Levaidag

Det har hänt mycket sedan jag skrev sist.
Framförallt har det hänt mycket i mitt inre som är svårt att fömedla,
men jag ska försöka ändå.

Att gå igenom svåra saker i livet är inte schemalagt i en steg 4-fas,
där sorgen har sina steg och att man går vidare efter en tid.
Min steg 4-fas efter min dotters död avbröts av min egen cancerresa,
då jag var tvungen att bejaka LIVET för att själv ÖVERLEVA.

Mitt i sorgen ville jag prestera för att fortsätta gå framåt och jag lyckades nästan.
Jobbade tom heltid ett tag och kände att nu är jag på G.
Men den stig jag börjat vandra på med hopp och tillförsikt tog en ände med
förskräckelse när min egen bröstcancerresa tog vid.

Nu när allt är "över" får jag tid att reflektera vad som egentligen hänt de senaste 4 åren,
och jag konstaterar att jag är så fruktansvärt TRÖTT. Orkar ganska mycket trots allt,
men den ständiga tröttheten bor i mig som en ovälkommen gäst som inte är bjuden.

Min egen cancerresa och min dotters cancerresa blandar sig som ett stort blurr i
mitt medvetna och i mina drömmar, samtidgt som jag lever livet här och nu med allt
det underbara jag varit med om det senaste halvåret, och den oerhörda glädje jag har
över min dotter Christine som lever sitt liv i lycka och välgång.

Jag jobbar och är aktiv i saker jag brinner för.
Senast förra onsdagen arrangerade vi i Bröstcancerföreningen Johanna 
tillsammans med Ladies Cicle38 ett Event för 350 personer på Kulturhuset och
det var en fantastisk kväll då vi samlade in mycket pengar till bröstcancerfonden.
Nästa vecka har vi svaret på de insamlade pengarna.

Jag har mött den finaste kärleken som en stor gåva som jag inte trodde var möjlig,
och till en stor del har jag levt HÄR och NU med det vackra jag hittills fått uppleva.

Bloggandet har varit underordnat, för i den privata sfären har jag fått uttrycka
mina känslor fullt ut, och tiden har inte funnits att förmedla mitt varande och görande.

Men allt det underbara som hänt sitter ändå på andra sidan vågskålen till det tunga
som jag har upplevt och det är något jag behöver bemästra.
Att vandra framåt är verkligen den stora utmaningen och det spelar ingen roll hur
positiv man än är i sin livsinställning. För kroppen tvärnitar som en ÅSNA när det
blir för mycket, hur roligt det än må vara.

Har själv saknat mina blogginlägg för då får jag möjlighet att reflektera,
men ibland behöver man en paus och jag har inte ens gått in i min egen blogg
för att se om jag fått kommetarer, det har varit oviktigt.
Förstå mig rätt, jag älskar era kommenterer, blir så glad och peppad att fortsätta!

Jag kan förmedla en känsla jag hade förra måndagen när jag opererade bort min
port á cart med lokalbedövning.

Åkte till sjukhuset efter lunch för att "dra ut den sista påminnelsen av min cancer".
Behöver ingen som håller mig i handen!
Nemasproblemas...det går på en lunch....trodde jag!

Bilden lånad av Vimmelmamman men likadan dosa dock.

När kirurgen kom sa han att det kan göra ont när själva bedövningssprutan tas,
och jag blev genast orolig och påtalade att jag är extremt stickkänslig.

Kirurgen; "Dessvärre går det inte att bedöva en bedövningsspruta"
Jag; "Kör på, har ju inget val, så låt det gå fort!"
Kirurgen; Nu sticker det lite och det gör lite ont...
Jag; Börjar genast gråta hejdlöst, för det gör så himla ont så jag tar tag i sköterkans
hand och kramar om den så hon säkert får ont hon med. Tårarna rinner...
Kirurgen; "Måste tyvärr sticka några gånger till för att kunna ta ut port á carten"

Jag; Grät som ett barn och efter som det kändes 10 smärtsamma stick kunde de börja skära
i mitt gamla ärr efter insättningen av porten, men nu drog de och klippte för att få loss
porten som satt fast och ville inte riktigt lossna. Kände bara att de drog men ingen smärta.
Önskade sååå att jag bett min älskling följa med, men jag visste inte bättre.
Grät hejdlöst och lät gråten komma under hela operationen som kanske tog 20 minuter.

Under dessa 20 minuter såg jag filmen framför mig då min älskade Madde
tog en biopsi på sin lever med en tjock nål som inte gick att bedöva, då hon grät
alla smärtors tårar man kan gråta, då jag grät tillsammans med henne på
Sahlgrenska för 4 år sedan. Hennes smärta återkallades i mig i denna stund.
All sorg översköljde mig, inte över min egen sjukdom, utan av att min egen dotter
fått uthärda det oerhört smärtsamma och sedan få biljetten till döden.

Jag har uthärdat smärtan, både den fysiska men även den själsliga och jag har lagt
operationen bakom mig, det var 20 minuter., thats it! Men under dessa minuter fick jag
återse all den smärta som utspelat sig under de senaste åren som inte med några ord
i världen går att beskriva.

Jag är inte hel, långtifrån och jag tar en dag i sänder med allt i mitt nya liv.
Det svåra med livet är, att synkronisera mina erfarenheter med det "vanliga" livet
som alla andra lever, det tuffar liksom på utan större hinder, om än med överfulla agendor.

Min agenda handlar om att klara av att orka ta mig igenom arbetsdagen och vila när jag
kommer hem, men jag ska klara det, precis som allt annat jag klarat av.

Min process är inte över för att jag verkar vara pigg, livsglad och engagerad.
För ingen ser de dagar då jag är trött och lägger mig 20,30 av trötthet.

Men det viktigaste av allt är att jag LEVER, har den finaste mannen i mitt liv
och att jag har världens finaste döttrar som jag är så stolt över,
både i himlen och på jorden!

Älskar er båda, Christine och Madeleine, mest av allt i hela världen!