När är man färdig.....?

Funderar väldigt mycket nuförtiden kring livets kretslopp och hur vi hanterar livet.
Alla hanterar det på olika sätt förstås, och de flesta av oss låter tiden rulla på som
om den vore evig. Tiden kanske är evig, men inte vår fysiska tid i den eviga om man
säger så. Har de flesta av oss livsplaner eller blir det som det blir för de flesta?
Har du planerat in ditt liv precis som det blev sedan?
 
Såg på mästarnas mästare igår och tänkte; Sjutton vilka vinnarskallar de är allihop!
Magdalena och Anna ville inte ge sig någon av dom och då slog det mig.
En del utsätter sig för prövningar för att se att de verkligen klarar det,
andra tänker; "Äsch ingen idé, för tungt, för jobbigt, för tråkigt osv....
 
 
Men när vi inte har något val, utan måste kämpa till sista andetaget, då har vi
bara en enda möjlighet, att kämpa eller dö, och alla, jag lovar alla kämpar!
Hur jobbigt, tråkigt, hemskt, smärtsamt, ångestyllt det än är så fortsätter vi att
kämpa för att få leva lite till. Ett år, en månad, en dag till. Jag har inte hört en enda säga,
"Äsch nu skiter jag i det här och checkar in i den eviga sömnen..."
 
Nu talar jag inte bara om cancersjuka utan även gamla som har gjort sin tid här på jorden.
Jag känner en gammal man som är närmare 90 år än 80. Han vill inte dö trots att han levt
ett helt liv. "Ingen vill väl dö!" säger han och då förundras jag av det uttalandet.
Att förlika sig med döden har inget med ålder att göra även om vi alla vet att vi ska dö,
och ju närmare 100 vi kommer så vet vi att det snart är dags.
 
Jag trodde i mitt naiva sinne att när man är gammal så är man nöjd, men så är det inte
alltid och det kan bero på så många olika saker. Att man inte pratat färdigt med sina
nära och kära, att man har ångest, är rädd, eller inte vill lämna sin käraste livskamrat.
Att man inte levt fullt ut eller "slarvat bort" livet när det var som friskast och bäst.
 
För mig kan det vara provocerande att äldre människor är bittra eller arga för att de är
gamla och skröppliga, för jag tänker att de ändå fått leva så länge som ett helt liv!
Samtidigt vill man inte förlora en gammal förälder eller farmor/mormor, men naturen
har ändå sin gång.
 
Jag kan bli så provocerad när någon avlägsen bekant till mig börjar prata om den och den
som förlorade campen mot cancer och han/hon var så ung, bara 68 år och en var 75 år.....Nähä!!!
så hemskt! Min dotter var 20...vad säger du om det gubbe!!! (Oj vad arg jag var, men bet ihop)
Nu biter säklert någon ihop som har bebisar eller småbarn som dött, ihopbitandet tar aldrig slut!
 
Jag vet att jag trampar i kvicksand här, mina egna föräldrar är i 70-års åldern och dom vill
jag verkligen inte förlora, men förstå mig rätt.
Många äldre människor har inte perspektiv...man kanske ska tänka ett steg extra när man pratar
om en ung människa som inte fått leva och jämföra med en gammal som haft alla möjligheter i
världen att leva.Och om den gamla människan inte levt fullt ut så får den ta konsekvenserna vid
dödsbädden. As simple as that!
 
Jag får ta konsekvenserna för mitt liv och göra det bästa jag kan med det jag har nu.
Alla har val att handskas med, även den som är sjuk eller gammal.
Ok, det kanske faller lite platt det jag säger för det finns så många omständigheter kring
te x en gammal människa som kanske är dement eller handikappad och det är svårt
att hantera förstås. Jag är inte empatilös för guds skull.
 
Men frågan återkommer till mig gång på gång...
När är man färdig?
 
Är man någonsin nöjd?
Nu har jag gjort allt jag vill...nu kan jag dö!....?
Har inte hört någon enda person säga det.
 
Möjligen min farmor som blev 92 år och hon var religiös och visste att hon kom till Gud.
Hon levde upp som aldrig förr efter pensionsåldern och även mina barn fick träffa henne.
Hon var nöjd trots att livet varit tufft, att hon fått slita hårt med många barn och fattigdom
efter ett krigshärjat Finland. Hon gjorde en bragd i sitt liv, hon led, med vetskapen att
5 av hennes barn (bla min pappa) skickades som krigsbarn till Sverige på 40-talet, men
alla överlevde, och alla utbildade sig och fick ett bra liv. Det gjorde henne nöjd.
Livet på en räkmacka behöver inte betyda att man är nöjd, för min farmor var ju nöjd
med det hon åstadkommit. Farfar dog vid 65-årsåldern men jag vet inte om han var nöjd.
 
Så vad är receptet på "nöjdhetsgrad" när den oåterkalleliga dödsdagen kommer?
Hur många härliga resor vill man göra?
Hur många fester vill man uppleva?
Hur många vårar/somrar vill man känna doften av?
Hur många anställningar vill man pröva på?
Allting upprepar sig ju...
 
Varje midsommar är ju samma procedur...
Varje jul är ju samma procedur....
Varje födelsedag är ju samma procedur...
 
Eller spelar det ingen roll egentligen vad som är runt omkring,
vad som händer varje jul, påsk, midsommar.....
när det enda som betyder något, är...
att få vara tillsammans med de människor man älskar.
Det kan vara barn och familj, eller,
det kan vara "extended family",
goa vänner som förgyller tiden,
och man somnar nöjd med älskade livskamraten,
eller nöjd med sig själv,
efter en härlig middag med goda vänner.
 
Och det...
är beroendeframkallande,
att umgås med människor man tycker mycket om,
dom vill man inte lämna för allt i världen,
vare sig man är 20, 48, 75 eller 92....(Jag känner en tant som är 92 och jag tror inte att hon
vill dö än....hon var nöjd föra sommaren, hon gick t om en sk "begravningspromenad" till vår
stuga med käpp för att säga hej då, hon fick ett glas rödvin och blev glad och lullig,
men nu vill hon inte dö...tror jag det med så goda grannar ;-) )
 
Jag vill inte lämna allt det fantasktiska som livet har att erbjuda,
trots att min dotter Madeleine inte fick starta sitt unga vuxna liv.
Jag är ju ändå "bara 48", så vem är jag att döma gamla
som vill leva lite till trots att de närmar sig 90....?
 
Nej, jag ska inte dö än, ska bara göra en massa roliga saker först som jag inte gjort
tidigare. Ska gifta mig igen (Ja, jag har varit gift förut), men nu bestämmer jag själv hur jag
vill ha det, inte mina föräldrar.....jag var ju så ung...bara 22...
 
Så Anne 48 år ska gifta sig och leva många lyckliga år med man, barn, familj och vänner.
Så får det bli!
....och så vill jag simma med delfiner...ja så får det bli...skickar önskningen till universum!
 
 
Så min fråga till er nu är.....När är man färdig?.....
Om någon jobbar inom äldrevården får du gärna uttala dig, för det pratas så lite
om vad människor verkligen känner inför döden, gammal som ung.
Då menar jag det där pratet som så är så känsligt, det där som man säger innan
man ska dö och vad säger man?
 
Glömde en sak...jag vill också bli 92 år....som min farmor...ja så får det bli!
Tillsammans med min blivande man....Ja, nån rättvisa får det ändå vara i världen!
 
 
 
 
 

Kommentarer :

#1: Gunilla

Underbart Anne! Och..... jag räknar kallt med att du kommer att bli 92 ;-) Kram på dej!

skriven
#2: Anonym

Underbart Anne!!!

skriven
#3: Marie

Ja, alla har lika rätt att leva oavsett ålder, tycker jag, min bästa vän blev bara 14 år, hon levde ett kort men intensivt liv, hon var min stöttepelare, min bästa vän, och den enda bästa vän jag haft...hon rycktes bort alldeles för tidigt, i en trafikolycka.....jag trodde aldrig att jag skulle komma över det, men hon finns med mig varje dag, och det har gått 19 år, och saknaden är fortfarande lika stor, hon fattas mig.
Min kusin blev 36 år, han tog sitt eget liv, livet blev för tungt, och han höll allt inom sig.
Min älskade morfar blev 79 år, han betydde oerhört mycket för mig, visst han var gammal, men det var inte hans tid att lämna detta jordeliv, han kunde ha fått många år till, han dog för 16 år sedan, saknaden är lika stor då som nu....
Våran bästa vän fick cancer när han var 37 år gammal, cancer i ryggen, han blev frisk, men strålningen förstörde nerverna till fötterna, han blev plattfot, fick gå med kryckor och käppar, visst han tyckte livet var orättvist, och tufft, men han klagade aldrig, fanns alltid där för alla andra, alltid glad och skämtade och stöttade....han fick vara cancerfri i 10 år, tills förra året, då han upptäckte en knöl på halsen, cancern hade kommit tillbaka och var väldigt aggressiv, han var besviken på läkarna som ej upptäckte det tidigare, strålningen och cellgifterna hjälpte inte, cancern spred sig, han fick 2 månade utav läkarna och det stämde.....under hans cancerfria år, så blev hans enda barn, son akut sjuk i leukemi, de trodde inte han skulle klara sig, men han har varit cancerfri i snart 3 år, hans exfru dog i leukemi och sonens mamma, våran älskade vän dog i november 2012, endast 47 år gammal, och ja, han hade många år kvar här på jorden, det var inte rätt att han utav alla skulle lämna detta jordeliv alldeles för tidigt, det tog oss väldigt hårt....
Min mormor dog i oktober 2012, hon hade precis flyttat till ett äldreboende och var glad och lycklig, men endast efter 3 månader där, så blev hon allvarligt sjuk troligen en bakterie, låg 3 veckor på sjukhus mellan liv och död, men tillslut så orkade hon inte mer, hon blev 91 år, vi hade velat att hon hade fått njuta lite mer av tiden på äldreboendet, som hade massor med olika aktiveter och vi såg att mormor blev piggare och gladare, än att sitta ensam i sitt hus....
Min mamma och min sambos morbror fick cancer båda 2 samma år, samma månad, en dagars mellanrum, min mamma malignt melanom och min sambos morbror prostatacancer, det var en stor chock, peppar peppar mår båda bra, det har snart gått 3 år sedan de fick diagnos, min mamma går på kontroller och sambons morbror också, min mamma som precis samma år blivit pensionär, och fick den diagnosen, ...livet är inte lätt, livet är inte rättvist, livet kan vara väldigt underbart och det kan även vara så jobbigt att du ej vet vart du ska ta vägen eller att du bara vill ge upp.....jag försöker njuta utav varje ny dag och är tacksam för varje ny dag som jag får uppleva....med min älskade sambo och våra 3 hundar, det är min lilla familj som jag älskar mest .....vi har inte mycket pengar, vi har haft det tufft ekonomiskt, hur ska pengarna räcka till , och dagar man bara velat ge upp men någonstans får man kraften att fortsätta.
För livet kan ju vara så underbart ändå......tack för en inspirerande blogg, kram

Svar: Hej Marie och tack för ditt långa och innehållsrika svar. Detta gillar jag med bloggandet att få diskutera viktiga saker, att interagera!Håller fullständigt med dig att alla ska få leva oavsett ålder även om man är 112.
Min fundering var kring hur nöjda vi är med livet när vi dör och ingen vill bli sjuk och bli hindrad från att leva fullt ut. Förstår att du har haft det tufft kring dig med alla sjukdomar med nära och kära. Hoppas också att din mor och sambos morbror kan leva ett bra liv trots cancersjukdomen de haft.
Alla har inte samma förutsättningar tyvärr, det skulle man önska för alla människor på vår planet, men vi får göra det bästa av det vi har trots att vi gått igenom svårigheter. Jag känner några bittra människor trots att de inte haft så stora motgångar i livet, de har tvärtom haft det väldigt bra och det gör mig ledsen att de inte ser möjligheterna med vad de har. Gnälligheten genomsyrar deras liv och det är dom jag vill "väcka upp" innan de ligger där vid sin dödsbädd och undrar vad de gjorde med sina liv trots stora möjligheter. Kram på dig och tack än en gång.
/Anne
Pysseltokig optimist

skriven
#4: Hazel

Oj, en svår och intressant fråga. Jag var offer för incest som barn/tonåring så jag tänker lite mer så, att det inte altid går att leva livet fullt ut även om man är frisk. Jag var själv 18 när jag började bearbeta mina upplevelser och känslor, under 6-7 år gick al energi åt att inte bli självdestruktiv, orkade inte så mycket med social umgänge, vänner och familj, jag utvicklade inte någon av mina talanger för jag orkade inte öva, orkade inte jobba så hadde inga pengar att göra nåt kult för, etc. Jag lyckades ju, är 28 år nu och mår jättebra. Men jag kommer aldrig få uppleva att vara ung och sorglös, jag kommer aldrig få dem där minnerna som andra har från sin ungdom. Och känslan av värdeslöshet sittar ändå djupt, även om det är bättre nu. Visst, det är ingen katastrof, men jag kommer nog alltid sörja det lite gran. Och då har jag ändå haft tur som börjat "sorgarbetet" så ung, många går ju hela livet utan att prata med någon, kan tänka mig att det blir svårt att riktigt njuta av sitt liv då, att man alltid kommer känna att man inte duger. Visst har man ett ansvar själv också, men det kanske inte riktigt är så enkelt som att gammal = haft möjligheten att leva sitt liv fullt ut? Man måste ju överhuvudtaget ha människor omkring sig som älskar en också, och det kanske inte alla har. Jag vet inte.

(Ursäkta min bristfälliga svenska :-))

Svar: Hej Hazel,Tack för ditt gripande svar!
Håller med dig om att alla inte kan hitta sin fulla potential pga tex sådana svåra upplevelser som du haft. Det är ju fruktansvärt att ett barn ska bli utsatt för övergrepp och det förekommer dessvärre i vårt land varje dag, men är så osynligt och så skambelagt. ofta är det offret/barnet som känner skam och det gör mig så beklämd att det finns så sjuka vuxna men de i sin tur har en historia som de säkert inte har bearbetat, så detta är oerhört komplext. Att leva fullt ut är lätt att spotta ur sig när man haft en bra och normal uppväxt och då har möjligheter utan större mental eller fysisk begränsning. Jag har haft turen att ha en bra barndom.
Det är hoppfullt att du börjat din sorgbearbetning så tidigt i livet, för många väntar med sina traumatiska upplevelser till de blir 40-50 eller inte alls och då kommer kanske ångesten vid dödsbädden med frågan varför man inte tog tag i en massa ogjorda saker.
Och som du skriver, det viktigaste av allt är att ha goda människor omkring sig som stöttar och som älskar en för den man är, och det hoppas jag att du har för du är värd all kärlek. Tack för ditt viktiga svar! Det ger en ytterligare dimension på hur livet kan vara för många barn och unga.......alla har inte en lycklig start i livet.
Kram från Anne och lycka till med livet.
Pysseltokig optimist

skriven
#5: Lina

Jag jobbar som sjuksköterska på en infektionsavdelning och min erfarenhet är att många gamla är nöjda med sitt liv och redo att lämna jordelivet. Dock är ju dessa människor ofta sjuka sedan tidigare. Men jag hör varje vecka gamla be om att bara få dö, de är nöjda med och trötta på livet. Tyvärr fungerar inte vården optimalt alla gånger då vi (läkarna) sällan lyssnar på dessa patienter och gör allt vi kan för att rädda deras liv trots att det syns att de inte har många dagar/timmar kvar i livet.

Många gamla blir aldrig redo för döden, men oerhört många blir det! Utan ångest, utan rädsla.

Svar: Hej Lina och tack för ditt svar. Jag anser att dessa frågor är väldigt angelägna och viktiga men likväl komplexa.
Varför får man inte bestämma över sin egen död när man är gammal och trött, kanske sjuk och har ont men lever vidare pga smärtstillande och syrgas?
Ibland undrar jag...till vilket pris ska man rädda en gammal människa som är döende och som kanske är dement och inte har någon som helst livskvalitet? Kiss och bajs i blöjor och kanske sondmatning?
Förr i världen dog gamla människor när det var dags, alltså när kroppen var slut eller att inte själen orkade mer, men idag lägger man oerhörda resurser på att rädda en gammal oerhört sjuk patient om det så är för ännu en dag eller vecka. Och medicinering med full kraft är igång, tabletter i hejdlösa mängder. är det livskvalitet?
Varför får inte de gamla själva välja?...om de verkligen vill dö.
Jag bara undrar, men jag förstår att det inte finns något enkelt svar på det.
Skönt att många gamla ändå är nöjda med sina liv.
Jag kan tänka mig att man ska få välja sin egen död när man är så sjuk och har så svåra smärtor att livet är outhärdligt. Jag har sett det själv med min dotter som dog i cancer. Det var fruktansvärt att se och vara med om och det är ett livstrauma som jag får leva med. Hon kämpade och ville kämpa till sista andetaget, så för henne var dödshjälp inget alternativ. Men om man vill släppa lidandet så ska man få det anser jag. Att dö i cancer inkluderat de smärtor som oftast finns med så är det den värsta plågsamma döden och djur får inte lida så, men människor ska lida. Varför?
Ja det är svåra frågor som inte har några enkla svar.
Tack för ditt inlägg, det här är intressant så fortsätt gärna diskutera och jag svarar när jag har möjlighet.
Kram från Anne
Pysseltokig optimist

skriven
#6: Timo

Bra fångat lillsyrran. Hörde för länge sedan om en Aidssjuk man, 40 årsåldern, läkare och som svar på frågan (om sin sjukdom) sade att han inte är rädd. Han hade "levt färdigt". I 40 årsåldern. Men resonemanget gick nog djupare än så. Alltså att innebörden kanske var att han hade mer att inte ångra än han hade att ångra, såattsäga. Alltså devisen att leva varje dag som om..... så mycket man bara kan. För att om möjligt, vara så tillfreds som möjligt, eller så litet o-nöjd som man kan bli, även om man inte vill lämna jordelivet utan leva vidare.

Svar: Tack käre storebror för ditt svar,Ja visst är det så att "nöjdhetsfaktorn" är beroende av vad man lyckats uträtta oavsett ålder och att slippa ångra saker man inte gjort te x. Att man hunnit göra en del av sin sk "bucket list" och den listan kan ju se olika ut från tid till annan.
När man är ung kanske en häftig upplevelse står med på vill-göra men när man blir äldre kanske det inte längre är så viktigt.
Alla har vi väl även gjort saker vi ångrar, men förhoppningsvis är de förlåtna och vi går vidare i livet med rikare erfarenheter i bagaget. Ingen hinner göra allt hur mycket vi än försöker, men det vi kan göra är att försöka vara i nuet och ta tillvara dagen.
Det gör både du och jag trots att vi har olika liv och jag är lycklig trots att jag gått igenom en massa hemska saker. Man kan vara lycklig ändå för jag bestämde mig för att leva vidare i Maddes anda. Hon går vid min sida varje dag.
Kram på dig käre storebror!
Pysseltokig optimist

skriven
#7: Kia(ängeln Simons mamma)

Tänkvärt det du skriver Anne.Blev lite ställd när en kvinna frågade mej hur orkar ni leva efter att förlorat ett barn???Orkar och orkar,vad har vi att välja på?Nej säger jag....dom som inte har vår vidriga erfarenhet vet inte.Kommer ihåg Simons gamlafarmor(min mans farmor)Vi var och firade hennes 100 årsdag påskafton 2007.Ett halvår senare blev Simon sjuk för att 3 mån senare lämna oss endast 13 år ung.Farmor som var pigg och klar sa då att nu gör jag min älskade Simon sällskap.Ska mitt barnbarnsbarn bara få 13 år och jag 100 så vill jag inte mer.I oktober samma år som Simon gick bort somnade hon in 101 år och 6 mån gammal.Hon tyckte verkligen att då var hon färdig här på jorden.Det är mycket som man förundras av ibland.Ha en fin fortsättning på dagen.Kram Kia

Svar: Hej Kia,WOW vad häftigt att din mans farmor fick bli 101 år! men visst är det så att vi kanske inte från början orkade leva när våra barn dog. jag levde som i en dimma och gjorde saker mekaniskt för att de skulle göras, men jag grät konstant i ett år, snöt mig när jag skulle gå utanför dörren och satte på ett leende för att inte skrämma iväg folk. Sorgen var så mörk och så tung att jag fick professionell hjälp till slut.
Jag ville inte leva, men jag ville inte dö heller, man gör inte det utan överlever från den ena dagen till den andra väldigt länge tills en dag då det vänder och man börjar se ljuset igen. När ljuset kom blev det så mycket klarare än det någonsin varit och då fick jag ju min cancerdiagnos och på något sätt så ignorerade jag det att jag var sjuk, för jag var så lycklig över att få leva och världen blev tusen gånger rikare.
Konstigt hur vi upplever sorg och smärta och hur olika vi alla tacklar livets skeenden.
jag är fortfarande lika lycklig över att få leva ett tag till på jorden, men jag vet också att det kan ta slut imorgon. Om nätterna kommer spökena fram och knackar mig i nacken, en oro över hur det står till med tumörerna och det kroppsliga förfallet efter all medicinering. och min stilla undran är hur länge kroppen ska orka ta emot alla mediciner...MEN jag lever varje dag som om jag vore frisk, tänker inte så mycket på min sjukdom i det dagliga livet. Skulle nog bli galen annars.
Att det gick så fort med Simon är sorgligt, ni fick väl knappt säga hej då eller möjlighet att vänja er vid att han var sjuk om du förstår vad jag menar.
När någon är sjuk länge, länge så blir man tillvand och det blir ett "normaltillstånd" till slut. Madde var sjuk ett år och det var också för kort tid att förstå hur sjuk hon verkligen var.
Kram på dig Kia och njut av dagen även om det regnar (här i alla fall)
/Anne
Pysseltokig optimist

skriven
#8: Sandra

Svårt, jag tror aldrig man känner sig riktigt klar. Kanske just för att man föhoppningsvis lämnar efter sig nära och kära, jag har fölorat båda min föräldrar i cancer. Min mamma hade panik och yttrade inte ett ord om vad som skulle ske. Hon var inte redo, inte redo att lämna mig som 13 åring kvar. Min pappa dog vid 68 års ålder. En kväll sa han rätt ut: Sandra jag vill inte leva mer, jag kommer sakna dig och jag önskar jag hade fått se dig gifta dig och skaffa barn. Men jag är nöjd nu. Några månader senare satt jag med honom på sjukhuset. Han sa plötsligt: ser du vad det står i taket? Nej pappa berätta vad står det? Det står ha en trevlig sista resa.
Då visste jag att nu var han nöjd, nu fick han budskapet om en annan värld. Jag sa samma dag till min bror : han kommer lämna oss nu. Ingen trodde mig, inte ens läkarna som var övertygade om att han hade minst ett år kvar. 2 dagar efter så somnade han. Han kände att det var tid, han hade klarat flera år om han hade velat. Han ville vara kvar och se mig ta mina steg, men han visste inners inne att han var redo.

Jag tycker du gör rätt till att uppmana folk att livet är för kort för gnat och gnäll. Igår möttes jag av en främling. Hon frågade mig: Hur kan du ha sån energi i ditt lugn? Hur kan det kännas som meditation att träffa dig? Hur har du blivit sån här?
Mitt svar: Jag vet att livet är till för att njutas av, oavsett hur ens situation ser ut. Stanna upp, se de vackra sakerna i vardagen.

Till sist vill jag bara ge dig en stor cyberkram. Jag följer dig med glädje och du får mig att må bra med ditt skrivande. Önskar dig och din kärlek ett lyckat bröllop och massa år tillsammans! :)

//Sandra

skriven
#9: Kia(ängeln Simons mamma)

Hej igen Anne.Jag tror att gråten och saknaden ligger precis på ytan hela tiden.Jag gråter oftast när Simons bröder med flickvänner är hemma för då känner vi verkligen att det fattas någon vid middagsbordet och när vi är tillsammans.Tror att vi som har mycket i bagaget blir starka utan att veta det själva.Min man överlevde sin cancer och jag har klarat mej ganska så hyfsat efter 2 stroke och många år med diabetes.Men sedan Simon gick bort kommer komplikationerna lite för ofta.Men det är ju inte så konstigtDet gäller att fånga dagen så gott det går.Gnällspikar är inget för oss eller hur?Må så gott och se fram mot det fina som komma skall....ERT BRÖLLOP!!!!Så himla underbart.Kram Kia

skriven
#10: Marie

Tusen tack för ditt svar, vet många som köper så mycket saker, och dyra saker och ändå så mår de inte bra innerst inne, de gnäller på allt och alla, och shoppingen verkar fylla det tomrum det har i sin själ.
Min pappa drack under hela min barndom, det var min mamma och jag trots att pappa var där, men ändå inte, han hade sitt jobb, träning och sitt drickande, någon säger att han var ju ingen som satt på en parkbänk, det spelar ingen roll, det finns olika typer utav alkoholister, min pappa drack under alla högtider, och under semestern, när han var full så kom alla känslor fram, han skulle kramas och säga att han älskade en, sådant som han ej kunde säga när han var nykter, han var otrogen mot min mamma flera gånger, men min mamma valde att stanna kvar, hon ville att jag skulle ha 2 föräldrar, men jag hade ju bara en.
Min pappa skötte sitt arbete som golvläggare perfekt, men väl hemma, så var det helt annorlunda, mina syskon som är mycket äldre än mig och inte bodde hemma, trodde att jag fick allt jag pekade på, det mesta köpte jag med mina egna pengar, till och med min första bil fick jag köpa själv, för pappa ville inte att jag skulle övningsköra med hans bil, körkortet och allt betalade jag själv, har inte fått något gratis, mina föräldrars pengar och mitt barnbidrag gick till att betala skulder, lån och underhåll för andra barn....visst har jag varit bitter, men ju äldre jag har blivit så har jag känt att det finns ingen mening med det, att vara bitter, det tar så oerhört mycket energi från dig själv, men visst kan jag tänka tillbaka och undra varför jag inte kunde ha en normal barndom, men det är som det är, men tyvärr är min pappa bitter, inte på att han drack, utan på sitt liv, att han skulle göra si och så, han ska fylla 74 år, jag och min sambo hjälper honom med ditt och datt, men aldrig någon tacksamhet tillbaka och när vi frågar om han kan hjälpa till med enkla saker så kan han aldrig, utan han tar och tar och ger aldrig tillbaka, men jag har vant mig, men min pappa är bitter och det märks på lång väg, och tyvärr om man umgås med bittra människor för länge, så smittar det av sig och humöret blir dåligt.
Visst jag önskade också att saker och ting hade varit annorlunda, men jag försöker se det positiva i varje liten sak som händer i livet och i vardagen och att vara tacksam för varje ny dag.....även om man inte alltid känner sig tipp topp och det behöver man heller inte.....men om jag får migrän, eller förkyld eller ont i halsen så brukar jag tänka på vår vän som dog i cancer alldeles för tidigt, att han och många andra som lider av denna hemska sjukdom har det mycket värre, och när jag hade en väldigt jobbig hosta i vintras då jag hostade i över en månad, och var helt slut och jobbade ändå, så tänkte jag på alla som kämpar....och med positivt tänk så kan man faktiskt komma ganska långt, alla fall få ett lättare sinne, än att gå runt och vara bitter hela tiden....att ha en pappa som drack och vara mobbad varje dag i 9 års tid, var inte lätt, men jag ser det som en lärdom....kram på dig....min mormor var också bitter, hon kom från Ryssland och när kriget kom så var hon tvungen att flytta till Finland och hon gifte sig med min morfar som var en fattig soldat och hon kom från ett välbärgat hem, och det pratade hon ofta om.....Min morfar var aldrig bitter, han levde här och nu, han var en konstnärssjäl och hade båda fötterna på jorden och därför så älskade jag honom så, och därför han betyder så oerhört mycket för mig....Kram på dig..och tack för din härliga blogg...

skriven
#11: Kia(ängeln Simons mamma)

Anne,tänk vilka fantastiska människor det finns i vår lilla värld.Det räcker med att läsa alla kommentarer i din blogg.Speciellt efter ditt senaste inlägg.Alla har alltid något att berätta om.Sjukdomar av alla de slag och olika trauman och upplevelser.Människan är på många sätt UNIK!!Det är viktigt att betona.Kram Kia

skriven
#12: Maja

Via min vän Mikkan som 32 år gammal dog i en aggressiv bröstcancer med spridning (2 år efter kom den igen alltså..hon insjuknade som 29 åring)-så Hittade jag din dotter Madeleines blogg och således senare dig..

Jag har jobbat i vården i 30 år och skött om människor i livets slutskede flera ggr. Jag vet inte vad det gjort med en men man har ju helt andra referensramar än de som inte gjort sådant. Att ta hand om och trösta anhöriga, att ta hand om en älskad person efter döden? Det är verkligt- här och nu.

Det föds nya människor hela tiden och det dör människor hela tiden men för dem i cirklarna närmast och de som vårdar inträder en symbios av smärta -man möts i smärta och sorg men åxå i glädje över minnen och styrkan som på ngt konstigt vis ändå kommer efter, i djupa svackor döljd.

Eftersom din Madeleine och min Elin, i samma ålder med en månads mellanrum-våra döttrar- med livet framför sig-ditt barn dog...krackelerade jag totalt. Det kom närmre än ngt annat.

De skyddsbarriärer av professionalism som man tillskansar sig -borta.

Hantera? livslust-livssorg, existentiella frågor, etik, moral ? Ständiga frågor som inte går att fly ifrån.

När jag tordes tränga mig på Mikkan då? -mailade hon detta;
2008-04-29
till mig
Det var verkligen, otroligt, fantastiskt roligt att träffa dig igår. Du förgyllde min dag.
Tack!!!
/Mikkan
---------------------------------------------
På min arbetshylla på jobbet fanns sen en present. En liten pärlhäxa hon gjort till mig- en present som hänger på hedersplats 4 ever för det är ett minne av henne=)
Jag blev så glad! och hon skrev;

"Hon har fått det perfekta hemmet!

Jag sa det! När Eva var hit och såg den och vi pratade, sa jag att hon var till dig och hon pryder sin plats med en aura av grace och värdighet.

*kram*
---------------------------
Jag vill avsluta med ett mail jag fick som visar hennes humor mitt i skiten!

-En impotent fikus, kallas han krokus?

-Musmatta? Heter det inte trosskydd?

-Om man gör illa snoppen på jobbet, får man skade-stånd då?

-När Nalle Puh är på sjukhuset, letar han då efter bi-trädet?

-Motsatsen till stridspitt - är det civilstånd?

-Om man frågar efter ett drev till cykeln, är det då en kuggfråga?

-Förr i tiden när telefoner byggdes av keramik, ägnade sig då
telefonfabrikerna åt luren-drejeri?


-Om en bonde kunde så Viagra på åkern, skulle det då växa jordfräsar?

-Om man ger Viagra till en krukväxt, blir det en Jucka-palm då?
-------------
http://media.tumblr.com/tumblr_ln2jb4LoQq1qh6zpx.gif

skriven
#13: gammal ung

Tänkvärt. .man får tänka på att varje individ är unik.. med sin verklighet. Sina drömmar och mål. Ingen är gud därav får vi aldrig svar på alla frågor..Många har försökt genom historien. .ingen har lyckats. Man får behandla dessa frågor med respekt. . Tack för en bra blogg .k.

skriven
#14: Yvonne Persson

Anne, den frågan har jag också ställt mig. Kan man någonsin bli redo? Jag tror inte det och jag tror inte heller att det har med ålder att göra. Man försöker nog att klamra sig fast vid livet oavsett hur gammal man är och oavsett hur sjuk man är. Själv kan jag inte säga att jag är redo. Jo, möjligtvis när det gäller det praktiska, men absolut inte annars. Jag vill inte dö. Det finns så mycket mer jag vill göra/uppleva. Samtidigt kan jag ändå säga att jag kommer att dö nöjd. Jag kommer att dö nöjd därför att jag har LEVT och jag har levt ett bra liv. Jag har fått uppleva stor kärlek, jag har fått 3 underbara barn, jag har fått uppleva lyckan att bli mormor, jag har alltid haft jobb som jag trivts med, alltid haft bra vänner, jag har rest, jag har bott utomlands m.m. Jag ångrar ingenting. Visst finns det val som jag skulle gjort annorlunda om jag fått göra om dem, men jag ångrar ingenting.

Jag har träffat personer med cancer som är betydligt äldre än jag och som inte varit redo att dö och då har jag tänkt att jag skulle minsann vara nöjd om jag fick leva lika länge som de, men sen har jag också träffat betydligt yngre personer som varit sjuka och då har jag tänkt att jag själv borde vara nöjd som ändå fått fylla 51. Så det är väldigt komplext det där. Sen kanske man kommer till en gräns där man har så ont och mår så dåligt att man känner att man inte vill vara med längre, men det är ju egentligen inte så att man vill dö då utan man vill bara slippa plågas, man orkar inte leva längre. Själv är jag inte rädd för döden i sig, men vägen dit skrämmer mig.

Kram Yvonne

skriven
#15: Kia(ängeln Simons mamma)

Hej Anne,måste berätta att den 17:e maj(Norges nationaldag)hade Simons skola återigen "Simonloppet" och sprang in 80000:- som vi köper bl.a "Glasscheckar" för.Dom cancersjuka barnen och barn med andra jobbiga sjukdomar som kräver mycket sjukhusvård får glädjas med checkarna och vi stöttar familjer som har ansträngd ekonomi pga barnets svåra sjukdom.Vi har många ideer.Förra loppet gav sjuka barn glass,dataspel.böcker,TV spel mm.mm.på Kärnsjukhuset i Skövde,Barncancercentrum i Göteborg ochvi köpte massor av grejer till Almers hus i Varberg(Barncancerfondens rekreations villa för sjuka barn och för oss som har mist barn i cancer)Det finns mycket att göra och vi fortsätter ihop med Simons skola Broholmskolan i Lidköping.Hoppas att du mår bra,kramar Kia

Svar: Det är ju fantastiskt! Mycket pengar som kommer många till godo.Jag mår bara bra.
kram på dig!
Pysseltokig optimist

skriven
#16: Kristiina

Jättebra skrivet! Får en verkligen att tänka till!

Det är bra frågeställningar som du lägger fram, men kanske inte så lätt att svara på alltid..!

Förresten, skriver du professionellt?! Typ krönika i tidning eller så?!
Om inte, det borde du göra!
Kram och lycka till o visst fasen ska man kämpa!
Jag gör inget annat på dagarna, försöker få allt gå runt, inte så lätt ibland när det e kaos i huvudet för det mesta! ;) (har aspergers syndrom, om det nu skulle kunna vara nån förklaring! ;) )

Svar: Visst är det så...svåra frågor som knappt går att besvara för livet är som det är och vi tror att vi ska ha ,lösningar på allt. men det har vi inte och det är frustrerande många gånger. Tack för din komplimang, men nej jag skriver inte professionellt. hade varit roligt att skriva krönikor....vem vet...en dag kanske jag får en förfrågan. :-)
Aspergers känner jag till lite grann. Känner en ung kille som har det och det är inte alltid lätt, men han har hittat en väg som passar honom i studier och yrkesliv så jag tror att om man lyssnar till sitt hjärta vad än andra säger så kanske man hittar en väg i livet som fungerar och det kan faktiskt vara en tillgång också om man ser på det du har och kan bejaka istället för begräsningarna. Men alla är olika och behöver olika saker i livet. Hoppas du kan hitta din väg och se tillgångarna du har och att även andra i din närhet bejakar dig som människa.
Stor kram till dig och njut av dagen!
/Anne
Pysseltokig optimist

skriven
#17: Richardjolve

Geld verdienen im Internet: http://www.pointa.biz/__media__/js/netsoltrademark.php?d=youtube.com/watch?v=B8mrNryb8Lk
Bitcoin-Neuigkeiten: http://japan-freemasons.org/__media__/js/netsoltrademark.php?d=youtube.com/watch?v=B8mrNryb8Lk
Bitcoin-Investitionen: http://www.seatshirt.net/__media__/js/netsoltrademark.php?d=youtube.com/watch?v=B8mrNryb8Lk
passives Einkommen: http://s3mail.tenten.vn/Ajax/openLink?token=Mjc1NyMxMjc3NTIxIzcxMiMyODYx&link=http://youtube.com/watch?v=B8mrNryb8Lk
passives Einkommen: http://www.nashvillearena.net/__media__/js/netsoltrademark.php?d=youtube.com/watch?v=B8mrNryb8Lk

skriven
#18: Freeporm_Eleks

The owner of the apartment is rarely at home, a normal man, does not bother and rarely visits Kiev In the last two or three days, it was as if a demon had possessed us We stopped at a motel to spend the night before entering Kiev [url=https://freeporm.mobi/old-pussy/viewpage-q4166.php ]Flash Epicboobs asian xvideos [/url] They gathered to rape me, and I grease the path to the rapist with my juice As I said, I tried my sperm from my wife more than once, but the taste of someone else's and coupled with the taste of the penis was not repeatable, I continued to suck every last drop and when his penis began to fall off I finished myself, he stopped sucking mine for a while penis, and then literally began to suck my balls through the penis, it seemed that a professional was giving me a blowjob, but as it turned out later, he had all this for the first time, the last time we did not count because we were drunk in the trash and practically did not remember anything stretched her hands to the wings of the bed to squeeze them, when I have an orgasm I want to grab onto something

skriven

Kommentera inlägget här :