Den sista tiden har varit extremt tröttsamt, för jag har sovit mer än jag varit vaken.
Tröttheten har kommit smygande, nästan så man till slut inte reflekterar över det,
utan tänker att det är det normala.
Men det är ju inte normalt att somna så fort man sätter sig i en soffa eller
varhelst det finns en skön sittplats.
Cellgiftsbiverkningarna har kommit som ett brev på posten och jag har nog
varit ganska trotsig mot tröttheten ganska länge, men nu går det inte längre.
Igår fick jag mig en läxa. Tidigt på morgonen vid 5-tiden fick jag ett starkt och
obehagligt tryck för bröstet och på förmiddagen åkte jag till vårdcentralen för att
ta EKG vilket min sköterska på onkologen rekommenderade mig att göra.
Herceptinet som jag nu fått i flera år är inte snällt mot hjärtat så det var bäst att
göra som sköterskan säger. EKG togs och jag fick träffa en läkare på VC.
Han ville inte chansa så jag blev direkt remitterad till akuten för ytterligare
undersökningar och blodprovstagningar.
Det sista stället jag vill hamna på, tänkte jag. Där blir man ju sjuk!
Där florerar allt från influensor till kräksjuka så jag var extremt nojjig när jag kom dit.
Jag ville genast ha eget rum att vänta i och det fick jag. Därefter kom den ena
sköterskan efter den andra in. En äldre rutinerad sköterska stack in en pvk i armen
snabbt och lätt, och en annan tog ett nytt EKG och en tredje kom in och frågade hur
jag mådde och så höll det på. Jag räknade till att 6 olika sköterskor var inne under min
vistelse där.
En urgullig ganska ung läkare undersökte mig och han var verkligen rar och med ett
stort hjärta. Han var av utländsk bakgrund och bröt lite, men i dessa tider då många
klankar på att vi har för många invandrare i Sverige så måste ja säga en sak.
Många inom sjukvården däribland läkare som har utländsk bakgrund som jag mött har
många gånger haft en stor medmänsklig attityd och de stannar till, lyssnar, har empati.
Fler sådana behövs i vården. Denna läkare pratade om familjen och dess betydelse.
Vi hade ett intressant samtal samtidigt som han lyssnade på mitt hjärta och lungor.
Innan han gick frågade han mig om jag vill ha kaffe. Vilken annan läkare frågar det?
Jag blev jätteglad! Han bad mig ringa på klockan så att en uska kunde ge mig kaffe.
Uskan kom och frågade även om jag ville ha en smörgås, vilket jag inte ville ha med
tanke på hur mycket bakterier som kan följa med den mackan.....
Sedan kom ytterligare en läkare på kirurgsidan för att kolla mitt hjärta igen!
Tusen och åter tusen frågor och jag kände att de tar mig på allvar i alla fall.
Jag låg där i 4 timmar, slumrade mellan provtagningar och samtal.
Kirurgläkaren hade hosta och hostade rakt ut! Jag blev irriterad och sa till honom
att jag är väldigt infektionskänslig, så jag skulle uppskatta om han hostar i
armvecket, vilket han ändå inte gjorde. Han hostade i handen.
Oerhört nonchalant! Han såg på mina prover att de vita ligger på 1,9 vilket
innebär att jag kan bli sjuk av minsta lilla.
(Referensvärde för vuxna över 16 år är på 4,0-10,0 x 109 vita blodkroppar/liter.)
Jag kände att är det någonstans jag kommer att bli sjuk så är det på sjukhuset.
Har ändå hittills lyckats hålla mig undan influensor och annat jox.
En av sköterskorna berättade för mig att två patienter hade kommit till akuten
förra veckan med vinterkräksjuka och spytt rakt på golvet i väntrummet!!!
Har man kräksjuka så ska man hålla sig hemma!
Ja, vad säger man?
Hygienen ska vi inte tala om. Jag såg inte att en enda sköterska spritade
händerna varken när de kom in till mig eller när de gick ut! Jo, kanske den
första som satte pvkn, men jag är osäker...
Ska det vara så i svensk sjukvård att handhygienen är så undermålig.
Nu kan det ju hända att de spritar händerna utanför, vad vet jag, men jag
är van vid från Uddevalla att de spritar händer hela tiden.
Jag var på akuten på NÄL, så nu får de sig en offentlig känga!
NÄL har stora problem, det är känt, men att inte sköta hygienen och hosta
när det kommer in patienter som är svårt sjuka, det är oacceptabelt!
Jag gör allt jag kan i vardagen för att undvika smittor och är mycket för mig själv.
Det räcker väl tillräckligt att bli straffad dubbelt. Först att vara sjuk i cancer,
sedan att inte kunna umgås med alla man vill bara för att de råkar vara förkylda.
Då kräver jag att en läkare åtminstånde kan ha det hyfset att inte hosta rakt ut!
På vårdcentralen är de toppen, där vet de att jag inte ska sitta ute bland andra,
så jag får gå rakt in i provtagningen och väntar eller så får jag ett rum att vänta i.
NÄL är det sista stället jag vill hamna på om jag blir sjuk.
Där städas det inte tillräckligt väl och är någon städare är sjuk så blir det inget städ.
Jag har hört detta från säkra källor!
Janne Josefsson kanske skulle ta och göra en uppdrag granskning hur det står
till på det sjukhuset egentligen och hur dåligt personalen mår.
Det känns som att det onormala har blivit normalt på NÄL.
Personalen orkar inte bry sig längre för de är så slutkörda och patienterna får lida.
Jag tror att det är en stor brist i ledningen och hur de sköter ekonomin.
Biblioteket ska läggas ner på NÄL. Mig veterligen är bibliotek något som
finns på alla sjukhus.
En del har t om bokvagnar som de går runt avdelningarna med.
Varför fungerar det inte på NÄL helt plötsligt? Spara pengar...jojo, till förmån för vaddå?
I Uddevalla finns ett bra bibliotek i alla fall....än så länge.
Vi lägger våra skattepengar på detta och jag bara undrar vart alla pengarna går???
Nåväl, nog om detta.
Slutkontentan av mitt besök var att det inte var något fel på mitt hjärta tack och lov.
Väl hemma somnade jag i soffan och sov i 3 timmar innan jag åkte till kärleken,
stekte pannkakor och fortsatte att sova på hans soffa......så ser det ut nu.
Nu har jag sovit tillräckligt för denna gång.
Ikväll ska vi går på konsert med goda vänner. Det ska bli riktigt kul.
Först middag ute och därefter First Aid Kit.
Och Nej, jag lär inte bli mer sjuk ikväll, än den risken jag tog på sjukhuset igår.
Hej,
Råkade tursamt in här på din blogg ikväll. Fantastiskt bra o fin beskrivning av vård o tankar kring den. Har själv en reumatisk lynnig sjukdom o valsat runt i vården i många år. Förutom primärvården, på Uddevalla, NÄL, Lundby sjukhus i Göteborg o Mölndals sjukhus m fl. Bland de bästa läkarna är de med invandrarbakgrund, särskilt i mitt fall de iranska. De är så empatiska o fina på många sätt o skickliga!
Hälsn Karin