Tänka sig att jag sitter här ännu och skriver, funderar, verkar och LEVER!
Om jag ska vara ärlig så trodde jag inte riktigt att ett år till skulle läggas till,
utan snarare att nedräkningen hade börjat, nedmonteringen av mitt liv.
Trodde inte när jag fick diagnosen första gången 2010 att jag skulle dö,
detta fixar jag med en klackspark, värre saker hade jag varit med om och
min dotters död hade gjort mig starkare. Nu när jag fick tillbaka cancernörden,
en spridning, så tänkte jag att; om Madde dog av sin cancer, varför ska då jag
överleva, det tog ett år för henne att vandra in i döden, så då är det väl dags för mig
med....bara att acceptera, rätta sig i ledet, men inte utan kamp!
Tankarna pendlade mellan hopp och förtvivlan.
Hur ska jag leva den korta tid jag har kvar?
Hur många månader handlar det om?
Vad ska jag prioritera för att underlätta för dotter, man och familj?
Hur ska jag kunna sova när så mycket står på spel?
Hinna ta hand om försäkringar, begravningsförberedelser och vita arkivet?
Vilken musik, blommor, ett sista skrivet tal till mina kära ska jag ha på min begravning?
Städa ur, skåp, lådor, förråd och spara, ge bort, slänga.
Vad vill jag lämna till eftervärlden, och hur sjuttsicken ska jag hinna med allt jag vill?
Skapa, var kreativ, hinna få ur mig alla ideer jag har, det gav både eld i baken men även
en stress som ibland gjorde mig galen av oro.
Ibland visste jag varken ut eller in. Vad spelar det för roll om 10 år...nä ingenting!
Det mesta spelar ingen större roll om 10 år om det inte handlar om upplevda minnen
tillsammans med nära och kära. Minnen spelar roll, jätttestor roll, det betyder allt!
Det tog ganska lång tid för mig, nästan hela år 2012 att inse att jag kan inte göra mer än
att vara människa så gott det går, vare sig jag är frisk eller sjuk med en tung diagnos.
Mitt kontrollbehov kan inte sträcka sig ända in i döden, någon gång kan jag väl släppa
allt planerande för annars blir jag galen istället och en galen person vill ju ingen ha att
göra med.
Vi gick på nyårsrevy i januari "Roberts revy" som hade allt som en revy ska ha.
Många skratt och en härlig helkväll var det.
Teckningen ritade jag till Robert för premiärkvällen.
Visst planerar jag saker, men inte längre om döden, utan har bestämt mig för att leva
för att leva och planera för livet, för framtiden. För jag har lika stora möjligheter som
vem som helst, egentligen. Ingen vet något om framtiden, även om jag fått en sk
"dödsdom" av min onkolog..."din metastaserade bröstcancer är inte botbar".....
..."vi ska göra allt vi kan för att förlänga ditt liv"...."finns ingen möjlighet att stråla
vid halsen där du strålats tidigare"....mm..mm...
Jag strålades vid halsen efter mycket tjat..och se....tumörerna försvann!!! Efter att just
tömörena vid halsen försvunnit fick jag tillbaka mitt hopp igen. Även om jag ännu har
tre tumörer i magen som jag får behandling för så känner jag att.....onkologer vet inte allt!
De vet inte vem jag är, vilken fighting spirit jag har. De vet inte hur mycket just min kropp
klarar. De vet inte hur mycket kropp och själ kan samverka, hur mycket kraft man kan få
av nära och kära och vänner och bekanta och alla människor som finns runt en på olika sätt.
Jag har turen att få så mycket pepp av omgivningen, även av er som jag inte känner.
Alla har inte den ynnesten, men jag tror på universums krafter. Man är aldrig ensam,
men samtidigt är man alltid ensam med själva sjukdomen, tankarna, ångesten som kryper
på emellanåt, den kan man inte fly ifrån eller bädda in.
Onkologen vet att nya mediciner är på intåg och det vet jag med. Vi har pratat om det varje
gång och jag är en påläst patient, och att vara påläst innebär makt att trycka på.
Jag kräver den bästa medicinen som är tillgänglig. Nu får jag det...snart...väldgt snart.
Läkarnas uppgift handlar om att rädda liv, men vi vet också att den har en prislapp.
Behandlingarna har varit tuffa, särskilt i början av året då ingenting verkade fungera,
och jag grät varje gång jag lade mig i sängen på Uddevalla sjukhus för att få cellgifter.
In på tredje året med detta elände, hur länge ska jag orka???
I början av året trodde jag att mitt liv var uträknat, att de skrivit palliativ behandling på
läkarintyget för att jag snart skulle dö, men nu vet jag bättre. Jag ska inte dö, i alla fall
inte på bra länge än.
I min ensamhet kom funderingarna, men handarbetandet och pysslandet fick mig på
andra tankar, eller snarare inga tankar alls. Det blev en meditation då tiden stod stilla,
fokus på här och nu, och så är det än. Jag mår fysiskt och psykiskt dåligt om jag inte
har något för händerna.
Virkade en ryggsäck till systerdotter av restgarner i mars
Januari blev...jävlaranamma, nu ska här tränas och gås ner i vikt...hmmm känns det igen?
Hälsodrycker och stavgång och inga mjölkprodukter skulle ätas.
Jag, mannen coh goda vänner gick på Roberts Revy som var superrolig
Jag startade en bokklubb tillsammans med mina väninnor på Ericadagen 24 januari.
Februari blev lite mer av hälsa då jag och min käresta åkte till Långberget en vecka för att
åka längdskidor inför vasaloppet som han skulle åka för 10.e gången.
Det blev även en hel del pysslande och ett av pysslen blev ett förkläde till systerdotter.
En rejäl influensa hann jag med också i februari som däckade mig totalt.
Mars blev hoppets månad, hopp om vår och sommar. Stugan var en härlig plats
att vara på, kratta löv och höra fåglarna sjunga. Behandlingarna gjorde mig trött,
så trött att jag sov varje eftermiddag var jag än befann mig. Stuglivet, det enkla
med min kärlek läkte både kropp och själ mitt i allt det svåra.
Kärleken gav mig livet!...och gör än idag!
Långberget gjorde mig så här pigg och glad i början av februari.
Fortsättning följer snart, jag tar lite i taget så blir det inte så långt att läsa.
Tanken är att det ska bli fyra delar....
Imorgon ska jag få ytterligare en behandling av FEC, nr 5 i ordningen, eller nr 8
om man räknar med de jag fick år 2010. Igår tog jag prover på VC och jag har
bra HB i alla fall 124, bättre än jag haft på länge, resten vet jag först imorgon.
Kärlek i massor sprider du ....därför får du så mycket tillbaks ♥
skriven