Levaidag

I torsdags hade jag då min första session med KBT-terapeuten. Hon förklarade på ett strukturerat sätt hur panikångest fungerar och dess olika förlopp. Jag fick berätta hur min omedelbara upplevelse kändes när jag fick min senaste behandling (som vi fick avbryta). Vi utgick därifrån och hon skrev ner en "karta" som jag skulle ta med hem  och fundera kring. Det kändes bra att få prata med någon, att få ur mig det som inte känns bra och att få redskap att hantera alla svårigheter som dykt upp längs vägen. Ingen anhörig kan hjälpa mig med detta, för det är för komplicerat. Skönt det så slipper mina kära och jag blanda in mer än nödvändigt i denna cancergegga.

 

Nåväl, tiden gick fort och jag satte mig i bilen för att åka hemåt, hämta min packade resväska för att flyga till Stockholm över helgen. Jag gillar inte att flyga, men när det kostar 455Kr att flyga jämfört med 1297Kr att åka tåg med den gamle SJ som  aldrig är i tid...I 2:a klass dessutom, så är valet lätt. Bara att bita ihop och be en bön vid start och landning, det gör jag för övrig alltid. En ritual jag har för att lugna mig själv.

 

Stockholm ligger bara 50 minuter bort med flyg och det är ett argument om något att flyga. Tåg tar mellan 4-4,5 tim.

 

Torsdag kväll hade kära dotter bokat in oss på Spagettioperans föreställning Carmen. Ett annorlunda sätt att uppleva opera på kan man säga. Lite galet och tokigt med mycket humor. Man äter och dricker under föreställningen i en väldigt mysig lite italiensk atmosfär. Lite som Wallmans koncept men med opera istället. En helkväll blev det och jag tog taxi till syrran och dotter åkte hem till sig. Jag somnade som en stock.

 

Jag hade ett önskemål om att fika på Wiener café men det har tydligen halva Stockholms befolkning också för dit var det långa köer, som på så många andra ställen som är ganska nya. Vi får boka en Afternoon tea där till nästa gång.

 

 

Även på Broms ville vi fika dit vi gick först, men kön var lång på lördag förmiddag.

Något har hänt med Stockholms café och restaurangliv. Det ploppar upp många fina, mysiga

ställen och doften av nybakt som bakas inför öppen ridå berikar gästens besök och lockar till 

inköp av en härlig Levinlimpa eller bakverk.

 

Broms har eget bageri där de bakar inför öppen ridå. Bistro, restaurang och försäljning av delikatesser. 

 

 

 

Man går väldigt mycket i Sthlm och hur orkar jag det??? Jag orkar med viljan,

det går visst att styra vissa saker med järnvilja. Benen är märkta, försvagade av alla olika

mediciner, men jag vilade en hel del hemma hos syster och då går det ju över.

 

Idag har jag tagit det väääääääldigt lugnt och det kommer jag nog att göra resten

av veckan......

 

Tack kära syster med familj och käraste dotter för en fantastisk helg!

We will be back.... soon.....

 

 

 

 

 

 

 

 

Tisdagens PET-CT resa  till Göteborg var riktigt mysig kan man säga.

Ammie en av mina goaste väninnor körde oss ner. Hon har en förmåga att lugna

bara genom att finnas som människa. En fantastisk förmåga som inte alla besitter.

 

Hon har änglavingar fast de syns inte. Hon sprider en aura av lugn som en liten

tingeling som sprider osynligt flygande änglapulver omkring sig. Och så har hon

en härlig galghumor som jag bara älskar. Vi skrattar mycket åt livets tokigheter.

 

Jag har en hel armada av Tingelings som hjälper mig att kämpa vidare. Vänner är till stor

hjälp i vardagen. Väninnorna och systrarna och dotter är mina kvinnliga tingelings, ingen

glömd men de är många. De bär mig alla fram på det där kvinnliga sättet på det språk

som bara kvinnor kan förmedla. De män jag har i min vänkrets är också helt fantastiska

och alla behövs vi för en dynamisk och ärlig vänskap.

 

Nu då till PET-CT dagen...12 november 2013.

Så här glad var jag när vi gick inpå Cafe´ Kringlan för en fika innan undersökningen.

Jag var lugn med hjälp av en tablett och fastande. Ammie fick ta en fika med smarrig

bakelse och jag fick dricka kaffe.

 

Jag har varit väldigt ångestfylld  förra gången på Pet-ctn. Fick en ångestattack när jag

druckit kontrastvätska. Kroppen trodde det var farligt. Denna gång räckte det

med att jag drack vatten utan kontrast och höll mig varm så skulle det bli bra ändå.

De bäddade in mig i täcken och filtar så jag skulle känna mig så trygg så trygg.

Och hör och häpna undersökningen gick galant, ingen ångest alls!

 

Efteråt åkte vi tillbaka till Kringlan för att äta go varm mat och mumsig varm äppelpaj

med vaniljsås som belöning. (det snöar inte i Gbg, snodd bild från nätet)

 

En lång dag var över, men vi var nöjda och glada över att allt gått så bra. En skön väninnedag

fick vi på köpet!

 

 

Uppehållet berodde på en långvarig förkylning men nu var jag på G igen och beredd på

en ny dos med Hercpetin, (som jag fått i flera år) (Perjeta (nyutkommen medicin) 

och Navilbin (cellgift).

 

Först tänkte jag åka själv, men jag fick ögonflimmer i höger öga så jag kunde inte åka

själv och dessutom hade jag tagit en lugnande tablett så min man körde mig och stannade

där med mig.

 

Hur ska man förklara något som är så komplicerat och så svårt att förstå, även för mig som

går igenom rätt tuffa prövningar varje vecka resten av mitt liv. Jag ska ändå försöka beskriva

hur jag känner och tänker så gott det går.

 

Ja lade mig på sängen i lugn förvissning att allt kommer att gå bra denna gången. Jag slog

upp morgontidningen och började läsa. Sköterskan som är mycket lugn och oerhört erfaren

stack in nålen perfekt andra gången efter att ha stuckit fel en gång. Men det var mitt fel den

första gången då jag instinktivt rörde på bröstet när hon stack. Ingen fara skedd för det gjorde

inte ont. Hade ju ändå bedövningssalva som tagit ordentligt.

 

Igår fick jag medicinerna i omvänd ordning och de började med att ge mig Navilbin som

är cellgiftet. Det gick bra och jag var lugn. Därefter skulle Herceptinet gå in och det gick bra

till en början...i 13 minuter när 1/3 av påsen var inne.

 

Plötsligt känner jag en egendomlig känsla i kroppen som börjar i bröstet, ner i fötterna och

sköljer upp igenom hela min kropp. Huvudet snurrar. Det kommer akut och jag säger till

min man; "Kom hit älskling, sätt dig här, titta på mig, se mig i ögonen, jag är rädd"

Min man svarar; "Ingen fara, allt går som det ska, allt är lugnt, jag är här hela tiden"

Han inger mig lugn i några sekunder och strax därpå domnar jag bort i hjärnan och

händer, armar och ben känns som spagetti.

 

Jag trycker på larmknappen först en gång och i panik en gång till. Sköterkan kommer in

och ser mitt tillstånd. Hon stoppar infusionen och larmar in extrapersonal och läkaren tillkallas.

Sköterskan tar ett andra blodtryck på mig för att se om det är skillnad i puls och tryck.

Trycket har höjts markant och de talar lugnande till mig och alla är runt mig hela tiden.

De ger mig någon medicin som jag inte vet vad det var samt Betapred som är en antihistamin

ifall det skulle vara en allergisk reaktion. Allt injiceras via min porth a cart.

Allt sker lugnt, metodiskt och oerhört proffsigt.

 

Dr. Klint som är min onkolog tittar till mig och ser till att det inte är ett akut tillstånd.

De ger mig syrgas för jag har svårt att andas och det känns som att jag håller på att

tappa medvetandet. Jag känner att min man håller i min vänstra hand och jag känner även

att den är kallsvettig och helt lealös. Benen som jag har haft i uppvikt läge ramlar ner som två

slingriga ormar i sängen. Läkaren ber mig att klämma hans hand med höger hand

så hårt jag kan och jag klämde men orken var borta.

 

Jag får en känsla av att snart är hela  jag borta och då får de försöka återuppliva mig.

Jag gav upp helt enkelt, min känsla var, "nu orkar jag inte mer, nu är det slut på detta kriget,

jag kapitulerar!"  Min tid är över, jag är inte rädd, bara trött på skiten.

Samtidigt är jag livrädd.

 

Efter en tid, kanske en timma börjar jag återhämta mig och känner mig kissnödig.

Jag kan andas igen och får hjälp att sätta mig upp. Stapplar vimmelkantig och

väldigt svag till toaletten med hjälp av min käre make. Ser mig i spegeln att den

kvinnan jag ser i spegeln är inte jag, blek som ett papper, röd runt ögonen med tom blick

och helt sönderdemolerad av gråt och rädsla. Håret stod åt alla håll. Gråten kom när allt

var över, när livet kom tillbaka. När känslorna fick ta plats igen, när livet är starkare än döden.

 

Jag var inte nära döden, det bara kändes så, en slags uppgivenhetskänsla, att

jag fixar inte detta mer, så jag ger hellre upp, det är lättare just då.

 

MEN MAN GER INTE UPP! Jag har en skyldighet att kämpa, se framåt, inte stanna,

fortsätt att drömma, smida planer, uppleva och umgås. Jag har en skyldighet!

 

När jag fått en sista check av läkaren att jag kan åka, jag är utom fara så gick vi

både min man och jag rejält mörbultade av upplevelsen genom korridoren i var

sin bubbla. Panikångest vad gör du med mig och oss? Jävla skithelvetsförbannade

cancerjävul och JÄVLA ångestmonster som tar tid av mitt liv så att jag inte kan ta

emot de mediciner som jag så väl behöver!!!

 

I korridoren möter jag min andra tingeling, underbara sköterskan Petra som råkar gå

förbi och som jobbar på bröstmottagingen mittemot. Henne har jag haft mycket kontakt

med genom åren, även när Madde låg inne på den avdelning som hon då jobbade på.

Petra stannade upp, såg att jag var blek och inte mådde bra. Frågade vad som hänt.

När hon fått veta säger hon; "Du behöver hjälp! Omgående, KBT, jag ordnar!"

 

 

Petra gör, hon bara tar kommandot när man själv inte orkar. Hon är fantastisk!

Hon har också osynliga vingar. Min man har också sagt detta, att jag ska söka hjälp,

men jag har tänkt att det ska nog gå bra nästa gång. Men ibland behöver vi hjälp utifrån

där någon annan som inte är nära bryter och säger, vi hjälper dig, detta ska du ha,

inte må skit, vi finns här för ER. Min man och familj mår ju också skit, de glöms bort.

Alltid, tyvärr! Det finns ingen bra själslig vård med nationella riktlinjer där man blir erbjuden

ett batteri av olika hjälpverktyg. Det får man om man har tur eller orkar bråka själv.

 

Men jag har dragit mina vagnar så länge nu så jag orkar inte dra i något själv längre.

Ingenting faktiskt. Det handlar inte "bara" om min fyra egna sjukdomsår utan jag har

även en lång sträcka av omhändertagande då Madde blev sjuk och det började 2007.

Sju år.....sju år...sju år.....fattar inte.....och jag står ännu på benen, glad och positiv

för det mesta, men nu känns det  bara tungt.

 

 

Vi tackade Petra för att hon råkade gå förbi, för hade hon inte gått förbi så hade  ju

inte jag tänkt tanken att gå in till henne för att be om råd.

 

Vi gick ut i bilen, satte oss och vi satt tillsammans i en bil, men vi hade stängt in oss

i var sin bubbla, en overklighetsbubbla. Vi satt tysta, åkte hemåt och på halva vägen

frågar min man; "Ska vi åka en sväng till stugan direkt?" "Ja, det gör vi", sa jag.

 

Ett stopp på ICA för att handla mat, min man går in och då ringer syrran,

jag gråter som ett barn är jätteledsen och hon tröstar och förstår.

 

Väl framme i stugan kom syret tillbaka, vi gick in och direkt när vi stigit igenom

tröskeln kände jag att här vill jag sova i natt. Så fick det bli.

 

Efter att ha pratat med dotter och syster så skickar min dotter ett underbart

förlösande MMS där hon berättar (eller att Piipkatten berättar)

 

Jag skrattade så jag nästan kissade på mig! Min älskade dotter vet hur hon får sin

mor glad igen. Och Pip vet hur man hämnas...hihi...

 Tingleing-dotter-Christine

 

Vi tog en kvällspromenad till grannarna Ammie och Pelle. I kolsvarta mörkret

med var sin ficklampa som ledljus hittade vi fram och hade en mysig kväll med

te och prat om allvarliga ting men även mycket skratt som ju är så förlösande.

 

Den kvällen slutade i krasch i sängen för min stackars man och jag var så uppe

i varv av allt som hänt och Betapred i kroppen så jag kunde inte somna med en gång.

 

Och här sitter jag nu och planerar en massa saker igen. Livs levande med viljan att

göra saker, resa, och umgås. Till helgen umgås med kära vänner och nästa helg

umgås med familj och dotter.

 

Varför ska livet vara så komplicerat när det kan var så enkelt?

 

Varför berättar jag allt det här kanske du undrar. Jag berättar för att få ur mig,

för att jag själv ska kunna förstå vad jag går igenom. Vilka cellminnen min

kropp bär på och vad jag behöver reflektera över för att kunna bli av med

saker som tynger mig. Balansera förnuft och känsla. Jag berättar även för att

slippa berätta samma sak om och om igen för nära och kära. De kan läsa,

om de vill och orkar. Det är tungt att stå bredvid och då kan det vara en lättnad

att få läsa istället för att behöva fråga om allt. Det kan vara ett mildare sätt,

eller mer känslosamt, jag vet faktiskt inte, men jag skriver för att jag behöver skriva.

 

Nu ska jag lägga mig för att vila, är väldigt trött...men....

 

 

 

 

Ska till Sahlgrenska för att göra PET-CT igen kl.15, med kontrast och innan ska jag ta det lugnt

och hålla mig varm. En radioaktiv isotop ska in i kroppen för att de lättare ska se hur mycket

aktivitet det finns i tumörerna. Jobbig undersökning som innebär en j...la förväntansångest.

 

 

 

 

Då är det måndag igen och här har det för första gången varit minusgrader, bilarna har rimfrostiga rutor och vattenpölarna bär ett istäcke på sig. Ja, dags att ta på vinterdäcken då. Ingen återvändo.

Solen skiner klar och nästan lite vintrigt  ljusgul, stigande sakta, sakta över hustaket mittemot. Nästan så den inte riktigt orkar, och snart har jag den rakt i ögonen. Himlen är blå och fåglarna kvittrar utanför fönstret.

 

Vimässan i lördags var bra som alltid, mingel med mycket folk man känner och provning av viner man kanske inte annars köper smakade fint i gommen. Mässan hade ca 2200 personer besökare och 140 munskänkar var engagerade i evenemanget som var den 22:a i ordningen. En tillhörande liten matmässa med ost, marmelader, oljor, choklad och annat gott passade bra till vinprovningen. Jag ställde bilen för man missar ju inte goda dofter och smaker så där utan vidare. En av årets höjdpunkter denna eftermiddag och kväll då stadens alla restauranger är fullbokade efter mässan. Vi hamnade på en tapasrestaurang och hade en mysig kväll efter mässan.

 

Då fortsätter jag med sista delen av min reseskildring om Istanbul.

 

 

Söndagens hamambesök och palatsbesök gav efterverkningar som innebar en trött och avslappnad kropp som tydligen ville sova i 12 timmar! Jag går mycket på vilja men kroppen fick välförtjänt vila efter långa dagar med aktiviteter och sena kvällar med vännerna.

 

På måndagen åkte vi till Dolmabatcepalatset för att se ett 1800-talspalats som Atatürk levde i.

Vi tog tunnelbanan till en annan del av stan, men tji fick vi för det för vi borde väl ändå tänkt på att det är måndag. Museer och palats är inte öppna på måndagar borde vi tänkt på. Det är ju samma överallt.

Nåväl jag får sno bilder på nätet så länge och tänka mig att det var väldigt vackert i det där överdådliga guldpalatset.

 

Måndagen blev lite av en flopp, för våra vänner hade redan hunnit iväg med en båt på Bosporen så vi var duktiga på att missa saker den dagen.

Lustigt nog åkte de precis utanför Dolmabacepalatset när vi ringde för att joina dom, så vi fick glatt vinka och önska gänget en trevlig tur längs Bosporen.

 

Nåväl, vi tog oss i kragen och åkte upp till Sultanahmet igen, där borde något vara öppet i alla fall.

Basilicacisternen var öppen och vad är det då? En vattencistern. Hur kul är det att titta på en gammal vattencistern? Ok då.. vi kör så får det väl bli en sådan där knepig dag då inget blir bra.

 

Men där tog jag bet, för det var fantastiskt och väldigt intressant. Det var vackert med stillsam musik, ljuset som gav en mystisk, mytisk stämning och myten om Medusa att läsa och hennes ansikte som huggits ut i två av de enorma pelarna. Basilicacisternen eller "det sjunkna palatset" var ett av de bästa sevärdheterna. En skön och stillsam betraktelse över något unikt man inte ser någon annanstans. Absolut sevärt, dagen var räddad!

 

Efter underjorden tog vi oss upp i backarna och hittade en takterass med 360gr utsikt.

Skön lunchtimma med total utsikt över många moskeer och palats. Solen sken i 18 C värme.

 

Senare på eftermiddagen träffade vi övriga gänget tog en öl umgicks och avslutade

kvällen med gemensam middag. Några testade att röka vattenpipa, dock  inte jag,

men det doftade inte rök utan äpple. Doftade faktiskt gott.

 

Återigen åkte vi med spårvagn till Sultanahmet för att besöka Haga Sofia kyrkan.

 

Haga Sofia var en av de mer intressanta sevärdheterna. Hagia Sofia byggdes ursprungligen som en kristen kyrka åren 532–537 av Justinianus I. Till följd av brytningen mellan den västliga och östliga kristenheten blev den senare förknippad med den grekisk-ortodoxa kyrkan. Byggnaden omvandlades till moské efter Konstantinopels fall år 1453, men blev år 1934 ett museum efter beslut av Kemal Atatürk.

Info hämtad från Wikipedia.

 

Mycket sevärt och många härförare har ristat in sina tags där. Bl a kan man se vikingarnas runskrift och

Karl XII härjade även i dåvarande Konstantinopel. Kyrkan är numera museum och omfattande restaureringar pågår efter att ha fått förfalla. Mosaikerna är imponerande som tas fram i sakta takt. Under perioden då den var muslimsk moské målades de kristna mosaikerna över. De muslimska enorma kalligrafiplattorna är en del av dess historia och får hänga kvar. Vi var mäkta imponerade av all den historia byggnaden genomlevt.

 

 

 

Efter lunch så orkade vi inte mer utan satte oss på ett skönt café, drack turkiskt te och

pustade ut ett par timmar innan det var dags att träffa vännerna för en sista kväll

med gänget.

 

 

 

 

 

 

Hoppas jag lever då, att jag får vara på benen, det är min målsättning förstås.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi är inte så snabba på morgonen på semestern för det är ju så skönt att äta gofrulle med vännerna länge och väl i frukostmatsalen med viktigt prat om stort och smått innan dagen rullar igång. 

 

Blå moskén var dagens första mål och det var värt att se den. Otroligt stor och vacker. Turister fick gå in, både kvinnor och män i en för oss anvisad plats mitt i moskén. En sjal om huvudet är ett måste, så det är bra att ta med en i väskan för sådana tillfällen. Just när vi var inne hade de bönestund och de muslimska kvinnorna och männen hade olika rum som de bad i. Intressant att få se och böneutropen hördes från alla håll och kanter när det var bönedags. Det fanns minareter överallt. Jag har fått veta att böneutroparna ropar live och "battlar" med varandra om vem som ropar bäst. Man vänjer sig faktiskt vid böneutropen, för det hör ju till den kulturen. Man tar seden dit man kommer och det känns lite exotiskt att inte allt är likadant i världen. Det viktgaste för mig är att alla får ha sin egen religion som man valt själv.

 

Skillnaderna i klädsel var markanta. I områdena kring Sultanahmet bar de flesta inhemska kvinnorna slöja och en del även niqab som är en svart heltäckande klädsel. I området där vi bodde i centrala stan var klädseln modern och internationell, man såg nästan inga slöjor alls.

 

 

 

Ätandet är en viktig del på semestern, att få äta inhemsk mat och prova nya rätter. Vi hittade ett skönt ställe, House of Medusa där vi satt ganska länge just för att det var så mysigt.

 

Hemlösa katter och hundar strövade runt lite överallt och vi hade tre katter kring bordet som ville ha mat. Helt normalt i Istanbul, De verkade vara välnärda ändå trots att vi tycker synd om djuren som inte har något hem.

 

 

Sedan strosade vi runt i Sultanahmet området där det finns mycket att upptäcka. Mattbutiker fanns det gott om och gillar man orientaliska mattor så är Turkiet en perfekt plats att leta på. Vi kikade in i en bra butik där magkänslan var med och vi fick en god kontakt med ägaren som inte var "på" med att tjata, det gillar inte jag. Vi köpte ingen matta men dock en vacker stor vägbonad som är en tunn vacker Kelim vävd i Istanbul. Inte denna bonad nedan.

 

IKEA har tagit in ett tillfälligt parti av vackra mattor från Istanbul där det mesta handvävs. Vi såg en kvinna sitta och väva en matta för hand i en butik och det var kul att se på riktigt. Denna matta skulle jag gärna vilja äga, det finns gott om gamla mattor som är ihopsydda med lapptäcksteknik. Vackert!

 

På kvällen skulle vi fira Mia som fyllt 50 år. Vi ramlade in på Galata restaurant & bar  som var ganska anspråkslöst utanpå men när vi öppnade dörren var där fullt av liv. Varenda sittplats var fullsatt med undantag av några platser här och var. Vår fixarnissa Hippas pratade med ägaren och undrade om där fanns plats för 11 pers. Jajjamän, vi stuvar om lite folk här så får även ni plats, Välkomna! Knökfullt med glad stämning, en grupp turkiska traditionella musiker spelade och sjöng, alla sjöng med och taket nästan lyfte. Maten var jättegod, ett helheltskoncept med meze, huvudrätt och efterrätt med få alternativ men så gott! Vi var de enda sällskapet turister och vi hängde på i sann turkisk anda, glatt och sjungande. Killarna gick tom upp och dansade, precis som de turkiska männen. Sedan blev det allsång, även vi hängde på med vår egen sång som passad in lämpligt i takten. Turkarna hejade på oss som var så aktiva i allsången. Bara gemenskap och glädje för alla.

 

Sedan visade det sig att det var tre stora födelsedagsfiranden, därav den extra uppsluppna stämningen. Den äldre mannen som sjöng och ledde hela kvällens musik, sjöng för Mia och de två andra och tårta med tomtebloss bars in till jubilarerna. Fantastisk kväll i total glädje och vi som bara "ramlade in" där. Den lördagkvällen glömmer jag inte i första taget. Restaurangen är omskriven i New York Times och många andra tidningar. Besök den om ni är där.

 

Dags för sköna söndag och ett välförtjänt Hamambad på Cemerlitas Hamam.

 

Vi var några som ville träffas på Hamam för en mysig söndag. Hippas, Cornelia och jag på damernas avdelning och Bengt och min man på herrarnas. Skönt är bara förnamnet, jag älskar Hamam. Tvagning, värme från den stora marmorplattan man ligger på, skrubbning, varmt bubbelbad. Sist fick vi en välgörande ljuvlig oljemassage. Duktiga massörer som gjorde ett riktigt bra jobb.

Man får ett skynke och trosor att ta på så alla har samma kit.

Bubbeltvagningen är jätteskön!

Efteråt satt vi mjuka, varma och supernöjda, och drack turkiskt te i foajén.

 

Söndag eftermiddag besökte vi Topikapipalatset som en gång var Sultanens palats där

ca 1000 haremskvinnor levde sida vid sida. Alla var inte sultanens älskarinnor utan en del

fick vara tjänare till andra haremskvínnor som hade högre status.

 

I entrén möttes vi av dessa herrar som vi inte fick fotografera för de ville ha betalt.

En man i orange jacka stod framför för att fota och sälja bilderna, men hur ska man

försöka stoppa tusentals turister som har mobilkamera till hands hela tiden....hihi...

 

 

 

 

Det får vara dagens inlägg över min reseskildring, fortsättning följer.....

Nu ska jag iväg på en vinmässa med min man och träffa vänner. Där träffas alla som man inte sett på länge, en av Sveriges största vinmässor som Munskänkarna håller i årligen. Jag ska köra bil så inget vin för mig idag.

 

Skål och ha en skön lördag.

 

 

I onsdags kom jag då hem från Istanbul, en fantastisk stad där vi njutit en vecka med goda vänner. En härlig mix av gammal historia i en orientalisk miljö blandat med modern storstadskänsla och mycket folk överallt.

 

Torsdag 31/10 landade vi i ett skönt och lagom varmt Istanbul.

Vi bara gapade när vi kom in till stan, så oerhört vackert med alla belysta moskeer och byggnader.

 

Vi är ett gäng som åker på sk "BRO-resor" en gång per år. Vi röstar om en stad i Europa att besöka och enda kriteriet är att det ska finnas en bro på orten. Vi är olika antal i gruppen olika år. I år var vi 11 personer. Alla bokar sin egen resa och vi träffas på en bestämd bro vid en bestämd tid. I fredags träffades vi på Galatabron kl. 13,00 och där gjorde vi en liten "bro-ritual", en ramsa vi har och önskar oss en härlig vecka tillsammans. Alla gör vad de vill, men till lunch och på kvällarna träffas vi gärna om det är möjligt för att berätta om våra upplevelser och tipsar varandra om sevärda objekt. Middagarna på kvällen har varit fantastiskt roliga när man är så många. Det blir så dynamiskt och berikande. Mycket glädje och skratt. Många av oss tar sällskap när vi ska se samma saker förstås men det är skönt att inte vara inpå varandra hela tiden. Alla kör i sin egen takt.

 

I år var jag och min man tillsammans med ett annat par på hotell och resten av gänget delade en stor lägenhet. Vi bodde i samma kvarter i stadsdelen Beyoglu. Staden är byggd på många höga kullar så det kräver ganska bra kondition att gå i backar uppför och nerför mest hela tiden. Första dagen gick vi ner till Galatabron men det gjorde vi bara en gång. Jag orkade ändå gå väldigt mycket trots mina svaga muskler. Min man fick hjälpa mig uppför backar ibland genom att med handen hjälpa mig på ryggen, så han fick lite extra träning...hihi...rulltrappor fanns inte och det känns som jag gått i tusentals trappor uppför, nerför och platt mark finns knappt.

 

 

 

Den här vyn hade vi när vi satt under Galatabron som var full med restauranger där vi intog vår första gemensamma lunch med Bro-gänget. Ovanför fiskade män nästan dygnet runt så vi såg fiskelinor hänga ner där vi satt och emellanåt rullades ena fisken efter den andra upp. Små makrillar mest.

 

 

 

 

Så, nu hinner jag inte berätta mer idag, för jag ska iväg och simma i varmvattenbassäng för att mjuka upp mina stela leder. Sedan umgås med vänner för det är ju redan fredag igen. Huja vad tiden springer fort.

 

Fortsättning följer på Istanbul när jag levt fullt ut lite till.

 

Kram på er och gör saker du mår bra av, lite varje dag. Vänta inte till helgen med att göra må-bra saker.