Levaidag

Ja, då var snart även denna vecka avklarad.
En ganska tuff sådan som ni märkt, men jag har sagt
det förut och säger det igen....vi klarar allt vi måste.

Igår var nog den ultimata urladdningen, då allt rämnade.
Åkte till Göteborg för strålningen och därefter var det bara
att slänga sig i bilen för att hinna till Herceptinbehandling
i Uddevalla.

Väl där fick jag ett superfint rum och många härliga tidningar
att läsa och en väldigt go sköterska. Vi skojade lite lätt att;
Vi får väl se om porten krånglar idag eller så går det som smort
som förra gången. Emlaplåstret var min livboj (trodde jag)...

Hon började sticka in nålen och jag skrek till och började storgråta,
det gjorde så gruvligt ont, eftersom jag har en del underhudsfett,
så sitter den ganska djupt, inte lätt ma o....



Hon försökte hitta rätt läge för att få backflöde, vilket är nödvändigt
för att kunna börja behandlingen, men ack nej....hon trevade sig
svettig stackarn...och jag bad att hon drar ut den och börjar om.

Gråten formligen forsade ur mig. Och det handlade förståss inte bara
om sticket utan, all stress, köra hit, köra dit, behandlingar, provtagningar,
vara tapper, för varje nål som sticks i min kropp regelbundet. Ibland vill
man bara säga stopp, jag vill inte mer...men man fortsätter...

Men med lite emlakräm och väntan på att den skulle verka funkade det
till slut och vi kunde båda andas ut. Kände mig som ett barn och hon frågade
om jag ville ha pannkakor, smörgås och kaffe....och det ville jag och solen
var framme igen inom mig.



Sköterskan tog sig tid och vi pratade mycket om saker jag inte vill prata
med mina nära om. Det kändes bra.

Vi 16-tiden var dagens jobb utfört och jag kunde åka hem på gott humör,
men dödstrött efter att ha kört runt halva V. Götaland i alla fall 200km....

Idag har jag varit mycket piggare och solen skiner på balkongen,
fjärilarna dansar i blommorna och katterna jagar som de små rovdjur de är.



Jag sitter här och nu och bara betraktar....

Imorgon åker katterna till sin riktiga mami i Stockholm. Ska bli både skönt och
sorgligt att släppa "mina" små mollar....


Solen skiner....det är huvudsaken...nu ut och njuta en stund.
Kram på er, och tack för ert pepp!!!