i 40 gradigt vatten, njöt av att bara vara.
Jag läste en bra bok, Dimma över Darjeeling som är en
uppföljare till Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand.
Kan varmt rekommendera båda böckerna då de är väldigt
roliga och lite annorlunda. Man får en inblick i Indiens brokiga
tokiga värd där allt fungerar trots miljarder människor som trängs,
där uppfinnigsrikedomen är stor, men även eländet.
Men livet ska ändå levas på något sätt var vi än bor och kärlek
och vänskap är definitivt detsamma överallt.
Läs den första och du vill slänga dig över den andra. Feel Good.
Lite kul också att jag träffade en trogen bloggläsare, Kia i
duschen på spat. Vi pratade lite och det kändes roligt att
få ett ansikte på en person som hängt med så länge.
Tack för trevligt prat Kia!
Vi hade trevligt trots mitt gnäll här ovan. Vi fick umgås med
bonussonen och hans sambo och det var mycket värt.
Tja, vad annars? Livet rullar på med vardag och vanliga saker.
Fick bältros som ett brev på posten i söndags men var snabb
med att söka hjälp på vårdcentralen så nu har jag ätit Valaciclovir
sedan måndag kväll. Idag tar jag återigen prover för att se om
jag kan få cellgifter imorgon. Hoppas, hoppas.
Går även på rehabilitering 2 gånger i veckan, gymträning för
att få igång musklerna i mitt vänstra ben och det känns så bra!
Så idag blir det gym igen och andra alldeles vanliga saker som
måste göras.
Träffade faktiskt en till på gymmet som läser min blogg. Det är
så roligt när folk kommer fram och säger att de läser bloggen.
Jag har mellan 400-700 läsare per dag, det varierar lite, men
de flesta har jag ingen aning om vilka de är, men extra kul
när man får ett ansikte emellanåt.
Tjoflöjt!
Kl. 17,45;
PS: Det blir ingen cytostatikabehandling imorgon. Mina värden,
de vita blodkropparna ligger på 1,2 varav neutrofila som bekämpar
infektioner ligger på 0,39. Inte bra.
Nu vet jag inte om vi kommer iväg till Prag nästa vecka heller.
Nya prover ska tas på måndag, men vad är viktigast, en resa
eller ännu en behandling. Vilken av dom kan skjutas upp?
Jag är så innerligt trött på denna J....LA sjukdom! ARRRRG!
Vad gör ditt liv meningsfullt?
Alla funderar vi emellanåt vad livet går ut på.
Går det ut på att uppleva så mycket som möjligt?
Går det ut på att umgås med familj o vänner så mycket som möjligt?
Går det ut på att jobba och tjäna så mycket pengar som möjligt?
Går det ut på att skaffa barn...eller inte?
Går det ut på att hjälpa andra så mycket som möjligt?
Går det ut på att tänka på sig själv i första hand?
Går det ut på att jobba för att kunna leva ett gott liv?
Eller en kombo av allt, vilket ju nästan är en omöjlig ekvation.
Alla vill vi ha en bra livskvalitet och de flesta i vårt rika land har
ett bra liv och vi prioriterar olika saker som är viktiga för oss.
Alla vill eller har inte råd att resa men kanske de älskar att
leva ett naturnära liv nära en sjö, fiska eller fågelskåda.
Många hundägare älskar naturen och långa promenader med
sin bästa vän, en del gillar att sjunga i kör, andra håller på
med veteranbilar och så vidare. De flesta har någon hobby
förutom livet med familj och vänner.
Hur ter sig livet den dagen man blir sjuk, riktigt sjuk?
Bibehåller man allt det man gjorde som frisk, eller
tar man rentav mer vara på livet?
I början kraschar de allra flesta och man kan bli både
deprimerad, håglös och utan någon som helst energi.
De flesta med diagnosen cancer faller ner i ett hål och
tanken går direkt till "ska jag dö nu?"
Jag har nu levt med min värsta ovän, her2 positiv
bröstcancer i fem år. Fem år av ständiga behandlingar,
oro var tredje månad då en ny PET-CT görs. Har tumörerna
spridits, minskat eller stått still?
Men jag har också fått fem bonusår i livet. Hur kan man säga
att man får bonusår? Jo, för jag vaknade för fem år sedan då
jag insåg att livet är NU, inte om fem eller tio år.
Jag är absolut inte tacksam för att ha fått cancer för det är
inget jag önskar min värsta fiende, men jag är glad att jag
fått förmånen att leva på ett annat sätt.
Från att ha stressat hit och dit utan att riktigt landa har
jag tvingats att sakta ner på farten och hitta en inre mening
med mitt liv. De allra flesta tror nog att leva med cancer är
helt fruktansvärt, hur skulle man själv klara det faktum att
döden står och lurar runt hörnet var tredje månad?
Jag kan inte svara för andra men jag känner många med kronisk
cancer. Det jag ser som gemensamt med de flesta som länge
levt med sin sjukdom är, att man lever ett ganska bra liv trots allt.
Man tar fram förmågan att se det friska i tillvaron och det gör man
av ren självbevarelsedrift. "Jag kan själv", "jag klarar detta",
"jag ber om hjälp om jag behöver hjälp". Ingen hemhjälp innanför
min dörr så länge jag känner mig mer frisk än sjuk.
När man är sjuk vill man verkligen göra alla vardagliga saker som
man gjorde som frisk, för det stärker både självkänsla och
självfötroende att inte vara beroende av andra hela tiden.
Jag kan ta ett exempel.
Igår var jag i Uddevalla hos sjukhustandvården för att kolla så tänderna
mår bra, och de såg finfina ut. Efteråt ville jag åka till IKEA för att handla
lite förvaring då jag håller på att röja ut gamla arbetsrummet. (som ska
flyttas till ett annat rum) Jag går med kryckor men hängde nu över vagnen
och stapplade fram i varuhuset för att plocka åt mig mina varor.
Lyckades baxa in kassarna i bilen och jag tänkte...hur ska jag lyckas
få upp kassarna upp för trapporna hemma. Äsch, jag gör som jag brukar
göra med ICA kassarna, flyttar upp kassarna en trappa i taget. Funkar alltid.
Men väl hemma var det en ung HSB byggkille som erbjöd att bära upp kassarna
och jag tackade JA, jättegärna. Tack! Då blir man verkligen glad.
Hur tänker/känner man när man har en dödlig sjukdom?
Det man tänker och känner går inte att skriva kort men jag
ska försöka. Först tänker man på döden dygnet runt.
Sedan när "dödengeggandet" är klart efter ett tag så börjar
man tänka att man faktiskt fortfarande lever och bäst att göra
det bästa av livet.
Allt går i olika faser, så även känslorna, men jag har nog en
förmåga att "stänga av", låtsas att jag ska leva till jag är 89 år.
Ett av alla "bör-måste-ska" har varit att skriva testamente och
gå igenom alla försäkringar, skriva ner saker för att sedan
slippa tänka på det. Bort, bakom!
Sedan kan man aldrig komma ifrån att man lever i en bubbla
som inte går att beskriva med ord, men jag lider inte!
Man behöver inte lida bara för att man har cancer. De flesta
kroniker lever ett alldeles vanligt smärtfritt liv. En del jobbar
till och med. Många får mediciner som inte ger så mycket
biverkningar och då kan man jobba om man orkar.
Jag hoppas att jag ska kunna jobba igen en dag.
För det är en av nackdelarna med att vara sjukskriven,
det kan bli fruktansvärt långtråkigt ibland.
Man kan ju inte pyssla jämt, då blir man ju galen till slut.
Energin tar slut ibland, eller ganska ofta men då får jag
gilla läget och göra det lilla som går. Igår somnade jag
efter IKEA och sjukhuset, det var vad jag klarade och
så fick jag boka av en grej på kvällen.
Mitt liv är varken sämre eller bättre än någon annans,
men jag har fått en stor gåva och det är att jag inte
gnäller för minsta lilla längre. Jag blir inte irriterad över
triviala saker som kan tyckas stora för andra.
Min tröskel är så hög så jag har lärt mig att ta motgångar,
ta dom när de kommer, bryta ihop, borsta av mig,
och komma igen. Det finns egentligen inga hinder för
vad man kan klara. Hindren har vi oftast skapat själva
i vår hjärna.
Vi har ett bra statement på vårt kylskåp som lyder;
FÖRSÖKA DUGER INTE!
Visst är det bra att försöka men om man inte tror att
man kan mer än bara försöka så kommer man aldrig
framåt. Det gäller det mesta faktiskt, även det faktum
att tro på sin egen förmåga när man är jättesjuk.
Jag var förlamad i maj, nu kan jag gå. Beror det på
slumpen, vet inte, men jag vill kunna gå igen och det
kan bara ske med hjälp av träning, träning och åter
träning.
En del kanske tänker, men du är ju ändå jättesjuk,
ska du gå på gym då och trötta ut dig. Om jag blir
sittande...då kan jag garantera att jag blir ännu
sjukare. As simple as that!
Plocka fram det friska hur sjuk du än är!
Det spelar ingen roll om jag har en månad eller
trettio år kvar att leva, jag måste ju ha tron att det
är värt att träna för att kunna leva trettio år till.
Tron kan försätta berg,
och berg är till för att bestigas.
Jag tror mig veta, eftersom jag själv också
varit mor till en cancersjuk dotter att man lider mer
av att stå bredvid. Madeleine dog men jag är fortfarande
hennes mor och lider mer av att hon inte finns med oss,
än att jag själv är sjuk. Min sjukdom är inget i jämförelse
med vad hon fick genomlida, för hon hade helvetiska
smärtor, det har inte jag.
Ett tips till alla som inte vet hur de ska hantera vetskapen
att någon du känner har kronisk/obotlig cancer.
Var dig själv
"Ojja" dig inte med medlidsam röst, det gör mig galen!
Ställ frågor om du undrar över något, det finns inga dumma frågor.
Om jag vill ha hjälp så ber jag om hjälp.
Kommentarer som "Klarar du dig?" "Är du trött?" är onödiga,
jag vill bli behandlad som vilken frisk person som helst.
När jag är trött ligger jag i sängen hemma och vilar.
Har du inte träffat mig på länge får du gärna fråga så klart,
precis som man gör när man träffas hur man mår osv,
men behandla mig inte som porslin, det märker jag direkt,
Det kanske är välment att vara försiktig men det känns bara
förminskande så var dig själv bara.
Vad gör mitt liv meningsfullt?
Väldigt mycket och det går inte att skriva ner allt.
Att kunna läsa, skriva och handarbeta.
Att kunna köra bil igen.
Att få prata med min dotter nästan varje dag.
Att få leva med en fantastisk man.
Att ha min familj och många fina vänner.
Att ha förmånen att kunna resa.
Att ha stuglivet och naturen så nära.
Att leva utan stress
Att kunna träna igen
Att ha tron att allt jag ska leva till jag blir 89 år.
Det går ingen nöd på mig, jag mår bra och
lever ett bra liv. Vad som händer imorgon
eller nästa vecka har jag inte tid att grunna på.
Jag vill ju var i just den här dagen och den här
dagen ska jag i alla fall börja sortera alla mina
pysselsaker i de fina förvaringslådorna som
jag köpte på IKEA igår. Och så ska jag åka
och handla mat för det ekar i kylen. Nu har
jag gjort ett "tabberasätande", dags att planera
nya maträtter. Maken dricker pulverdieter så
jag får äta för mig själv några veckor till.
Sist men inte minst så håller jag på med ett
stort virkprojekt som jag kommer att visa när
det är klart någon gång i slutet på November.
Kanske jag virkar något litet emellanåt för att
inte tröttna på det stora.
Och att ha mål är viktig numera. Nästa stora mål
är att jag fyller 50 i februari och det ska jag
förstås fira med buller och bång!
Tjoflöjt!
PS: Imorgon onsdag kl. 15,30 är jag med i P4 Väst igen,
hos Nobel & Myrbäck så om du vill lyssna så går det bra på webben.
Vad gör du åt ditt matsvinn?.....
Nu ska jag inte vara någon pekpinnetant om ni tror det.
Jag fick bara en ingivelse igår att nu ska jag verkligen
försöka använda allt jag har i kyl, frys och skafferi innan
jag rusar iväg och handlar mat bara för att jag är sugen
på en speciell maträtt just idag.
Sagt och gjort, gick igenom ingredienser, kryddor och
vad jag kunde laga av det jag har hemma. Passar på
att utmana mig själv nu när maken är inne i en diet
och träningsperiod då han vill gå ner i vikt.
Nu har jag inte överdrivet mycket i frysen, då vi
fick slänga allt för ett tag sedan. Frysen hade stått
lite på glänt då vi varit i stugan några dagar.
Kylen rensade maken häromdagen så nu kan man
verkligen börja om från början.
Jag satte en enkel regel och den lyder;
Köp bara ingredienser som kompletterar det du
redan har hemma. Använd fantasin och googla
på maträtter som kan passa till det du har hemma.
Köp endast det som fattas, eller ta vad du har.
Har jag mjöl i skafferiet så ska jag försöka baka
bröd istället för att köpa. Tycker det är tråkigt att
baka men när jag väl gör det så blir jag stolt.
Frysen ekar ganska tom men igår fanns där
finfin torsrygg, broccoli, örtkryddor, persilja,
I kylen fanns grönsaksbuljong, crème fraiche,
tomatpuré, morötter, potatis. Kryddor och
vitlök hade jag också.
Alltså behövde jag inte handla en grej igår.
Så jag googlade på fisksoppa men gjorde den
på mitt eget vis.
Grundrecept lånat från http://www.ica.se/recept/fransk-fisksoppa-715780/
Min variant:
200g fryst torsk
1 vitlöksklyfta
2 morötter
4 potatisar
en bunt broccoli
1 dl crème fraiche
2 msk tomatpuré
grönsaksbuljong
salt
peppar
cayennepeppar
1/2 tsk torkad krossad fänkål
lite spiskummin
persilja
provencalsk örtkrydda
Stek vitlök med persilja, örtkrydda, fänkål I lite olja en liten stund.
Lägg i buljong I ca 5dl kokande vatten
Lägg I tärnad potatis och morotsbitar i grytan, låt koka.
Lägg i tomatpuré och övriga kryddor.
När potatis o morötter är nästan klara, lägg i crème fraiche och
den tärnade fisken och en stund tills den är färdig.
Soppan blev jättegod och jag åt grovt mörkt bröd till
samt sköljde ner med min favoritdryck fransk äppelcider
som vi har hemma för det mesta.
49Kr på Systembolaget, alkoholfri.
Grejen med detta är att man måste experimentera,
då utmaningen går ut på att använda det man har hemma.
Till slut måste man ju handla, men jag har tröttnat på att
mitt skafferi/kyl innehåller så många paket, pasta, mjöl,
bakpulver, te, sylt och allt möjligt som går ur datum om jag
inte använder det. Man handlar en massa för att man tror
att det inte finns hemma, men så finns det redan 4 paket
pasta eller 3 burkar bakpulver. osv.
Vad jag ska äta idag?
Samma soppa som jag gjorde igår, det räcker även till idag.
Hur ser du på matsvinn, slänger du mycket?
Lagar du av det du har hemma först eller är du spontan
i din matlagning och handlar det du är sugen på?
Får se hur länge jag håller på med detta men förhoppningsvis
så länge tills det blir en vana. Återkommer med jämna mellanrum
hur det går.
Skön söndag på er!
PS: Om ni vill se n bra söndagsbio så rekommenderar jag
Gone Girl av Jillian Flynn.
Fredagsmys med maken restaurang, sedan en riktigt rysarbra film.
Gone Girl av Jillian Flynn baserad på boken. Se den! Riktigt, riktigt bra.
Man sitter som i ett skruvstäd i 2.5 timma. Superbra fredagkväll