Lite ångest har väl ingen dött av....

Då var jag här igen med mina funderingar....
 
Orden kommer som de kommer bara rakt ner från hjärnan någonstans.
Känslan får oftast styra och nu föll det på ett oerhört aktuellt ämne,
nämligen ÅNGEST.
 
Ångest är ingen sjukdom utan ett sinnestillstånd som karaktäriseras av stark rädsla,
nervositet eller oro. Det kan vara situationsbetingat och behöver inte föranleda varken
livsfara eller överhängande verkligt hot.
 
Ångest bara kommer utan förvarning, eller i en situation som kroppen uppfattar som farlig
men som inte behöver vara annat än att kroppen fått nog av en situation eller känsla.
 
 
Många använder ordet lite "slarvigt", att man får lite ångest av enkla vardagssaker
som inte alltid är så kul att göra. men det finns en ångest som är rent fruktansvärd
och den har jag fått besök av i olika omgångar de senaste åren.
 
Ångest kan vara känslig att prata om, men jag tänker inte gömma undan det
faktum att jag har gått igenom och går igenom mycket svåra saker i livet som
måste hanteras på nytt sätt varje gång, som upprepas vecka efter vecka,
år ut och år in. Det handlar just nu om mina cancerbehandlingar.
 
Från början var det  något "utanför mig själv" som inte var det värsta som hänt i
mitt liv och jag kunde hantera min sjukdom lite med en klackspark. Med tiden har jag
insett ett och annat. Ja, min dotter dog av sin cancer, ung och det gick alltför fort.
Madeleine dog en ångestfylld död och jag har ännu allt för svårt att prata om det.
 
Jag kände länge att det inte spelar någon roll om jag lever eller dör, det som är meningen
är som det är och bara att gilla läget. Ganska pragmatiskt har jag länge hanterat
min egen sjukdom. Men kärleken till mitt levande barn Christine har varit större och
hon har varit min glädjekälla, min "vill-inte-dö-medicin". Man kan inte lämna sina
barn i sticket hur som helst även om de är vuxna. Jag vill ju vara med i hennes liv!
 
Livet är ju så fantastiskt och viljan att leva har blivit starkare för varje år som går.
Och där kommer den lilla fnurran på tråden in. Jag har inte fått nog av livet, för det ger så
mycket mer ju äldre man blir. Min man gav mig en ny dimension av kärlek, den vuxna
fina djupa kärleken som jag för allt i världen inte vill vara utan.
 
Jag har ju fått en efterrätt att äta och smaska på som smakar så vidunderligt gott!
Livet har så många dimensioner, lycka och sorg samsas i mitt hjärta och ibland får
sorgen bryta igenom med full kraft, saknaden, den oåterkalleliga, den som river
och sliter ut hjärtat, tömmer en på blod och tårar. Men efterrätten tröstar mig, den står
där läcker och inbjudande och jag tar en liten bit i taget för att den inte ska ta slut.
 
Vårt bröllop var en bit av denna efterrätt, min dotter som sjöng för oss på bröllopsfesten,
alla vänner som gjorde vår fest till den häftigaste jag någonsin varit på. Katten Pip som
jag är "mormor" åt. Våra vänner som är som en extended familly och allt det roliga
vi upplever tillsammans i vardag och fest. Väninnorna som jag gör olika saker med
och så många bitar som smakar så evinnerligt gott.
 
Var kommer då ångesten in i denna mumsiga efterrättstid?
 
Varje måndag två veckor av tre samt de gånger jag åker till Göteborg
för att göra PET-CT.
Måndagar är ångest för de flesta för att de ska jobba, men jag har en
annan sort. Den som man får när kroppen tröttnat på alla cellgiftskurer,
stick i porth a cathen och biverkningar.
 
Min kropp har utvecklat en stark ångest som innebär att den tror att
den ska dö varje gång den går igenom sjukhusporten för att få
medicin som ska göra att du lever lite längre. Motsägelsefullt?
 
Min kropp har varit i några situationer som den minns men som min hjärna
har förträngt. Nya mediciner har vid några tillfällen fått min kropp att svara
med en allergisk reaktion. Min kropp har bestämt sig för att ALLT jag får
i min port kan ta livet av mig, så den tror att jag är på väg till avrättning
varje gång jag åker till Uddevalla sjukhus. Hjärnan är förnuftig och talar
högt till kroppen att "Du klarade ju förra gången, så skärp dig nu och var
en duktig flicka! Du ska vara tacksam att du lever flicka lilla!"
 
Hur känns då ångest?
Nu blev det klurigt för det är en känsla som är svår att beskriva.
Det känns som att något okänt bosatt sig i din kropp och som vandrar
precis över hela dig, trycker ner dig, ger dig andnöd så att du får göra
allt, lägga all din kraft på att övervinna rädslan  att inte kunna andas.
För kroppen bara tror att den ska dö, du kan fortfarande andas men
ett betongmonster har satt sig på ditt bröst och spridit ut miljoner
betongklumpar i kroppen på dig. Du vill fly men kan inte, för du är
fast i cellgiftspumpen som förgiftar ditt blod så att du dör....sakta!
Jag har larmknappen i handen ifall jag får andnöd på riktigt, hur
många kurer kan en kropp klara av innan den krackelerar?
 
Sköterskorna borde ju veta, de ser ju så lugna ut och mina värden är
bra allihop. Inget organ sönder i kroppen, bara den hemska klådan som
Perjetan ger på armar och rygg, men det kan jag leva med så länge det
stannar vid det. Tre påsar ska igenom min kropp, jag vill inte längre se
varken cellgiftsställningen eller slangen som går rakt in i mitt bröst.
In i porten som är så svår att sticka att sköterskorna får hjälpa varandra
när den ena sticker fel...och jag gråter tusen tårar för att det ska vara
så himla krångligt varje gång. Ångest och tårar är min vardag.
 
Men det är väl bara att söka hjälp då eller?
Jo, jag har fått en tillfällig vän som hjälper mig som heter Oxsascand.
En 10 mg tablett 30-60 minuter innan behandling och jag är lugn
och håller mig på hanterbar nivå genom hela behandlingen.
Den vännen behövs bara var tredje vecka då jag har den stora behandlingen
för kroppen har visst bestämt at det inte alls är lika farligt vecka två när jag
"bara" får en påse med cellgift, Navilbine som tar 15 minuter att droppa in.
 
Men kroppen är i ständig beredskap, den vakar och vaktar, dygnet runt
efter förändringar som kan vara av ondo. Kroppen scannar sig själv mot
bättre vetande. Hjärnan har inte ett smack att komma med.
 
Mellan behandlingar mår jag bra, ingen ångest, ingen oro mer än den som
går att hantera. Tusen tankar snurrar förstås men det får jag skriva om en
annan dag.
 
Ångest är jättesvårt, för det går inte att förklara för den som aldrig varit med
om det. jag har haft cellskräck, hisskräck en gång i tiden som jag jobbade bort
för många år sedan. Har även varit flygrädd, men har flugit bort rädslan.
 
Men hur sjutton ska man hantera det faktum att jag är beroende av jobbiga
behandlingar för att få leva? Jag har en osynlig fiende och den bor i min kropp.
Hur mycket positivt tänkande jag än har så kvarstår faktum;
Tumörer försvinner inte av sig själva, inte med tankar till universum eller glada
hejarop som "du är stark, du fixar det". Då skulle ju alla överleva för viljan är
lika stark hos alla att vilja leva lite till oavsett ålder.
 
Så jag får ha tillit till vetenskapen och det återkommande obehaget att vara
fjättrad två måndagar av tre till denna "överlevnadsmackapär".
 
På ett sätt lever jag i en slags bubbla som är svår att negligera. Hur mycket
vanligt och "friskt" liv jag än försöker leva så går det inte att fly från fakta,
att jag har metastaser i lymfkörtlarna som lever sitt eget liv.
Plopps....där kom en ny tumör upp....Swipp, där försvann två och så håller
det på. Cancern leker rysk roulette med min kropp.
 
Hur klarar psyket det?
Människan är en intelligent varelse, för det som är svårt kan vi förtränga,
och det har jag lärt mig att göra med åren. Förtränga! Men det finns där ändå.
I de små stängda lådorna som jag knappt vågar öppna, eller öppnar på glänt
ibland för att inte sprängas. Pysa lite är bra.
 
Men min vardag är rätt bra ändå, för jag har bra livskvalitet tack vare alla
människor jag har omkring mig och jag är bra på att hitta på saker för att må
bra genom min kreativitet och rastlöshet.
 
 
Så nu ska jag fråga er.....Vad vill du veta om cancer?
Har du en fråga som ligger och gnager så fråga på så ska jag svara så gott det går.
Inga frågor är dumma och jag blir inte ledsen om ni ställer svåra frågor.
 
Så...det var dagens fundering. Hoppas ni vill vara delaktiga och diskutera vad ni vill,
ångest eller cancer eller något som gör dig glad.
 
Hur hanterar du eventuell ångest tex.
Det skulle vara intressant för mig att få veta.
 
Nä, dags att lägga sig att sova. Skrev en del av inlägget på dagen och har varit
på vår bokcirkel ikväll så nu går ögonen i kors.
 
Natti natti!...Och så en söt gonattsång som vi 60-talister känner till. John Blund
 
 
 
 
 Titta, kom och titta
Titta, kom och titta, kom sätt er här omkring.
Det dröjer säkert ännu en stund
innan sömnen kommer med John Blund.
Han vill visa oss någonting.

Sedan, genast sedan när sagan tagit slut
så lovar vi att sova så sött
efter dagen är man ganska trött.
Men först tar John Blund med oss ut.

Läggdags, det är läggdags för klockan slagit sju.
Vi träffas säkert åter en dag
då vi roar oss igen ett slag,
sov så gott! God natt med er nu.

Svensk text: Sten Carlberg
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer :

#1: catarina

Ordet cancer för mig är ett sådant laddat ord att jag knappt ens vågar säga det. När jag var 28 år drabbades jag av nått läkarna inte visste vad det var men dag 1 talades det om en tumör i hjärnstammen. Det beskedet fick jag uppslängt innan ens utredningarna var påbörjade och det fick jag gå hem med den kvällen från sjukhuset. Inte nog med det hade jag bara för 9 månader sedan fött min dotter och var helt ensamstående med henne. 3 veckors utredningar på sjukhus levde jag med hjärnstams tumör och då var första gången jag fick känna ångest. En bottenlös känsla, orimlig, overklig, inte sann. En bly tung känsla i bröstet och tankar som malde konstant. Ett enda vaccum av overklighet. Men jag hade turen i slutänden och blev friad från hjärnstams tumör tack o lov. För några år sedan hittade det en förtätning i min lunga och eftersom jag är rökare så fanns inget annat än nu är det kört. den ångesten var det värsta jag varit med om. Jag grät hejdlöst, kunde inte sova, tänkte överlever jag sommaren, min dotter hur ska hon klara sig i livet osv. Jag hoppas aldrig mer jag får må så och tack o lov hade jag turen även denna gång att det inte var cancer. Men så fick jag svininfluensan efter det och vaknade och kunde inte andas en morgon. Paniken steg och rubrikerna i tidningarna var endast om alla som dog på några timmar i svinis just då. Då slog angesten till på riktigt. Hela kroppen domnade bort bit för bit tills jag inte kunde stå upp. då kom hyperventilering och hjärtat slog 3000 slag i minuten jag trodde allvarligt jag skulle dö. min dotter larmade 112 och jag fick sparka fram varenda andetag och hörde mitt hjärta slå mellan väggarna. Sekunderna tills ambulans anlände var timmar och det värsta jag nånsin haft. Jag klarade mig även den gången och frisknade till men efteråt tänkte jag på alla som lever med panik/ångest. Nått så fruktansvärt. Det var enorma krafter som gick åt att må så hemskt dåligt. Så jag kan verkligen förstå vad du går igenom och jag ryser av att du fått uppleva detta hemska stadium så många gånger. Det tar alla krafter man har och lite till. Jag beundrar verkligen din positivitet men förstår givetvis att det finns enorma dalgångar där emellan. Men att leva med obotlig cancer som jag förstått att du gör det krävs massa av allt. Du är en kämpe av dess rang och jag önskar dig bara alla lycka i livet nu.

Svar: Hej Catarina och tack för ditt innehållsrika och intressanta svar. Intressant för att man blir beklämd över hur en del läkare uttalar sig. Om man inte vet om det är cancer än så är det ödeläggande för en människa att få det svaret i ansiktet när man inte ens vet än. Hur är en del läkare funtade? Det skapar så mycket onödigt lidande.

Du har fått känna en hel del på smaken ångest och det är så svårt att hantera och vad jag förstår så är det väldigt många som har haft panikångest eller situationsrelaterad ångest. Det tar all kraft av en människa. Håller tummarna nu att du aldrig någonsin mer ska hamna i en situation med panikångest.
Och tack för att du delar med dig,
Kram på dig och lycka till med livet.
/Anne
Pysseltokig optimist

skriven
#2: Tina

Finaste ödmjukaste Anne......
ÅNGEST, ja detta tillstånd som jag inte önskar någon.... Den anfaller en bakifrån, och just den kan man inte mota iväg så lätt. Huvudvärk, ta en alvedon...men ångesten...jag håller min i schack med Citolapram, som kom in i mitt liv när vår familj 2008 var i cancergropen....älskade lilla pappa.....vår finaste vän Mats 2013....
Innan jag tog hjälp av min bästis Citalopram, visste jag inte vad som var upp o ner, körde jag bil mindes jag inte om jag kört om den där stora lastbilen, förrän jag såg den i backspegeln.....åt inte, sov inte......
Vem drabbas, varför drabbas man?
Människor som lever det sundaste (!) liv, finns ingen "som verkar komma undan"....
Jag googlar ibland på det pappa hade, och då blir jag ännu argare....ja jag är arg på sjukvården...för dom hade faktiskt sagt att det skulle bli bra, bara han åt sin medicin så skulle detta repa sig....pang!!
När han dog, försvann min värld, mitt liv. Jag brukar ofta säga det att jag hade mitt liv när pappa levde och mitt nya liv efter hans bortgång. Och att jag i det lärt mig så mycket nya saker om mig själv.....

Å nej, jag kan inte skriva mer för nu pillas sårskorpan upp igen.
Men jag följer dig finaste Anne, och det du skriver träffar alltid rakt in i hjärtat...
Varmaste höstkramar till dig.

Svar: Hej Tina och tack för ditt svar.Det är tur att det finns mediciner som gör vardagen lite enklare att leva för de som har ångest.
Alla kommer vi att dö och alla kommer att förlora nära och kära, så ser den krassa verkligheten ut.....
Att förlora en förälder vet jag inte hur det känns för jag har mina kvar ännu tack och lov, men vi ska gå på min svärfars begravning imorgon. Han fick ett helt liv, 87 år blev han så det är naturligt, men visst kommer min man att sakna sin far ändå.

Ja, man får lära sig att leva på ett annat sätt, med sorgen i ena handen och glädjen i den andra, för våra kära som har dött vill inget annat än att vi ska leva våra liv fullt ut och vara lyckliga. Så försöker jag tänka trots att jag saknar min dotter mer än man
överhuvudtaget kan beskriva med ord.

Ta hand om dig och gör så mycket som du kan som du mår bra av.
Kramar från Anne
Pysseltokig optimist

skriven
#3: Anna

Jag har levt med ångest sen jag var liten, så långt tillbaka jag kan minnas. Som riktigt liten var ångesten mer i form av rädsla givetvis som sen utvecklades fullt ut. Tyvärr sökte aldrig mina föräldrar hjälp utan såg mig endast som ett besvärligt barn.
Ångesten brinner i kroppen och slår ut allt sans och vett, visst andas man men man upplever att man slutar andas. Två gigantska osynliga händer vrider min kropp och själ runt runt som man vrider ur en disktrasa, jag faller och faller ner i ett djupt svart hål där demonerna håller till. Numer har jag medicin som lindrar, men det utplånas inte.

Svar: Hej Anna och tack för att du orkar dela med dig av din vardag.Vad synd att du inte fick hjälp som liten, men kunskap är makt att kunna förändra och man vet så mycket mer idag än för ett antal år sedan.
Det kanske är lättare att upptäcka barn med ångest idag, jag vet inte men hoppas att dagens barn får hjälp tidigt.
Har du fått prova KBT behandling? jag vet inte om det kan hjälpa men funderar själv i dom banorna för att kunna släppa oron inför varje behandling.
önskar att du en dag får leva ett bra liv helt utan ångest.
Kramar till dig!
/Anne
Pysseltokig optimist

skriven
#4: Anonym

Kram till dig från Birgitta.

Svar: Kram tillbaka!/Anne
Pysseltokig optimist

skriven
#5: Kia (ängeln Simons mamma)

En jättekram från mej,ångesten har även besökt mej några gånger.En gång blev det ambulans för vi trodde att jag fick en hjärtinfarkt men alla symptom var likadana som hjärtklappning
värk i vä arm,svårt att andas,oro,ledsen mm.mm.Men jag var helt enkelt deprimerad.Våra kroppar reagerar....konstigt vore det väl annars.Det värsta var ju att mista sin älskade unge.När man sedan råkar ut själv för elände så ska man vara så stark
Men du,jag och många andra måste få bli ledsna och tycka att allt är jobbigt och i det närmaste svart.Men du är beundransvärd.....det tycker jag och många andra.Ta hand om varandra du och din älskade man.Kram Kia

Svar: Hej Kia,Klart att våra kroppar reagerar på traumatiska saker i livet. peppar, peppar så har jag mått ganska bra trots att livet bjudit på svårigheter, för jag har jobbat oerhört mycket med mentala positiva affirmationer, men det går inte hela vägen förstås.
man får krackelera ibland, det är naturligt och helt i sin ordning. men jag vill aldrig fastna i det dåliga utan försöker hitta strategier för att komma ut på den positiva sidan igen, hellre fortare än kvickt.
Jag vet att även du lever med lycka och glädje hand i hand med saknaden efter Simon. Det får vara så och det är som det ska vara. Livet hittar tillbaka men med annat innehåll än tidigare.
Kram till dig och ha nu en skön höst!
/Anne
Pysseltokig optimist

skriven
#6: Anonym

En fråga, vilka är dom största insikterna du har fått under din långa resa med dessa svårigheter och vad skulle du vilja skicka med till andra om du fick välja?
Hur har du förändrats som människa , prioriterar du annorlunda idag jämfört med tidigare?
Det var några frågor som jag vill höra dina kloka tankar om!

Svar: Hej Anonym,Jag skriver ett eget inlägg om detta för det var mycket bra frågor du har att komma med.
Så läs gärna mitt nästa inlägg som du inspirerat mig till.
Kram och tack för det.
/Anne
Pysseltokig optimist

skriven
#7: Marie Tranberg

Jag och min lilla familj lever ju med en annan slags ångest om hur ekonomin ska gå runt varje månad, men genom att göra vissa uppoffringar så är vi ett steg närmare våran dröm.
3. Marie
mariesvovvar.blogspot.com igår 20:40
Ja, det har varit en tung höst alla fall för mig och min lilla familj som består utav mig, min sambo och våra 3 vovvar ....
Hej, läser också din blogg ganska ofta, men brukar inte kommentera, livet är väldigt svårt för oss många.
Jag och min sambo har kämpat det senaste åren med ekonomin, förra året, så dog min mormor i oktober, hon blev 91 år gammal, i november samma år dog våran vän som skulle fylla 47 år i cancer, han hade kämpat i 10 år, han fick återfall 1 år innan han dog, han fick veta utav läkarna att det ej fanns något att göra och att han hade 2 månader kvar att leva….hur tar man ett sådant svart….men så underbar som han var så sa han att det var hans lott i livet, vi tog det väldigt hårt att han dog, det var inte rätt, han som aldrig klagade över sitt öde, han fanns där alltid för alla andra, och humorn hade han kvar ända till slutet…han hade massa pengar, men han viftade inte runt med dem eller visade vad han hade köpt eller så, han var en man som stod med båda fötterna på jorden, som skulle fått många, många år till i detta jordeliv, saknaden är stor…han var min stora inspirationskälla, hans före detta fru dog i leukemi, 2006, hans enda son fick leukemi 2010, och var illa däran, men går på kontroller och lever nu utan sin pappa och mamma, visst han är vuxen 25 år…men utan mamma och pappa är livet ändå tufft.
Min sambo blev sjukskriven förra året, för hans rygg pajade, det sa klick i ryggen, han har arbetat med sopsortering och hämtat Metro tidningar, stigit upp varje morgon kl.03.00, för att åka till jobbet 03.40, och trots att han hade ont i ryggen så kämpade han på tills det inte gick längre.
Så han har varit sjukskriven sedan förra november, han har även andra smärtor i både rygg, fötter, fingrar och nacke, & har även kronisk trötthetssyndrom, han äter smärtstillande varje dag, men han kämpar på , han finns där för mig i alla lägen, han är det bästa som hänt mig, han klagar aldrig över sin smärta, jag frågar, när jag ser att han har ont….
Att få 6000 kr mindre varje månad känns rejält i ekonomin, förra året hade vi knappt råd att betala hyran, vi bodde i en 2:a på 76 kvm där hyran var 4999 kr i början som de sedan höjde till 7600 kr plus el, en hyreslägenhet, där de renoverat i 3 års tid och ändå inte är klara. Vi bestämde oss för att säga upp lägenheten, och nu bor vi på campingen där vi har våran husvagn, här har vi bott sedan 2/9 , visst är det en stor omställning, att veta att man ej kan åka hem, för man har inget hem, vi har ett rum hos mina föräldrar som vi hyr, men att vid 33 års ålder flytta hem igen är ingen höjdare ,men vi gör det för en bättre framtid, att lägga undan pengar att kunna betala av lån för att nå våra drömmar,
Vi har letat efter en mindre och billigare lägenhet, men det är väldigt svårt och billigt finns inte längre.
Men som våra hundar, de anpassade sig fort och jag har lärt mig så otroligt mycket utav dem, men att alla ens saker är i ett förråd, nerpackade…men men…så är livet just nu för oss, och vissa dagar är det väldigt tufft, man är ledsen och frustrerad, men vi försöker förbättra våran situation även fast det är tufft…jag har 2 arbeten…ville bara berätta lite hur vi har det..känner ju ingen utav er och kanske är det ingen som är intresserad utav det…men ville skriva av mig lite…Ha det gott. Tycker du är en stor inspirationskälla som ändå ser det ljusa i det mörka och jobbiga även om du har haft så mycket motgångar i ditt liv....jag försöker också med det...en dag i taget och se att varje dag är en gåva, ett oskrivet blad......Kram på dig !!!

Svar: Tack Marie för ditt långa svar om din resa. Oj, vad ska man säga? Tufft är bara förnamnet. Men vi klarar mer än vi tror trots att man inte vill höra sånt när det är som jobbigast. Mycket cancer runt dig och det är dessvärre något som de allra flesta av oss får erfara bland vänner eller familj.

Tur att du har dina hundar som håller livet i balans trots allt.
Att bo i husvagn låter jobbigt, men är det bara för en begränsad tid och att man har ett mål, att spara pengar så är det ju något bra.
Då gör man något åt sin situation och det är oerhört positivt. Du jobbar mycket, har en vilja att förändra och jag är övertygad om att du kommer att lyckas.

Allt som händer går att förändra på något sätt, även om det är i det lilla och det kan ta tid men i slutänden är det värt att stänga dörrar för att nya ska kunna öppnas.

Jag kan inte göra annat än se till att varje dag blir så bra som det bara går, det är mitt ansvar som människa hur jag än har det runt mig. Mitt liv mitt ansvar.
Låter cyniskt, men så ser det ut. Alla har vi våra olika liv med olika förutsättningar. En del har turen att vara friska och andra drabbas av en massa olika saker.
Det är väl livets lotteri.....
Ta vara på dig och lycka till med sparandet för en bättre framtid.
Uppmuntrande hejjarop från Anne
Pysseltokig optimist

skriven
#8: Maria

Så tungt du haft/har det! Att mista sitt barn och själv gå den tuffaste livsmatchen av alla måste ju bara vara förfärligt tungt. Att då få ångest måste väl vara "naturligt"?? Jag har också ångest men av andra skäl. Dr kallar det post traumatisk stress och visst kan jag inse att det stämmer nog... Inser att jag idag vill ha stenkoll på allt-annars blir jag orolig och okoncentrerad/rastlös! Den där oros känslan som gör att jag nästan slutar att andas-skriker och hjärtat bultar i min kropp.... Den känslan kommer när jag som minst anar det ibland och ibland kan jag se varför! Men ändå är oron svår att få bort fast den inte är relevant. Hela kroppen är beredd på att sticka iväg någon annanstans ....Skönt att du får mediciner som gör att dina behandlingar blir hanterbara-liksom en krycka man måste ha ibland. All lycka och ro till dig och de dina!


Svar: Tack Maria för ditt svar.PTS är nog så förlamande och tröttande att all energi går åt till att hantera tröttheten och ångesten, men jag hoppas innerligt att du får professionell hjälp att komma ut på den friska sidan så småningom.
Ett steg i taget, en dag i taget....och en dag längre fram kan du leva ett bra och lyckligt liv igen. Det hoppas jag att du gör.
Styrkekramar till dig.
/Anne
Pysseltokig optimist

skriven
#9: Elin

Fina Anne! Jag har fått en klump i bröstet när du nämnt ångesten i tidigare inlägg och tänkt att nej, inte detta också. Men som andra och du själv skriver så är det ju naturligt och logiskt att den kommer och det visar ju trots allt att kroppen fungerar. Jag hoppas att du, som jag, känner lugn i att läsa andras kommentarer här. Jag har haft panikångest i fyra år efter dödsfall, sjukdomar och stress och har under åren alltid funnit lugn och energi av att läsa din och Maddes bloggar. Jag har kämpat på med träning, meditation, att måla, äta nyttigt, sova mycket och framför allt att försöka ha roligt och glädjas åt små saker.

Jag har dock så många gånger somnat fylld av glädje för att någon timme senare vakna av de mest förlamande medvetandesänkande och skräckslagna panikattackerna. Det känns alltid som mest hopplöst då, men enligt läkare kan kroppen bli så förvirrad att den reagerar på vilka känslor som helst, till och med glädje. Den visar att den inte har ork, och det får den.

Ibland, så här med lite distans, kan jag känna mig tacksam gentemot min kropp för att den berättar det för mig. Men det är, precis som du skriver, fruktansvärt att kroppen sällan lyssnar på hjärnan. Det är så omöjligt att få kroppen att förstå att det är lugnt när alarmsystemet redan satt igång och både syre och koldioxid försvinner och förståndet avtar och kroppen förbereder sig på att dö.

Men jag tror att den generella grundinställningen kan påverka i vilken omfattning attackerna kommer och hur allvarliga de är, vi kan ha större rädslor än just exempelvis de situationerna som kan skapa attacker.

Kanske har vi ett behov av att klara oss själva och inte vara en belastning eller att veta att personer i ens omgivning verkligen vill göra allt de kan för att finnas där. Det sista vet du nog, men jag kände själv till slut att just det var en avgörande faktor i att attackerna blev värre och värre och sedan bättre för mig. Det går inte på en handvändning, men jag tror att man kan göra mycket för sig själv genom att dagligen övertyga och intala sig att man är stark men att man inte ska kräva av sig själv att vara starkare än vad man förmår.

Jag gick i en period i en panikångestgrupp på psykiatrin som fokuserade på att prata och föra statistik över alla symtom för att få självkontroll, det hjälpte inte så mycket för mig men jag köpte boken som psykologerna för gruppterapin utgick från, den heter Ingen Panik av Per Carlbring och Åsa Hanell och den rekommenderar jag varmt. Jag har också funnit tröst i boken Jag är inte galen av Anna Lithander. Sedan rekommenderar jag förstås starkt boken som Madde tipsade om, av helt andra men ändå samma syften!

Jag är glad att läsa att du har sån insikt i vad ångest handlar om, du kommer att ta dig ur den!
Varmaste kramen

Svar: Tack så mycket Elin för ditt innehållsrika svar och tack även för dina boktips. Blir glad att läsa att du fått hjälp av Maddes och mina ord. Det värmer och inspireraar till att göra skillnad. Även den minsta skillnad kan göra en människa gott. Ett boktips som är bra för den som har ångest. Ångest av Christer L Nordlund. den ger en kunskap om vad ångest är och hur man med kunskap kan göra livet lite enklare att leva. Kram till dig och tack än en gång.
Pysseltokig optimist

skriven
#10: Erika

Hej Anne! Så djupt tänkvärt inlägg. Själv drabbades jag av svår ångest då jag för 1,5 år sedan fick en blodpropp i benet. Har tidigare haft både cancer o propp, som jag genomled med "naturlig ångest". När proppen återkom drabbades jag av en annan sorts ångest. Känslan att nu kan vad som helst hända och jag har ingen kontroll över min kropp längre. Tänkte att cancern kanske var tillbaka eller att jag när som helst kan få en spridning till lungan. Blev livrädd att jag plötsligt inte skulle kunna andas pga det. Fick flera "anfall" då jag kände att det blev så svårt att andas och tänkte att "nu händer det". Pratade med närstående om dessa känslor och förstod någonstans att detta var min egen panik och inte verkliga symtom. Allt eftersom tiden gick o undersökningar visade att allt såg bra ut och smärtan i benet försvann, så lättade även ångesten. Vilket jag är väldigt tacksam över, att behöva leva med återkommande ihållande ångest måste vara extremt krävande. Som tur är finns ju hjälp att få och jag har hört många som blivit mkt bättre efter kbt. Något jag verkligen rekomenderar, även om jag själv inte använt mig av det. Mvh Erika

Svar: Hej Erika och tack för ditt svar.Tänker själv också att det vore ångestfyllt för egen att få spridning till lungorna. Lungorna är ett så viktigt organ så där vill man inte ha proppar eller tumörer. men som tur är så har varken du eller jag det så vi får ha tillit till att vi kan andas normalt många år till. Lycka till med ditt friska liv. kram!
Pysseltokig optimist

skriven
#11: Anonym

Hej, du verkar vara helt underbar! Må allt det goda komma tillbaka till dig tiofalt. Sänder massor med kärlek.

Jag är en ung tjej på tjugo år har upptäckt en knöl i mitt bröst för flera månader sedan. Har så svårt att släppa oron och ångesten. Har gråitit mig till sömns så många nätter. Men den har blivit bättre nu med tiden.

Läkarna säger att det verkar vara normalt och att det kan vara körtelvävnad (tror jag de sa?) då unga tjejer har mer sådant i brösten. Och de verkar vara en "rörlig" knöl. Samt att ultraljud ej visade något.

Men eftersom jag ej kunnat släppa detta och knölen fortfarande är kvar (cirka 8 månader senare) så blir jag skickad dit igen fastän 2 läkare undersökt mina bröst.

Jag hoppas innerligt att det inte är något. Kanske gör jag även mammografi men hört att man ej ska ta den risken pga strålningen.. Men de är i och för sig en låg dos. Men men, vi lär se.

Jag har iallafall jobbat på att försöka släppa på min oro. Göra sådant jag mår bra av. Och försöka att släppa all oro och kontroll jag känner att jag måste ha. En läkare sa att jag nog måste jobba på det här med oro, att försöka släppa den. Dessutom har två läkare undersökt mig och ultraljudet visade inget farligt alls. Håll tummarna för mig att allt går väl.

Var mer troende förut, än vad jag är nu. Vet Inte riktigt vad jag är. Men jag tror det finns något. Vad tror du? Jag hoppas vi har änglar som vakar över oss och en Gud som skyddar oss. Och håller vår hand genom livet.

Önskar dig allt allt gott. Fina du! Om du behöver prata av dig också eller något får du gärna maila mig. Kram.

Svar: Hej anonym och tack för att du delar med dig. Jag förstår fullt ut att du är orolig men du har fått ultraljud och då går man djupare in i bröstet för att titta mer ordentligt. Alla kvinnor har knölar och en del har sk "täta bröst" och numera mäter man även om en kvinna har täta bröst, men jag tror att man får be om att de mäter det. vet inte om det är rutin ännu i Sverige. I USA är det numera rutin. Jag hade täta bröst med mycket körtelgångar, men det i sig behöver inte betyda att man kan få cancer. Jag visste bara inte vad som var ofarliga knölar eller farliga. Om du är orolig fortsättningsvis och att knölen inte försvinner så ska du söka mammografi för bättre att söka en gång för mycket.
Nu är du så ung, och det är ytterst ovanligt med BC hos så unga kvinnor, men det förekommer trots allt, och oro kan göra en människa galen.
Hoppas du kan släppa oron och att allt är i sin ordning i din kropp.
Ja, jag tror att vi har både änglar och guider i våra liv. Men tron sviktar förstås ibland när allt går åt pipsvängen, men jag tänker att jag behöver lärdomarna för att bli en mer ödmjuk och omtänksam människa. Annars skulle det nog hänga ett stort varför ovanför mitt huvud och när vi står inför ett faktum så får man göra det bästa av situationen. man lär sig oerhört mycket av det även om det gör ont ibland.
Lycka till med livet, du har så många spännande saker att se fram emot och livet är som ett stort smörgåsbord. Plocka så många godbitar som möjligt och ofta.
Varma kramar från mig!
Pysseltokig optimist

skriven

Kommentera inlägget här :