Levaidag

Jag har under en lång tid funderat över hur vi människor interagerar med varandra. Vi väljer i mångt och mycket själva hur vi hanterar saker som är både svåra och lätta. Vi är många gånger väldigt ängsliga över vad andra ska tycka och tänka om oss, men varför egentligen? Alla är vi människor med fel och brister, ingen kommer undan.

Att tycka till, debattera, ha totalt olika åsikter gör att vi lär oss att se ur andras synvinklar och kanske utvecklas av det. Vi har alla ett behov av att få uttrycka oss på något sätt och visa att vi finns i ett sammanhang och få en mening med tillvaron.

Många bloggar idag har kommit till mycket tack vare kommunikation mellan människor som inte känner varandra. Ett forum som innehåller tusentals olika ämnen för olika människor. Det finns öppna och stängda forum beroende på hur man vill dela med sig eller vara anonym. Under den tid jag bloggat har jag sett att det finns så mycket värme och godhet. Debatten kring bloggar har varit spretig och många gånger i elaka ordalag kring mobbing och annat negativt.

Man väljer förståss själv att läsa det man vill läsa om, fotobloggar, inrednings, mode, sorg, kärlek, ungdoms, ironiska, elaka, om cancer o sjukdom, rese, babybloggar...livsskildringar och tusentals andra...

Det fantastiska i bloggvärlden är att i alla fall jag har lärt mig ofantligt mycket tack vare just "trappan".
Sorg tex är ett ämne ingen känner till någonting om förrän man drabbas själv. Där om någonstans har jag fått så mycket stöd av andra som har gått längre i sin sorgeprocess. När jag stått på nedersta trappsteget har någon som sörjt sitt barn kanske ett år eller mer peppat mig i att; Se på mig jag lever än...det gör ont, men det blir bättre, jag lovar....(tex Kia, Elisabet, Ludmilla och många fler som jag lärt känna just via bloggen som också förlorat sina barn.... men alla mina läsare har gett mig styrka på olika sätt.)


 

Och jag har alltid tänkt att...om en annan mamma säger så, då tror jag på det. Har dom klarat detta och gått framåt och t om lyckats leva någorlunda normala liv så ska bannemig jag också! Så styrkan vi har kommer inte bara från oss själva utan den kommer i allra högsta grad även utifrån andra människors erfarenheter, icke att förglömma!

Sociala nätverk har stor betydelse...även på nätet. För även om jag har ett stort nätverk privat, så har inte alla varit med om samma saker, men det finns alltid någon i cyberrymden som har det, och vi behöver alla igenkännande och förståelse för just våra tankegångar. En spegelbild som säger; just precis, jag förstår exakt hur du menar, eller att få och ge goda välbeprövade råd till andra i ett forum som når många samtidigt.

Alla medier har sina vinklingar och sidor, men FB, bloggar mm...har kommit för att stanna, det är jag helt övertygad om. Det ger faktiskt mer än vad det tar. Vidvinkeln blir bredare och man blir berikad på många sätt.
Framför allt håller man kontakt med många som man inte kan träffa dagligen, runt hela jorden, varje dag om man vill. Är inte det fantastiskt så säg!!

Jag själv är inte särskilt ängslig av mig, trots att jag bjuder på mitt liv. Jag har ett vanligt liv som de flesta andra,
och om någon anser att jag lämnar ut mig så varsågod! För mitt liv är bara mitt!
Glöm aldrig det, du styr över ditt eget liv...ingen annan ska tala om för dig vad du bör och inte bör göra om det bara handlar om dig själv. Man ska naturligtvis respektera andras viljor och inte missbruka förtroenden och annat viktigt. Du är viktigast i ditt eget liv, så lever jag idag och framåt, 
Så  jag tackar för att bloggandet gett mig mer än vad det har tagit.

Om du vill läsa en blogg som verkligen finns med på lärandets trappa så läs gärna
om Ludmilla och hennes vackra dotter i http://ludmilla.se/2010/03/

Ludmillas header; Mitt liv har tagit en extrem vändning.
Först tog min älskade dotter Linnéa, 14 år, sitt liv i maj 2008.
I nov 2009 föddes hennes lillasyster och i dec 2009 fick jag en cancerdiagnos.

 ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Hur skulle vi lära oss om livets både vackra och fula sidor om vi inte fick läsa
dessa dagliga "böcker" som jag ser det, så läs Ludmillas blogg, för den ger oss
lite perspektiv. Hon är läkare till yrket och skriver både med känsla och intellekt.
Henes blogg är ett bra exempel på att göra ett avtryck på riktigt! /Anne

Åsså några frågor för den som vill svara...
1. Vad tycker just du om bloggandet och sociala medier?
2. Du som också bloggar, vad får du ut av ditt bloggande?
3. Du som läser bloggar, men inte skriver...vilka "ämnen" gillar du att läsa om?
4. Vad tycker du borde lyftas upp mer av i sociala medier...eller mindre?
5. Finns det något du anser vara absolut tabu att skriva om?

Kram och en go helg till er !