Efter en lång och krävande cellgiftsbehandling har Anne Murberger tappat både orken och glädjen: ”Jag känner mig som ett gammalt kylskåp som ska slängas på tippen."
Trots sin svåra cancersjukdom har Anne haft en smittande glädje och energi. Men nu, efter en lång cellgiftsbehandling, känner hon sig helt slut.
– Kroppen har brutits ner, säger hon. Sedan jul har det gått fort och nu måste jag kämpa mig framåt.
Den trötthet Anne känner är av en märklig sort, berättar hon.
– Jag är trött fysiskt och mentalt och hela kroppen bryts ner inifrån. Cellerna är slut, även de friska cellerna. Jag orkar inte gå, orkar inte bada i badkaret för då kommer jag inte upp.
Förutom en stor trötthet känner sig Anne arg.
– Jag är förbannad på den här sjukdomen som inte har något slut, att jag inte får vara frisk. Och nu är jag så trött och arg att jag har lust att såga ner en hel skog med en motorsåg.
Trots att Anne känner sig trött, nere och arg finns det positiva saker. Håret, som hon rakade av i höstas eftersom det börja falla av, är på väg tillbaka. Och snart åker hon till Vidarkliniken i Järna, där hon ska få olika former av terapi, bland annat konstterapi.
Och efter det väntar ny undersökning för att man ska se om tumörerna i magen finns kvar eller är borta.
– Jag tänker inte oroa mig för den, nu ser jag fram emot vistelsen på Vidarkliniken.
Artikeln skriven av Susanne Nobel/Sveriges Radio Nobel & Myrbäck
Jag var hemma 17,30 och somnade helt utmattad i soffan efter maten som min
mor och far hade gjort, för att jag skulle slippa göra den i alla fall.
Tack för god mat och goda bullar och hembakt bröd!
Vaknade 04,15 imorse och steg upp, så jag kraschar nog när som helst.
Nu ska jag äta mat och sedan vila ett par timmar, för ikväll blir det fredagsmys i soffan
med älskling, det ser jag fram emot.
Ha en riktigt skön helg allihop och ta hand om varandra!
Om du är ensam så ring en vän du inte pratat med på länge, det kan göra gott.
Vad gäller min hälsa så är det ganska lågt just nu. Är så trött så trött så TRÖTT! Sista cellgiftsbehandlingen kommer 21/2 och det känns nästan som att man inte orkar
över tröskeln, men jag kommer att fixa även det.
Får gå på sparlåga bara och göra det nödvändigaste hemma.
Anledningen att jag inte blivit galen än är just tack vare min förmåga att kunna "stänga av"
det jobbiga som händer mig. I pysslandet och det kreativa hamnar man i ett meditativt "flow"
där tiden står still och där färgernas och klurigheternas portar öppnar sig i mitt inre som en
enda stor explosion.
Det ger energi i alla fall i själen även om man bara orkar sitta rakt upp och ner
och vila däremellan.
Jag tror att det är just därför som många pysslar, för att få ett andrum i vardagen.
Vad pysslandet består av är i sig inte så revolutionerande eller "viktigt", men känslan
av att ha gjort något med egna händer är nog ett behov människan alltid haft.
Nu ska jag ta en promenad för att handla lite mat och tidningen 101 Ideer.
Igår gick jag 3 km till stan och det kändes, så mina föräldrar fick köra hem mig.
Idag blir det inte så långt. Man måste gå lite varje dag för välbefinnnandet.
Vi har vitt och snöigt och det är roligt, så på med vandringskängorna!
Och så kompletterade jag mitt Washitejp-förråd med lite blommigt, rutigt och den rosa med sax.
Washitejp finns att köpa lite varstans. Tror att Lagerhaus o. Åhlens har en del också.
Låda Nr 1
Tidig lördag morgon vid 5-snåret satte jag mig i syrrans kök i tystnaden och började klippa och
klistra. Fördelen med tejpen är att det går så fort, det är lätt och så ser det proffsigt ut.
Trådrullar i basic-färger är alltid en liten start i trådförrådet. Botten fick ett fint papper också.
Låda Nr 2
Blommig dekor och "saxtejpen" runt locket och så några syattiraljer i lådan.
Låda Nr 3
Lådan fick söta utklipp från scraparket med små hjärtan och fåglar runtom. Den söta sax-knappen blev pricken över i. Knappen sticker man bara igenom med "piggar"
och vikar piggarna åt sidan. Väldigt fiffigt.
Tripp, trapp, trull-askar och så några saxar i olika storlek.
Och så fick Christine sina torghandskar som jag inte hann klart till jul...den som väntar på något gott.
Väl hemma vaknade jag tidigt igen och i Arla morgonstund blev
denna lilla nåldyna till i soffan som också ska bo i syskrinet.
Det bruna velourtyget är en gammal favvoklänning som Christine
haft när hon bodde hemma.
Så denna nåldynetårta kommer hem lagom till dotters födelsedag 14/2.
Tänkte presentera lite pyssel nu och då innan 14 februari. Jag tittar själv på många olika pysselbloggar och blir så inspirerad.
Hoppas att något kan trigga igång din pysselnerv därute i avlånga Sverige.
Dålig bild men kolla länken nedan så ser man figurerna bättre.
