Levaidag

 

Under tiden som snöbubben växte, insåg vi i jämlikhetens tidevarv att det finns inte längre några

snögubbar, i alla fall inte i Sverige, för här måste ju allting heta hen nuförtiden....

 

Så det fick bli en "snö-hen"....snöhennen "Henny"......

 

Shitpommfritt vad roligt vi hade....vi har nog skrattat hela helgen tack vare att Henny blev till.

 

Ja, vad vore livet utan barnasinnet...?

 

Stugan bjuder på mycket mys framför brasan, ett glas rött till maten och total tystnad utanför

husknuten. Umgänge med goda grannar och långa promenader i naturen.

 

Nu visade det sig att jag inte orkar så mycket längre, går som en gammal traktor och jag är

ständigt trött, dygnet runt. Cellgiftseländet börjar ta ut sin rätt. På torsdag kanske jag får

sista cellgiftskuren om provsvaren tillåter det, vi får se.

 

Jag har varit mentalt stark fram till före jul, sedan har tröttheten urlakat både kropp och själ.

Försöker, men hittar inte energin eller glöden att vilja orka lite till och lite till.

Är så lycklig över att jag har en kärlek vid min sida som ger mig dagliga skratt och värme.

Det hade jag inte förra omgången och det är stor skillnad att vara stark ensam och att ha

ett dagligt stöd i en livskamrat. Visst är vänner och familj betydande, men det kan aldrig

ersätta tvåsamheten. Jag vet, för jag har provat båda alternativen.

 

I eftermiddags när vi kommit hem från stugan kraschade jag i soffan coh sov 3 timmar.

Nu ska jag lägga mig att sova för natten, för jag är så trött så jag knappt orkar hålla ögonen

öppna.

 

Trötthet kan ta kål på den starkaste av viljor.

 

...och vad hände med "Henny"..? Jo, den började smälta idag stackarn, näsan hade ramlat av,

och ena tutten hade ramlat av...lte symboliskt roligt....hatten hade blåst av och de flesta

attiraljer hängde lite varstans.....men barnasinnet...det har vi kvar ;-)